amöba

Var börjar och slutar egentligen vårt mest omfattande organ: huden? Malena Forsare reflekterar över graviditetens förvandling, berörande närhet och vår likhet med maneter.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade väntat på något. Det hade börjat som en rörelse i ett skrymsle som ingen tidigare vidrört. Det hade vuxit på insidan och dag efter dag fått en tydligare kontur. På utsidan blev det synligt: jag började bukta. Snart kunde buktningens förändring märkas, genom att händerna placerades mot kroppens nya linje. Här var nu dess gräns mot världen. Den tänjdes, sträckte sig girigt mot det ljus och den luft som fanns därute, mot fåglarnas läten som studsade över de bara markerna. Och kroppen, den glömde sin blygsel, drack av det som bjöds. I skrymslet inuti vecklade något ut sig, något som inte var jag. En hud inuti huden.

Om graviditet har det skrivits, tänkts och sagts mycket. Förstås i form av förtroliga berättelser som delats av kvinnor genom historien. Men också i termer av vetenskaplig kunskap inom skilda discipliner, såsom medicinen, psykologin och filosofin.

Men det var inte graviditetens erfarenhet som jag hade väntat på, även om jag väntat också på den. Vad jag nu såg och erfor, var en förvandling av människans, till ytan sett, mest omfattande organ. Det var ett förlopp som gjorde mig omtumlad. Jag blev till en förstorad känselcell, en omkringvandrande amöba. Och i takt med att hudens utsträckning växte, blev dess beröring med omgivningen också större. Världens alla impulser; vindarna som slog upp när jag cyklade och måsarna som skrek om vår, översattes i förstorade sinnesintryck. Och inuti: där rörde jag och den nya varelsen vid varandra, bortom språk, utan paus. Vi var på samma gång omslutna och inneslutna: av hud.

Hans Rorsmans, Alf Björnbergs och Anders Vahlquists bok ”Dermatologi Venereologi” utkom för första gången på 70-talet. Den används fortfarande på landets läkarutbildningar och tack vare sitt generösa om än groteska bildmaterial, nyttjas den som uppslagsverk på våra vårdcentraler. I den läser jag att hudytan kan beräknas ungefärligt från individens längd och vikt. En så kallad manlig medelperson har knappt två kvadratmeter hudyta. En handflata, din eller min, utgör cirka en procent.

Jag märkte att saker höll på att förändras och försökte läsa på om hudens grundläggande fysiologiska betydelse. Men gick snart vilse bland papiller, kapillärer, körtlar och folliklar; i gränslandet mellan dermis och epidermis. I det relativt korta avsnittet med den kittlande kapitelrubriken ”Psyke och hud” fäste jag uppmärksamheten vid hudens förbindelse med vår mentala hälsa. Huden kan reagera på vårt psykiska tillstånd, rodna, flamma upp, inflammeras. Men vi kan också bli psykiskt instabila när huden drabbas av åkommor. Sår kan göra oss nervösa och förvärras om de rivs upp av ångestens fingrar. Inbillade insekter kan krypa över ryggen i psykosen – och samlas på burk, som när den närmare studeras visar sig innehålla hudflagor. Och jag tänkte: Var börjar och slutar egentligen detta vårt största membran? Vad är natur, och vad är människa? Hur tar sig livet därute in i livet härinne?

Jag hade väntat, och så kom barnet. Jag hade föreställt mig en avsmalnad stig som ledde till en glänta; istället tornade en motorväg upp sig där huden slätades ut, eller nej: den sträcktes till oigenkännlighet. Att föda ett barn är att tvingas in i en tunnel där existensens villkor förändrar sinnena. Blicken vänds inåt. Hörseln vecklas ut. Efter värkarbetet rinner den lilla varelsen ur sin moderskropp, och liknar då andra varelsers nyfödingar, järndoftande och blå. En naken spädgris. En blind blöt häst. En manet som pumpar sig fram i vattenströmmarna.

En av de vackraste och mest konkreta teorierna inom psykologin, är anknytningsteorin. Den berättar om hur vi som människor skapar band av trygghet och känsla av säkerhet, till den eller de vuxna som vårdar och bär oss när vi själva inte kan. Tillsammans med psykologen Mary Ainsworth, utvecklade den brittiske psykoanalytikern John Bowlby teorin om våra anknytningssystem. De formas genom tidiga nära relationer och fungerar senare som inre kartor, med vilka vi navigerar socialt. Som små kan vi ha varit tryggt anknutna till våra omsorgspersoner, eller otryggt anknutna om den vuxne inte funnits där. Tidiga separationer som hanteras nyckfullt eller våldsamt, kan göra oss ångestfyllda och relationellt förvirrade.

John Bowlby visste av egen erfarenhet allt om detta. Hans far kirurgen fanns sällan hos sitt barn, utan ägnade sig mer åt att skära i andras kroppar. Hans mor fanns inte heller där, varför lille John växte upp omgiven av olika nannies. Så när Bowlby i sin forskning vid Tavistock-institutet i London intresserade sig för barn som tidigt skiljts från sina föräldrar, sysslade han nog samtidigt med sitt eget anknytningstrauma. Och när Världshälsoorganisationen, WHO, idag understryker vikten av närhet mellan förälder och barn under dess första skälvande timmar, finns ett direkt arv efter Bowlby. Inte bara för att han samarbetade med WHO. Utan också för att vi genom honom vet vad närheten mellan den nyfödda och dess mor betyder. För kroppens ämnesomsättning, puls och bakterieflora. För våra psykologiska regleringssystem.

Alla djur är inte lika hudnära sin avkomma. Man kan fråga sig hur det känns att vara alstrande varelse då. Maneten till exempel, har inget blod, ingen hjärna och inget skelett. Den är allt det som en människa inte är. Maneter söker sig till varandra, inte två och två, utan möts i havet i slemmiga samlingar. Där förökar den sig sexuellt, genom att hanarnas sädessträngar fångas upp av honornas munnar och mognar i deras magar. Och sedan asexuellt, när larverna förvandlas till polyper som knoppar av sig, som skålar som flyter iväg.

Jag hade väntat, jag väntade och kände slutligen världen på ett annorlunda sätt. Så här på avstånd undrar jag om det jag kände i själva verket är något som vi delar med alla andra djur. Är det egentligen någon skillnad på att födas som människa, och släppas iväg som polyp? Vi rör oss genom salta vatten, ofödda och hala. Vi föds, och anstränger oss allt vi kan för att hitta vår kontur, trots att vi är mjuka och blöta inuti. Vi vill bli tydliga, vi vill hitta vår gräns mot världen.

Och när vi så plötsligt finner någon, i ett gathörn eller i en grönskimrande havsbassäng, närmar vi oss den andra via huden. Blinda berättelser förs över som en doft, en temperatur, och säger kanske till slut att här, lilla varelse, finns allt som krävs för att du ska bli till liv.

Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog