I Klassikern hörs Jenny Teleman om Hervé Guiberts "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" (1990), aidsromanen som sände en chock och jubelvåg genom Frankrike när den kom.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Författaren Hervé Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som på svenska heter "Till vännen som inte ville rädda mitt liv".
Det blev inte hans sista roman men nästan. Le Monde-journalisten, den hyllade författaren, prisbelönte filmaren och fotografen Guibert, född 1955. Den unge mannen med det ovanligt spefullt änglalika utseendet, vän och älskare till Michel Foucault dog i aids i december 1991, 36 år gammal. Och alla sina sista år skrev han om, och filmade sjukdomen, och kom också att ändra den allmänna franska blicken på något som fortfarande kunde kallas "bögpesten".
Tydligen skrattade Michel Foucault nästan ihjäl sig när han fick viruset beskrivet för sig för första gången: "En cancer som bara drabbar homosexuella, det är för bra för att vara sant!"
Sådan var nämligen den fortfarande häpna, chockade tonen inför en obegriplig epidemi vid tiden för bokens utgivande. En roman eller kanske dagbok i 100 korta stycken om viruset som tar plats, form och färg inuti författaren och alltfler vänner. "Ett räkneverk mot döden" kallar han det på ett ställe.
För viruset som var omöjligt att stoppa kunde i alla fall mätas, Verkningarna gick att mäta. Så det blir möjligen den första romanen om T4, beteckningen för den typ av vita blodkroppar som först angrips av aidsviruset med en successiv försvagning av immunförsvaret som följd. En fullt frisk person har mellan femhundra och tvåtusen T4. Medan de ödesdigra attackerna som drabbar lungorna och toxoplasman som slår sig på hjärnan sätter in i gränsområdet under tvåhundra T4. Då är döden nära, månader eller veckor bort. Så det är en punkt romanen räknar mot: under tvåhundra.
1990 fanns bara ett läkemedel att ta till, ett kraftigt cellgift som kallas AZT. Det kunde stoppa upp processen en aning, ge lite mer tid. Men AZT är så starkt att få tålde det mer än ett år. Så det är en annan punkt att räkna mot: slutet på AZT.
Det är en roman om blodet dettaden sysslar med händelser inne blodet, blottlägger det, det är i blodet läsningen sker kan man säga.
Under 1991 gjorde Hervé också en hemmagjord dokumentär, "La Pudeur ou L'impudeur". I bara en liten liten sekvens som fladdrar på Youtube sitter han i en undersökningsstol och möter som så många gånger förr en sjuksköterska som ska tömma blod ur hans arm, för att mäta, läsa i det, ser man på det där lilla filmfragmentet så sammanfattar det vad romanen räknar och räknar ner.
"Nedbrytningsprocessen som satt i gång i mitt blod fortgår dag för dag …Långt innan min sjukdom hade konstaterats genom undersökningarna kändes det som om mitt blod plötsligt hade blottlagts, lagts i dagen, som om det förut varit skyddat av någon sorts klädsel som jag inte vetat om. Mitt blod är avslöjat, för alla överallt och för alltid, mitt blod är naket på tunnelbanan och bussen, på gatan där jag går, en pil är ständigt riktad mot blodet och mot mig.
Syns det i ögonen?"
Den börjar med en stillbild på Guibert uppkrupen i en fåtölj. Placerad vid en sprängfylld bokhylla. På golvet framför ligger utspridda papper, manussidor, men han läser i inget, han har lagt handen över ögonen.
Alla böcker att inte skriva. Det kan bli två till resonerar han, kanske, med AZT. Ingen utan. Alla böcker att inte läsa. Det är en blivande världsberömd författare som ska dö här, och räkneverket äter upp hans eftermäle.
Handen över ögat, det är utmattning. För detta är också en bok om omänsklig trötthet, skriver han. Viruset kommer från grönapan. Det fascinerar honom.
"Detta är hästens eller apans trötthet inympad på en mans kropp."
Nästa bild i det lilla utsnittet från filmen är bara hans tändstickssmala ben som cyklar och cyklar och cyklar och cyklar. Motionsredskapet kommer ju förstås ingen vart. Inga muskler blir till. Bara den lilla kilometerräknaren tickar. Sista bilden är en luftboxning bara, mot spegeln. Tunna kraftlösa jabbar. En oresonligt envis, glupsk, svart, allvarlig blick.
Men när romanen kom handlade den monumentala uppmärksamheten inte bara om blodet utan också om Muzil. Så kallas den franske filosofen Michel Foucault som är en stor del av romanen. Han dog i aids redan 1984. Men det berättade han inte offentligt. Kanske visste han det inte. Ville inte veta. Ville i vilket fall inte att någon skulle veta.I "Till vännen som inte ville rädda mitt liv" berättar Hervé allt.
Om hans hosta, hans partner Stephane, hans sadomasochistiska köttiga farliga lekar i uppbyggda långtradarhytter och noggrant nedsmutsade badkar på avancerade gayklubbar i San Francisco. När Muzil dör går Hervé ut på gatan och gråter och sjunger en hel dag. Han tvättar också, äcklad och rädd, sin tunga med tvål efter att ha kysst hans hud. Han skriver om de unga män som beklagande får sina negativa besked och inte blir del av den dödsmärkta gemenskap som också är djupt, tungt och svart romantiserad.
Utan att hämta andan eller verka tveka ett ögonblick får glupskheten på smitta växa sida vid sida med den skamfyllda rapporteringen om en växande böld i munnen. Opedagogiskt berättas hur hiv kallas "den underbara sjukdomen" av osmittade längtande, och att som Hervé skriver mitt i skräcken sög faran: "vi hade kunnat dricka spetälska om vi kunnat."
Foucault kom aldrig ut offentligt. Och Hervé kom ut med en roman som berättar allt om detta bakvända, motsägelsefulla, intensiva.
Klart det blev liv när den kom, denna blodisande heta klassiker med så många giftiga teman utrullade på polerad, smutsig prosa. Men förutom hyllningar och inbjudningar till litterära tv-program fick den sjuke författaren en svekdebatt i hasorna. En som återkommer då och då: Vad får man egentligen berätta om sin vänner och om levande nationalikoner?
"Jag var i min fulla rätt, det var inte främst min väns dödskamp jag beskrev utan min egen", han svarade så.
Jag skulle kunna prata och prata om den här romanen tills skymningen föll. Så lite blev sagt. Om äktenskapet till exempel. Och förstås om själva vännen som inte ville rädda hans liv. Chefen för ett läkemedelsbolag, som dinglar ett komplett värdelöst vaccinationslöfte, ett botemedel, framför näsan på den noggrant nedräknande sjuke och kastar grus i själva mätinstrumentet. Själva romanen.
Tänk om tiden går att stoppa? Kan klockan räkna bakåt? Det skall visa sig vara den plågsammaste fasen av alla: Hoppet.
Men som sagt, ibland är tiden slut.
Jenny Teleman
jenny.teleman@sr.se
Hervé Guibert dog den 27 december 1991 i sviterna av ett självmordsförsök.
Översättning: Anders Bodegård. Förord: Jenny Högström.
