Under ytan får vi syn på oss själva

Så fort man tror att man har koll på grejerna så ställs man inför ett olösligt problem. Det gäller mänskligheten såväl som individen. Michael Azar funderar över livets inneboende motsägelser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Förr eller senare händer det oss alla: från till synes ingenstans dyker det upp en fråga som gör oss svarslösa, som får tungan att vrickas och tanken att stånga sig blodig mot osynliga väggar.

Och så står vi där, ställda mot väggen av vårt eget intellekts bedrövande vanmakt.

Antikens greker talade om sådana förlamande frågor i termer av aporier, ett begrepp som bokstavligen betyder ”utan utväg”. Är universum ändligt eller ändlöst i tid och rum? Har materien en minsta beståndsdel eller går det dela upp den i all oändlighet? Varför finns det något snarare än inget? Är det bättre att känna till sitt dödsdatum än att inte göra det?

Och så vidare.

Legenden gör gällande att den store Sokrates ägnade en stor del av sin tid åt att plåga sina medmänniskor med frågor som de inte kunde besvara. Det var inte för inte som han brukade jämföras med en blodsugande insekt. Sokrates verkade nämligen finna tillfredsställelse i att sticka hål på atenarnas hjärnor, i syfte att visa dem att de inte alls var så smarta som de föreställde sig vara.

Till skillnad från den blodtörstiga insekten hade Sokrates emellertid också ett uppbyggligt syfte. Det är först, säger han enligt Platon, när vi inser att vi inte vet det som vi tror oss veta, som vi på allvar kan börja utvidga vårt vetandes gränser.

Det är först ur svarslöshetens plågsamma tillstånd som en verklig och ödmjuk kärlek till kunskap kan födas.

En apori ställer oss i själva verket inför ett fundamentalt val: antingen erkänner vi vår tankes maktlöshet, eller så anstränger vi oss för att tänka djupare och bättre.

På sätt och vis kan man betrakta den mänskliga kunskapsutvecklingens historia som en enveten strävan efter att finna lösningar på det till synes olösliga. Människoanden verkar hysa en instinktiv motvilja mot alla slags motsägelser, paradoxer och absurditeter. Ingen fråga får lämnas ouppklarad. Det ska vara ordning och reda, både i tanken och världen. Var sak på sin plats.

Ett och samma ting får absolut inte på samma gång vara både det ena och det andra.

Men så lätt gör man sig tyvärr inte av med den sokratiska insekten. Den dyker upp på nytt varje gång förnuftet blir övermodigt och tror sig ha satt verkligheten på plats.

”Ha! Tro inte att du är färdig, att du har naglat fast världen med dina löjliga begrepp. Du ska snart få se hur den glider undan igen!”

Och så står vi där återigen, med ryggen mot muren, lika svarslösa som en gång Atens gamla medborgare inför tillvarons gäckande mångtydighet, inför alla dessa ting som på en och samma gång verkar vara både det ena och det andra!

Så vet människan till exempel fortfarande inte om hon ska betrakta tanken på Döden som en vän eller en fiende, ett hinder eller en möjlighet, en styggelse eller en vederkvickelse.

Och kan man inte säga samma sak om Friheten? Hur vi än vrider och vänder på saken verkar det finnas lika många skäl att hylla den som att frukta den, lika goda skäl att skriva in friheten i lagen som att stifta lagar för att begränsa den.

För att inte tala om Jämlikheten. För är det inte så att den vackra principen om att alla är lika mycket värda samtidigt rymmer den oroväckande undertexten att alla är lika lite värda?

Till och med Kärleken verkar på samma gång vara både en försoningens och en splittringens kraft, lika mycket ett livets botemedel som ett livets gift. Och då menar jag inte bara det faktum att människor genom alla tider tagit livet av varandra i just kärlekens namn. Jag tänker också på alla de svåra återvändsgränder som kärlekslivet ställer oss inför.

Mig veterligen har till exempel ännu ingen lyckats hitta utvägen ur det förhållandet att vi verkar bli lika sjuka av att älska för mycket – som av att älska för lite.

”I can’t live, with or without you”, som Bono sjunger.

Hos Sören Kierkegaard, en av Sokrates moderna efterföljare, framträder tillvarons alla aporier som själva grundvalen för en djupare förståelse av människans lott på jorden. ”Gift dig”, säger han, ”och du kommer att ångra det. Gift dig inte och du kommer att ångra det också… Skratta åt världens dårskap och du kommer att ångra det. Gråt över den och du kommer att ångra det också. Häng dig och du kommer att ångra det. Häng dig inte och du kommer att ångra det också.”

Damned if you do, damned if you don’t.

Här framträder alltså Livet självt som en apori. Som en omöjlig ekvation. Som ett Moment 22.

Eller för att låna den belgiske författaren Henri Michaux’ domslut över Varats lika sönderslitande som upplyftande tvetydighet.

Vad är människolivet om inte ett ”miserabelt mirakel”?

Michael Azar
idéhistoriker och författare

Är det en mänsklig rättighet att leka, också som vuxen? Leken kan befria oss, och spela en viktig roll för demokratiers utveckling. Även sexuella lekar som ageplay det menar Marie Hållander.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag minns leken i fabriken. Pappa arbetade på en fabrik som mekaniker. Jag och mina syskon fick följa med dit ibland på kvällarna, då pappa lagade någon av maskinerna. Jag minns hur vi åkte runt med sparkcyklarna medan pappa arbetade. Fabriksgolvet var ett rutnät. En labyrint. Det var mörkt och dovt. Vinklar. Vrår. Vi körde fort. Fortare. Fortast. Tävlade i de mörka gångarna. Skrämde varandra. Jagade.

Olja. Stål. Damm. Betong. Och så sparkcyklarna. Runt. Runt. Vi ville aldrig gå hem.

Att leka är en viktig del av att vara barn. Barnkonventionen erkänner ”barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”. Någon liknande formulering hittar man inte för vuxna människor. Exempelvis återfinns inte ordet lek i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna. Tillspetsat kan man säga att lek inte är en rättighet. Och varför skulle den vara det, kan man fråga.

Leken har sitt eget sätt att vara i världen. Det är ett fenomen som tillhör barnen, men inte uteslutande. Det här argumenterade den tyske filosofen och pedagogen Eugen Fink för redan på 50-talet. I maskinens tid, menade han, blir lekens roll mer påtaglig eftersom leken har betydelse för människans existens: människan är bara hel när hon leker. Även om vi inte leker längre, har alla, eller i alla fall de flesta av oss, minnen av att leka, och i olika grad återkommer vi till leken genom livet. Att leka är något annat än att sova, äta, arbeta, älska, lära sig, men går att kombinera med flera av dessa grundläggande saker i livet. Man kan leka och älska. Man kan leka och äta. Man kan leka och ge omsorg. Och inte minst kan leken spela en roll i sexuella sammanhang.

Att agera eller känna sig som ett barn, eller ungdom, kan vara en del av en särskild sorts sexuell lek. Det kallas ageplay och är ett fenomen inom BDSM där vuxna leker med åldersskillnader och litenhet. I genusvetaren Elin Bengtssons avhandling Perversa tidsligheter från 2023 intervjuas ageplay-utövare som utgår ifrån barnets perspektiv och har en ”Daddy” eller ”Mommy” som bestämmer saker åt dem. Som ger dem omsorg och tar hand om dem. Men också utnyttjar dem. Sexuellt.

De intervjuade berättar i avhandlingen om hur leken skapar öppningar för dem, ger glädje och formar identiteter. Men de berättar också om motsatsen – om skammen kring ageplay och det som upplevs som smutsigt och fördärvligt. En av dem, Joar, förknippar vuxenhet med att inte uppleva saker, med att saker och ting inte är särskilt märkvärdiga. Barnets eller tonåringens uppspelthet blir en kontrast till detta. Genom att leka den oerfarna får Joar det som är välbekant att framstå som exceptionellt eller exalterande. Att få vara ”grabben” är att ”ta tillvara på impulser, vad man känner för eller har lust till, där kanske vanliga konventioner om hur manlighet är sätter stopp”. Den hypermaskulina, parodierade grabbrollen blir ett sätt att utmana manligheten, beskriver Joar, något som också påverkar hur han tar sig an vuxenlivet med större distans och mindre allvar.

Ageplay har varit tabubelagt och kan nog i vissa kretsar vara kontroversiellt eftersom det har förknippats med sådant som pedofili och incest. Detta avfärdar Elin Bengtsson – det är vuxna som i samtycke leker och inte barn. Men hon visar också hur våra begär, drömmar och identiteter är mångbottnade, och hur just tanken på det förbjudna kan väcka lust. Det är kittlande att föreställa sig att bli utnyttjad. Det är befriande att ha någon som bestämmer över en. Till exempel berättar Hedda om hur leken att vara den oerfarna och utforskande innebär ett ”högre medvetande”.

I samma andemening kan det vara berusande att ha ett maktövertag, att som ”Mommy” eller ”Daddy” bestämma över någon som måste följa ens ord och handling. Men den vuxna positionen framträder inte alls i Elin Bengtssons undersökning vilket framkallar en känsla av att jag snuvas på halva berättelsen.

Även om leken är fri innehåller den alltid regler som bestäms av de som leker, menar Eugen Fink. Och inom BDSM råder samtycke där regler etableras i samförstånd snarare än utifrån konventionella normer. Elin Bengtsson lyfter fram att ageplay äger rum i hemmet, det vill säga att det är i vardagen, i det nära, intima, som leken utövas. En viktig poäng som jag tar med mig här är därför att lek inte är arbete. Det är ett fenomen där vi avbryter arbetet och istället gör det som är lustfyllt. Vi är i leken inte längre ”nyttiga medborgare” som producerar varor eller tjänster för att ställa mat på bordet och betala räkningar, eller sysslar med hemmets reproduktiva arbete, som omsorg eller städning.

När min pappa arbetade i fabriken lekte han inte, det var vi barn som lekte när vi åkte runt med fabrikens sparkcyklar. Lekte du med oss, frågar jag pappa idag. Nej, svarar han, jag hade tillsyn av pannan, men visst åkte jag runt. Fabriken var ju stor, min cykel hade ju verktyg och allt annat. Jag åkte nog med er också.

Genom leken vanhelgas saker och ting, menar filosofen Giorgio Agamben. Barn gör leksaker av sådant som tillhör andra sfärer och som vuxna är vana vid att se allvarligt på, så som ekonomi, krig eller juridik. ”Helt plötsligt blir en bil, ett skjutvapen eller ett juridiskt kontrakt en leksak.” skriver han. Det handlar inte om slarv eller vårdslöshet när barn, eller vuxna, ger pinnar, dockor, krukor och stolar nya användningsområden. Snarare finns det i lek en distans. Man går in i leken, man kan gå ur den, och saker och ting blir annorlunda. Leken innebär förnyelse och är, enligt Giorgio Agamben, barnens gåva till mänskligheten.

Lek handlar alltså om förnyelse. Lek kan förändra inte bara föremål och idéer, utan också individer och samhällen, och därmed spela en roll för demokratiers utveckling. Det menar forskarna i antologin Play and Democracy. Genom lekfulla politiska aktioner, konst och kultur men också barnens lek i skolan kan normer, värderingar och politiska beslut ifrågasättas. Det finns en inneboende lekfullhet i demokratier enligt forskarna, eftersom leken omförhandlar saker och bygger upp motstånd mot dominerande föreställningar, manipulation och maktspel. Ett samhälle där det inte finns plats för lek är totalitärt.

När pappa arbetade i fabriken så störde jag och mina syskon hans arbete. Jag hoppas att vi barn drog in pappa i leken, så att fabrikens produktion och tid avbröts och istället blev vår, gemensamma tid. I min lekfulla tanke var fabriken som pappa arbetade i inte längre en fabrik gjord för att producera saker, utan en plats för att köra fort mellan maskinerna. En plats långt mer spännande än ett nöjesfält. Vi ville aldrig gå hem. För i leken var vi fria och mer hela som människor.

Marie Hållander
författare och lektor i pedagogik

Litteratur

Giorgio Agamben (2007) Profanation. Zone Books.

Giorgio Agamben. (2005) Undantagstillståndet. Bokförlaget Faethon.

Elin Bengtsson: Perversa tidsligheter. Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv. Ellerströms, 2022.

Eugen Fink. (1974) The Ontology of Play, Philosophy Today vol 18, nr. 2.

Eugen Fink, Ute Saine and Thomas Saine (1968) The Oasis of Happiness: Toward an Ontology of Play. Yale French Studies. No. 41, Game, Play, Literature, pp. 19-30. Yale University Press

Alice Koubová, Petr Urban, Wendy Russell and Malcolm MacLean (2021) Play and Democracy. Philosopical Perspectives. Routledge.

UNICEF, Barnkonventionen. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten?_gl=1*8ihfxp*_up*MQ..&gclid=CjwKCAiAk9itBhASEiwA1my_6xCXBhShfi-akoOb0HksLsFU0vd4FDtkhBtR41zhDqCowoVPcUDYxhoCzLwQAvD_BwE

Ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. Joel Halldorf reflekterar över religiös och sekulär ikonoklasm, och över möjligheten till samexistens.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När Mose kommer ner från det heliga berget Sinai möts han av en chockerande syn. De israeliter som han med Herren hjälp nyss befriat ur Egyptens slaveri, verkar redan ha glömt sin Gud. I stället sjunger och dansar de kring en guldkalv som de själva tillverkat. 

Utom sig av vrede kastar Mose stentavlorna med budorden till marken, sedan förstör han guldkalven. Han gör ett grundligt jobb: Bränner upp den, maler den till stoft och strör ut den i vattnet. Inte ett spår av den falska gudabilden ska finnas kvar.

Mose är en ikonoklast, en som förstör religiösa bilder och symboler. Och han är varken den första eller den sista i historien. Såväl Koranen som en judisk Midrash berättar om hur Abraham – stamfader inom judendom, kristendom och islam – slår sönder avgudabilder i sin hemstad Hebron.

I religionernas världar finns bilder, byggnader och böcker som betraktas som heliga. De påkallar de frommas respekt – men ibland slår vördnaden inför de egna bilderna över i våld mot andras symboler. En sådan linje löper genom religionernas historia: hebréerna krossar kanaanesiska statyer, kristna bränner judiska bokrullar, muslimer målar över kristna bilder, protestanter förstör katolska ikoner och så vidare.

I dag hör vi så ofta om religion och våld att det är lätt att tro att två grupper med olika idéer om det heliga omöjligen kan leva fredligt tillsammans. För om den ena uppfattar något som heligt, då kommer den andra snart se det som sin heliga plikt att förstöra det. Men bredvid berättelsen om den religiösa ikonoklasmen löper en annan linje: En bortglömd historia som handlar om respekt för, ja till och med en nyfikenhet på grannarnas gudabilder.

Den brittiske journalisten William Dalrymple upptäckte den under sina resor i Mellanöstern på 1990-talet. Här har kristna och muslimer levt sida vid sida i sekler, och genom åren har många stigar mellan dem trampats upp. Visst trätte de lärda om läran, men folkets perspektiv var annorlunda. De förhöll sig praktiskt till religionen och besökte heliga platser för att få hjälp. Om en viss plats erbjöd bot mot sjukdomar eller dåliga skördar då sökte sig många nyfikna dit, utan att fråga om platsen var kristen eller muslimsk. Huvudsaken var att man fick hjälp.

I boken ”Från det heliga berget” berättar Dalrymple om ett besök vid helgonet Nebi Uris grav i Syrien. Här finns en helgedom som muslimer, katoliker och kristna armenier besöker för att sova en natt och förhoppningsvis vakna upp fria från åkommor. Den muslimske föreståndaren berättar att han nyss tagit emot en kristen flicka, som rest dit efter att helgonet visat sig för henne i en dröm. Hon tillbringade en natt där och vaknade upp frisk. Som tack återvände hon med en bagge som hon offrade till Nebi Uri.

I en annan stad gästar han ett nunnekloster och inser att många muslimer deltar i gudstjänsten. De knäböjer på sina bönemattor och tänder ljus vid ikonerna, medan prästen svingar rökelsekaret och läser ur Bibeln. I Johannes döparens kyrka i Damaskus ber kristna och muslimer tillsammans inför relikerna från det helgon som båda religionerna hyllar. I Libanon finns en undergörande bild som lockar till sig både kristna och muslimer. Och så vidare. 

I dag har politiseringen av de religiösa identiteterna gjort att de förlorat sin porösa karaktär. Gränserna stärks, och stigarna mellan religionerna bevakas hårt. Det har gjort sådana här platser sällsynta – men några lever ännu kvar, som påminnelser om sedvänjor som en gång var utbredda. Dalrymple skriver: ”Det är först på 1900-talet som denna hävdvunna tolerans fått ge vika för en ny, hårdare islamistisk attityd, och det är inte förrän helt nyligen som den synkretism jag bevittnat blivit en raritet av oändligt värde.”

Dessa folkliga mötesplatser, där man inte bara tolererar den andre utan faktisk tillber dennes heliga symboler, ger en annan bild av samexistensen än historien om ikonoklasm. Men båda är sanna, vilket påminner oss om att fromheten kan fungera både som bro och slägga. Den kan vara en väg till den andre, men också ett vapen mot henne.

Det moderna sättet att hantera religiösa spänningar har stavats sekularisering. Om staten är neutral och religionen privat, då leder det till att religiösa spänningar desarmeras. Så har vi tänkt, och många gånger har det fungerat. Resultatet har blivit en sval tolerans med öppenhet mot mångfald. Som den amerikanske presidenten Thomas Jefferson formulerade det: ”Det skadar mig inte om min granne tror på tjugo gudar eller ingen gud. Det varken kostar mig pengar eller bryter benet på mig”.

Toleransens styrka och svaghet är svalkan. I Jeffersons ord ryms inte bara öppenhet, där ekar också ett ointresse. Han bryr sig inte om vad hans grannar håller på med. Och om nyfikenheten saknas trampas det upp färre stigar mellan husen. I stället lever man sida vid sida som främlingar.

Men främlingskap blir lätt till fiendskap, därför riskerar även den sekulära svalkan slå över i het ikonoklasm. ”Min vän”, skrev den franske upplysningsfilosofen Diderot i ett brev år 1765, ”om vi älskar sanningen mer än konsten, låt oss be att Gud sänder oss några ikonoklaster.” Han ville att Europa skulle bryta upp från sitt religiösa förflutna, och då behövde de gamla bilderna krossas – oavsett hur vackra de var. I denna revolutionära anda har sekulära ikonoklaster gett sig på religiösa symboler.

Vi lurar oss om vi tror att sekulariserade samhällen inte betraktar något som heligt. Tvärtom kan både nationen, demokratin och mänskliga rättigheter beskrivas som heliga. Ganska ofta stöter man också på texter där politiker eller ledarskribenter säger att ”Yttrandefriheten är helig”. Det vill säga att rätten att kritisera andras föreställningar är en så viktig grundsten för demokratin att den inte får kränkas eller inskränkas.

Men då och då dyker det upp personer som tar detta ett steg längre. Som inte nöjer sig med att vörda yttrandefriheten, utan betraktar det som sin heliga plikt att i yttrandefrihetens namn kränka eller förstöra symboler som andra betraktar som heliga. Man bränner heliga böcker och smädar religiösa symboler i ett slags yttrandefrihetsfundamentalism. 

Ikonoklasmen i vår tid följer alltså samma mönster som den gjort genom historien. En del stannar inte vid att vörda sitt eget utan känner ett tvingande behov av att ge sig på andras heliga bilder. Fromheten slår över i fanatism.

Det verkar svårt att skapa en ideologi som är befriad från den ikonoklastiska frestelsen. Den letar sig in över allt. Men det bästa skyddet individen kan utveckla är nog en öppenhet som inte stannar vid sval tolerans, utan tillåter sig att vara nyfiken. Som inte bara rycker på axlarna och accepterar att den andre existerar, utan vågar besöka honom för att se vad som finns att upptäcka. Kanske inser jag då att den heliga bilden kan vara ett fönster till en värld som står öppen också för mig.

Joel Halldorf
kyrkohistoriker, författare och skribent

Litteratur

William Dalrymple: Från det heliga berget – en resa i skuggan av det bysantinska riket. Översättning: Katarina Sjöström. Cordia i samarbete med Frikyrkliga studieförbundet, 2001.

Många har velat skapa ett språk som förbrödrar världen, men inget kom längre än esperanto. Dan Jönsson reflekterar över tungomålet som blev USA:s låtsasfiende och ett offer för Stalintidens paranoia.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 2023-01-26.

Året var 1947, Tyskland var besegrat, kalla kriget hade knappt börjat och den amerikanska armén insåg att det nu behövdes en ny fiende att öva mot om man skulle hålla ångan uppe. Pentagons strateger uppfann då en ondskefull militärmakt med namnet Aggressor, som hade som sin plan att ”assimilera” amerikanska medborgare in i sin egen frihetshatande och människofientliga kultur. Denna lätt förklädda kommunistiska fiende talade såklart också ett vilt främmande tungomål. Ryska, tänker ni – men nej, faktiskt inte. Alltså kinesiska? Nej, inte det heller. Aggressorerna från Aggressor pratade – håll i er nu – esperanto. Logiken var klar och redig: helt i enlighet med Aggressors lumpna assimileringsplaner fungerade ju esperanto just genom att ”assimilera” ord från en mängd olika språk. Symbolen för Aggressors så kallade ”Circle Trigon Party” var en grön triangel som påminde om esperantorörelsens gröna stjärna, och USA:s försvarsdepartement gick rentav så långt att man 1959 gav ut en lärobok med titeln ”Esperanto: The Aggressor Language”. Inte förrän i slutet av sextiotalet gjorde Vietnamkrigets barska realiteter slut på fantasierna.

Hur i all världen var nu detta möjligt? frågar man sig. Esperanto, som ju ända från början både konstruerades och spreds som ett fredens och förbrödringens språk? Ska man inte vara bra paranoid för att se det som ett hot? Svaret är att jo, det ska man nog, men det är det alltså en och annan som är och US Army var långtifrån de första.

Så låt oss ta historien från början. När den judiske, rysktalande läkaren Ludovik Zamenhof från Bialystok i nuvarande Polen 1887 lade fram grunderna för det han då kallade lingvo internacia så var det långtifrån första gången någon hade försökt konstruera ett nytt världsspråk för att göra slut på mänsklig fiendskap. Hade man läst sin bibel visste man att det var först med den babyloniska språkförbistringen som människornas tungomål söndrades och blev sinsemellan obegripliga. I Första Mosebok låter ju Gud Adam ge namn åt alla levande varelser, och tanken på att hitta tillbaka till detta ursprungliga, ”adamitiska” språk var något som kittlade både fantasin och äregirigheten.

Ett tidigt försök att rekonstruera något liknande var medeltidsmystikern Hildegard von Bingens ”lingua ignota” – men riktigt på allvar vaknade intresset först på sextonhundratalet. Skälet var att latinet då sakta men säkert började förlora sin ställning som den lärda världens gemensamma så kallade lingua franca. Vetenskapsmän som Galileo, Descartes och Newton publicerade sig både på latin och sina respektive modersmål. Samtidigt frågade man sig om det trots allt inte behövdes ett språk som alla kunde förstå – och som i tidens anda då tänktes utgå helt från rationella begrepp: matematiskt exakt och rensat från alla avvikelser och möjliga missförstånd. Flera av tidens stora forskare och filosofer utarbetade sina olika förslag till hur ett sådant språk skulle kunna se ut och fungera. Alla strandade de till slut på att de blev på tok för oöverskådliga och komplicerade, men idén levde vidare och fick på sitt sätt ny energi i nittonhundratalets analytiska språklogik.

När Zamenhof lanserade lingvo internacia var det återigen i en språkligt förbistrad värld. Tyska, franska och engelska konkurrerade om herraväldet och det var lätt att se behovet av ett neutralt, mellanfolkligt hjälpspråk. Tio år tidigare hade den bayerske prästen Johann Schleyer introducerat sitt volapük, ”världsspråket”, och på kort tid lyckats engagera många entusiaster i framför allt Tyskland och Frankrike, länder som just hade varit indragna i ett förödande krig. Men förbrödringen kom av sig, av flera skäl. Volapüks system av affix var svårt och krångligt, och Schleyer visade sig vara en smått diktatorisk figur som hårdnackat motsatte sig alla tankar på reformer. Dessutom kom de gränsöverskridande visionerna på kollisionskurs med de nationalistiska stämningarna i både Bismarcks Tyskland och det efter kriget stukade Frankrike, där volapükisterna blev fritt villebråd för tidningsspalternas satiriker. Zamenhofs ”esperanto” – hoppets språk, som det snart kom att kallas – var tillräckligt likt, men också tillräckligt olikt för att kunna fånga upp den ideologiska budkaveln. Med sin rysk-judiska bas kunde det för det första knappast utmålas som en fiendelist, för det andra var det också lättare att lära sig, och Zamenhof var för det tredje ett helt annat slags ledare än Schleyer – hans inställning var kort och gott att språket ägdes av dem som talade det. Det viktiga var inte att grammatiken förblev intakt utan att man höll fast vid det han kallade för esperantos ”interna ideo”, den inre idé som handlade om att med språket som grund bygga en fredlig, global gemenskap.

Det var sådana på en gång demokratiska och visionära principer som gjorde att esperanto dels snabbt fick fäste och kunde växa till en världsomspännande rörelse; dels också lyckades avvärja konkurrensen från de olika ”förbättrade” världsspråk – ido, patolglob, idiom neutral och allt vad de hette – som runt förra sekelskiftet dök upp som svampar ur jorden. Esperanto attraherade drömmare och aktivister från vitt skilda håll: pacifister och feminister, ockultister och revolutionärer men också regionala språkprotektionister som i esperanto såg ett värn mot utbredningen av de koloniala världsspråken. Rörelsen nådde sin kulmen efter första världskriget, och aldrig var den så nära en avgörande seger som när Nationernas Förbund 1922 tog upp frågan om att göra esperanto till det rekommenderade andraspråket i världens skolor. Men förslaget föll efter hårt nationalistiskt motstånd, återigen från franskt håll, och de följande åren stod hoppet istället framför allt till Sovjetunionen, som 1926 stod värd för världskongressen i Leningrad. Kanske kunde esperanto bli språket som fick världens proletärer att förena sig? Komintern hade saken på sin dagordning, men med stalintidens alltmer paranoida och isolationistiska politik krossades till slut även den sovjetiska esperantorörelsen.

Och därmed kanske den utopiska drömmen om ett fredens världsspråk. Esperanto lever visserligen vidare; språket har idag mellan 50 000 och en miljon talare, beroende på hur man räknar, även om de som växer upp med esperanto som modersmål är försvinnande få. Men de finns. Och trots att ingen inbillar sig att esperanto idag kan utmana engelskans ställning som globalt lingua franca, så vem vet, tiderna förändras, förr än vi anar står vi på nytt inför ett språkligt maktvakuum, och vägen ligger åter öppen för det som kallas ”fina venko”, slutsegern för rörelsens interna ideo. Eller också inte. Tago post tago, som man säger på esperanto: man får ta en dag i sänder. Tiel la mondo iras.

Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur

Roberto Garvía: Esperanto and its Rivals. University of Pennsylvania Press, 2015.

Esther Schor.: Bridge of Words. Metropolitan books, 2016.

Brigid O'Keeffe: Esperanto and Languages of Internationalism in Revolutionary Russia. Bloomsbury publishing, 2022.

Olika språk bryter mot svenska på olika sätt. Och däri döljer sig en berättelse om personlig mångfald. För en författare är det en gåva, konstaterar Marjaneh Bakhtiari på en av sina skånska dialekter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-03-25.

Hej.

Jag kommer nu i några minuter prata med en röst som egentligen är främmande för mig. Ni kommer att höra min skånska och det kommer kanske att låta främmande för många av er. Men det här är inte den skånska jag pratar med mina vänner. Och den skånskan skiljer sig i sin tur från en tredje skånska, den som jag och min bror använder när vi är tillsammans med folk som inte pratar persiska. Det är nämligen bara då min bror och jag pratar svenska med varandra. För att andra ska förstå.

Han var två år när vi kom till Sverige. Jag var sju. Jag trodde länge att det var våra föräldrars förtjänst att vi alltid pratat persiska med varandra. Jag brukar säga att det är det enda mina föräldrar har varit strikta med: Hemma pratar vi persiska.

Men så slog det mig: Det var ju sommarloven i Iran med kusinerna. Det var att två månader om året vara omringad av det persiska språket. Och så ett barns starka behov av att inte sticka ut. Inte prata fel. Inte uttala något annorlunda. Det var den rädslan som höll persiskan levande i våra munnar.

Varje sommar åkte vi i och för sig till Iran med förlegade uttryck och slangord i bagaget. Det som hade varit självklart att säga tio månader tidigare var inte det längre och nya ord hade tagit deras plats. Men det lärde vi oss att snabbt justera redan under de första dagarna.

Mina föräldrar har alltid föredragit Mark Levengood och Leif Loket Olssons sätt att prata. 

När man rör sig mellan olika språkliga världar utvecklar man ett öra för dissonans och nyanser. Ingenting är självklart. Och ingenting är som det brukar och alltid har varit.

Mina första svenska ord lärde jag mig i Göteborg. Två år senare började jag tvåan i lågstadiet i Rosengårdskolan. Jag var den enda som inte pratade skånska. Den enda som dessutom inte pratade just den skånska som pratades i det området. Det behövde jag justera. Till min pappas stora sorg. För även om han inte visste vilken status skånskan hade, så tyckte han inte om hur det lät. Det lät konstigt och det var en svår dialekt att förstå för någon som fått lära sig svenska som vuxen. Mina föräldrar har alltid föredragit Mark Levengood och Leif Loket Olssons sätt att prata. De låter inbjudande medan skånskan framstår som något exkluderande. Något för de redan införstådda.

Men jag var nio år gammal, jag ville inte sticka ut. Jag lade till skorrande r och diftonger och rätt som det var pratade jag som alla andra. Men bara som alla andra elever. Våra lärare pratade nämligen en annan skånska. Folk ute på stan och från grannkommunerna pratade sin egen skånska. Och våra föräldrar pratade inte skånska överhuvudtaget. Deras svenska var helt och hållet baserat på deras eget språk.

Jag får ofta höra att jag pratar P1-skånska och jag har förstått att det ska tas som en komplimang. Den lutar mer mot det bildade, akademiska Lund än arbetarnas och invandrarnas Malmö. Det är kanske för att någonstans i bakhuvudet finns det alltid en önskan om att föräldrarna ska förstå vad jag säger, även om det är på skånska. Även om det blir en urvattnad malmöitiska som kan misstas för P1-skånska.

Vilken typ av människa bryr sig överhuvudtaget om sådant? Vilken typ av invandrare har tid för det? 

I persiskan inleds ett ord aldrig med flera konsonanter, en vokal måste komma till konsonanternas hjälp. Det går inte att säga SVERIGE. Det där första e:et i Sverige kommer alldeles för sent in i ordet. Det är därför självklart att trycka dit ett extra e i början så att munnen och tungan kan ta sig igenom ordet: Esverige.

En arabisktalande som oftast är lika förtjust i att använda vokaler tar in det där e:et lite senare. SEVERIGE. Iranierns version av skratta, blir därför eskratta, medan arabens blir sekeratta.

De här skillnaderna är viktiga. De berättar något om personen som uttalar dem och gör en term som ”invandrarsvenska” till ett problematiskt och intetsägande begrepp.

Hur är det att komma till ett nytt land som, säg trettioåring, som min mamma gjorde, och leva resten av sitt vuxna liv i ett språk där man aldrig någonsin kommer att kunna säga ”skratta” utan stor möda och avbrott i ordflödet. Inte kunna säga det på det där enkla och självklara viset som ens barn kan göra utan att ens reflektera över det.

Letar man efter synonymer som är enklare att uttala? Undviker man ordet helt? Bryr man sig kanske inte ens om att det inte går att uttala det helt korrekt?

Vilken typ av människa bryr sig överhuvudtaget om sådant? Vilken typ av invandrare har tid för det? Vilken struntar fullständigt i det? Jag ser dem alla omkring mig, och därför kommer de med i litteraturen.

Häromdagen pratade jag med vänner som har thailändska som sitt modersmål. Det var kallt, vi satt på ett kafé och frös. ”Fan att det ska va så jävla kallt i mars”, sade den ena. Den andra påpekade att ingen av dem skulle ha sagt så om det bara var de två och om de hade pratat thailändska med varandra.

”Jag vet inte varför, men jag kan inte svära på thailändska”, sade hon. ”Inte ens: fan vad kallt det är, kan jag säga”.

Många som har vuxit upp med ett ”familjespråk” och ett ”samhällsspråk” kan relatera till henne.

Våra identiteter skiftar med språkbruket. Är man van vid att förknippa moster och morfar med ett språk, och kompisarna på skolgården med ett annat språk, är det inte så konstigt att inte kunna svära på det förstnämnda. Det betyder också att ett språk kan bli det mer intima.

Den här upplevelsen av språkbruk skiljer sig från det synsätt som betraktar flerspråkiga som kluvna eller mittemellan två världar. Ett synsätt som inte förstår sig på personlig mångfald. Jag pratar om att addera. Att man lägger till ett språk till ett annat, och har som vana att använda de olika språken i olika sammanhang. Som att skaffa sig ny kunskap.

För en författare är det en gåva att få höra alla dessa röster. 

Våra röster berättar vilka vi är. Och det vi är, är uppbyggt av lager av erfarenheter. Det gäller oss alla. Men vissa av oss är mer flexibla än andra, just på grund av våra erfarenheter.

Men flexibilitet kräver arbete. Annars kan man inte bevara det. Det kan inte fortsätta spegla våra olika världar om vi inte håller det levande i våra munnar, hur främmande det än må låta i andras öron. Och vi som har en mångröstad historia och bakgrund, är också vana vid att våra jag är ett plural.

För en författare är det en gåva att få höra alla dessa röster. Och att se förvåningen i främlingars ansikten när de ser någon som ser ut som jag, prata skånska. Det är en ständig påminnelse om hur mångsidiga vi är. Om hur vi ständigt korsar gränser och förväntningar. Det är så vi alltid har gått från att prata med kusinerna i hemlandet, till att prata med kompisarna på skolgården. Att prata med folk som inte ser oss som svenska nog, och med folk som skulle svära på att vi var födda i det här landet och att svenskan var vårt första språk, om vi inte hade visat dem vad det står i våra pass.

Jag säger oss och vi nu istället för jag. Och det är för att ”jag” känns för litet, för singulärt.  Det speglar helt enkelt inte alla de möjligheter och variationer som många av oss, med alla våra olika språk och dialekter, har erfarenhet av.  Vi som kan säga Sverige på fler än ett sätt och vara hemma i varenda version av ordet.

Marjaneh Bakhtiari
författare

Engelskans världsherravälde har en blodig historia, men språket fortsätter att ta över världen. Och symbolen för förtryck används nu som en väg till befrielse, konstaterar Per J Andersson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Varje vinter lockas hundratusentals bokläsare till den indiska ökenstaden Jaipur för den stora litteraturfestivalen. Mängder med indiska och andra språk finns representerade när allt från lokala författare till Nobelpristagare från Afrika, Europa och Amerika sammanstrålar i ett sammelsurium av diskussioner och framträdanden. Men med få undantag är språket på scenerna engelska.

Det kan låta förvånande i en före detta brittisk koloni, man skulle ju kunna gissa att detta var en plats där dominansen för de forna översittarnas språk ifrågasattes.

Anledningen är förstås att engelskan likt sina föregångare grekiskan, feniciskan, arabiskan och latinet erbjuder kommunikation över språkgränserna. Samtidigt var de ju dessa tungomål ett hinder för folkligt deltagande, eftersom de stängde ute alla de som inte behärskade de lärdas språk. Samma sak i dagens Indien där befolkningsmajoriteten exkluderas när såväl den ekonomiska och kulturella eliten som juristerna i landets högre domstolar kommunicerar på engelska.

Att engelska fick ärva titeln som lingua franca handlar framförallt om att det brittiska imperiet kontrollerade en fjärdedel av världens landmassa. Och att USA efter andra världskrigets slut och avkolonialiseringen axlade rollen som världsmakt.

Engelskan blev snabbt den globala marknadsekonomins förstahandsval. Dessutom på flera fronter: i populärkulturen, det politiska systemet, den internationella föreningsvärlden och affärsvärlden. För att inte tala om akademin. Som Rosemary Salomone påpekar i boken ”The Rise of English”: av världens hundra viktigaste vetenskapliga tidskrifter är alla engelskspråkiga.

Och så verkar det förbli under lång tid framöver. Kineserna har gjort tafatta försök att introducera mandarin i de länder i Afrika där man utövar inflytande. Det har inte slagit väl ut, av det enkla skälet, menar Salomone, att det kinesiska språket inte bär på ett löfte om frihet, utan förknippas med politiskt förtryck. Franskan behåller fortfarande visst grepp om de före detta kolonierna i Nord- och Västafrika, men förlorar sakta men säkert mark, eftersom engelskan gör framsteg även där. Och de antivästliga idéströmningarna i Ryssland, Kina och den muslimska världen visar att det verkar fungera utmärkt att vara i opposition till västerländska värderingar i allmänhet och USA:s utrikespolitik i synnerhet och samtidigt omfamna engelskan.

Frågan är om sättet att formulera tankar och idéer skiljer sig åt beroende på vilket språk man tänker, skriver och pratar på. Den brittiska parlamentarikern Thomas Babington Macaulay ansåg i alla fall det. I mitten av 1800-talet talade han nedsättande i om de asiatiska kulturspråken och menade, i tidstypisk chauvinistisk anda, att engelskan passade bättre för avancerade tankar. Han ville anglifiera den indiska tjänstemannaklassen för att få den att tänka, som han såg det, mer förnuftigt och rationellt, alltså mer engelskt, och därmed minska klyftan mellan kolonisatörer och undersåtar. På så sätt ville han skapa en ny hybridklass som etniskt sett är indisk, men i alla andra avseenden – smak, tyckande, moral och intellekt – är fullblodsengelsk.

Av samma skäl vill Indiens premiärminister 180 år senare få landets juridiska system och politiska och ekonomiska elit att återgå till hindi. För kommunicerar man på ett indiskt språk så tänker man, resonerar premiärministern, på ett mer indiskt vis, och det stärker den indiska kulturen och den nationella gemenskapen.

Att val av språk påverkar tänkandet håller många aktivister och författare längst ner i det indiska kastsystemet med om. Men de å sin sida välkomnar engelskan. De anser nämligen att den är mindre förtryckande än hindi och sanskrit, som de ser som brahminernas, den högsta kastens, alltså den religiösa elitens, språk.

Radikala dalitaktivister har resonerat att engelsmännen har förtryckt dem dubbelt, det vill säga politiskt och ekonomiskt, men att de hinduiska politiska ledarna gör det trefalt. För de har ju såväl statsapparaten och den nedärvda feodala makten som det religiösa förtrycket i sin hand. Dessutom betraktar de engelsmännens förtryck som historia, medan brahminernas pågår här och nu.

Därför är det kanske ändå inte så förvånande att ställningstagandet för engelskan får stöd även bland de intellektuella på Jaipurfestivalen. Det är de som vill hindra asiatiska, afrikanska och karibiska författare från att skriva på engelska som ger uttryck för en kolonial attityd – och inte tvärtom, sas det till exempel från scenen ett år. Och när jag på 2023 års upplaga av festivalen träffade Nobelpristagaren Abdulraznak Gurnah och frågade varför han inte skrev sina böcker på swahili, hans modersmål under uppväxten på Zanzibar, gav han följande svar:

Om jag hade skrivit på swahili hade risken varit stor att jag utsatts för censur från de auktoritära ledarna som då styrde i Östafrika. ”Engelskan”, sa han, ”gav mig frihet”.

Språk är inte bara ett sätt att kommunicera. Det handlar som framgår också om makt och social status. Den indiske dalitförfattaren Chandra Bhan Prasad har sagt att om ett barn i en fattig familj lär sig engelska, så skapar det samma välstånd som om det hade fått ärva 50 hektar jordbruksmark.

Kunskaper i engelska kan i världens fattigaste länder kort sagt vara en biljett ut ur fattigdomen och in i medelklassen. De engelskspråkiga privatskolorna i New Delhi, Karachi och Nairobi kostar en rejäl slant, vilket inte behöver vara ett absolut hinder, inte ens för de fattigaste. För föräldrar i städernas slum tar stora lån för att finansiera sina barns skolgång. Ett rationellt beslut, eftersom barn som behärskar detta världsspråk har ljusare framtidsutsikter än de som inte gör det. Det gäller också i Mellanöstern, där tjänstemän som kan skriva på engelska generellt sett har högre lön och bättre karriärmöjligheter.

Samtidigt använder politiska motståndsrörelser språket för att få världens blickar på sig. Under arabiska våren 2011 formulerade aktivister slagord på engelska i stället för på arabiska eller franska, som ju fler i den närmaste omgivningen hade förstått. De motiverade det med att ”… det är så här vi gör för att påverka världsopinionen”. Samma strategi användes under protesterna mot militärkuppen i Mynamar tio år senare.

Men kanske har engelskans mångtydiga segertåg över världen aldrig illustrerats tydligare än på de plakat som demonstranter i Bangladesh huvudstad Dakha höll upp när den amerikanska presidenten besökte landet strax efter millennieskiftet:

”Bill Clinton, go home – and take us with you!”

Per J Andersson
författare och resejournalist

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-03-16.

Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.

Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.

Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar             oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.

I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.

Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.

Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans ’söt’ och engelskans ’sweet’ – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?

Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza ’civiliseras’ genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.

Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.

Amanda Svensson, författare och översättare

Litteratur

Rebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022.

Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.

Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället, konstaterar Boel Gerell.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Siffrorna i klockradion är röda och fyrkantiga och jag fixerar dem med blicken. Det är fantastiskt hur lång en minut är när man väntar på att den ska ta slut. Jag skulle kunna somna men får inte, inte förrän det röda ljuset på skärmen bildar en perfekt kavalkad tvåor. 22:22 och jag sluter ögonen och känner mig för ett ögonblick fullkomligt trygg.

Det fanns ingen logik i mina försök att betvinga mörkerrädslan när jag var barn. Inget som sa att just denna tid tjugotvå minuter över tio om kvällen utgjorde en frizon för faror. Ändå fungerade radions siffror just så, som ett klartecken från något bortom förnuftet och en ritual som gjorde det möjligt för mig att ta kontrollen över min skräck. 

Mörkerrädslan var inte rimlig, utan var lite pinsam och nåt man gjorde bäst i att hålla tyst om. Och kanske var det just i tystnaden som skräcken bet sig fast och vägrade släppa taget. Hade jag levt i en annan tid hade det funnits ord för det jag upplevde, som maran som enligt folktron i det gamla bondesamhället var den som hemsökte de oroliga människorna om natten.

Och mot maran fanns det åtskilliga konkreta åtgärder att ta till. Man kunde exempelvis lägga en gren från ett knotigt träd i sängen hos den som ville sova lugnt. Eller fläta håret i ”marlockar” på ena sidan huvudet. I boken ”Vänster hand och motsols – magiska riter från förr” beskriver folklivsforskaren Bengt af Klintberg hundra riter som användes för att slippa allsköns olycka.

De flesta av katastroferna tidigare generationer bävade för känns avlägsna i dag. Det är inte längre missväxt och sjuka djur vi fruktar mest av allt, även om vi kanske borde göra det. Mycket av det onda som forna tiders kloka gummor försökte bota med mer eller mindre bisarra riter och kurer finns det beprövade medicinska behandlingar för i dag. Vi har vetenskap och vårdcentraler, vi har sociala skyddsnät och myndigheter. Och ändå dör vi. Ändå skadas vi, far illa och blir olyckliga. Och inte minst, blir väldigt rädda för allt det där som vi trots allt vi har och vet och kan inte förmår kontrollera.

Kanske är det till och med så att rädslan är större i dag, just i kraft av all kunskap vi har om farorna vi står inför. I en värld med återkommande terrorhot uppmanas vi exempelvis att ”leva som vanligt” samtidigt som vi ska ”vara försiktiga”. Exakt vad det är vi ska akta oss för är oklart. Döden har inte alltid ett ansikte med ögon som väljer just mig, kan vara ett finger på en utlösare på en annan kontinent. Eller för den delen en släng av naturen själv som under trycket av klimatkatastrofen häver sig allt våldsammare för att kasta mänskligheten av sig.

Slumpen avgör vem som drabbas och mot slumpen hjälper vare sig försiktighet eller vetenskapliga strategier. Där logiken tar slut tar hoppet om ett tecken från en högre makt vid, en längtan efter en symmetrisk rad siffror som skänker lugn för stunden. 22:22 i klockradions röda sken eller varför inte nio tryggt blinkande stjärnor utanför sovrummets fönster, som i Niklas Schiölers självbiografiska berättelse ”Kontrollöga”.

”02.31. Nio blänk från stjärnor behöver jag, nio blänk tillbaka mot mig, det är vad jag vädjar om där jag ligger i korrekt kroppsställning. Alla nio måste synas ordentligt, i vart fall inte så pass vagt att ljuset skulle kunna vara en illusion. En gatlyktas återspegling i fönstret duger inte nu. I väntan på rätt sken kläms blicken i ett skruvstäd.”

Ansträngningen är enorm och mycket står på spel. Inte bara för jaget utan också ”för de andra”. För barnen som sover i rummet intill och som måste skyddas mot allt ont. När tvångssyndromet är som värst lämnar det lite kraft över för livet självt. Ritualerna som till en början skänker en ram åt den alltför stora ovissheten hårdnar till en trång cell av plikter som till punkt och pricka måste utföras för att katastrofen ska undvikas. Som en byteshandel. Ritualens kontrollerade plåga mot befrielsen från ett mer oförutsägbart lidande.

Som om det faktiskt går att välja. Det går ju inte. Ändå är just byteshandel genom frivilliga offer ett centralt begrepp inom många trosuppfattningar. De kloka gummorna i af Klintbergs forna Sverige gav silver och guld till älvorna för att få ett skrikigt barn att sova lugnt om natten. Mot missväxt och hungersnöd offrades såväl djur som människor och inom kristendomen utgörs själva navet i tron av försoningsläran och idén att Jesus genom att offra sig själv tog på sig våra synder och lät oss andra gå fria.

Än i dag förväntas många troende ge upp presumtiva glädjeämnen som fri sex, att äta allt, att klä sig hur som helst och älska vem man vill i utbyte mot en annan och förment högre lycka. Bön varvas med ritualer och ett hopp om frälsning från det onda som för tanken till Niklas Schiölers vanmäktiga jag i ”Kontrollöga”. Så gjordes också en liknelse mellan religion och OCD redan av Sigmund Freud i skriften ”Tvångshandlingar och religionsutövning” 1907 där han jämställde utövandet av religiösa ceremonier med ett universellt tvångssyndrom.  

Inte så lite provokativt i en tid då tron fortfarande hade en starkt normbildande ställning i de flesta samfund. Att efterleva religionens regler och delta i dess ritualer var ett ideal för den rättänkande och sunda människan, medan Freud beskrev samma beteende som en sjukdom som behövde botas.

På samma vis som religionen definierade den goda människan i Freuds samtid matas vi i dag i vårt sekulära samhälle med bilder av motion, skönhetsrutiner och städning som mål att sträva efter. Att röra på sig och hålla sig fräsch är detsamma som att leva rätt och riktigt. Och samtidigt kan samma ritualer vara förödande för den som plågas av OCD och ser sitt liv ätas upp av överdriven träning och följande kompulsiv tvätt av kropp och kläder. 

Gränsen mellan det friska och sjuka är flytande och det som i ena stunden tycks vara en trygg rutin kan i nästa nu bli ett tvång som begränsar livet. I sängkammarens dunkel, med blicken mot himlavalvet är Niklas Schiölers jag fullt medvetet om det besatta i sin jakt på svar från stjärnorna. Men måste ändå fortsätta räkna.

För vad är alternativet? På en stödsida för OCD-drabbade läser jag om en kvinna som i åratal kämpat mot tvångstankar om eld. Innan hon kan lämna lägenheten måste hon gång på gång kolla spisen tills kontrollbehovet vuxit sig så starkt att hon överhuvudtaget inte går ut längre. Inte förrän hon en dag lägger sin stickning på spisplattan, vrider reglaget på max och slår igen dörren bakom sig. Värre än det hon fasar för är rädslan själv och även om scenen är hemsk kan jag känna igen mig i den.

På ett liknande vis övervann jag min egen mörkerrädsla, en sen natt i en ensligt belägen skrivarstuga. Efter att i timmar ha lyssnat efter steg i den omgivande fruktträdgården, öppnade jag dörren på vid gavel mot mörkret. I mitt slutkörda tillstånd hade det varit en befrielse att äntligen se faran i vitögat. Men ingen kom och i stället klev jag själv ut i natten och blev stående utanför huset och såg in. Och jag minns friden som kom över mig, över att i stället för att fly mörkret gå det till mötes och låta det omfamna mig. Som en del av livet.

Boel Gerell
författare och kritiker

Litteratur

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols – magiska riter från förr (Ellerströms 2020)

Niklas Schiöler: Kontrollöga (Fri Press 2018)

Sigmund Freud: Tvångshandlingar och religionsutövning. I Samlade skrifter, volym 10. Natur och kultur, 2008.

Dagens forskningsprojekt är ofta strängt budgeterade, rollerna tydligt fördelade och vanligtvis överlever alla vetenskapsmän. Fredrik Sjöberg berättar om en expedition där det gick på ett annat sätt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När amerikanska örlogsfartyg i Röda havet, efter årsskiftet 2024, började skjuta kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot huthirebellerna i Jemen mindes jag i tur och ordning tre böcker. Först romanen ”Om kriget kommer,” tryckt 1971 men strax indragen och makulerad på grund av att författaren, den unge debutanten Jan Guillou, hade utmålat en israelisk landsfader som krigsförbrytare. Boksamlarna säger att bara 25 exemplar av originalutgåvan undkom papperskvarnen. Hur som helst, boken är sällsynt.

Därifrån var steget inte långt. Sålunda mindes jag även den svenska tryckfrihetens pionjär, naturforskaren och filosofen Peter Forsskål, vars brandfackla ”Tankar om borgerliga friheten”, tryckt 1759, också den blev indragen och makulerad. Pamfletten slank igenom censuren, men maktspelarna i landets ledning anade oråd och beordrade Forsskåls mentor Carl von Linné att förstöra alla exemplar. Därför blev denna traktat ovanlig nog för att hålla generationer av bibliofiler på gott humör. En av liberalismens kanoniska källskrifter, väldigt svår att komma över.

Unga författare som är styva i korken är förstås intressant i sig, men det var inte det som satte fart på mina tankebanor, utan det faktum att Peter Forsskål ett par år efter skandalen i Uppsala reste med en dansk expedition till Jemen, av alla ställen, där han dog 31 år gammal, sommaren 1763. När missilerna dånade fram över den jemenitiska öknen kunde jag alltså inte undgå att påminnas om en annan klassiker, en makalös skildring av den där fördömda expeditionen: ”Det lyckliga Arabien” av den danske författaren Thorkild Hansen. Den boken är inte ovanlig; sedan den gavs ut 1962 kommer den i ständigt nya upplagor, också på svenska, i översättning av Olof Hoffsten. Att läsa den är ett äventyr.

Det här var på den tiden kungahusen tävlade om att slösa pengar på kulturpolitik och vetenskap. Den danske kungen Fredrik V var visserligen försupen, och landets finanser var inte direkt lysande, men han var ändå på hugget när idén dök upp: en expedition till Arabia felix, Det lyckliga Arabien, som landet oklar anledning kallades ända sedan romartiden. Där hade ingen vettig människa någonsin varit, så nu skulle man resa dit för att rita kartor, kopiera handskrifter, bekanta sig med folket och beskriva områdets i allt väsentligt okända fauna och flora, särskilt alla de djur och växter som nämns i Bibeln.

Sex man rekryterades. En läkare, en tecknare och en betjänt kan vi för dagen lämna därhän. De tre andra är betydligt intressantare. Den danske teologen och språkforskaren von Haven såg sig som expeditionens ledare, men den självtänkande Forsskål krävde jämlikhet. Så kom det sig att von Haven och Forsskål hatade varandra från dag ett; de hade inte kommit längre än till Marseilles förrän dansken bad svensken att kyssa honom i röven, vilket redan på den tiden ansågs vara en opassande uppmaning. Ja, och på den vägen var det. Inte så konstigt kanske att expeditionens sjätte deltagare höll en ganska låg profil. Ändå var det han som till sist blev den klarast lysande stjärnan, delvis på grund av att han var den ende som överlevde.

Han hette Carsten Niebuhr, en obemärkt matematiker från de nordtyska sankmarkerna i kurfurstendömet Hannover. Han och Forsskål var expeditionens ojämförligt flitigaste observatörer. Båda lärde sig tala flytande arabiska och de kunde konsten att genom förhandlingar utverka fri lejd i laglöst land. Efter uppehåll i Konstantinopel och Kairo seglade de sex männen från Suez till Jeddah i nuvarande Saudiarabien och därifrån vidare på Röda havet ner till Arabia felix, landet som nu heter Jemen. De kom dit på nyåret 1763, efter att ha varit på resande fot i två år. Alla drabbades av malaria, som de trodde var förkylning, och eftersom resan inte var en picknick för veklingar stångade man sig vidare.

Hansen återberättar hela detta äventyr med en så marknära prosa att läsaren verkligen känner kamelkaravanernas fräna doft under solen, sanden i ögonen, konflikternas hetta, rädslan, tristessen och den kortvariga lyckan i bergen, där staden Sanaa med sina palats och milda aristokrater tronade som en lustgård högt över ett land av idel umbäranden och rövarband, som vore Arabien allt annat än lyckligt. Landets egendomliga namn visade sig förresten vara ett gammalt missförstånd. Det finns över huvud taget inga lyckliga länder, bara människors lycka, vanligen kortvarig.

von Haven dog först, på försommaren det året, och snart gick Forsskål samma väg, det var nära hamnstaden Mokka, varifrån de fyra kvarvarande männen räddade sig undan låglandets mördande klimat, på en kaffehandlares fartyg med destination Bombay. Tecknaren och betjänten dog båda ombord, och på indisk mark, slutligen, utandades läkaren sin sista suck. Ensam kvar stod en kortvuxen men seg matematiker från kurfurstendömet Hannover. Nu var det upp till honom att rädda åt eftervärlden expeditionens rikhaltiga uppteckningar, kartböcker och naturaliesamlingar.

Mot alla odds lyckades han skeppa hem nästan alltihop. Och inte nog med det, han lyckades ta sig hem själv. Det tog tre år. Han reste först sjövägen från Bombay till Basra i nuvarande Irak, där han försvann. Hemma i Danmark trodde man att också han var död, men han red i maklig takt norrut under täcknamnet Abdallah, över Bagdad, Erbil, Mosul, Diyarbakir och så ner från bergen till Aleppo nära Medelhavet. Ett tag red han i en karavan med 30 judar. Toleransen var förvånansvärt hög på den tiden; folk fick väl tro på vad de ville och missionärer ansågs inte sällan som ganska löjliga figurer.

Niebuhr gjorde sig ingen brådska. När han ändå var i krokarna ville han passa på att besöka Damaskus och Jerusalem, Cypern också för den delen, och överallt ritade han kartor, dokumenterade ruinstäder, kopierade kilskrift och liknande kråkfötter – outtröttlig. Han hade kunnat segla hem från Syrien, men det ville han inte, och åter i Konstantinopel stod han inför valet mellan de säkra vägarna genom Västeuropa och de österut. Han valde de senare och pallrade sig hemåt på hästryggen via Bukarest, Lviv och Warszawa. När Carsten Niebuhr efter sex år återkom till Köpenhamn var expeditionen i stort sett bortglömd. Han blev mycket gammal.

I Uppsala satt en bedrövad Linné. Peter Forsskål hade vad som krävdes för att axla mästarens mantel. En genial naturforskare. Nu fick han i alla fall en växt uppkallad efter sig, en egyptisk brännässla vars latinska beskrivning i översättning lyder: hårdnackad, vild, envis, kantig. Styv i korken var bara förnamnet.

Tilläggas bör att den danska expeditionen till det numera inte fullt lika lyckliga Arabien, omräknat i dagens penningvärde, kostade i runda slängar tio miljoner kronor. För de pengarna får man inte ens en halv kryssningsrobot av typen Tomahawk.

Fredrik Sjöberg
författare och biolog

Litteratur

Thorkild Hansen. Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761–1767. Översättning: Olof Hoffsten. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Känn dig själv! lydde en av antikens viktigaste livsvisdomar. Men frågan om hur man lyckas med det, är mer komplicerad. Michael Azar försöker fästa jaget med blicken, inifrån och utifrån.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Människan kommer alltid för sent till sig själv. Hon upptäcker att hon lever först när hennes liv redan hunnit veckla ut sig och ta form.

Eller för att låna en formulering av den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar: en människas verkliga födelsestund är inte den dag då hon slungas ut i världen, utan det ögonblick då hon för första gången riktar en klar och medveten blick på sig själv.

Men hur går denna upptäckt till? Vad är det som får ett jag att på allvar vända blicken mot sig självt? Och hur ska vi förstå den gåtfulla förmåga som kallas självmedvetande och som alltid framhållits som människans adelsmärke?  

I Marguerite Yourcenars roman om den romerske kejsaren Hadrianus, från 1951, brottas det mäktiga imperiets härskare med just denna fråga. Hur fångar jag, undrar Hadrianus, på bästa sätt mitt eget jag?

Kejsaren tänker sig att det finns två huvudsakliga sätt att gå till väga.

Å ena sidan kan han försöka stiga ned i sig själv, att vara så nära sig själv som möjligt. Här är målet med andra ord att betrakta sig själv inifrån, att smälta samman med det inre flödet av minnen, tankar och känslor. Jaget erövrar sig självt genom att bli ett med allt som bebor det.

Hadrianus är inte ensam om denna introspektionens metod. Den var vanlig bland tidens filosofskolor och den återskallar också i senare tiders självbetraktelser – från Marcus Aurelius och Augustinus till Rousseau och Lars Norén.

Å andra sidan kan kejsaren i stället försöka skåda sitt jag utifrån. Eller som han själv uttrycker det: i stället för den intima självnärvaron gäller det här att försöka gripa sig själv ”från en så stor höjd och på så stort avstånd som möjligt”.

Yourcenar återkommer till denna objektifieringens kunskapsväg i flera av sina historiska berättelser. Så försöker till exempel huvudgestalten Zenon, i romanen ”Vishetens natt” från 1968, betrakta sitt eget jag på samma sätt som han ”räknar pulsslagen vid handleden eller andetagen under bröstkorgens hävningar”.

Här uppnås verklig självkunskap först i den stund som man förmår studera sig själv på samma kyliga och distanserade sätt som man studerar vilket annat föremål som helst.

De gamla grekernas uppmaning om att vi ska känna oss själva – Gnothi seauton! – är både vacker och viktig, men frågan om hur det egentligen ska gå till väntar fortfarande på sin lösning. Hur får man egentligen en varelse som på samma gång är subjekt och objekt, betraktare och betraktad, jag och själv, att sammanfalla? Är det alls möjligt för ett jag att blottlägga alla de krafter – historiska, biologiska och sociala – som verkar inom det?

Eller är kanske tvärtom så att människan inte kan känna sig själv – åtminstone inte i den bemärkelse som det stolta ordet ”självmedvetande” ger sken av?

Kejsar Hadrianus båda kunskapsvägar tycks i själva verket vila på antagandet att människan föds med en spegel i handen. Att hon så att säga på egen hand skulle kunna fästa blicken på sitt väsen. Som om människan inte var tvungen att först gå den mödosamma omvägen genom ett annat väsen för att få syn på sig själv.

Man måste, om man så vill, skilja mellan självmedvetande – i bemärkelsen att jag vet att jag finns till – och självmedvetande i meningen att jag också vet vad eller rentav vem jag är. Frågan om vad eller vem jag är i mina egna ögon kan nämligen aldrig helt separeras från frågan om vad eller vem jag är i den andres ögon.

Och det är inte minst därför som relationen till den andre aldrig kan vara okomplicerad. Den andre sitter inne på en hemlighet, säger Jean-Paul Sartre. Hemligheten om vem jag är.

Jag försöker gripa mig själv som ett rent och fullbordat jag, som ett subjekt som samtidigt är ett objekt, inifrån och utifrån på en och samma gång – men för att göra detta måste jag förverkliga det omöjliga: att se mig själv sådan jag blir sedd genom den andres ögon.

Eller rättare sagt: att se mig själv sådan jag blir sedd genom de andras ögon i pluralis, eftersom var och en har sitt särskilda perspektiv, sin unika blick och sitt specifika svar på frågan om vad och vem jag är.

Det stackars jaget tycks med andra ord inte kunnat annat än att förirra sig i reflektionernas ändlösa spegelsal. I samma ögonblick som hon tror sig kunna gripa sitt jag, drar det sig undan för att i stället dyka upp någon annanstans. Människan kan aldrig bli ett med sig själv.

Hur hon än gör kommer hon alltid för sent.

På sätt och vis lever vi alla med risken att bli som den berömda dåren som var övertygad om att han var ett majskorn. Efter mycket om och men lyckades en läkare äntligen övertala honom om att han faktiskt var en människa. Han återfann så att säga sin mänsklighet först genom en annan människa.

Men så kom den olyckliga dag, då han råkade se sig själv genom en hönas ögon – och blev som förlamad av skräck för att den skulle äta upp honom.

Den förbryllade läkaren försökte återigen lugna den stackars mannen: ”Men varför blev du så rädd? Du vet ju att du är en människa och inte ett majskorn.”

”Naturligtvis vet jag det”, svarade dåren. ”Frågan är bara om hönan vet det.”

Michael Azar
idéhistoriker och författare