längs

Sarit fortsätter samla in era osannolika anekdoter och gastkramande äventyr från vägarna!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus. Kvällspasset fortsätter samla in berättelser som utspelat sig längs vägen!

Lasse Stefanz-sångaren värmde sig i polisbil

Dansbandsikonen Olle Jönsson är med och avslöjar hur Lasse Stefanz fördriver tiden i turnébussen och delar med sig av minnen från sina många mil längs vägarna. Bland annat om när värmen i bussen gick sönder i Norrlands inland.

Vi får också höra om när lyssnaren Klas-Göran råkade inleda ofrivillig biljakt, när Anna blev utslängd från en minibuss på Nya Zeeland och i extramaterialet svarar Sarit, Alexander och Ludde på vilka de är i bilen.

Oväntade händelser och minnesvärda möten händer ofta när man egentligen är på väg någon annanstans!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ett nyfiket och underhållande aktualitetsprogram med lyssnaren i fokus.

Karin berättar om hur hon räddade en ifrånåkt kissande kvinna, Sandra räddar en häst och Michelle orsakade en frontalkrock mellan en lastbil och två braxar. Det händer en del längs vägen!

I extramaterialet delar Sarit och Alexander med sig av minnen och minnesbilder av poddfolksfesten!

Efter flera försök tog Markus Bergfors sig till Umeå där det skulle bli en ny skiva, nu sjunger han om återflytten till Vasa och hur man navigerar sig bland gamla bekanta.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ny musik från Månskensbonden.

En pandemi kom i vägen och för varje försök blev det en ny platta, men ikväll släpper Markus Bergfors under aliaset Månskensbonden sitt andra album.

"Nånstans längs en bortglömd breddgrad"
Men vem eller vad finner vi där? Popula beger sig dit och du får såklart sitta shotgun i framsätet!

Nya ord från landet i Öst.

Sanna och Kalle har ganska dålig koll på var Markus kommer ifrån, men nu får du tillsammans med oss bekanta dig mer om stället och med tugget som snackas där från bonden själv!

Lär dig Innebörden av ord som Morkkis, Sidu, "Att ha leidon", Vettjahe och när du bör använda dem, berika ditt ordförråd med det vi saknat både i landet Sverige och i det finska språket.

Är det vi som har vuxit upp eller har det något med våra små bysamhällen? Alla i studion är från landet och har hamnat i städer, men är det någon skillnad på att växa upp eller leva i byn nu som då eller i framtiden?

För femton år sedan..

fick vi uppleva TV-historia, när grisbonden Fredrik i programmet "Bonde söker fru" skulle laga en romantisk måltid för tre. Håll i din potatis och utmana dig själv genom att lista ut vilken rätt det kan vara i kvällens utmaning!

Kalle Kinnunen & Sanna Laakso
popula@sverigesradio.se

Kina har genomlidit en extrem värmebölja i sommar. Yangtzefloden har bitvis legat helt uttorkad, med akut energibrist som följd. Hör om Kinas sårbarhet inför klimatförändringarna och vad som görs åt det.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det har varit den värsta torkan på över 60 år. Värmeböljan i Kina i sommar har orsakat skogsbränder, skadade skördar och lett till akut elbrist. Fabriker har fått stänga och äldre har fått söka svalka inne i luftkonditionerade mataffärer. I till exempel Shanghai släcktes belysningen ner längs the Bund, det så välkända promenadstråket längs vattnet.

Vattenkraftens kapacitet väntas minska

Allra tydligast har extremvädret synts i Yangtze, världens tredje största flod, som sjönk till rekordlåga nivåer i augusti. Torkan har blivit en smärtsam påminnelse om de enorma energi- och klimatutmaningar som Kina står inför. Hör om hur Kina är beroende av floden som nu hotas. I Yangtzefloden finns bland annat De tre ravinernas damm, en av världens största vattenkraftsdammar, ett ur miljösynpunkt kontroversiellt bygge men som idag producerar en betydande del av den el som Kinas industri behöver. Hör också om Xi Jinpings första utlandsresa sedan pandemin bröt ut och varför han väljer att träffa Vladimir Putin.

Medverkande:

Axel Kronholm, programledare

Hanna Sahlberg, Kinakommentator

Deliang Chen, klimatforskare och professor i fysikalisk meteorologi vid Göteborgs universitet.

Vad betyder Torneälvens natur för författarna Åsa Larsson och Mikael Niemi? Och vad betyder den för alla arter som lever i och runt den?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På lördag sänder Naturmorgon från Torneälven, denna otyglade nationalälv som föds i Torne träsks djupa fjällvatten och tvärar österut mot finska gränsen som den sedan sällskapar med söderut till Bottenviken.

På sin väg har den sedan lång tid format landskapet och skapat livsmöjligheter. Det har blivit bygd. Namnfloran säger något om hur många det är som tillmäter den betydelse. Duortnoseatnu på samiska, Tornionjoki på finska, Tornionväylä på meänkieli och Torneälven (eller Torne älv) på svenska.

Historikern Curt Persson finns med oss för att berätta om hur älven är sammanflätad med områdets historia och natur. Han är själv bördig från Kurravaara, en av byarna längs älven. Om just Kurravaara klingar bekant kan det bero på att författaren Åsa Larsson (även hon med rötter i byn) har förlagt handlingen i flera av sina böcker dit. Hon är också med i sändningen för att berätta om hur älvens röst hörs i hennes böcker.

Längre nedströms, i Pajala, lever en annan författare: Mikael Niemi. I veckans kråkvinkel berättar han om sin älv.

Men älven är förstås inte en livgivare och inspirationskälla bara för författare och annat folk. En mängd andra arter som lever här är mer eller mindre hårt knutna till älven. Reporter Thomas Öberg och biologen Anders Lundkvist från Jukkasjärvi beger sig ut på det strömmande vattnet för att se vilka de stöter på. Bland torneälvsarterna finns förstås fiskar som lax, flodnejonöga och sik. Men också backsvalor, gröna flodtrollsländor och många andra. Ja vi får se vad vi stöter på när vi sänder från trakten av Jukkasjärvi, vid stranden av Torneälven.

Programledare: Jenny Berntson Djurvall

Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.

Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.

Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken – bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.

Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.

Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.

Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara – en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: ”I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!”

Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.

Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet ”Kapten Bouas” ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.

Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken – ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.

Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap – vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.

Kristoffer Leandoer

Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

”Och smultronen – för vem blommar de?” Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. ”Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig”, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem.

I Harry Martinsons naturessä ”En vandring till bärskogen” går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna ”vettvilla av värme” smattrar mot bärkannorna och ”varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv”. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna – om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt ”Blueberries” är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: ”Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come!” I Sylvia Plaths dikt ”Blackberrying” rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, ”liksom upplysta inifrån”, ligger havet.

Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck ”lika som bär”. Blåbären – skriver han – är i själva verket olika. ”På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster”. Men i skuggan är de ”blanka och nästan svarta” och smaken ”mera allvarlig, förstämd och butter”. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar – men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför.

bärplockningen tar tid, men den ger också tid

Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. ”De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött”, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen.

Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna – och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det.

”Bär försiktigt! Spill inte bären!” skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det ”blodets systerskap” som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären – rykande av minusgrader – som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm.

Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: ”It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot”.

Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys ”Blackberry-Picking”. För diktjaget smakar det första björnbäret ”sött som tjocknat vin”: ”sommarens blod fanns i det”, skriver den irländske poeten. ”En krök till och sedan tar bären och buskarna slut”, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över.

Henrik Nilsson, författare och essäist

Juniorsporten tar sig ut i skogen med kartan i ena handen och kompassen i andra. Ungdomarna i Kungälvs Orienteringsklubb leder oss mellan kontrollerna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Redaktör: Jonas Enarson.

När Anna Matilda var tio år förlorade familjen sin gård. Efter det var hon skriven som "obefintlig" i kyrkböckerna under en stor del av sitt liv och hamnade utanför samhällets kontroll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Släktforskaren Gunnel Ferm i Kungälv har lagt ned mycket tid på att försöka spåra sin farmors moster Anna Matilda Nilsdotter.

Anna Matildas historia börjar i Sunne i Värmland. Där föddes hon in i en familj som levde på en välmående gård, men när hon var runt tio år hände något som gjorde att familjen tvingades flytta. Anna Matilda kom aldrig mer att se sitt barndomshem. Hon gav sig iväg på en vandring som skulle komma att ta 25 år och under tiden födde hon barn efter barn. Deras födelsenotiser blev de enda spår som finns kvar idag efter den långa resan.

Att en person försvann från sin hemsocken och hamnade i listan över obefintliga var inte så ovanligt vid den tid då Anna Matilda levde. Men hon är är ändå ovanlig eftersom hon står som obefintlig så länge, trots att det gång på gång kommer meddelanden från andra socknar om att hon fött barn där.

Det berättar Maja Dahlqvist som är arkivarie på Riksarkivet Landsarkivet i Uppsala och som har tittat på hur kyrkobokföringen såg ut i Anna Matildas fall. Att personer likt Anna Matildas barn faktiskt föddes in i obefintlighetsboken har Maja Dahlqvist inte sett tidigare.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
slaktband@sverigesradio.se

Rasmus Persson leder idag programmet tillsammans med kartläsaren Tina Thörner, och de pratar om udda händelser längs vägen. Det blir också tävling. Massor av tävling!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ålgräsen, som växer på sandiga, grunda havsbottnar, är akut hotade. Ålgräsängar är lika viktiga för biologisk mångfald runt de svenska kusterna som mangroveskogen är i tropiska länder. Hur kan de räddas?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Runt Sveriges kuster pågår en ekologisk katastrof i det tysta. Ålgräs finns både i Västerhavet och i Östersjön, på sandiga bottnar, ofta i vikar.

De har en central funktion i ekosystemet. Många växt- och djurarter är beroende av ålgräsängarna som livsmiljöer. Bottensediment binds och vågor och strömmar dämpas. Ålgräsen tar också upp näringsämnen ur vattnet och minskar övergödningen.

Trots ålgräsängarnas betydelse, är de rätt okända bland allmänheten. Kanske till och med mindre kända än tropiska mangroveskogar, som har liknande funktion.

Överfiske, muddringar för bryggor och hamnar, och påväxt av fintrådiga alger är några av orsakerna till att ålgräsen har minskat dramatisk.

Klotet besöker ett kustområde vid Marstrand där 98 procent av ålgräsen har försvunnit. I hela Bohuslän har utbredningen minskat med 60 procent de senaste 50 åren.

Klotet är också med när forskare planterar ålgräs på bottnar där de kanske kan etablera sig i nya vattenområden, för ersätta de som går förlorade när Göteborgs hamn bygger ut. Det kallas för ekologisk kompensation.

Kan det vara en metod för att vända den kritiska utvecklingen?

Hösten 1785 lämnade 126 barn Stockholms barnhus för att få nya hem hos fosterfamiljer i Hälsingland. Ett av barnen var tio-årige Johan vars ättling letat rätt på historien om den veckolånga resan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På morgonen den 25 september 1785 rullade tio vagnar ut från Allmänna Barnhuset i Stockholm. I vagnarna satt 126 barn i olika åldrar som skulle fara den 35 mil långa vägen, från Stockholm upp till Ljusdal i Hälsingland, där nya fosterföräldrar väntade på dem.

I spetsen för expeditionen var kyrkoherden Olof Peter Frankenberg från Ljusdal.

På Allmänna Barnhuset i Stockholm bodde barn som var föräldralösa eller som saknade försörjning av andra skäl. Barnen bodde där så länge de behövde. De fick undervisning så att de från tolv års ålder skulle kunna lämna barnhuset och klara sig själva.

Men just från 1785 ändrade barnhuset inriktning och blev i första hand en förmedlare av barn till fosterhem. Det var alltså precis när det här skiftet skedde, som det här barntåget gick iväg.

Ett av barnen hette Johan Bergsten och han var farsfars morfars far till Anders Nyström i Enköping.

- Jag vet att hans mor hade dött året innan och hans far var sjuk. Pappan var klockgjutaregesäll i Stockholm, och han blev så pass dålig att han inte kunde ta hand om sina fyra barn. Därför ansökte han om plats på barnhuset för två av dem, nämligen Johan och hans några år yngre syster Sofia Albertina.

De kom till barnhuset den 22 september 1785 och redan två dagar senare, den 24, avgick transporten till Ljusdal där Johan fick åka med.

- Den här transporten planerades, organiserades och leddes av Olof Peter Frankenberg, som har skrivit en väldigt utförlig reseberättelse över den här resan som tog en vecka, och den publicerades i Dagligt Allehanda bara någon månad efter resan.

Diarium över resan från Stockholm till Ljusdal, med de av Ljusdals och Färlas godemän till uppoffran antagne 126 barnhusbarn, från och med den 24 september till och med den 2 oktober 1785.
Om en annan än en präst, som bör föregå andra uti benägenhet att tillgiva och fördraga. Hade anfört denna koloni, felade icke anledningar till billiga slagsmål över både kronobetjänters efterlåtenhet och allmogens oginhet, under resan genom Stockholms län.

De 126 barnhusbarnen från Stockholm transporterades i ett tiotal vagnar, varav tre täckta. I de täckta vagnarna satt de minsta barnen och de barn som var sjuka. Resan till det hälsosamma livet på landet hos hälsingebönder var ett stort företag på den tiden och sällskapet möttes också av motgångar.

- Frankenberg hade ju planerat resan in i minsta detalj när det gällde övernattningar, måltider, hästbyten och så vidare. Men vid något ställe kom de ändå till ett gästgiveri där de inte hade en aning om att det strax skulle ramla in 130 personer som skulle utspisas, men enligt Frankenberg var där en rekorderlig gästgivarfru som löste det hela, berättar Anders Nyström.

- Ett annat problem var ett vagnshaveri som drabbade en av vagnarna som barnen färdades i. Men de hade tur, Baron de Geer råkade just passera på vägen. Han stannande till och erbjöd hjälp. Så kom det sig att hästbytet i Uppsala skedde inne på slottsbacken, där Baron de Geer bjöd alla barnen på varsitt glas portvin, och Frankenberg fick en låda rhenskt vin med sig.

Jag fick veta att vagnen gått sönder och barnen och deras sköterska låg på vägen en halvmil bort. Efter många vedermödor fick jag hjälp av baron De Geer, som råkade resa förbi. Han erbjöd oss husrum över natten i Uppsala, men jag vågade ej ändra rutten. Dock såg han till att vagnsbytet och övernattningen i Högsta gick utan besvär.

Nästa övernattning skedde i Mehede, där vi inte behövde betala för oss. Tre av barnen var sjuka, men fick vård av bruksmedicus, som mötte oss vid Fågelsundet. Patron Tottie på Elvkarlsön bjöd oss middag. I Gävle möttes vi av landshövdingen, som lät fördela barnen till redan utsedda kvarter. Dagen därpå inbjöd han till gästabud på slottet.

När resan skulle påbörjas utdelades rockar till dem som saknade och 1 1/2 dussin vantar. När vi for förbi kryddkrämare Cederströms bod fick barnen strutar med fikon och russin. Flera barn var dock sjuka på grund av det svåra vädret.

- Det står mycket om att det var regnväder och att det var kallt, och det var ju inga luxuösa vagnar de färdades i, så en del barn blev sjuka. Ett barn avled under resan, vilket väl sannolikt med den tidens mått får anses vara ganska måttligt, funderar Anders Nyström, som har tänkt mycket på hur det var för hans släktning Johan och de andra barnen att färdas den långa vägen till en osäker framtid.

- Det var ju en annan väld på många sätt och vis, och det är slående hur Frankenberg i sin beskrivning hur han gärna berättar hur glada barnen var, att de ”…avtackar sina värdar med ett hjärtligt hurra” och liknande formuleringar.

- Tanken slår en ju att riktigt så rosenrött kan det ju inte ha varit. Den första oktober, efter att ha rest i en veckas tid, var de äntligen framme i Ljusdal. Frankenberg fortsätter sin beskrivning så här:

Sedan de om morgonen den 2:a blivit spisade och fägnade, så gott jag kunde åstadkomma, gingo de alla vid gudstjänstens slut, i procession upp till kyrkan.

Så snart de voro komne till altaret framkallades även barnens tillkommande fosterföräldrar till koret, då akten börjades av herr Kyrkoherde Sundius med ett rörande och bevekligt tal.

Därefter upplästes högt Konglig direktionens hållna protokoll över barnens utdelning, vilka nu enligt den däröver författade förteckningen tillställdes sina fosterföräldrar och bleve av dem med ömhets tårar emottagne och omfamnade.

Nu hade alltså barnen fått sina fosterföräldrar. Och Anders Nyströms släkting den tioårige Johan Bergsten hamnade hos familjen Larsson.

- Ja, han växte upp hos bonden Jon Larsson i Emmarbo i Ljusdal. I den familjen fanns ytterligare ett fosterbarn, en flicka. Han växte upp och tjänade som dräng ett år, men 1796 då han var 21 år blev han soldat.

Johan skickades ut i krig 1808, det krig där Sverige förlorade sin finska rikshalva. Han hamnade i rysk fångenskap, men kom hem igen tre år senare. Så småningom gifte han sig med en änka och de fick två barn.

Johan skulle också varit med i kriget mot Norge 1813, men var så märkt av sin tid som krigsfånge att han fick ta avsked från soldattjänsten.

- Han hade nog aldrig riktigt återhämtat sig efter sin tid som krigsfånge, tror Anders Nyström och han hittades död, liggande på Lillhagasjöns is, 1822 i januari. Förmodad dödsorsak var kolik och Johan var då 48 år.

Anders Nyström har försökt följa också de andra 125 barnen, och han har återfunnit många av dem i kyrkböcker.

- Ganska många av barnhuspojkarna blev soldater, precis som Johan, och några av hans resekamrater från 1785 kan man hitta bland krigsfångar, stupade eller saknade i finska kriget.

- Prästen Frankenberg lämnade Ljusdal året efter barntåget och blev kyrkoherde i Söderby i Roslagen, och när jag letade efter Johans syster Sofia så hittade jag henne som fosterbarn just i Söderby.

- Så det verkar som att Frankenberg fortsatte med sitt engagemang för barnhusbarnen, avslutar Anders Nyström.

Barnhusbarnen i arkiven

Prästen Olof Peter Frankenberg verkade ha fortsatt sitt engagemang för barnhusbarnen och letat rätt på fosterhem på de platser där han var verksam. Hans barntåg 1785 där den tioårige Johan var med har lämnat många spår i arkiven.

Mats Hayen som är historiker på Stockholms stadsarkiv har plockat fram en tjock läderinbunden bok några våningar ner i arkivet.

- Vi börjar med att titta i Stora barnhusets, som sedan blev Allmänna Barnhuset, räkenskaper. För prästen Frankenberg har lämnat en originalräkning på sina utgifter under resan dag för dag, berättar Mats Hayen.

Här står "extra ordinarie utgifter barns transport till Hälsingland". Och då skriver han så här:

Förteckning på gjorda utgifter för barnhusbarnens skjuts, förtäring och andra omkostnader under resan från Stockholm till Ljusdal.

 - Om man tittar här så står det en kostnad på sex shilling för den trasiga vagnen. Här står: För barnens efterskickande i den söndriga vagnen. Sen finns varje del i resan daterat och där står till exempel vad de ätit.

- Sen om man läser Frankenbergs beskrivning som han publicerade i tidningen så ser man att lokalbefolkningen var väldigt hjälpsamma på vissa håll. Det finns en välvilja i de flesta trakterna de passerar.

- För det här är ju en helt extraordinär händelse. Det var inte ofta det kom 126 barn passerande förbi.

Det var en jättestor sak som uppmärksammades och ibland skickades det ut soldater som fick rida med och eskortera dem en bit på vägen.

- Det är en fascinerande historia tycker jag!

Var då det här första gången man gjorde på det här sättet i Sverige?

Mats Hayen berättar att det hör ihop med att man lägger om hela verksamheten vid det som fram till 1785 kallades för Stora barnhuset, dit barn kommer vid fyra, fem sex åldern och stannar till de är mellan tolv och femton.

- De bor på barnhuset, de får arbeta där och får utbildning. Men dödligheten är väldigt hög och steg under hela Gustav III tid.

- Istället för att barnen ska bo på barnhuset ska de placeras ut i fosterhem runt om i Sverige.

Sommaren 1785 är barnhuset fullt och ska tömmas, och de 126 barnen som Frankenberg ska transportera till Hälsingland är nästan hälften av alla barnen på barnhuset.

Varför gjorde då Frankenberg detta? Mats Hayen säger att han inte specifikt känner till hans enskilda historia, men om man var i en bygd där det kanske varit en epidemi  och där det behövdes folk, var det här en chans att tillföra nytt "blod" till socknen.

När det beslutades att barnen skulle få fosterfamiljer i landet gick man ut med påbud via Landshövdingarna och sedan fördes budskapet ut i kyrkorna. Ansökningarna gick sedan vidare till Barnhusdirektionen som behandlade ansökningarna.

- Men resan som Frankenberg gör med de 126 barnen är den absolut största resan som görs. Men långt in på 1890- talet tar man mindre barngrupper på kanske 40, 20 eller 15 barn.

- Det som är spännande är att det finns reseberättelser bevarade. Ibland är det skolmästaren, ibland någon lokal präst som för barnen till sina nya orter och skriver samtidigt reseberättelser som sedan lämnas in till Barnhuset.

Mats Hayen plockar fram en berättelse från sommaren 1788 där några barn fördes till Stora Åby församling i Östergötland.

- Det är väldigt detaljerade berättelser. Här får vi reda på att det är klar och ganska varm väderlek. Sen när det slår om till hetta skriver skolmästaren Anders Bergmark:

Den ovanliga hettan tillika med skakningen tillskyndade några barn, i synnerhet flickor, huvudvärk och gjorde barnen i allmänhet törstiga. 
Men som vi tagit ättika med oss, varav några matskedar slogs i vatten då de behövde dricka, så kurerade detta oskicklesen samt vanan att åka.

- De blev alltså åksjuka och får huvudvärk för att de får för lite att dricka. Det här är en riktig arkivskatt, säger Mats Hayen.

Om man vet med sig att man har en ana som transporterats på det här sättet. Kan man då hitta enskilda barn namngivna i dessa berättelser?

- Då får man gå till barnhusrullan som finns publicerade på "barnhussök" på sidan genealogi.se (Se länk längre ned på sidan.) Man kan också komma till Stadsarkivet och läsa i originalhandlingarna, berättar Mats Hayen.

Mats Hayen bläddrar i rullan för 1785 och hittar gossen Johan Bergsten som fått nummer 126.

- Vi kan se att massor av barn lämnar barnhuset den 24 september, eftersom de är 126 stycken. Utifrån de här uppgifterna kan man sedan leta sig ner i andra handlingar som rör just Johan Bergsten. Om han var sjuk eller frisk, när de gick i skolan, hur duktiga de var och har man riktigt tur finns det också en lång utredning i barnhusets protokoll.

- Om Johan kan vi här läsa att pappan var klockgjutargesällen Sven Bergsten. Han är sjuklig och usel. Modern Britta Stina död.

Mats Hayen berättar att han för några år sedan skrev boken "Främlingar i vardagen" tillsammans med Per-Johan Ödman som handlar om barnhuset fram till 1785 när man gör om det till en genomgångsanläggning. Där följde vi några barn i detalj. I början av 1600-talet hade man kanske 100-150 barn men ökar hela tiden och under 1700-talet bor där uppemot 300 barn. Det är nog därför det är så stor dödlighet bland barnen.

- Dödligheten i barnkullen 1785 låg på 4%. Det innebär om man jämför med en skolklass idag på 30 barn, så skulle ett barn dö per år.

- Sen blir handeringen av barn under 1800-talet nästan likt en fosterhemsindustri. Delvis ökar antalet "oäkta" födslar och fler barn placeras ut. Det blir också ett sätt för lanthushållen att skaffa sig billig arbetskraft.

Programmet är gjort av
Merja Laitinen, Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Patrik Paulsson
slaktband@sverigesradio.se

I veckans Radiokorrespondenterna reser Lotten Collin med en båt längs Amazonasfloden - i hängmatta och utan mobiltäckning - genom den regnskog som brukar kallas för jordens lunga.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Imorgon börjar FN:s stora klimatmöte i Bonn, där makthavare samlas för att diskutera den globala uppvärmningen, som ju redan påverkar människor över hela planeten.

En av de platser som drabbats hårt är Amazonas – där både torr- och regnperioder blivit alltmer extrema.

I veckans Radiokorrespondenterna reser Lotten Collin med en båt längs Amazonasfloden - i hängmatta och utan mobiltäckning - genom den regnskog som brukar kallas för jordens lunga.

Vad tänker människorna här om klimatförändringarna, avskogningen och framtiden? Och hur ser vardagen ut längs världens längsta flod?

Vi fortsätter där vi slutade förra måndagen - bakom ratten. Då fick vi bland annat höra från Micke som fick körkort trots att han körde i diket på uppkörningen, och Erik som plockat upp en liftare, som visade sig vara hans okända halvsyster. Vad har du varit med om längs vägen? Med Hanna Andersson och Rasmus Persson

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Blev du kanske omkörd av en bil med en solande man på taket, såg du två kossor som bildade ett kotorn eller hittade du kanske en oljeshejk sovandes i diket? Hör av dig och berätta vad för nåt märkligt och oväntat du sett längs vägen. Dessutom tävlar vi i skojiga ordleken Ordet på Bordet Med Hanna Andersson och Edvin Edvinsson

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.