”Jon Fosse har ett språk som tvivlar på orden” (från 2011)
En av Jon Fosses svenska översättare, Marie Lundquist, reflekterar över erfarenheten att tolka och tolkas.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2011-12-09.
Översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.
I mitt arbetsrum har jag sedan länge ett gulnat tidningsklipp uppsatt på väggen. Rubriken är ”Wat is poëzie?” Så långt är jag med. Orden tycks visserligen svepta i främmande kläder, men med lite fantasi kan jag ändå lätt igenkänna dem och begripa vad de vill säga mig. Genom att lägga ihop bitar av olika språk som jag mer eller mindre behärskar, tolkar jag det som står till: ”Vad är poesi?” Däremot är svaret på denna fråga, den långa text på nederländska som därefter följer en ogenomtränglig djungel i vilken jag omedelbart går förlorad.
Ändå känns det i detta fall helt rätt. Det är så det ska vara, tänker jag. Frågan ska hållas levande och svaret ska inte gå att tyda på något omedelbart och enkelt sätt. Det ska skikta sig och förgrenas i nya frågor, nya svar. Just nu nöjer jag mig med njutningen att få vara i det främmande och känna luftdraget från allt jag inte förstår. Suset från den språkliga rymd som ligger framför mig som en okänd mark att erövra och upptäcka. Ibland är det en sann lycka att få vara där, i det oförståeliga och låta andra sinnen träda fram och ta över upplevelsen. Smaka på språket och upptäcka en okänd krydda, en bismak av något man aldrig tidigare upplevt.
Betyder det då att översättandet är en obehövlig konstart? Att man kan nöja sig med att stanna där i det blinda trevandet, som visserligen skärper sinnena och tränar fantasin, men ändå till sist riskerar att förminska världen? Svaret är naturligtvis nej. För att kunna dra bort hinnan och se klart behöver man en översättare, en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder ”att färdas på skidor, dragen av en ren”. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.
För mig som själv fått mina dikter översatta till en mängd olika språk, både sådana jag förstår och sådana jag aldrig ens hört talas om, är bilden av översättaren kluven. Hon (för det rör sig oftast om en kvinna) är både ödmjuk gåvobringare och skarprättare i en och samma person. Ingen översättare (i alla fall inte av poesi) tycks arbeta med någon som helst tanke på egen vinning utan verkar ha kärleken till språket som enda ledstjärna. Samtidigt finns det ingen som med lika falklik blick har förmågan att obducera språkets hela kropp. Alla spår av språkliga tillkortakommanden, all adjektivistisk make-up, all onödig utsmyckning som de flesta läsare och även kritiker sväljer, lyfter översättaren obönhörligen upp och skärskådar. Det enda man kan göra som författare är att stå där och betrakta det tomma skalet av sin skapelse som ligger kvar på obduktionsbordet och väntar på sin uttolkare för att fyllas med nytt liv.
Jag minns känslan när jag fick min första bok översatt till nederländska av Lisette Keustermanns. När jag höll boken i min hand talade den med kluven tunga. Inombords hade den fortfarande den för mig välbekanta titeln: ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”. På omslaget framför mig förvandlades denna mening nästan till oigenkännlighet: Ik struin wat door mijn tuin en ruim op voor de nacht. Det är något hisnande över ord man inte förstår. Plötsligt inser man att också det egna språket har en helt oförklarlig sida. Det gäller bara att få syn på den.
Ett av de språk mina dikter blivit översatta till, (och som jag skam till sägandes aldrig hade hört talas om), är det indiska språket malayalam. Rodnande över min okunskap tog jag reda på att detta språk talas av 36 miljoner (!) människor. På en boksida ser det ut som ett fingerfärdigt knypplat språkbroderi. Ett annat språk jag också haft förmånen att få bli tolkad till är arabiska, vars bokstäver tycks bestå av fladdrande svarta vingar. På papperet synliggjorda som ett sorts träd som tycks hålla sina löv uppe utan stam och gren och som därmed förvandlar mina ganska stabila prosadikter till en lättare och mer genomsläpplig materia. Förvandling tycks alltså vara ledordet för all form av översättning. Ett credo som kanske borde gälla allt skapande. Att hela tiden vara stadd i förvandling, men ändå stå i kontakt med själva kärnan.
Mina egna översättarerfarenheter från andra hållet, att själv översätta andra författare till svenska, utspelar sig alla i en envig mellan norska och svenska. Eller envig förresten, kanske handlar det snarare om ett triangeldrama: mellan nynorsk, bokmål och svenska. Steget mellan de två norska språken är större än man tror. Att gå in i nynorskan är som att vika av från civilisationen och ge sig ut i vildmarken. Slåss med något kantigt och fornnordiskt. Kvifor istället för Hvorfor. Ikkje istället för Ikke. Eg i stället för Jeg.
Den norske dramatikern Jon Fosse, som är den som jag mest har arbetat med att översätta, har ett språk som tvivlar på orden. Det måste höras, också i översättningen. Det är annars så lätt hänt att man tar lite för väl hand om orden när man flyttar över dem till ett annat språk. Tvivlet bäddas in och plötsligt kan orden tala störningsfritt. Det är så lätt att låta sig bedras av det flyhänta talet. Det låter ju ”så bra”. Men det ska inte låta ”bra”. Det ska låta som ett tal som inte tror på sig själv. Och om man som Fosse ibland laborerar med ett språk som är som han själv säger, ”vritt”, vridet, måste det förstås låta konstigt även på svenska, men hur konstigt ska det låta? Den sortens språkliga gehör kan man bara ha på sitt eget modersmål. Här kan internet vara till stor hjälp. Ibland förstår jag inte hur det var möjligt att översätta innan den tillgång till språkens alla vardagsrum som nätet är, fanns. Man kan googla på ett norskt ord eller uttryck och se hur det används, om det används, och i så fall av vilka och i vilka olika sammanhang, och därefter dra sina slutsatser om vilket svenskt ord som skulle kunna ersätta det.
En annan fråga man som översättare måste ställa sig är: Hur modernt eller samtida är det språk som talas? Ett av de mest svåröversatta norska orden är också ett av de vanligaste, i Norge fortfarande använt av alla åldrar: ”kjæreste”. Visserligen låter det svenska ordet ”käresta”, nästan precis likadant, även om det stavas lite annorlunda, men här känns som om det hörde hemma på logdanser och knappast i 2000-talets svenska, där vi rör oss med mer nutidsdaterade ord som min kille, min tjej, flickvän, pojkvän, sambo, särbo. Alla lika passande i sitt speciella sammanhang, men vi har inget enda ord som fungerar överallt, som i norskan.
Några av mina märkligaste erfarenheter av översättning kommer från olika tvärkonstnärliga projekt där dikten omgestaltats och översatts till andra konstnärliga uttryck, som måleri, skulptur, musik och fotografi. Jag har till exempel fått uppleva att en tonsättare huggit sönder en uppläst dikt i småbitar, klippt bort alla konsonanter och med hjälp av en dator komprimerat de ljud som finns kvar till olika rytmiska mönster. Eller att en dikt som handlar om ett i en trädgård dukat bord, som långsamt förvittrar genom fyra årstider, av en skulptör översatts till en utomhuslig installation med hängande glasflaskor som rörde sig i vinden och klingade fram en egenartad symfoni.
Att på det här sättet tolka poesi genom att översätta den till andra konstarter kan ibland leda till den hisnande känslan av att skapa nya språk. När olika översättningar korsar varandras vägar kan samma fenomen uppstå. En samtidig uppläsning av samma text på flera olika språk skapar en flerstämmig ljudvåg som uppläsarnas röster kan surfa på toppen av. Jag har själv bevistat en uppläsning där fyra av Tomas Tranströmers översättare, tillsammans och samtidigt, läste hans långdikt ”Östersjöar”, på polska, kinesiska, spanska och engelska. Som jag minns det nu gick den polske översättaren i mål ett stort antal ord senare än de andra, men jag kan minnas fel. Hursomhelst var det en säregen upplevelse att lyssna till denna mångspråkiga symfoni av helt olika röster som ändå i grunden sa samma sak.
I översättningen är skriften både sig själv och någonting annat. Ursprungstexten finns där bakom den nya språkdräkten som en slags skuggskrift, ett osynligt ackompanjemang. Hur mycket ska det höras? Kanske inte alls. Som översättare har man ett trohetskrav inte bara mot originaltexten, utan också mot det egna modersmålet, det som man haft ett livslångt förhållande med. Med tiden lär man sig att översättningen ofta blir bättre om väljer att ha ett friare förhållande till den översatta texten och hellre hoppa i säng med det egna språket.
På sånglektionerna i skolan hade jag svårt att sjunga rent och för att inte glida iväg på tonerna och hamna fel var jag tvungen att alltid ha någon vid min sida som sjöng tillsammans med mig och lotsade min stämma rätt. Ibland tänker jag mig översättaren som en sådan ledsagare, en som står bredvid texten och hjälper den att hålla tonen också i en ny skepnad. Utan tolkning sjunger texten bara i en stämma.
Marie Lundquist, författare och översättare
