I vår historia finns otaliga exempel på sjömän av alla nationer som hoppat av sina skepp och levt sina liv långt borta från hemmet. I Släktband hör vi berättelsen om den engelske sjömannen Thomas Johnson som under stor dramatik lyckades fly från sitt örlogsskepp till det svenska fastlandet. Än i dag har han ättlingar i Sverige. Thomas Johnson flydde 1810 och vid den tiden var det ingen som krävde att han skulle skaffa svenskt medborgarskap. Så länge han inte han låg något till last fick han stanna.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Gunvor Gustafsson i Falun och hennes kusin Margareta Thomasson från Hjärup har länge funderat över sin anfader Tomas Johnsson. Det mesta har hon fått berättat för sig av hembygdsforskare i Asarum. För det var där han slog sig ner sedan han rymt från skeppet.
Han var inte den ende som försökte rymma från den många engelska fartyg som låg vid blekingekusten under några år i början av 1800 talet. Och det fanns en förklaring till att de låg där.
I början av 1800-talet pågick Napoleonkrigen som bäst i Europa. England var Napoleons värste motståndare, och han hade varit ytterst framgångsrik till lands. Men på havet var England de obestridliga herrarna. Napoleon gjorde vad han kunde för att försvåra Englands möjligheter till framgång. Den så kallade Kontinentalblockaden, ett slags handelskrig, blev ett viktigt medel i den kampen. Alla Europeiska länder förbjöds att handla med England. Att lasta eller lossa engelska skepp skulle ses som en krigshandling av Frankrike.
Sverige försökte i det längsta att hålla sig utanför. Engelska fartyg trafikerade regelbundet svenska hamnar och inte minst Göteborg fick i början av 1800-talet ett enormt uppsving tack vara det här. Men till slut fick Napoleon nog. Sverige tvingades förklara England krig, ett krig där det dock aldrig utväxlades ett enda skott och där bägge sidor var lika ointresserade av att strida inbördes.
Under den här kontinentalblockaden la sig stora delar av den engelska flottan utanför Blekinges kust. Det gjorde de för att låsa och säkra infarten till Östersjön och de varor i form av skeppsbyggartimmer och tjära som var livsviktiga för att hålla sig med en stark flotta.
Under nästan två år kunde de boende på blekingekusten se silhuetterna av de engelska fartygen. Och de syntes inte bara på avstånd - engelsmännen hämtade färskvatten och mat till sina sjömän, uppemot 15.000 lär de ha varit.
De engelska sjömännen betalade oftast för sig, de var väl sedda av folket i trakten som ofta gjorde goda affärer med dem. Men de vanliga sjömännen hade ett hårt liv.
Skeppsdagböckerna från de engelska fartygen vittnar om ständiga rymningsförsök med svåra bestraffningar som följd.
Skeppet St George 22 juni 1810
Bestraffat Slate, Togard och Fischer med 36 spöslag var för desertering. Mason med 36 för olydnad och uppvigling. Lewis och Lewis med 24 för dito. William Wield dito för fylleri, George Ceolas med 24 för att han stuckit en av besättningen med en märlspik.
Skeppsdagböckerna berättar om hur nästan alla förrymda sjömän infångades. Men det var alltså en som klarade sig.
Johnson blev med två prickar Jönsson
Gunvor Gustafsson berättar att när det gick upp för henne att världshistorien och hennes anfader Thomas Johnson strålade samman blev hon fashinerad.
- Jag gick och fundrade på Thomas i flera år, och tänkte att det kanske var ett Handelsfartyg han kom till Sverige med. I själva verket var det ett örlogsfartyg, berättar Gunvor Gustafsson.
Gunvor fick ingen ro och åkte därför till Asarums hembygdsförening, för det var till Asarums socken, drygt tre mil från skeppet, som Thomas Johnson så småningom slog sig ner.
Och på Hembygdsföreningen i Asarum lever minnet av Thomas Johnson fortfarande kvar. Där berättas det om Thomas finurliga flykt från fartyget. Om hur han kröp under de stora vida kjolarna på en kvinna vid torget och hur vaktmanskapet förgäves letade efter honom.
Hur han sen smet iväg från Hanöbukten till Asarum är det ingen som vet idag. Men i Gungvala finns lämningarna av hans bostad. När Gunvor besökte Asarums hembygdsförening träffade hon Nils Magnusson som sedan barnsben fått höra om engelsmannen Tomas. Han blev lycklig att få träffa den ditresta Thomasättlingen.
I dag finns endast en ruin kvar efter Thomasalyckan som gården benämndes.
Men det är inte bara Gunvor som faschinerats av Thomas historia. Även hennes kusin Margaretat Thomasson som är ättling i rakt nedstigande led på fädernas sida har sökt efter dokument och annat som kan berätta mer om hans liv.
Thomas som föddes 1785 var bara 25 år när han rymde. Kanske blev han tvångsrekryterad och såg sin chans att fly när han skulle hämta vatten och proviant på land funderar Margareta som också rest till England för att söka efter hans historia i arkiven.
- Vi åkte till Hartford norr om London, men där kunde de inte hjälpa oss. Thomas har berört mig mycket, säger Margareta Thomasson.
Så småningom träffade Thomas en piga som hette Kjerstin Olsdotter som han gifte sig med. Kjerstin Olsdotter hade hade sedan tidigare en utomäktenskaplig dotter som hon tog med sig i den nya familjen.Med Thomas fick hon fem söner Jöns, Ola, Fredrik, Johannes och Henrik.
När sedan Kjerstin dör vid 74 års ålder bor redan i hushållet en annan kvinna, Sara Lisa Johansdotter som står noterad som krympling i kyrkboken.
- Han var 75 och hon 36 när de gifte sig, berättar Gunvor och tänker att hon hon nog av nog mycket stöd till honom på ålderns höst efter ett hårt och slitsamt liv.
Hur blev man svensk?
Det kan kanske för oss idag verka konstigt att en person från utlandet så lätt kunde glida in i det svenska samhället. Men det var alls inget ovanligt säger historikern Elisabeth Reuterswärd.
-Thomas Johnson kunde bli svensk när han bosatte sig här och blev accepterad av lokalbefolkningen. Kunde han bara klara sin försörjning så fanns det ingen anledning för honom att speciellt ansöka om att bli svensk – den möjligheten kom för övrigt inte förrän senare, på 1840-talet, berättar Elisabeth Reuterswärd som i många år var arkivarie vid Landsarkivet i Lund, och som särskilt studerat utländska influenser i det gamla Sverige.
Den första författningen om svensk medborgarrätt kom 1858, och bara två år senare avskaffades passtvånget mellan Sverige och stora delar av omvärlden.
-Från 1840 så kan man se i de bevarade ansökningshandlingarna hur allt fler börjar ansöka om att bli svenska medborgare, säger Reuterswärd. Hon tror att det hänger ihop med det ökande resandet, som innebar att man kunde behöva papper på att man hörde hemma i Sverige, även om man alltså kunde ha annat ursprung.
Nationaliteten spelade mycket mindre roll än idag, utom möjligen i orostider då man ville ha kontroll på utlänningar.
-Men när det lugnade ner sig då brydde sig ingen längre om ifall man var utlänning eller inte. Det finns massor med exempel på utlänningar som kommit hit till Sverige, de bodde här, kanske blev näringsidkare av något slag, men aldrig kom frågan upp om att söka medborgarskap.
Så när det gäller sjömannen Thomas Johnson som blev Jönsson, så tvivlar jag starkt på att han någonsin tänkte ens tanken på att söka svenskt medborgarskap, säger hon. Och så länge han kunde försörja sig var allting lugnt. Men om han låg samhället till last, då kastades han ut, tillägger hon.
Religionen var på många sätt viktigare än nationaliteten. Den som kom från ett annat land till Sverige på 16- och 1700-talet hade oftast inga problem så länge han eller hon tillhörde den lutherska läran.
Fortfarande på 1800-talet spelade religionstillhörigheten stor roll.
-Det kunde vara knepigare för den som var katolik, men det fungerade sannolikt så länge man inte missionerade eller på annat sätt lockade andra till sin tro. Det fanns en katolsk kyrka i Stockholm där katoliker tilläts fira mässa, men i övriga landet fick man hålla sin tro ytterst privat. På samma sätt hade judar som kom till Sverige anledning att ligga mycket lågt med sina religiösa uttryck.
Det fanns gränskontroller, berättar Elisabeth Reuterswärd, men inte av det slag som finns idag.
-Mycket av den kontrollen gick ut på att hindra svenskar från att ge sig iväg utomlands, förklarar hon.
Ändå fanns det grupper man var angelägen om att hålla hård kontroll över. Givetvis fanns rädslan för spioner men också för judar och zigenare som man uppfattade som främmande element.
-Och cirkusfolk, tillägger hon. De ansågs inte försörja sig på ett ”ärligt” sätt.
-Det var ju inte vilka utlänningar som helst som kom till Sverige. Många var värvade krigsfolk, därutöver var det mycket handlare och företagare. De sökte och fick burskap, dvs borgerskap i städerna, vilket gav alla rättigheter, fortsätter Reuterswärd.
16- och 1700- talsmänniskan förväntades inte i första hand ha sin lojalitet med sitt land, sin nation, utan mer med sin härskare. Redan innan det fanns en möjlighet för utlänningar att bli formella svenska medborgare så hade de möjligheten att byta sin lydnadsed, från en utländsk herre till den svenske kungen.
-Det kallades neutralisation och det handlade om att man avsvor sin trohet till en annan furste. Man ska ju visa tro och huld gentemot sin nya kung, berättar Reuterswärd.
På 1840-talet blev till slut möjligt att söka och få svenskt medborgarskap om man kom från ett annat land. Men Elisabeth Reuterswärd har sett i arkiven att det var väldigt få personer som ansökte om detta de första åren.
-I början är det kanske ett 40-tal personer om året, och det fanns ju långt, långt fler utlänningar i Sverige precis som idag, tillägger hon.
Det var alltså formellt sätt lätt att vara utlänning i Sverige väldigt länge. Detta får ett abrupt slut 1914 då första världskriget bryter ut. Då avskaffas passfriheten som hade rått i sedan 1860, och kontrollen av utlänningar blir viktig.
-Nu gjorde man listor över alla utlänningar, var de bodde, var de kom ifrån, och under hela kriget höll man stenhård kontroll på dem, en kontroll som delvis fortsatte också senare.
Det blev tydligt hur ointressant det varit tidigare med medborgarskap, för plötsligt visade det sig att det fanns många svenskar som inte var medborgare eftersom deras föräldrar kommit från andra länder. Elisabeth Reuterswärd har stött på dem.
-Det var människor som alltid bara levt i Sverige och talade svenska och som inte hade en aning om något annat, som fick order om att regelbundet anmäla sig till myndigheterna eftersom de plötsligt var att betrakta som utlänningar.
De flesta i den här gruppen ansökte om svenskt medborgarskap, och fick det. Men det fanns de som fick avslag – det var de som hade brutit mot någon regel eller lag.
Många svenska släktforskare har hört berättelser i sin släkt, om hur släkten stammade från en ilandfluten sjöman långt tillbaka i tiden. Säkerligen är många av dessa berättelser skrönor, men rent skulle i alla fall vara möjligt rent tekniskt att en sjöman från främmande land blir anfader till en helt ny släkt, precis som fallet med Thomas Johnson som blev Jönsson, tror Elisabeth Reuterswärd.
Historikerbesök i Släktband
Under den här säsongen har Släktband bett två av våra mest lästa historiker att ge sina råd och tips och tankar om släktforskning och annat letande i arkiven.
Häromveckan hörde ett första avsnitt med Peter Englund. Idag är det historieprofessorn och författaren Dick Harrisons tur.
- Jag brukar säga att om du inte själv känner till vad du kan fråga om, är steg ett att skaffa en ganska sent utgiven litteratur om epoken. På så sätt får du veta vad man gjorde i Sverige just då och vad man kan förväntas hitta.
Pågår det till exempel krig? Ja, då är en viktig fråga att ställa: var någon av mina förfäder soldat? Eller pågick det i den bygden intensiv sjöfart, sillfiske eller något annat? Då bör man ställa frågor relaterade till det.
- Den översiktliga forskningen hjälper på så sätt till att veta vad som är intressant att leta efter, berättar Dick Harrison.
Det är mycket ovanligt att ha en familj som inte lämnat spår och som levt ett liv utan att ha gjort något dumt, säger Dick Harrison. Det finns nästan alltid något att hitta OM källorna är bevarade.
- Även till synes helt vanliga bönder har historier, som i min egen familj berättar Dick Harrison och ger exempel på en kvinna på 1800- talet som var piga och blev gravid utanför äktenskapet. Sonen emigrerade till Amerika och blev där boskapsbaron och deltog i inbördeskriget. Historien har inte berättats i famljen utan tystats ner genom åren.
- Men i våra suveräna arkiv har historier likt denna överlevt berättar Dick Harrison.
Rättsliga dokument och tidningar är suveräna källor till kusligt många skvallerdetaljer. 1800- talet hade en stor blomstrande tidningspress som är alldeles för underutnyttjat av släktforskare.
Hur ska man då förhålla sig till arkivhandlingar?
Formella källor är de bästa eftersom de oftast varit korrekta och därför att möjligheten att ljuga varit liten. Misstänksam ska man vara när man läser historiker från förr. De kan ha haft en uppdragsgivare och diktat ihop historier.
- Fram till 1900- talet kunde historieskrivandet ibland ha tjänat kyrkan, statsmaktens eller den egna lokalpatriotismens intressen.
En tumregel kan vara att så fort det kommer in en berättarröst, när det inte är ett tråkigt protokoll, skattelängd eller likanande, då ska man vara skeptisk, avslutar Dick Harrison som återkommer i kommande program.
