Under 1600-1700 talen utkämpades många strider vid de svenska gränserna. Ärkefienderna var Danmark och Ryssland. Krigen var brutala, människor och boskap slaktades, gårdar brändes och många flydde.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Olof flydde kriget – och överlevde
Den här säsongen har Släktband uppbrott som tema. Det har handlat om människor som till exempel brutit upp från sina hem, sitt äktenskap eller invanda mönster.
Flera av dom exempel vi haft uppe har handlat om människor som brutit upp av fri vilja, men i dagens program ska vi berätta om några familjer som drevs på flykt från sina hem och gårdar för att kriget kom.
Under 1600- och 1700-talen utkämpades många strider på svensk mark. I öster mot Ryssland och i den södra landsändan och den västra mot ärkefienden Danmark.
I det här programmet berättar vi om två familjer som drabbades, en av ryssen och en av dansken.
Och vi börjar i Värmland där general Gyllenlöve i slutet av 1600-talet brände ner och slog sönder allt som kom i hans väg. Som i Sillbodal där hans trupper gick in för att förstöra så mycket som möjligt. Inte bara gårdarna och deras livsviktiga ugnar utan också sädesförråd, kläder och kreatur.
Bergerud: Järnen af ugnarne nerertagne
Boda: förlorat 3 hästar, 2oxar och 2 stutar. Ugnarne nederslagne
Bön: Ugnarne nederslagne
Gunnerud: all boskap rövad. Ugnarne nederslagne
Hångstad: Husen ruinerade och ugnarne nederslagne, Högsäter: Förlorat 3 hästar, all annan boskap, kläder och mat, Klevan: Förlorat 1 häst. Ugnarne nederslagne
Olerud: Förlorat 2 hästar och kläder
Sundshagen: Ugnarne nederslagne
Vikene: Förlorat en häst och en not.
Det här är ett protokoll från Häradsrätten i Nordmark som berättar om plundringen av Sillbodals socken 1676. Att ta ner ugnarna, som det berättas om, är sannolikt ett sätt att se till att ingen i den trakten kan få tag i det livsnödvändiga brödet. På det sättet skulle Gyldenlöwes trupper se till att den svenska armén inte skulle kunna ta sig till Norges huvudstad. Det var ju annars Bohuslän danskarna ville ta tillbaka, Värmland var bara en bricka i spelet, där man brände gårdar, dödade människor och kreatur och där de som hade turen att överleva drevs på flykten.
De danska trupperna kom till Värmland i två omgångar, 1676 och så en gång till i en överraskningsmanöver tre år senare.
Den gången gick hären över Östmark, och där bodde bland andra familjen Oinonen.
- De blev ihjälslagna, och hemmanet blev nedbränt, berättar släktforskaren Gunn Höij.
Det är hennes man som stammar från familjen Oinonen, en familj som kom till Sverige från Finland ungefär år 1600. De var kunniga i svedjebruk och lockades till Sverige av kronan. Det var Per Pålsson, den äldste i familjen, som kom först. Till att börja med slog han sig ner i Hälsingland.
– Han var den förste som kom från Finland, då flyttade han till Ockelbo. När hans hustru dog så flyttade han till Östmark i Värmland när han träffade en ny kvinna som lockade honom dit, berättar Gunn Höij.
Familjen hamnade precis på gränsen till Norge på en plats i Värmland som heter Mulltjärn. Per Pålssons barn från första äktenskapet var redan vuxna, en av dem, Per, hade redan själv fru och en son. De följde nu med till Värmland.
Familjen försörjde sig på att bruka jorden där de slagit sig ner. Men när sonsonen till Per Pålsson Oinonen hade hunnit upp i tonåren skulle allt slås sönder. Det var då Gyldenlöwes trupper kom till Värmland för andra gången. Kenneth Larsson är historiker vid Karlstads universitet och han menar att det andra anfallet var mycket mer förödande för värmlänningarna än det första.
– Första gången verkar de ha haft en viss beredskap, medan det kommer helt överraskande andra gången. Därför slog det mycket hårdare, säger han.
Överraskningen fungerade. General Gyldenlöwe själv beskrev förödelsen så här:
I en straekning langs grendsen af 14-15 mils laengde och 5- 6 mild bredde findes ikke 20 huse tillrest.
Möjligen skryter han en smula, generalen, men han hävdar alltså att bara enstaka hus, kanske 20 stycken, fanns kvar längs den värmländska gränsen till Norge efter härjningarna. Både människor och djur hade dödats, gårdar hade bränts ner, och många värmlänningar hade drivits på flykt. Kenneth Larsson tvekar inte att kalla krigföringen den brända jordens taktik.
- Det är helt klart så. Det gällde att få bort alla tänkbara försörjningsmöjligheter både för befolkningen och för den svenska armén.
- Jag har inga siffror men vet att många flydde, andra blev tillfångatagna och transporterade som gisslan till Norge. Jag har ett exempel på en bonde som återkommer till tinget hösten efter kriget, och han beskrivs som ”alldeles utfattig och utan förmåga att försörja sig”. Han och hans son har suttit i fångenskap i 7 månader och en fjärdedels månad. Man gjorde så för att se till att det inte skulle gå att skapa några uppbåd, alltså folk som kunde försvara sig.
En av de många som flydde från kriget i Värmland var sonsonen i familjen Oinonen, den nu femtonårige Olof. Han lyckades ta sig över gränsen till Norge, och där höll han sig undan i fem hela år. När han kom hem var han en vuxen man och gick till tinget för att få tillbaka sin fars och farfars gård.
- Han hade alltså hållit sig gömd i Norge efter faderns död och krävde nu arv till Mulltjärn, berättar Gunn Höij.
Hur det gick till när Olof kom undan, det vet inte Gunn, men gissar att han helt enkelt hade tur och inte var på plats när trupperna kom.
– Gränsbor brukar inte gilla krig eftersom det oftast är de som råkar mest illa ut, så Olof fick säkert hjälp av folk han kände sedan tidigare, kommenterar Kenneth Larsson.
Vid den här tiden var idén om nationalitet mest en sak för adeln och kungahus. För vanligt folk spelade de ingen roll om det var svenska eller danska trupper som härjade.
- Man var först och främst sockenbo, därefter häradsbo och möjligen kände man nåt för länet och landskapet.
Det mest absurda med Gyldenlöwes andra anfall på Värmland, det som bland andra drabbade familjen Oinonen och som var så förödande för vanligt folk, det var att det kom så sent att det inte spelade någon som helst roll för krigsutgången.
– Kriget är förlorat för danskt vidkommande, så möjligen är anfallet i Värmland ett sätt att ge sin fiende en sista knäpp på näsan, tror Kenneth Larsson.
Han har undersökt vad som hände med gårdarna i Västra Värmland efter Gyldenlöwefejden. Han har framför allt tittat i mantalsboken som ju för bok över människors möjlighet att betala skatt. Som exempel tar han fram Silleruds socken, som faktiskt ligger ganska långt österut och alltså inte alls ligger direkt vid norska gränsen
- Där kan man tydligt se hur antalet fattiga, ”vanförde” och även soldater som har behov av hjälp, ökar under de här åren. Antalet fattiga ökar med fyra gånger under 1674-79.
- Jag hittade en anteckning i Häradsrätten 7-8 månader efter härjningarna. Det handlar om en far och son som tagit sig tillbaka efter att ha suttit i fångenskap. Under tiden har deras gård legat ”Öde och osått”. De beskrivs som ”Alldeles utfattige och saknar förmåga att försörja sig själva.
– Domboken är full med såna här exempel på människor som har mist stora värden, allt ifrån att gården är bränd till att man mist boskap eller skörd.
Trots att Olof Oinonen alltså höll sig undan i Norge under flera år, så får man nog ändå utgå från att de flesta värmlänningar som flydde undan Gyldenlöwes trupper tog vägen österut. Det vet man därför att de kom tillbaka efter kriget och krävde att få bosätta sig på sina gamla ställen igen.
När ryssarna kom flydde ålänningarna hals över huvud
Händelserna i Värmland utspelade sig 1679. Om vi förflyttar oss 35 år fram i tiden, till 1714, och till Åland, som då tillhörde Sverige, bodde där vid den här tiden en 12 årig flicka som hette Anna Stephansdotter.
Hon kom att hamna i den stora flykten sensommaren 1714 när i stort sett alla ålänningar som kunde flydde hals över huvud i små båtar mot Sverige. Ryssen hade kommit och ockuperade Åland.
En del av flyktingarna hamnade på Lindingö och Anna var en av dom. När sen ryssarna gav sig av 1721 återvände många till sina hem och gårdar av vilka många blivit plundrade och förstörda.
Men Anna Stephansdotter blev kvar på Lidingö och i dag många år senare bor hennes släkting Jan Malmstedt där. Han forskar i både öns och familjens historia och har bland annat skrivit boken "Lidingöhistorier".
- Man vet ganska lite om henne, men man vet att hon var född på Åland 1702. De flesta av de åländska flyktingarna som kom hit till Lidingö var från socknen Finström och byn Grävström och andra kom från Bamböle. Så en god gissning är att det var därifrån hon kom. Hon bör ha varit 12-13 år när hon kom hit som sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn, säger Jan Malmstedt.
Det var under det stora nordiska kriget som Ryssland angrep östra Sverige, det som i dag är Finland, och bit för bit tog sig längre västerut tills de 1714 angrep Åland. Ockupationen varade i sju år, men det var under de första åren som allra flest ålänningar lämnade gårdar och hem och flydde därifrån. På den tiden bodde det omkring 250 personer på Lidingö, fördelade på ungefär 25 gårdar. En stor skillnad mot dagens över 40 000 Lidingöbor! Det hundratalet åländska flyktingar märktes alltså tydligt och bidrog till en markant befolkningsökning. Flyktingarna fördelades på de olika gårdarna och fick förmodligen hjälpa till med arbetet och livet på dem.
- Jag skulle tro att de var ungefär samma sorts människor som de som bodde här, samma typ av fiskare och småbönder. Det är nog fel att säga att det var en lätt sak att inplacera dem här, men när man tittar på var de hamnade på just Lidingö, så ser man att de placerades ut på öns alla gårdar. Stora gårdar hade fler ålänningar och mindre gårdar hade färre. Man kan ju beräkna att det måste ha varit minst ett hundratal ålänningar som inkvarterades där. Men det var ju människor som kunde det här med fiske och jordbruk, så jag skulle tro att man ganska lätt klarade av att ge dem någonting att syssla med, säger han.
Kanhända kände några av ålänningarna och lidingöborna varandra, eftersom ålänningarna brukade segla till Stockholm för att göra affärer och sälja varor som ved, fisk och fågel.
Väl på andra sidan Ålands hav kunde de åländska flyktingarna andas ut efter en många gånger farofylld och snabb flykt. De som däremot inte lyckades komma undan den ryska framfarten kunde få möta riktigt otäcka öden, berättar Jan Malmstedt. Det var inte ens självklart att överleva själva flykten över havet. I kyrkböckerna står det att läsa om begravningar av flyktinglik, personer som omkommit under flykten. Vintertid hände det att folk förfrös både händer och fötter. Andra lyckades aldrig ta sig västerut från Åland utan tillfångatogs av ryssarna och fördes österut, antingen till Ryssland eller ända bort till mellanöstern för att bli slavar.
”Men i Olofsmässotiden då ingen wiste deraf förrän Fienden war infallen i landet, blef nu så hastigt flyckt, att de som hade fartyg med plats kunde få något med sig undan fienden, men den som icke hade fartyg blef en del af fienden öfwerfallen och på ett grufweligit sätt hanterade en del af dem kom omsider undan med blåtta lifwet till en fremmande ort”
Så skildras de svårigheter och vedermödor, som bristen på lämpliga båtar orsakade ålänningarna, i en åländsk skrivelse.
- Det vet man ju att det var en flykt hals över huvud, mer eller mindre, säger Jan Malmstedt. Det är oerhört dramatiskt att tänka sig in i det.
Och då är det ju inte så konstigt att väldigt få ålänningar, om några, vågade stanna kvar på sina öar under de ryska ockupationsåren. Möjligen stannade någon ålänning kvar och lyckades hålla sig undan ryssarna, men i stort sett tömdes Åland.
– Det är så som man beskriver det, säger Jan Malmstedt.
Slutligen, sju år efter att Rysslands ockupation av Åland inleddes, slöts fred i Nystad år 1721. Det innebar att många ålänningar nu äntligen kunde återvända till sina hem. Men Anna Stephansdotter stannade alltså kvar på Lidingö även efter att freden slutits. Där gifte hon sig med lidingöbon och torparen Erik Olof.
Det fanns givetvis även andra ålänningar som stannade kvar på den svenska sidan av Ålands hav, bland annat några präster som kom att betyda mycket för de åländska flyktingarna genom organiserandet av ett slags flyktingmottagning och flyktingsjukhus.
- En av prästerna, Hedén, var boende på gården Ekholm. Där upptäcker man väldigt många både födda och döda, exceptionellt många för att vara en så liten gård. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att han hade ett flyktingläger och tog hand om sjuka flyktingar och då kan man kalla det flyktingsjukhus i någon mån, fortsätter Jan Malmstedt.
Det åländska flyktingbarnet, Jan Malmstedts anmoder Anna Stephansdotter, levde alltså med sin Erik Olof på Lidingö. Tillsammans fick de flera barn, men endast ett av dem, sonen Olof Erik, överlevde barndomen. Han fick en dotter som fick heta Anna Greta, som i sin tur gifte sig med en viss Petter Malmstedt. Och så kommer det sig alltså att lidingöbon Jan Malmstedt har åländskt blod i sina ådror.
- Det är faktiskt Anna det börjar med, hon är den första jag vet någonting om i min släkt och som går att hitta. Det är en säregen känsla.
Programmet är gjort av:
Elisabeth Renström och Anna-Lotta Hirvonen Nyström
Uppläsare: Lars Carlsson, Jon Agerskov och Lisa Wall
slaktband@sverigesradio.se
