Nålsögat - kulturmöten på gränsen mellan Haparanda och Torneå

Vad vill man höra om på radio dagarna före jul? Inte mera om fula granar och årets redan uttjänta julklappar. Inte mera jul till jul. Författaren Stefan Lindberg kom med en alternativ önskelista.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Han ville höra om groddar, navlar, Dagermans strömming och Taj Mahal.

Jenny Teleman och Katarina Wikars drog en lättnadens suck och skred till verket. Det var som att öppna adventskalenderns alla luckor på en enda gång.

Och som bonus en upphittad lista i en gammal sekretär: Rocken tre gånger borta, bilmosningen i Dalarna, vatten i skallen på 14. Vad kan det betyda? Kan man bara ta någon annans lista och göra vad man vill med den?

Och dessutom beställer Evert Taube i Joakim Pirinens gestalt in rätt efter rätt på Gyllene Freden.

Sydamerikas litterära fixstjärna heter César Aira. Han kallades länge för Sydamerikas mest välbevarade hemlighet, men numera är den 66-årige författaren internationellt spridd och översatt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyligen kom ”Fri flykt framåt”, tre kortromaner i översättning av Manni Kössler.

César Aira ser på skrivandet som en allvarlig lek och improviserar fram sina romaner.
Att behärska improvisationens konst är nyckeln till lyckan, menar han, som skriver i ett rasande tempo; i genomsnitt tre romaner om året, men ingen på mer än 100 sidor.
Det korta formatet och stilen som liknar en korsning mellan surrealism och barock, påminner om Jorge Luis Borges labyrinter eller Julio Cortázars sätt att hoppa hage.
Språket är enkelt men intrigen desto mer halsbrytande.

Jag behöver två saker när jag skriver.
En tankelek och en känsla som berör mig på djupet.

Ulla Strängberg träffade honom i hans hem i Buenos Aires, belamrat med böcker från golv till tak.
Det blev också en promenad i stadsdelen Flores med sina blommande villaträdgårdar där flera av hans berättelser utspelas, kryddade med en stillsam ironi.

Ironi är en hövlighet mot läsaren. Man får inte ta sig själv på alltför stort allvar.

César Aira.

Producent Ulla Strängberg
ulla.strangberg@sverigesradio.se
Sveriges Radio Jönköping

Kulturreportaget
Vi är flugan på väggen. Vi går in i skapandets innersta rum och synar kulturlivets skuggsidor.
Här hör du Sveriges Radios långa reportage om kultur.

Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare.

Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande.

Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Den märklig brevväxlingen mellan Fredsängeln och Dynamitkungen, mötet på sjön i Zürich.

Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris – och försvarsindustri.

Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt.

Om den bokstavliga striden kring just ”Krig och fred”. Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset.

Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås.

Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.

Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män.

Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om ”dödsskuggans dal” trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid.

Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda.

Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45.

Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning – bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.

Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, försöker att tolka tecknen.

Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Inte ens ärtsoppan.

Om Nobelkodens dubbla kryptering.

Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år.

Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis, som brändes efter hans död. Det yttre uttrycket för hans inre drama - som fick världspremiär först långt in på 2000-talet.

Om hur hans kemipris bara fyra månader efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki gavs just till den vetenskapliga upptäckt som gjort dem möjliga.

Om ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt". Och musiken som spelas för kvinnorna längst inne i hans apteringsfabrik under andra världskriget, Blomman från Hawaii och Nya Sätervalsen.

Kort sagt: Om hela dubbelheten. Motsatsernas förening. Nobelkoden.

Medverkande (utöver vad som nämns i programmet):

Del 1: Testamentet.

Ulla Billquist sjunger ”Jag bygger ett luftslott” och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946.

Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen ”Dynamitkungen” från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken ”Ned med vapnen” är från programmet Boktornet 1996.

Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.

Del 2: Striderna.

Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av ”Maskeradbalen” från La Scala-operan i Milano 1930.

Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964.

Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978.

Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 – och enkäten från programmet Efter tre samma år.

Del 3: Kvinnorna.  

Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940.

Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda – liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning.

Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.

Del 4: Ödets makt.

Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet ”Vem är rädd om Virginia Woolf” från 1983.

Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. – och hans svar – kommer ur programmet ”Vad gör man på Svenska Akademien?” 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001.

Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama ”Nemesis” i Kulturnytt 2005.

Professor Arne Westgren talar om att ”mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt”. Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945.

Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet ”Förmögen, högt bildad herre…” från 1995. Producent för det var Rolf Hersson.

Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera ”Ödets makt” spelas av Wien-filharmonikerna 2013.

Slutligen hör vi ett klipp ur programmet ”Bofors. Där de svenska kanonerna smidas” från 1943.

Fotnot:
Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn – i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet – var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Rawaa Khiyachi från Syrien bearbetar flykten i sin konst och möter finska konstnären Hanna Kanto. Och pjäsen om när Haparanda var världens nålsöga 1915, påminner om dagens situation vid gränsen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

-Att måla är mitt sätt att fly från verkligheten, säger Rawaa Khiyachi, konstnär i Haparanda på flykt från Aleppo i Syrien. Kanske verkligheten kommer fram medan jag målar.

Hon är en av omkring 400 flyktingar som bor på flyktingförläggningen Cape East i Haparanda. Kulturchefen i Haparanda kommun har lånat ut ett litet rum på Folkets Hus för att Rawaa ska ha någonstans att måla.  

Rawaa Khiyachi är surrealist och hennes konst handlar ofta om kvinnors situation och ofrihet. För tre år sen bombades hennes hus i Aleppo och jämnades med marken. Hon flyttade till sin mor norr om Aleppo. Extrema islamister har hotat henne och sagt att hon måste sluta upp med sin konst och särskilt med att måla nakna kroppar. I höstas flydde hon från Syrien tillsammans med dottern Boran, 16 år. Kvar i Aleppo finns 20-årige sonen Ahmad, som också är konstnär. Pengarna för att fly räckte inte till honom.

I Haparanda går ryktet att Rawaa målar på Folkets Hus. Det gör konstnären Hanna Kanto nyfiken.

 -Det är jätteintressant att en konstnär har flyttat hit från Syrien. Hon kommer från en helt annan värld och sen det finns inte så mycket konstnärer här i Haparanda/Torneå, så jag är jättelycklig att det kommer nya, säger Hanna Kanto som söker upp Rawaa för att lära känna henne.

Men Rawaa kan inte följa med Hanna för att titta på hennes målningar. Hanna har sin ateljé i Torneå på andra sidan gränsen.

I Folkets hus i Haparanda repeterar också några skådespelare pjäsen ”En enkel över Haparanda” som handlar om åren under första världskriget 1914-1918. Då var Haparanda världens nålsöga, den enda gränspassagen där de krigförande länderna i Europa kunde utväxla krigsfångar. Hit kom också många flyktingar på den tiden.

Skådespelarna Pia Suonvieri, Adam Huuva och Ahmadziya Gohari beslöt att spela pjäsen i höst igen för att den påminner mycket om dagens situation i Haparanda.

Det fria ordet var temat då Nässjö hade litteraturfestival och konstutställning i sitt kulturhus. Kristina Sandberg, Arkan Asaad, Ola Larsmo, Jenny Wrangborg, Bo Cavefors m fl framträdde.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hur fritt är ordet? Vems berättelser är det som får komma fram? Detta var grundfrågor i Nässjö Litteraturfestival som även innefattade en konstutställning, "Den kulturelle onanisten",  om och med den kontroversielle förläggaren Bo Cavefors.

Kristina Sandberg, Lotta Lundberg, Arkan Asaad, Ola Larsmo, Athena Farrokhzad, Jenny Wrangborg är några av författarna som deltog.

Mia Gerdin var i Nässjö för att samla röster, intryck och kommentarer.

Mats Eks svanar dansar igen. Nu på Kungliga Operan i Stockholm, 28 år efter världspremiären i Umeå.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hur minns man ett dansverk och hur förmedlar man rörelserna till en ny generation dansare?

Det har Kerstin Berggren funderat över i kulturreportaget Mats Ek och Svansjön.

Rörelseminnet är starkare än det intellektuella minnet.Har  man en gång lärt sig cykla glömmer man det inte, säger Mats Ek.

Han medverkar i programmet tillsammas med dirigenten JonathanDarlington och Monica Mengarelli som dansade drottningmodern i premiären 1987.En roll som hon nu förmedlat vidare till dagens unga dansare.

Mats Eks uppsättning av Svansjön  blev en världssuccé.Då användes inspelad musik, men nu har Hovkapellet  intagit orkesterdiket

Historien om flyktingpojken Gzim har gått rakt in i hjärtat hos de som mött honom i konstnären Knutte Westers verk. Det har blivit en dokumentärfilm och flera utställningar om Gzims väg genom livet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Knutte Wester är konstnären som alltid står på de svagas sida. I ögonhöjd med dem han skildrar ger han liv och känslor åt de svåra frågor och känslor som kantar flyktingars liv.

Just Gzim som kom till Sverige från Kosovo fick en alldeles särskild plats i Knutte Westers arbete. De möttes på en flyktingförläggning i Boliden i Västerbotten, blev vänner och sen har deras kontakt resulterat i flera utställningar, men även en uppmärksammad dokumentärfilm.

Knutte Wester arbetar framför allt med skulptur, film och teckning och hans verk ger som sagt röst åt människor som sällan hörs i samhällsdebatten. För att komma dem nära flyttar han gärna sin ateljé till dem han vill skildra.

Kerstin Berggren har träffat Knutte Wester regelbundet sedan han gick ut Konsthögskolan i Umeå för drygt tolv år sedan och i dagens Kulturreportage får lyssnarna följa med på en resa mellan ateljéer, flyktingbarn och filmpremiärer.

Ett program av Kerstin Berggren.

Jag var tio när jag såg en utställning med Carl Fredrik Hills måleri. Det var något med landskapen. De blommande träden, ljuset. Som om jag fick syn på något i bilderna, förändrade min egen blick.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vad är det som händer i mötet med viss konst? Richard Dinter träffar konstnärer, intendenter och fotografer. Några pratar om egna personliga minnen, andra funderar över bilden och dess kraft. Och på ett tåg till Lund sitter författaren Kerstin Norborg och tittar ut över det skånska landskapet. Hon har just kommit ut med romanen Marie-Louise, en fiktion om en av Carl-Fredrik Hills systrar, en roman som hela tiden kretsar kring bilder, inte minst broderns blommande träd.

Fredrik Wadström berättar historien om den dramatik som funnits kring de sex litterära Nobelprisen, en dramatik förstärkt av det kalla kriget och av synen på kultur i Sovjetunionen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nobelprisets 115 år har sex ryskspråkiga författare tilldelats litteraturpriset, den senaste 2015 när Svetlana Aleksijevitj från Belarus får priset. De sex författarna har inte särskilt mycket gemensamt annat än att deras författar- och levnadsöden präglats av den politiska utvecklingen i Sovjetunionen. Flera av de sovjetiska litteraturprisen har också orsakat några av de största bråken i Nobelprisets historia.

Den första ryskspråkiga pristagaren Ivan Bunin levde i exil i Frankrike när han mottog priset 1933. Boris Pasternak förföljdes i hemlandet och tvingades avstå Nobelpriset 1958. 1965 års pristagare Michail Sjolochov var de sovjetiska myndigheternas favorit. Aleksander Solzjenitsyn hindrades från att åka till Stockholm 1970 och utvisades till väst fyra år senare. Joseph Brodsky levde sedan många år tillbaka i USA när han mitt under perestrojkan fick ta emot nobelchecken 1987. Svetlana Aleksijevitj föddes i Sovjetunionen men blev känd för den stora publiken först i samband med den nya öppenheten på 1980-talet. Hon fick sitt stora internationella genombrott först efter sovjetimperiets sammanbrott.

I programmet medverkar översättaren Hans Björkegren, ledamoten i Svenska Akademien Kjell Espmark och författaren Svetlana Aleksijevitj. Uppläsare: Anna Pettersson

I kulturreportaget Det kollektiva omedvetna är fortfarande inte kartlagt, tar oss Lars Hermansson med till kreativa kollektiv i samtiden och historien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Begreppet kollektiva lösningar har sedan realsocialismens misslyckande varit ett misskänt begrepp. Individanpassade lösningar har däremot haft en mer positiv klang. Under 90-talet vilade något av ett löjets skimmer över 60- och 70-talens bostadskollektiv, minns t. ex Lucas Moodyssons film Tillsammans. Men de senaste tio åren har en förskjutning skett i synen på det vi delar med andra. Åtminstone bland unga kulturutövare. Att bo i kollektiv kan vara en nödlösning för att det är svårt att hitta bostad, men det kan också vara ett sätt att blir mer kreativ i gemenskap med andra. Men när gör man någonting tillsammans egentligen, och hur viktig är signaturen, den subjektiva vinkeln? 

Medverkar gör popgruppen och konstnärskollektivet Den svenska björnstammen, medlemmar ur ateljékollektivet Ett eget rum samt Christofer Gradin Franzén, en av grundarna av gåvoekonomiprojektet Hoffice.