Josefina var förlovad med grannpojken som åkte till Amerika där han skulle tjäna ihop pengar. Men en dag satt den rullstolsburne Karl-Petter hemma i köket och Josefina blev störtförälskad.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Under den här säsongen har vi berättat om människor som brutit upp av olika anledningar.
Det har handlat om några som flydde från krig och fattigdom, andra som gav sig av för att söka arbete. Det har handlat om en kvinna som lämnade sin våldsamme man och en annan kvinna som lämnade landsbygden för ett nytt liv i stan.
Josefina föll för Karl-Petter
Josefina Johannesdotter bodde i Långeryds socken på gränsen mellan Småland och Halland och hon lämnade allt för kärlekens skull.
Kerstin Digmar i Täby är sondotter till Josefina och den som har skrivit ner allt som hände hennes farmor. Mycket av det Kerstin vet har Josefina själv berättat för Kerstins mamma. Det gjorde hon under andra världskriget då de båda kvinnorna tillsammans hjälptes åt att ordna med mörkläggningsgardiner, och sedan kom att sitta i dunklet och samtala.
- Min mamma var pratsam i vanliga fall, men hon sa att när Josefina pratade då ville hon inte avbryta utan bara lyssna.
Josefina Johannesdotter var bonddotter från södra Småland, född 1863, och hon var förlovad med en pojke i granngården.
- Det var ett praktiskt arrangemang, för genom det giftermålet skulle man kunna slå ihop två gårdar. Och jag har ingen anledning att tro att Josefina hade något emot det hela, säger Kerstin.
Josefinas framtid tillsammans med fästmannen verkade ligga utstakad och klar framför henne, även om hon skulle få vänta på att gifta sig. Hennes fästman ville nämligen ordna för deras framtid så han for iväg till Amerika för att tjäna ihop pengar. Problemet var att han aldrig skrev några brev hem. Josefina visste inte hur han hade det eller var han fanns.
- Det kanske inte var så konstigt att han inte skrev, det var väl lite skralt med skolgången där på landet, fungerar Kerstin Digmar.
Alla Josefinas och hennes fästmans planer kommer att gå omkull. Josefina själv påstod att alltsamman började den där våren 1889 när Josefina var 26 år. Då fick hon och hennes systrar höra att det hade kommit en spågumma till Rydöbruk, vilket var deras närmsta lite större samhälle. De gick dit och till Josefina sa gumman ” Idag kommer du att möta den man som du ska gifta dig med.” Just den där meningen, som spågumman sa, återberättade Josefina när hon blev gammal. Och det var inte så konstigt att hon kom ihåg den, för just den dagen när Josefina kom hem så träffade hon faktiskt sin blivande man hemma i sitt eget kök.
- När hon kom hem satt en ung man hemma i köket och sydde på ett par skor. Han såg väldigt bra t med mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Han satt i en rullstol, berättar Kerstin. -Hon fick reda på att detta var Karl-Petter Pettersson, som han var utbildad skomakare och sadelmakare. Han hade haft polio som liten och kunde efter det aldrig gå.
Kanske är det sant som Josefina brukade berätta att hon försökte slå bort alla slags närmanden från Karl-Petter, hon var ju ändå förlovad. Men hon brukade också berätta om vad Karl-Petter sa innan han lämnade henne den här första gången de träffades.
Det blir du och jag till slut, sanna mina ord.
Karl-Petter Pettersson.
- Det är klart, det är länge sedan Josefina berättade detta för min mamma, och hon berättade i sin tur för mig när jag var tonåring, så visst kan orden ha fallit något annorlunda – men innebörden var i alla fall att han var säker på att det skulle bli de två, säger Kerstin Digmar.
Karl-Petter fortsätter att dyka upp och kärleken mellan dem växer. Till slut bestämmer de sig för att rymma. -Karl-Petter insåg ju genast att hans läge var svårt när han blev kär i Josefina, för om fästmannen kom hem så skulle hon sannolikt gifta sig med honom så som det var bestämt, och om fästmannen inte kom hem så skulle Karl-Petters utsikter att få Josefina ändå vara små eftersom han skulle ha svårt att övertyga hennes familj om att han kunde försörja henne, säger Kerstin. På så sätt blev rymningen en ganska logisk utväg. -Ja, och som jag tror följden av stor kärlek, hon kan väl inte tänka sig ett liv utan Karl-Petter.
Det unga paret rymmer hem till hans hemtrakter på Bjärehalvön i norra Skåne, och i slutet av november 1889 gifter de sig. Sex veckor senare föds deras första barn, en liten pojke. Strax därpå flyttar paret tillbaka till Josefinas hemtrakter där Karl-Petter köpt en fastighet där de kan bo och där han kan driva affärsrörelser.
- Han blir framgångsrik, berättar Kerstin Digmar. Han startar skomakeri och skoaffär, och han startar också ett åkeri. Allt vad han rör vid blir lyckosamt.
Men livet hinner ifatt Josefina och en dag knackar det på dörren i huset i Rydöbruk. Hon står i köket med sin förstfödde på armen när fästmannen plötsligt står i farstun, och säger:
Här har du mig Josefina.
Fästmannens sista ord innan han tog sitt liv.
Han gick därifrån, raka vägen hem och hängde sig på vinden.
- Och det blev ju en skuldbörda som Josefina fick bära genom livet, säger Kerstin.
Karl-Petters kropp orkade inte så länge. Samma år han skulle fyllt 50 år dog han, och Josefina stod ensam med de sex barn de hade fått. Men Josefina hade ju också kvar den affärsverksamhet som Karl-Petter byggt upp. Hon lämnade snart över det hela till sina söner, men behövde inte bekymra sig om sin försörjning och bodde kvar nästan till slutet i huset i Rydöbruk.
- Hon var änka från 1914 till 1942 och såg aldrig åt någon annan man, berättar hennes barnbarn Kerstin. - Det lär ha kommit en änkling som var på friarstråt vid ett tillfälle. Han hade en kofta med sig som present. Min pappa frågade om hon verkligen var intresserad och då svarade Josefin ”Nännemän, inte var jag det -men det var en bra kofta!”.
Kerstin Digmar var tonåring när hon fick höra berättelserna om sin farmor och hon tyckte mycket om att lyssna till dem.
- Det är klart att det kan finnas fel här och där i min minnesbild, men det gick rakt in i mig. Jag älskade min farmor och jag tyckte att hon var så diskret och tystlåten. Att hon hade haft en så dramatisk och romantisk ungdom, det tyckte jag var så konstigt och samtidigt härligt, slutar Kerstin Digmar.
Om bara fästmannen i Amerika hade skrivit brev hem till Josefina hade kanske Josefina varit honom trogen.
Kärleksbrev i våra arkiv
Kanske hade Josefinas liv blivit ett helt annat om hennes förste fästman, han som for till Amerika, bara hade skrivit brev hem. Och hon hade säkert nöjt sig med ett alldeles vanligt brev, även om ett kärleksbrev skulle ha förstärkt hans chanser.
Kärleksbrev är nog bland det mest intima man kan få tag i bland gamla dokument. Men väldigt få finns bevarade i öppna arkiv.
I Luleå på Norrbottens museum finns flera hyllmeter med sparade brev mellan ett för dåtiden känt par som levde långa tider på distans. De hette Birgitta och Knut Lundmark.
Jag kysste dig bestämt alldeles för litet så nu får jag ångra det bland andra dumheter. Knut, huru jag saknar dig nu när du är borta!
Och låt nu snart höra av dig! Jag vill höra om du kommer ihåg mig och om du är något så när nöjd med påsken, och varför.
Stora famnen och kyssar i tusendetal.
Evigt din Birgit
Birgitta Lundmark
Det här var ett av de många kärleksbrev som Birgitta skrev till Knut i början av deras passionerade kärleksförhållande.
Birgitta och Knut var båda födda i slutet av 1880-talet. Knut som kom från Älvsbyn i Norrbotten var en studiebegåvad ung man som trots sina enkla uppväxtförhållanden kom att ta studenten, få stipendium till Uppsala universitet och så småningom bli professor i astronomi vid Lunds universitet.
Och Birgitta kom även hon från enkla förhållanden. Hon föddes i Jämtland, men flyttade med familjen till Norrbotten där hon med tiden utbildade sig småskollärare.
Karin Tjernström som är arkivarie på arkiviet vid Norrbottens museum har plockat fram flera buntar av brev som skrevs mellan kärleksparet.
- När man läser de här breven sjunker man in i dem och kan föreställa sig hur Birgitta sitter på sin kammare och är alldeles uppfylld av tankar på den hon älskar. Man känner sig väldigt nära den tiden, nästan som om jag får ett titthål och kan spionera litegrand. Och det känns lite förbjudet, men inte som om jag gör något fel, säger Karin Tjernström, när hon bläddrar bland breven.
Knut och Birgitta fick inga barn. Brevsamlingen har donerats av Älvsby Hembygdsförening, men samlingen kommer ursprungligen från Åbo universitet som skänkte samlingen till Älvsbyns gymnasieskola och sen kom den att skänkas vidare till hembygdsföreningen och slutligen till Norrbottens museum.
- Jag tycker att personliga arkivalier som brev, dagböcker och vykort, sånt som alla har skrivit och kanske inte tänkt att det inte var något speciellt när de skrevs och är så annorlunda än myndigheternas arkiv där det finns ett syfte och kan idag förefalla ganska torra, berättar Karin Tjernström.
På frågan om det finns något brev som sticker ut och som Karin blivit extra förtjust visar Karin ett brev fån Knut där han oroar sig för förhållandet och det låter också som om de båda har haft den här konversationen förut.
Birgit kära älskade du!
Om du uppmärksamt genomläser mina brev måste du förstå att jag ej älskar dig bara på avstånd. Nog borde du veta att jag hålla av dig på nära håll också. Och du förstår väl att man inte kan bara hålla på och älska varandra bara på avstånd. Det är emot all kärleks natur.
Varför skriver du bara Käre vän? Är jag ej ens din käraste vän? Nästa gång blir det väl Docenten Fil. Dr Knut Lundmark.
Jag tar ej detta hårt om du snart skriver igen och i kärare tonfall. Det var därför jag frågade för någon tid sedan om du tröttnat på mig då du skrev ett affärsmässigt brevkort; Bäste Knut eller något dylikt. Jag vill ej att du av plikt skall hålla fast vid mig utan det bör nog vara kärlek å ömse hållen.
Knut Lundmark
- Jag vet inte om jag tolkar det rätt, men jag tycker det verkar som om det har ett väldigt kärleksfullt förhållande. Fast inte utan sina problem.
De brev som Karin tittat på från Knut till Birgitta är i en annan fas i deras förhållande. De är skrivna sex år efter giftermålet, och Knut befinner sig i USA. Knut är på ett observatorium där han arbetar mycket och känner sig nog ensam, spekulerar Karin.
- Han skriver jättelånga brev med små små bokstäver och är fyllda med längtan men också av oro. Han oroar sig att hon jobbar för hårt. När de träffas är han uttröttad av arbetet och hon uppriven av nervositet och de kan inte riktigt nå fram till varandra. Han försöker intyga sin kärlek till henne samtidigt som han oroar sig att hon inte älskar honom längre, berättar Karin Tjernström.
Förlåt om jag i upprördhet använt starka ord. Jag har en så stark känsla av livets korthet nu. Vi får ej slösa med våra dagar. Varje dag ett liv.
Vi måste hålla vårt förhållande som makar högt aldrig låta det sjunka ned till trivialitet och likgiltighet.Gud vare tack att tiden går.
Jag längtar så efter att få vårt hem ordnat i Uppsala nästa höst. Ett år går lyckligtvis undan det vet jag av erfarenhet.
Din Knut
Knut Lundmark
- Jag tror många har skrivit kärleksbrev och många har sparat dem, men kanske inte velat att någon annan ska läsa dem. Kanske har de till och med sagt till sina barn eller barnbarn att de ska bränna breven, berättar Karin.
- Men då glömmer man bort att när man själv är borta och ingen längre minns hur det var, då blir de här breven något annat. De blir ett vittne om en tid som är förgången.
Kärleksbrev kan ju vara både intima och ibland lite pinsamma. Men Karin ser att de här kärleksbreven mellan Knut och Birgitta är väldigt fina och kan ibland bli nära inpå, men det är inte så intimt så att man rodnar, berättar Karin.
Breven som Birgitta skriver är uttrycksfulla i skrift, det är många understukningar och utropstecken.
- Man kan läsa mycket i hur breven är skrivna. I Birgittas brev kan man nästan se hennes ansikte framför sig när hon skriver.
Min Knut, min älskade!!!
Tack för dina båda brev. Du är kärlig och jag älskar dig så. O, Gud så jag älskar dig, det är så att hjärtat ville ur bröstet.
Hur skall dess långa veckor som återstår till sommarn gå? Jag tror att bara vi får komma tillsammans för alltid blir det nog bättre. Vi trivs ju med varandra och har ännu aldrig, tror jag, haft långsamt tillsammans.
Åh, Knut. Vi borde få vara hos varandra. Ingen är så lämpad därtill som vi. Men det blir väl till slut ska vi hoppas.
Din Birgit.
Birgit Lundmark
Vad kan man då lära sig av de här breven idag?
- Att vi alla är lika, men samtidigt unika, oavsett ens station i livet, om vi lever nu eller runt förra sekelskiftet. Problemen är de samma. Man älskar varandra, man oroar sig för att den andra inte älskar en lika mycket och man vill hjälpa varandra, berättar Karin Tjernström.
Brevsamlingen innehåller över tusen brev, både av privat karaktär, men också från affärsbekanta och kollegor. Och det sägs att det finns ett brev från Albert Einstein till Knut i samlingen.
- Det är inte alls omöjligt eftersom de verksamma samtidigt. Knut arbetade med astronomiska observationer medan Albert Einstein var teoretiker. Och observationerna kunde faktiskt påvisa att The Big Bang var på riktigt. Men vi har inte hittat brevet än, avslutar Karin Tjernström.
Hör av er!
Nu är säsongen slut. De allra flesta öden vi fått höra om under den här säsongen har kommit till oss från er lyssnare. Ett stort tack till er som skrivit eller hört av er på olika sätt. Alla berättelser har inte fått plats den här vintern, men vi sparar dom.
Och vi är ständigt på jakt efter spännande historier från gamla tider. Så hör gärna av er på någon av dessa adresser:
slaktband@sverigesradio.se
Släktband
Sveriges Radio
906 15 Umeå
Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Lisa Wede och Anders Wikström
slaktband@sverigesradio.se
