Intet, ingenstans, icke-varat. I djupet av vår existens finns denna frånvaro. Psykoanalytikern och filosofen Johan Eriksson ser det kan utgöra ett allvarligt hot mot våra jag. Men också en möjlighet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.
Vi kommer från Ingenstans. Från den tomma rymden. Vi känner det. I djupet av vår existens känner vi att vi egentligen inte hör hemma här – i livet, i världen, i varat. Vi lockades in i den här existensformen. Vi förfördes av dom som redan var förförda, dom troende. Dom som kallar sig våra föräldrar gav oss vårt namn och deras omsorger etablerade attraktionspunkter runt vilka de riktningslösa energierna, trycket från Ingenstans, började organiseras. En plats inmutades. Ett rum växte fram. Energierna banades och antog formen av det som dom troende kallar begär, drifter, affekter, viljor. En värld började etableras. Saker och ting började angå oss. Vi formades till människor som tycker, tänker, känner och värderar. Vi formades till människor som gillar träslöjd och skäms för sina trasiga täckjackor; människor som håller tummarna för att Djurgården ska vinna allsvenskan och som bråkar med försäkringsbolag, gör upp planer inför midsommar, oroar sig för klimatkrisen, detonerar hemmagjorda bomber på offentliga platser och svär över bredbandsuppkopplingen. Det mänskliga livets håll-i-gång blev vår verklighet, den verkliga verkligheten.
Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad.
Men ibland, kanske när vi precis ska till att trycka in portkoden eller lägga keso på en skiva mörkt bröd (grannens väckarklocka hörs genom väggen), då känner vi det – att vi kommer från Ingenstans, att rottrådarna finns kvar. För ett ögonblick släpper förankringen i världen. Kontinuiteten i levandet avbryts tvärt. Vi famlar, faller. Fasan är namnlös. Förtvivlan är dödstyst. Vi känner: detta är en försmak av den katastrof som kallas för galenskap. Det är så här det är att ”tappa det”.
I bästa fall hittar vi snabbt tillbaka. Telefonen ringer. Radionyheterna pockar på uppmärksamhet. Vi är hemma igen, i den verkliga verkligheten, i livets håll-i-gång. Men långt där nere bevaras minnet av det snabba återbesöket. Det är plötsligt lite läskigt att gå och lägga sig på kvällarna, att släcka ljuset och sluta ögonen. Släppa taget. Den existentiella oskulden har gått förlorad. Vi har introducerats till vad det egentligen innebär att vara människa. Vi har introducerats till det skrämmande faktum att vår blinda förtrogenhet med oss själva och vårt liv vilar på att vi lyckas tränga bort minnet av vår egentliga härstamning.
Som barn retades vi genom att fråga våra föräldrar var vi var någonstans innan vi föddes. På ytan är detta en oskyldig lek. Men alla bär vi på spåren av den prenatala tomhet varifrån vi kommer. För vissa är dessa spår så levande, bortträngningen är så skör, att de hela tiden måste anstränga sig, och då inte bara gällande olika typer av strävanden inom ramen för det mänskliga livet (där måste alla människor anstränga sig), utan anstränga sig för att överhuvudtaget ha ett liv och en värld inom vilken strävanden kan projekteras och realiseras. Dessa människor är dom ontologiskt otrygga, dom existentiellt hemlösa, dom som saknar en vilande bas för erfarenhetslivet. Dom lever sina liv jagade av en känsla av att livet och existensen i sig är en lögn. Dom lever på ett känslomässigt plan med en misstänksamhetens blick riktad mot den verklighet inom vilken den stora massans håll-i-gång utspelar sig. Världen blir en kuslig plats att befinna sig på.
För dessa människor blir det ansträngande att överhuvudtaget vara människa. Dom upplever sig inte sällan som ”som-om-människor”. Levandet faller sig liksom inte naturligt. Dom har relationer som om dom hade relationer; dom skaffar barn och gör karriär som om dom skaffade barn och gjorde karriär; dom älskar och skrattar som om dom älskade och skrattade; dom gråter och är deprimerade som om dom grät och var deprimerade. Om du frågar dom ”vem är du egentligen?” så ser du paniken i deras ögon.
Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”,
Dock kan man fråga sig om inte dessa människor bör betraktas som privilegierade vittnen till ett grundläggande existentiellt villkor som gäller oss alla. I grunden är vi alla som-om-människor, de flesta av oss vet bara inte om det – åtminstone inte förrän existerandet påminner oss. Att vara människa är att vara som-om-människa. Vi kommer från Ingenstans. Intet är den fond mot bakgrund av vilken vi träder fram. Det vi kallar för medvetande, psyke, det personliga varandet avtecknar sig mot bakgrund av Intets närvaro. Det är därför vi inte helt och fullt är förmögna att vara oss själva. Vi är inte identiska med oss själva i egenskap av, låt säga, arga, lyckliga, levande, välbeställda, medelklass, föräldrar, män, kvinnor, och så vidare. Intets närvaro är själva sprickan i vår existens som gör att vi på ett eller annat sätt alltid måste förhålla oss till oss själva: vi kan inte bara vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda och så vidare), utan hur det är att vara (arga, lyckliga, levande, välbeställda) är alltid en aktuell fråga för oss – implicit eller explicit.
Att vara är för människan att göra anspråk på att vara. I relation till människan är det därför alltid möjligt att kunna ställa ironiska frågor av karaktären ”finns det någon bland alla levande som verkligen lever?”, ”finns det verkligen någon riktig filosof bland alla filosofer?”, ”finns det någon riktig man bland alla män?”, ”finns det någon riktig människa bland alla människor?”. Logiskt tycks detta vara meningslösa frågor. Alla människor är väl riktiga människor? Ändå hör vi att det faktiskt frågas någonting här. Livets overklighet är alltid en risk för oss. Misstanken finns alltid där: är jag verkligen arg, levande, troende, svensk, man, kär, engagerad, och så vidare?
I de stunder då vår egentliga härstamning gör sig påmind och vår självklara förankring i livets håll-i-gång för ett ögonblick släpper så konfronteras vi med det faktum att vi i egenskap av mänskliga personer på ett djupt plan är främmande inför alla världsliga identifikationer. Ändå kan vi alla, åtminstone i minimal mening, fortfarande säga ”jag”. Det är därför vi kan bli galna: jag kan förlora allt, inklusive mitt själv. Om det inte vore så – om det liksom inte ingick i den mänskliga personvaron att kunna bli främmande inför existensen som helhet, inklusive sin egen existens – så skulle vi inte kunna förundras över existensen, förhålla oss till den. Därmed skulle det saknas utrymme för frågor av typen ”varför?”, det vill säga frågor efter orsaker, skäl, grunder. Att vi kommer ifrån Ingenstans, att vi inte har någon naturlig plats i existensen, och att vi i djupet av vår existens känner av detta faktum, är alltså ett villkor, inte bara för att vi ska kunna bli galna, utan också för att vi ska kunna bedriva någonting sådant som vetenskap eller filosofi
Johan Eriksson, psykoanalytiker, psykoterapeut, filosof
