Syskonplaneterna

Astrofysiker Bengt Gustafsson färdas från jorden, förbi den heta Venus, vidare till jätten Jupiter, passerar vår egen sol, fortsätter genom Vintergatan till vår systergalax Andromeda, en av galaxerna i Virgohopen. Och sen då?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På 50-talet gjorde Forskaren Hugh Everett experiment där han ställde upp en vågfunktion för hela universum. Då visade det sig att den delade sig i flera möjliga vid varje experiment som utfördes, och han vågade tänka tanken att hela värden kanske oupphörligen delade sig, som ett väldigt träd som förgrenar sig. Vi sitter på en kvist, ett universum i denna oerhörda mängd av världar. På andra kvistar i närheten sitter nästan identiska kopior av vår värld, och av oss. Men vi är bara medvetna om vårt lilla, och ändå kanske oändliga, universum. Så föddes idén om ett multiversum. 

Ändå finns det mer än nog att utforska i vårt universum:
"och bortom Virgohopen ligger galaxhop på galaxhop, i ett väldigt kosmiskt nätverk. Det finns miljardertals galaxhopar inom synhåll. Och därbortom? Antagligen många gånger fler hopar, kanske oändligt många. Men ljuset från dem har ännu inte nått fram till oss, då universum bara är knappt 14 miljarder år"

Det finns också oändligt mycket musik att spela, och bara en del av den har fått plats i sommarens tio program... I spellistan denna gång bl.a.

in the Comet - Laleh
Observatoriemusik - Rolf Enström
Licht in der Nacht - Alma Mahler
Music for airports - Brian Eno
le Chaos - Jean Fery Rebel
Starry Sky Cycle - Urmas Sisask
Ringdans på Saturnus - Ralph Lundsten
Lucky old sun - Bob Dylan
Comet Song - Björk 
med mera

Tack alla som lyssnat i sommar!

I många skapelsemyter är kärleken den skapande kraften i världsalltet. Men var är kärleken i Big Bang-teorin om universums uppkomst? Hur användbar är vår tids kosmologi som vägvisare i livet?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Astrofysiker Bengt Gustafsson funderar över kopplingarna mellan universums uppkomst, utveckling och undergång, kärleken och musiken. I spellistan bl.a. Kurt Elling, Olivier Messiaen, Anders Jormin, Sven-David Sandström, Return to forever, Evert Taube m.fl.

Varför är himlen blå? Och varför är Uranus blå? Varför är en del stjärnor blå när andra är gula eller röda?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bengt Gustafsson utforskar kopplingar mellan det blå i universum och det blå i musiken. I spellistan bla Ted Gärdestad, Alexander Skrjabin, Gustav Holst, Uehara Hiromi, Gösta Nystroem, Nina Simone, Joseph Haydn och John Luther Adams

Jag ser jorden. Vilken skönhet! Det var de första orden från den första människan i rymden, Yuri Gagarin i april 1961.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Och på bilder som Apollobesättningen hade med sig hem från månen ett decennium senare kan man se en jorduppgång över månlandskapet. Kontrasten är överväldigande. Den grå ärrade askslätten omkring oss, och så den skimrande blå havsplaneten på himlen där ovanför, med vita moln och gröngula kontinenter.

Bilderna visar hur vacker vår planet är, en sällsynt blå pärla i kosmos. Man kan ana den tunna biosfären, vårt livsutrymme, som en svagt lysande bård omkring planeten. "Jag tror att dessa bilder av vårt hem i universum är det viktigaste bilder som rymdforskningen gett mänskligheten" säger astrofysiker Bengt Gustafsson

Månen lär ha kommit till genom en stor katastrof när den unga jorden kolliderade med en mindre planet. En stor skopa jordmateria skovlades då upp och hamnade i bana runt jorden och formade snabbt vår stora satellit, vår syskonplanet. Och det var nog bra det för oss; utan månens stabilisering av jordens rotationsaxel vore livet här betydligt vingligare.

Voyager-sonderna som sändes ut mot 1977 mot Jupiter och Saturnus, Uranus och Neptunus har också skickat många fantastiska bilder hem till jorden. Nu har Voyagersonderna lämnat solsystemet och är på väg mot andra stjärnor. Ombord finns grammofonskivor av beständigt guld med hälsningar till andra civilisationer: vindsus, oceanvågor, sång av fåglar och valar, boskapsbröl, bilmotorer, tåg och flygplan, hälsningar på 55 språk, och musik.

I musiklistan Esbjörn Svensson Trio, Andrea Tarrodi, Jacques Brel, Daniel Nelson, Gustav Mahler, Astrud Gilberto m.fl.

På Pompeo Batonis 1700-talsmålning kan man se guden Apollon instruera de två musorna Euterpe och Urania, musikens och astronomins musor.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Apollon, ljusets, konstens, musikens och visionernas gud, har blicken i fjärran, och den ena armen på sin harpa, den andra utsträckt snett uppåt, pekande ut i det okända. De två musorna ser avvaktande på den vackre guden. Euterpe har två flöjter beredda. Man ser att de väntar på instruktioner. Hur ska de bära sig åt? I landet som ännu bara är en vision?

Bengt Gustafsson funderar över forskares och musikers olika sätt att utforska det okända.

Musiken är obeveklig. Naturen är det också, liksom naturvetenskapen. Men också tillfälligheter eller till och med misstag kan leda till nya rön och upptäckter.

I spellistan bl.a Steve Reich, Edda Magnason, Toru Takemitsu, Karin Rehnqvist, Bela Bartok och Björn Skifs

Många barn intresserar sig för planeter, stjärnor och hela universum. Några fortsätter leken hela livet som forskare, liksom astrofysiker Bengt Gustafsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hur har universum fått till denna stora rikedom? Stjärnor, tunga grundämnen, planeter, liv, djur, människor, musik? Ska man sammanfatta det kort kan man säga: genom att pröva sig fram på ett lekfullt skapande sätt.

Naturen prövar som ett barn som försöker göra något nytt – resa sig upp och stå på benen, ta ett steg framåt, falla, pröva igen.  Naturen lär sig liksom barn av sina misstag – det som fungerar blir bestående, fastnar i minnet, förs vidare, kodat som DNA. Men många försök är bara infall – inte är det bara fråga om systematiska undersökningar heller. Naturen är envis men inte särskilt läraktig – innan den uppfunnit DNA, då fungerar minnet bättre. Men det ser mest ut som spontan lek.

I spellistan bl.a Ingvar Lidholm, Chick Corea, Victoria Borisova-Ollas, Louis James Alfred Léfébure-Wely, Don Ellis, Camille Saint-Saëns och Conlon Nancarrow

Det blåser i universum!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

De gamla filosoferna tänkte sig att skön musik uppstod i universum när himmelssfärerna vreds runt och gneds mot varandra. De genomskinliga sfärerna bestod av det okända femte elementet, kvintessensen, etern, det som gudarna andades. Idag vet vi att materien i rymden inte i princip skiljer sig från den jordiska materian, utom att den är mycket tunnare förstås. Men precis som i den luft som vi andas så blåser det, och väldigt mycket.

Det första vi möter när vi reser ut i universum är den kraftiga solvinden som strömmar ut från solen och sveper kring jorden.

Solvinden skyddar oss rätt väl från vad som sen kommer när vi är ute ur vårt solsystem, för där möter oss en galaktisk motvind av helt annan styrka. För vi och vårt solsystem rör sig i förhållande till stjärnor och gas i solens omgivning i vintergatan, och stoftkornen och partiklarna där ute slår emot oss med en hastighet kring 30 km per sekund. Förfärliga glesa hagelbyar!

Vi besöker också Mira, en härlig, pulserande röd jättestjärna som drar ihop sig och sen andas ut igen och skapar en chockvåg genom det väldiga halvgenomskinliga stjärnhöljet. Det bildas stoft som sen trycks ut av stjärnans strålning, och släpar med sig gas. Här blåser därför en vind i årslånga pustar, och ett stort skimrande skal av gas och stoft lämnar stjärnan vartannat år. Stjärnvindarna strömmar ut i det djupa mörkret mellan stjärnorna – för att lång senare samlas igen, till mörka gasmoln som kan bilda nya stjärnor.

I spellistan bla Intermezzo ur expeditionen av Klas Torstensson, Darkness med Fink och Crepusculo med basblockflöjtisten Anna Petrini, Vivaldi, Alma Mahler, Puccini och elektroniskt med den legendariska tyska gruppen Tangerine Dream

De svarta hålen är de värsta avgrunder vi känner till i universum. Så djupa att inget kan ta sig ut från dem, inte ens ljuset.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Svarta hålet” kallades den fängelsehåla i Bengalen där mer än hundra brittiska soldater som tagits som krigsfångar kvävdes till döds i mitten av 1700-talet. Långt senare, på 1960-talet lånade fysikern Robert Dicke historien om soldaterna som i panik förgäves försökte ta sig ut ur den djupa hålan för att ge namn åt universums djupaste avgrunder.

Idén att det skulle kunna finnas stjärnor som var så massiva att inte ens ljuset, skulle kunna komma ut ifrån dem lanserades redan på 1700-talet av brittiske John Michell. Sen sov idén genom större delen av 1800-talet – i vetenskapen vill säga. I musiken och poesin levde avgrunderna, tex hos tonsättaren Hector Berlioz och diktaren Lord Byron.

Bengt Gustafsson presenterar oss också för syskonparet Herschel, som hörde till 1700-talets mest framstående astronomer, som bland annat konstruerade det teleskop där de var de första att upptäcka planeten Uranus. Dessutom var de skickliga musiker, systern Caroline sångerska och storebror William kompositör.

Så småningom har forskare som Stephen Hawking visat att universums mest energirika och strålande företeelser som kvasarer och radiogalaxer, kan vara resultat av ett enda objekt; ett supermassivt svart hål.

Men hur ser de svarta hålen ut på insidan? Vad händer om vi reser in? Kanske bränns vi alldeles sönder i den eldvägg som vissa forskare tror ligger runt dem. Eller kanske kan vi komma igenom och komma ut någon helt annanstans, nå till andra tider eller andra platser. Men faktum är att vi inte alls vet.

I spellistan bland annat Schakt av Peter Bengtson, William Herschels åttonde symfoni, Mihá ja Gievrra med Lovisa Negga, Järnets förbannelse av Veljo Tormis, och avsnitt ur Karl-Birger Blomdahls opera Aniara.

En astronom måste ha mycket tålamod. Kunna vänta. Och vänta.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Astrofysiker Bengt Gustafsson har rest till Chile för att observera asteroiden Iris. En lång resa till ett koncentrerat lugn på Europeiska sydobservatoriets anläggningar som ligger mitt i det storslagna ökenlandskapet mellan Anderna och Stilla havet

Spektrometern kalibreras för nattens observationer, och så börjar väntan. Kanske kommer bara några enstaka ljuspartiklar per minut, ljuspartiklarna som kan ha gått fram genom rymden i miljontals år. Man får samla och samla. Sitta och kontrollera att teleskopet pekar rätt där ute i kupolens mörker och bara vänta, timme efter timme, natt efter natt tills man fångat tillräckligt mycket ljus.

 I spellistan bland annat Nuages av Claude Debussy, I den klara och osynliga etern av den ryske tonsättaren Alexander Knaifel, Månvisan med Freddie Wadling, Stars för kör och kristallglas av lettiske Eriks Esenvalds, Jon Leifs Hekla och Solstrålen av Alice Tegnér

Pythagoras tyckte sig finna vackra matematiska samband mellan planeternas, solens och månens rörelser över stjärnhimlen, och där kunde också himmelssfärernas harmonier spåras.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Idén att sfärernas rörelser alstrar toner i perfekt harmoni med naturens ordning är tusentals år gammal. Efter Pythagoras har vetenskapsmän som Galiliei, Kepler och Newton med matematikens hjälp sökt samband mellan himlakropparnas rörelser, naturen och musiken.

Och filosofen Platon skrev att musik och astronomi var tvillingar: vad musiken var för öronen var astronomin för synen. En del tänkte sig till och med att när de glasklara himmelssfärerna som bar fram planeterna gneds mot varandra uppstod dessa sköna, men för oss ohörbara ackord.

I spellistan finns bland andra Beethoven, som var så fascinerad av den celesta mekaniken, att han avslutade sin nionde symfoni med Schillers ode där vi människor får uppmaningen ”att glada löpa i våra banor som en hjälte mot segern, liksom solarna löper i sina.

Men i Anders Hillborgs Celestial Mechanics hörs det tydligt att det inte alltid råder ordning i kosmos utan att oväntade kaotiska händelser inträffar i universums skenbart oföränderliga lugn.

Hör också den säregne danske Rued Langgaards sfaerernes musik, elektronmusikpionjären Johanna Beyers Music of the Spheres från 1938, György Ligetis Lux Aeterna som blivit en rymdklassiker efter att Stanley Kubrick använde den i A Space Odyssey och en pianotrio som relativitetsteorins Albert Einstein gärna spelade. Einstein älskade musik och spelade fiol alldeles utmärkt, även om han ibland fick kritik för att han inte kunde räkna.