förväntningar

Börsen fick glädjerus i slutet av fjolåret men 2024 har börjat mer avvaktande. Nu är förväntningarna högt ställda på börsbolagen som ska rapportera sina bokslut. Men vilka är riskerna?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programledare:
Anders Jelmin

Medverkande och röster i programmet:
Maria Landeborn, senior strateg på Danske Bank.
Pär Ivarsson, chef Ekonomiekot.

Tekniker:
Amanda Segeholm

ekonomiekotextra@sverigesradio.se

Börsen fick glädjerus i slutet av fjolåret men 2024 har börjat mer avvaktande. Nu är förväntningarna högt ställda på börsbolagen som ska rapportera sina bokslut. Men vilka är riskerna?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programledare:
Anders Jelmin

Medverkande och röster i programmet:
Maria Landeborn, senior strateg på Danske Bank.
Pär Ivarsson, chef Ekonomiekot.

Tekniker:
Amanda Segeholm

ekonomiekotextra@sverigesradio.se

I dagens avsnitt pratar vi om den frågeställning som faktiskt var startskottet till podden dvs. vad hände egentligen med livet? Vi reflekterar över vilka förväntningar vi hade på livet som 20-åringar och jämför med verkligheten idag som 30+. Blev det som vi hade tänkt oss och om inte, varför? Vilka livsval har vi gjort och vad hade vi velat göra annorlunda? Och hur bör man egentligen förhålla sig till förväntningar och vad kan vi göra framåt för att lära oss av det som har varit? Ett ärligt och sårbart avsnitt, men vi hoppas att det bjuds på en del skratt också. 

Följ oss gärna på Instagram på @podcast.hogtochlagt.

Klippare: Evelina Chun (Instagram: @evelina_chun)

Nyfunna vännerna Zophia och Jennifer tar upp ämnen som inte är de vanligaste runt bordet, men som kopplas till livet i stort för de flesta. Det handlar om allt mellan höga förväntningar, äventyrslust som stressar och berikar, karriären och samhällsnormer som håller många tillbaka. Det handlar inte bara om att konstatera att livet inte alltid blir som man tänkt sig, utan också att acceptera och omfamna den resa man är på.

Klippare: Evelina Chun (Instagram: @evelina_chun)

Nya sätt att konsumera skönlitteratur har medfört nya krav på det skrivna. Författaren Boel Gerell undrar vad som går förlorat när litteraturen produktifieras.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Året är 1996 och jag har just debuterat som författare. Nu befinner jag mig på Göteborgs bokmässa för första gången och känner mig rätt förvirrad. Inspirationen som jag trott ska överskölja mig infinner sig inte, tvärtom blir jag beklämd och stressad av allt det kommersiella, högljudda och pockande. På kvällen följer jag med min redaktör till en middag med förlagets medarbetare, som enda författare ska det visa sig.

Efter några glas glömmer förlagsfolket att jag inte är en av dem och diskuterar allt frispråkigare andra författare och aktuella böcker. Rätt snart kommer Magnus Dahlström och hans nyligen utkomna roman "Hem" på tal och vid bordet är de flesta eniga. Boken är ett mysterium. Att den överhuvudtaget getts ut, som den är. Ofärdig. Att bygga upp all denna spänning, att skapa en så stark förväntan. Och sedan bara överge romanbygget, spretande med sina byggnadsställningar i vinden.

Senare den hösten ska jag medverka i samma litteraturprogram på SVT som Dahlström, men han dyker aldrig upp. I stället inflikas en inspelad intervju med honom i programmet och jag sörjer mötet, eftersom jag efter läsningen av "Hem" fortfarande är förundrad. Eller rättare sagt; frustrerad. Jo, frustration är känslan jag upplever, en otillfredsställelse som liksom kliar i kroppen. Kanske hade ett verkligt möte med författaren kunnat ge något slags förlösning eller förklaring. Åtminstone inbillar jag mig det.

På många vis är Magnus Dahlström ett litterärt under, som gör det till synes omöjliga.

Efter "Hem" försvinner Magnus Dahlström från den litterära arenan. Det ska dröja till 2011 innan han återigen ger ut en bok och också detta är ett avsteg från det förväntade, ett kardinalfel om man så vill. En författare som inte publicerar sig regelbundet finns inte, kan inte förvänta sig att minnet av aldrig så starka prestationer ska leva kvar. Men Magnus Dahlström kommer tillbaka och har sedan återkomsten 2011 med romanen "Spådom" i tät följd skrivit flera nya romaner.

På många vis är Magnus Dahlström ett litterärt under, som gör det till synes omöjliga. Som banar sin egen väg i ett allt mer inrutat och mallat landskap, där mycket handlar om just att uppfylla läsarens förväntningar. Genom nätets algoritmer ringas vi in som konsumenter och med utgångspunkt i våra befintliga val snävas sökfältet åt tills vi snart nog bara erbjuds sådant som vi redan fått och uppenbarligen gillat. Mer av samma och ingenting nytt och motspänstigt spretande. Inga besvikelser men heller inga överraskningar.

Också inom förlagsvärlden har åtskilligt hänt sedan Magnus Dahlström debuterade som författare 1986 och firade sina första framgångar på 90-talet. Böcker som den gången avfärdades som "Harlekin-romaner" och såldes på bensinmackar fyller nu även de största och mest prestigefyllda förlagens utgivning och håller dem vid liv. Läser gör vi heller inte längre i samma utsträckning som vi lyssnar och med de nya konsumtionsvägarna kommer nya krav på litteraturen.

Intrigen ska vara rak och lättfattlig och utan sidospår och tillbakablickar. Karaktärerna få och med namn som är lätta att uttala och känna igen, kapitlen ska med fördel avslutas med en cliffhanger. Och viktigast av allt; boken ska motsvara förväntningarna. Eller som Anna Öqvist Ragnar, creative director på ljudboksförlaget Storytel, säger i en intervju med Tidningen Skriva 2019:
"De som konsumerar böcker genom lyssning är mer otrogna. Därför är det särskilt viktigt att vara tydlig mot läsaren redan i presentationen av boken. Vad kan de förvänta sig? Vad är det för genre? Och när man väl har sålt in en genre måste man vara den trogen. Har man presenterat en feelgood-bok som visar sig vara en hemsk krigsskildring, byter lyssnaren bok direkt."

Tipsen i Tidningen Skriva sorteras in under rubriken "Vässa ditt skrivande" och är en guide av många i hur man ska lyckas som författare. Läsningen är i stora delar beklämmande för den som tror på litteraturen som en konstnärlig genre. Hellre än att uppmuntra den aspirerande författaren att skapa något nytt och unikt ges råd om hur hen bäst anpassar sitt alster för att motsvara marknadens behov. Litteraturen ska inte spreta och ta emot, inte frustrera eller skapa friktion utan glida igenom systemet enligt en på förhand bestämd dramaturgisk modell. Anslag – presentation – fördjupning - upptrappning – klimax – premiss - avrundning.

Svar på alla frågor, förlösning från all spänning, tillfredsställelse och vidare till ett nytt klick, snarlikt det förra. Genom digitala plattformar som Betareader ges förlag och författare möjlighet att låta sina manus möta testläsare. Här fastställs tiden texten tar att läsa, tillsammans med spänningen och nöjet läsaren upplever för att på så vis kunna maximera textens potential att behaga sin målgrupp.

Låt oss här göra ett tankeexperiment och byta ut begreppet litteratur mot säg – bildkonst. Medan Betareader inom bokbranschen är en tjänst som köps och används på fullt allvar hade den i en annan konstnärlig kontext varit en lekfull provokation. Att skapa konst på beställning, att använda sig av digital teknik för att åstadkomma det ultimata, av så många som möjligt gillade konstverket. Så vad är det då som gör att villkoren för just litteraturen allt mer styrs av de krassaste marknadskrafterna?

Litteraturen ska inte spreta och ta emot, inte frustrera eller skapa friktion utan glida igenom systemet...

Det snabba svaret är förstås pengar. Det finns helt enkelt goda möjligheter att göra sig en hacka på flera plan av den litterära processen. Inte bara för förlagen som kan kränga läsupplevelser i stor skala och smidigt format utan också för den stadigt växande skaran skrivpedagoger – eller författarcoacher som det heter – som lever på de mångas längtan efter att formulera sina tankar i skrift och kanske till och med ge ut en bok.

Det märkliga med denna nisch är det tydligt teoretiska i kunskapsöverföringen. Lika lite som redaktörerna bakom Tidningen Skriva behöver ha någon egen erfarenhet av skönlitterärt arbete, har skrivpedagogerna alltid ett eget författarskap att utgå från i sin handledning. Det skönlitterära skrivandet är alltså ingenting man nödvändigtvis måste behärska själv för att lära ut.

Frågan är om den här modellen hade kunnat tillämpas inom ett annat fält? En körskola med lärare som inte själva har körkort, även om de är nog så habila mekaniker? En filmhögskola med handledare som inte själva skapat någon film? Det är väl ändå tveksamt. Men inom författarutbildningar långt upp på universitetsnivå är detta numera en normalitet.

På köpet går något förlorat vill jag mena. Inte bara en förståelse på djupet för vad det innebär att vara författare utan också en beredskap för litteratur som inte motsvarar förväntningarna. Som inte håller formatet, som bryter mot reglerna och egentligen inte borde fungera. Men som ändå gör det, i kraft av något helt annat som inte går att mäta eller förklara med aldrig så avancerade program. Och jag tänker igen på Magnus Dahlström och hans berättelser som bara tuggar på i sin alldeles egna genre, utan entydig konflikt, dramatisk kurva eller klimax.

Hade han haft en chans att bli utgiven som ny och oprövad debutant i dagens Sverige? Jag hoppas verkligen det.

Boel Gerell

Det ser mycket positivt ut inför säsong 2015! Det tycker Radiosportens speedwayexpert Janne Rindstig som analyserar utgångsläget. Vi möter Morgan Andersson, ny förbundskapten, som ska ena svensk speedway.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Förväntningar är temat i dagens show! Hamza och Juan snackar om vad som förväntas av olika personer. Har man olika förväntningar på sig som tjej och kille? Och skiljer sig förväntningarna i en stadsdel från förväntningarna i en annan? Detta och mycket mer på God Morgonshowen, tune in!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.