fylla

Hon är konstnär, musiker, radiopratare, kroppsaktivist och nu aktuell med ny musik. Och trots att Stina Wollter snart fyller 60 år, så kan hon fortfarande känna sig som ett barn.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Vad är en ungdomstid utan alkohol? Måns Wadensjö återbesöker Marcels första fylla i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

De som är unga idag dricker mindre alkohol än vad deras föräldrar gjorde. Det visar nästan alla studier som görs på området, och det är säkert bra för deras hälsa – men jag kan inte låta bli att undra vad det kommer att få för konsekvenser för litteraturen. Hittills verkar det ju inte spela någon roll hur många författare som predikar hårt arbete och långa löpturer i stället för rus och inspiration – alkoholromantiken hänger kvar som en dimma över myten om författaren. I vår kultur har alkoholen en så självklar ställning att vi sällan frågar oss vilken betydelse den egentligen har i våra berättelser och fiktioner. Den bara finns där, och nästan ingen uppväxtskildring är komplett utan en ingående skildring av den mytomspunna ”första fyllan.”

Det gäller inte bara de kända drinkarna bland författarna – de som hade kunnat instämma med Dorothy Parker i orden: ”I’m not a writer with a drinking problem, I’m a drinker with a writing problem.” Det gäller också en sådan som den franske författaren Marcel Proust, som knappat är känd som en stor skildrare av den kemiska sortens rus. Tvärtom: De starkaste affekterna i hans romansvit På spaning efter den tid som flytt är närstan alltid av estetisk, emotionell eller erotisk karaktär – och om det finns någon dryck han gjorde berömd så var det ett lugnande lindblomste.

Ändå avhöll sig inte heller Proust från att skildra sin huvudperson Marcels första möte med berusningen, och om man vill förstå de många roller alkoholen – åtminstone hittills – har kunnat spela i litteraturen är det värt att kika närmare på det mötet. Det äger nämligen rum mitt på dagen på ett tåg, tillsammans med hans mormor och på inrådan av en läkare.

Den unge Marcel är orolig inför att lämna sin mamma, och har av sin husläkare fått rådet att vid avfärden dricka en smula för mycket öl eller cognac, för att han ska slippa kvävningsanfall och komma i vad läkaren kallar för ”ett euforitillstånd som för en stund gör nervsystemet mindre känsligt.

Till det förslaget är hans mormor skeptisk, men Marcel låter inte hindra sig: ”Då jag såg det förebrående ansiktsuttryck som min mormors ansikte antog […] beslöt jag hastigt att gå och dricka, vilket var nödvändigt för att bevisa min självständighet.”

Den Marcel som kommer tillbaka från cafévagnen är som förbytt. Han våndas inte längre över att behöva sova i ett främmande rum kommande natt, utan är lycklig och pratsam, och säger till sin mormor att tåget är trevligt, och kyparen och tågpersonalen så sympatiska att han vill göra om resan ofta bara för att få träffa dem. På det svarar mormodern att han borde sova en stund – och medan han låtsas göra det glider Marcel in i ett estetiskt laddat lyckorus, kanske precis som läkaren avsåg när han utfärdade sitt recept.

Det receptet låter märkligt i våra öron, särskilt för en patient som ännu inte är myndig – men ur ett litteraturhistoriskt perspektiv sticker det inte ut: I Thomas Manns roman Bergtagen får huvudpersonen redan tidigt i livet order av husläkaren att till tredje frukost dricka ett rejält glas stärkande porter, för att råda bot på hans blekhet.

Sådana råd har en bakgrund i verkligheten, och går tillbaka på en lång tradition: Under motbokstiden var just porter den enda sorts starköl som gick att få tag på i Sverige, och då enbart för den som hade ett recept från en läkare. När man först började dricka brännvin var det inte för nöjes skull, utan för hälsans: Starkspriten var en medicin som troddes bota alla möjliga sjukdomar – från böldpest till sömnlöshet. Själva ordet ”akvavit” är ett arv från den tiden – det kommer från latinets ”aqua vitae”, livets vatten.

Det är läkarens perspektiv – men i scenen finns också två andra personer. Den ena är Marcels mormor, som kan sägas stå för den praktiska erfarenhetens blick. Hon är inte glad att se sitt älskade barnbarn berusa sig, och växlar mellan att vara bekymrad och generad över hans uppträdande.

Från tidigare i romanen vet vi att hennes avlidne man for illa av att dricka, och att familjen grymt brukade reta henne för försöken att hindra honom: Varje gång hon tog en promenad i trädgården brukade de ropa in henne, under förespegling att maken höll på att ta sig ett glas cognac i smyg.

Också detta har motsvarigheter i verkligheten. Män har i alla tider druckit mer än kvinnor, och gör så än idag. Men inte sällan har kvinnor fått bära ansvaret för männens drickande, och ta konsekvenserna av deras lust att demonstrera sin självständighet eller lugna nerverna med ett glas.

En bidragande orsak till att rusdrycksomröstningen 1922 blev så jämn, var att det var den första folkomröstning kvinnor fick delta i. Kräftor och tågresor må kräva dessa drycker – men de kräver faktiskt en hel del av sina konsumenter och deras anhöriga i gengäld.

Till sist finns där en tredje person, och det är Marcel själv. När han insisterar på att dricka, sker det intressant nog inte av lust. Den kommer först efteråt. För honom är alkoholen till en början bara ett verktyg för att demonstrera sin självständighet, ett tecken på att han är vuxen nog att fatta sina egna beslut.

Att dricka är för honom både en motståndshandling mot den äldre generationen, och ett steg in i vuxenlivet för egen del. Det är en sorts initiationsrit, och i romanbygget är scenen på tåget mycket riktigt placerad på just den punkt där Marcel är i färd med att lämna barndomens värld. Snart kommer han för första gången att skapa en självständig social identitet i badorten Balbec, den ort dit tåget är på väg.

Läst så utgör scenen ett möte mellan tre olika perspektiv på alkoholens effekter – och typiskt för just Proust är kanske att han låter dessa plan existera samtidigt och vid sidan om varandra. De laddar scenen på olika sätt, gör den komisk och allvarlig på en och samma gång – och kanske finns det ingen som liksom han har förmått uppfatta och gestalta att varje mänsklig handling kan vara löjlig och djupt meningsfull samtidigt.

Löjliga – och meningsfulla. Kanske kan man säga samma sak om det sista Proust sa i det här livet. Författaren som blivit känd för sina långa och välkonstruerade meningar riktade sina allra sista ord till sin chaufför: ”Tack, Odilon, för att du hämtade öl.”

Så kan man också beskriva allt vi gör – särskilt det som har med alkoholen att göra. Tänk bara på studenternas champagnegalopp eller skrålande på ett smyckat flak. Kanske kommer det i framtiden att vara energidryck de stänker över varandra där uppe – men hur kommer deras initiationsritualer i så fall att se ut? Hur kommer de att skildra sitt uppror efteråt om de nu inte gör det genom rus?

Kanske kommer de trots allt att lyckas bättre än vad tidigare generationer har gjort. Om inte annat kommer de att minnas mer av själva händelsen. För vad säger egentligen att det som är viktigt också måste vara en smula dimmigt, eller att nykterhetens genomskinliga skärpa är motsatsen till det som är betydelsefullt

Måns Wadensjö, författare och guide på Spritmuseum

I Karlavagnen vill Annika Ilmoni höra om den där gången din alkoholberusning gick alldeles för långt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vilken är din värsta fylla? Till helgen är det Valborgsmässoafton, en högtid som innebär brasa och körsång men också fest och alkohol. När blev du alldeles för berusad och framförallt, vad hände då?

Dricker du alkohol så har du garanterat råkat överkonsumera någon gång i ditt liv. Hamnade du vilse i Bangkok? Vaknade du upp på en annan skärgårdsö än den som du började festen på eller råkade du ut för en olycka? Blev din värsta fylla också den sista - eller bidrog den till ett mer måttligt drickande? Du har kanske precis bestämt dig för att aldrig mer ha din värsta fylla?

Valborgsmässoafton är historiskt sett kopplad till den första tonårsfyllan men faktum är att unga personers alkoholkonsumtion har minskat radikalt de senaste 20 åren. Historiskt så har ju alkohol spelat en stor roll i den svenska kulturen men kanske är det på väg att ändras med de nya generationerna? Vi ska i alla fall gräva ner oss i berättelserna där alkoholen bidrog till en riktig kaos-situation.

Var du plötsligt med i en danstävling i en australiensisk bar och vann alltihop? Hoppade du på helt fel buss och hamnade i Skövde istället för i Skara? Visade det sig att den du festat med hela natten faktiskt var en världskändis men du glömde helt bort att ta kort så det är ingen som tror på dig i efterhand? Eller var ångesten dagen efter så pass stor att du fick ringa runt till folk och be om ursäkt?

När hade du din värsta fylla? Ring och berätta! 

Programledare: Annika Ilmoni

Karlavagnen fredag börjar 22:12. Telefonslussen öppnar 21.00.
Ring 020 - 22 10 30. Mejladress: karlavagnen@sverigesradio.se

Du kan också dela minnen, tankar och bilder i våra sociala medier, vi finns på Facebook och Instagram.

Producent: Anna Olofsson

Ansvarig utgivare: Johan Signert

Hur vi beter oss när vi första gången dricker alkohol kan säga en hel del om vilken sorts alkoholkonsument vi kommer att bli senare i livet, enligt Markus Heilig, professor i psykiatri och beroendeforskare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Markus Heilig har forskat om beroende av alkohol och droger i decennier och också varit forskningschef på USAs nationella alkoholforskningsinstitut vid NIH. Nu leder han ett centrum för neurovetenskap vid Linköpingsuniversitet. Där har de nyss gjort en studie och sett att magnetstimulering av vissa delar av hjärnan kan minska alkoholsuget och den mängd vid dricker. Att få det att bli en kliniskt fungerande behandlingsmetod mot alkoholberoende vore en dröm, säger han.

Han är trött på myten om att personer med beroende är någon sorts moraliskt svaga människor som bara kan ta sig i kragen, säger han.

Lena Nordlund
lena.nordlund@sverigesradio.se

Det blir en hel del vädersnack när vi tar oss an Vivaldis älskade klassiker De fyra årstiderna. Hör stormar, snöfall och tryckande hetta men också berusade bönder. Och så pratar vi om pizzan med samma namn.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Blev du sugen på att lyssna på hela Årstiderna? Johans rekommenderade inspelning blev Trevor Pinnock, Simon Standage och The English Concert.

Hur vi beter oss när vi första gången dricker alkohol kan säga en hel del om vilken sorts alkoholkonsument vi kommer att bli senare i livet, enligt Markus Heilig, professor i psykiatri och beroendeforskare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Markus Heilig har forskar om beroende av alkohol och droger i decennier och också varit forskningschef på USAs nationella alkoholforskningsinstitut vid NIH. Nu leder han ett centrum för neurovetenskap vid Linköpingsuniversitet. Där har de nyss gjort en studie och sett att magnetstimulering av vissa delar av hjärnan kan minska alkoholsuget och den mängd vid dricker. Att få det att bli en kliniskt fungerande behandlingsmetod mot alkoholberoende vore en dröm, säger han.

Han är trött på myten om att personer med beroende är någon sorts moraliskt svaga människor som bara kan ta sig i kragen, säger han.

Lena Nordlund
lena.nordlund@sverigesradio.se

Att inte äga och att inte få sin önskan uppfylld kan det vara detsamma som att vara rik och att få en gåva? Isabella Nilsson argumenterar för hur tomheten kan vara en verklig tillgång.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Uppläsare: Sofia Strandberg.

I en kristen församling existerar inte något sådant som en människa fri från synd. I söndagsmässan hör du aldrig någonsin prästen säga att “de av oss som under veckan har syndat får nu ta emot syndernas förlåtelse”, prästen säger “nu får vi ta emot syndernas förlåtelse”. Människans ofullkomlighet betraktas inom kristendomen som så konstituerande för hennes varande i världen, att den är inskriven som en fast punkt i gudstjänstordningen. Jämfört med världens Ljus är vi alla lika goda kålsupare.

Detta faktum tog inte minst Luther fasta på, när han på 1500-talet gjorde insikten om människans oavhjälpliga felbarhet till en central premiss för den protestantiska läran. Frälsning, menade Luther, är inte någonting som människan kan göra sig förtjänt av genom att vara duktig eller snäll. Så duktig eller snäll kommer hon liksom aldrig att bli. Människan kan aldrig vinna frälsning tack vare, utan tvärtom alltid bara trots att. Med Nietzsches formulering skulle vi kunna kalla detta för “den moraliska skepsisens inom kristendomen”. Guds kärlek, menar Luther, är ingen transaktion, ingen lön för ett moraliskt leverne, den har alltid karaktären av nåd. Det viktigaste en kristen har göra är att i livets alla skeden, även i dödsskuggans dal, fortsätta tro på nådens existens, fortsätta förhålla sig öppen till nådens eventuella uppdykande. Ogarderad, självutlämnande och med öppna armar; som Jesus på korset.

“Man kan endast älska de varelser som inte överskrider det minimum av vulgaritet som är oundvikligt för att leva”, hävdade den svartsynte 1900-talsmisantropen E.M. Cioran i ”Sammanfattning av sönderfallet”. Just på denna punkt skulle kanhända han och Luther ha kunnat enas. Den kristna mystikern Mäster Eckhart kände sig för sin del så tämligen övertygad om människans outtömliga benägenhet att förvandla även den bästa avsikt till en vulgaritet, att han rentav uppmanade församlingen att tömma sig snarare än att bättra sig. Detta enligt logiken: Det är Guds natur att Han skapar något av intet. Därför: Den som ännu icke är intet, av henne kan Gud heller inte skapa!

Idén om tomheten och bristtillståndet som något eftertraktansvärt, ja kanske som den främsta dygden av alla, manifesteras inte minst av historiens många minimalistiska strömningar: indiska asketer, kristna ökenfäder, punkens straightedge:are och senkapitalismens prylbantare utgör allihop exempel på sanningen att även fattigdom är en sorts kapital.

Men också universella, tidlösa sanningar har en gång varit nyheter för oss på individnivå. Jag minns första gången den insikten drabbade mig, att otillfredsställelsen i sig kan vara en njutning. Jag var elva år och läste Maria Gripes saga ”Glasblåsarns barn”. På slottet lever Härskaren för att tillfredsställa Härskarinnans varje nyckfulla begär. Han är fullkomligen besatt av att locka hennes läppar att forma det lilla utsökta ordet “Tack”, hela hans tillvaro har kommit att kretsa kring denna mission. Men Härskarinnan, som är både uttråkad och kallhjärtad, har sedan en tid tillbaka vägrat att uttala minsta lilla önskning. En dag då härskarparet är ute och åker med fyrspannet på en landsväg kantad av törnrossnår minns Härskarinnan hur hon som fattig flicka av folket brukade plocka törnrosknoppar och sälja till traktens rika fruar. Obetänksamt undslipper hon sig att hon gärna skulle velat ha en sådan bukett med knoppar nu...

Varpå Härskaren kastar sig ur vagnen och in bland snåren för att uppfylla hennes önskning. Men sommaren är långt gången, buskarnas blommor har redan slagit ut, inte en enda knopp finns kvar. Härskaren återvänder förtvivlad till vagnen, där Härskarinnan till sällskapets förvirrade förvåning sträcker ut armarna mot honom.

– Tack min vän, sade hon mjukt, tack för att du äntligen låter mig behålla min önskan.

Han såg handfallen på henne, men lycklig också över att åter höra henne säga ordet “tack” som han älskade, och hon log mot honom igen och sade:

– Nu har du gett mig något som ingen kan ta ifrån mig. Men om du gett mig törnrosknopparna som jag önskade mig, så skulle de ha slagit ut innan kvällen och i morgon skulle de ha fällt sina blad. Nu kommer de alltid att vara små rosiga knoppar, som aldrig slår ut och fäller sina blad, just sådana som jag önskar mig. Tack för att du lät mig behålla dem!

I Härskarinnans ord genljuder Jesus uppmaning i Matteusevangeliet:

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Antimaterialisten Jesus har ingenting emot att människan slösar bort allt hon äger och har i form av värdslig rikedom. Men han ber oss likväl att investera i Guds rike.

En sådan som aforistikern Vilhelm Ekelund var en större slösare än så, han räknade inte ens på sin själs frälsning! Bortkastandet av allt upptänkligt kapital i form av ägodelar, makt, ryktbarhet, popularitet, hälsa och kärlek fyllde istället hos Ekelund först och främst en funktion: storstrejkens. Nog presenteras den materiella och andliga prylbantningen som ett frigörelseprojekt, slösandet som en den fria andens modus operandi: inte fästa sig, inte vara bunden till, inte behöva, inte vara beroende av. ”Den som utplånar sig” skriver han i ”Det andra ljuset”, ”i honom skall solen uppgå”. Och styrkan, skriver han i ”Campus et dies”, ligger i att ”intet äga”. Ja, ”allt måste du glömma, om allt ska falla dig till”, hävdar han bestämt i ”Lyra och Hades”.

Men anar vi inte, i strängheten med vilken han genomdrev sin försakelse, i hans krav på absolut obefläckelse, en vilja bort från snarare än en längtan till? Att avstå värdslig lycka och framgång verkar ha haft ett värde i sig för Ekelund, oavsett om det verkligen ledde till ökad frihet och autonomi. Till innehåll och stil uppfattar jag Ekelunds aforistik som reaktiv snarare än aktiv; här finns en asocial underton av förolämpad stolthet och besviket äckel som varken vagabondens slackeruppsluppna soldyrkan eller vandrarens meditativa tomhetsfrid förmår överrösta. Författaren låtsas att han av fri övertygelse går utopin till mötes, men är väl i själva verket driven på flykt från nyttoslaveriets dystopi?

Hellre vara fattig än bestulen, tycks han säga. Hellre oanvändbar än missbrukad. Hellre tom än full av skit.

Isabella Nilsson, författare

En av Sveriges absolut största schlagerikoner Nanne Grönvall firar 60 år och 40 av dem har hon spridit hitlåtar runt sig. Avundsjuk! Håll om mig! Vi frågar Nanne hur hon har lyckats hålla sig aktuell så länge, hur mycket tjo och tjim det egentligen varit och försöker förstå hur ett typiskt Nanne Grönvall-fan ser ut. Det blir snack om Carpool Karaoke, James Corden och att jobba ihop med sin man.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programledare: David Druid, Linnea Wikblad och Torbjörn Averås Skorup

(Inspelat 2019-01-19)

Det mest efterfrågade avsnittet i E&Zs historia. Men långt ifrån det bästa. Eric är mest otrevlig och irriterad på Kent och hans Live-sändning på Instagram. Fast det blir lite gitarrspel och sång i otakt, glasklirr och kross, lyssnarfrågor och trams. Fortsättning följer.

VARNING: Konsultera din psykolog, psykiater och andliga vägledare före lyssning. Kan verka stötande, kränkande och väcka känslor.
ezigenaren@gmail.com
IG: @ericochzigenaren
Twtr: @ezigenaren
Tlf: 0790 3456 99

Författaren Eva Ström har låtit Strindbergs Fröken Julie få nytt liv i romanen "Rakkniven" och så är brittiska Marina Benjamin på Sverigebesök med klimakterieboken "Mellantid".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När den brittiska författaren och journalisten Marina Benjamin närmade sig femtio kombinerade hon dödsångesten med en hysterektomi. Hon opererade alltså bort livmodern som bara krånglat på sistone. Så utöver åldersnojan kastades hon in i klimakteriet över en natt, och hade därmed slagit ut både kropp och själ.

Lidandet resulterade i boken "Mellantid" som är hennes berättelse om denna svåra tid. För att hantera situationen tog hon hjälp av aktuell forskning och letade också efter kvinnliga föregångare i litteraturen. Men det var ont om exempel och den allmänna kunskapsnivån var låg.

Ett proffs på att åldras var i alla fall den franska författaren Colette, som mest såg möjligheter i denna livsfas, som att starta tillverkning av sexiga underkläder. Inte heller författaren Eva Ström tycker att livet förvandlats till det sämre, tvärtom. Enligt henne frigjordes väldigt mycket kraft åren efter femtio, som legat bunden i de cykliska berg- och dalbanorna. 

Hon har tagit sig friheten att skriva en fortsättning på August Strindbergs världsberömda pjäs "Fröken Julie" från 1888. Eva Ströms bok heter "Rakkniven" och i den lever fina fröken Julie vidare efter natten med betjänten Jean. Hon tillfrisknar från sitt självmordsförsök på ett mentalsjukhus i Danmark och fortsätter sedan sitt kroppsliga liv.

Programledare: Marie Lundström
Producenter: Fredrik Wadström och Nina Asarnoj

Zara är 14 år när hon börjar dricka sprit för att bli av med sina ångestkänslor. Elva år senare vaknar hon efter vad som ska bli hennes sista fylla. Vad fick henne att sluta?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Reporter: Gurbet Aslan

Rasmus och Hanna förundras över fyllan i Falun. Morgan tänker på SVT-serien Jordskott och kopplingen till Twin Peaks - vilken stad är egentligen Sveriges Twin Peaks?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nu har Kinos lyssnare sagt sitt! Omröstningen är avgjord och i veckans Kino ges beskedet om vilken svensk tv-serie som är den allra bästa genom tiderna! I midsommaraftonens program utlovas det medaljraffel och segrarintervju. Kino utreder också hur det ser ut med den svenska tv-seriens framtid. Blir det bara Saltön, Beck och Solsidan i framtiden? Vem vågar experimentera och satsa på osäkra kort när tv-mediets framtidsutsikter i sig är ovissa? Lars Beckung, programchef Kanal 5, Åsa Sjöberg, programdirektör TV4 och Peter "Piodor" Gustafsson, programbeställare för kultur och drama på Sveriges Television ger oss sina prognoser för den svenska tv-seriens framtid. Så här i midsommartider passar också redaktionen på att se kolla in spritångor på film. Hör vilka rullar som romantiserat den alkoholismen, gett oss lust att uppleva tonårsfyllan eller avskräckt oss från allt vad sprit heter. Ännu mer midsommarkänsla blir det i veckans klassiker, Woody Allens En midsommarnatts sexkomedi från 1982. Programledare: Roger Wilson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.