mathias

Utrikeskrönikan 19 december 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Västbanken Torsdag

Daddy dead.

Jag stod på ett tak och blundande.

Hörde bara bruset från när vinden lekte i olivträdens bladverk med ett rasslande ljud som svar.

Kände dofter från tända grillar, grönsaker och välstyckade lammdetaljer som vändes för att inte svedas.

En kvinna höll fram en kopp te under min näsa, värmen fick ångorna att stiga, ett välbehag av teblad och färskplockad mynta. I bakgrunden en hint av salvia.

Det var Salviablad som Bilal brukade sälja på marknaden i Ramallah, ett av sätten att försörja familjen.

Daddy dead

Det var Bilals fyraårige son, Moussa, som visade vägen hit, en faderlös son.

För när jag öppnar ögonen igen kommer verkligheten tillbaka.

Moussa först leende men med någon sorgligt över sig, de enda ord han kan uttala på engelska är: daddy dead. Pappa död.

Samhället jag befinner mig i är omringat av illegala bosättningar, för några veckor sedan var det stor fest här. Det var skördetider och hela familjer plockade oliver tillsammans. Matsäck, fika, lek och jobb. ”Som en festiva”l, sa någon.

Plötsligt dök fyra bosättare upp, vita skjortor, beväpnade.

Byborna flydde men Bilal, pappan, hann inte. Han sköts med ett skott i bröstet. Drog sina sista andetag framför ögonen på sina tre barn.

Historier som den här rapporteras inte ofta i Israeliska medier. Få är på allvar medvetna om hur palestinier på Västbanken trakasseras av såväl bosättare som militären.

Bilder från dödade barn i Gaza syns inte i Israelisk mainstream media, här är många uppriktigt förvånade att stora delen av omvärlden protesterar mot Israels attacker mot Gaza, man vill ju bara neutralisera ett av landets största hot- en kamp som är existentiell.

Samma sak på andra sidan.

Den verkliga omfattningen av Hamas massakrer den 7 oktober har knappt synts i palestinska medier. Många palestinier trodde först att bara soldater attackerats och kidnappats. Stödet för Hamas har till och med ökat i vissa kretsar eftersom de ses som frihetskämpar och deras slakt av civila aldrig fördömts av det egna folket.

I Sverige och omvärlden är förståelsen för den sida man själv inte sympatiserar med obefintlig, bestämda uppfattningar orubbliga. Tänk då här, där de båda sidorna bara fylls av de egnas argument och redan bestämda åsikter cementeras, som huggna i sten.

Du vet att araberna försöker ta över vårt land va, är du inte rädd, sa en ung kvinna till mig igår.

Då spelar det ingen roll att fyraårige Moussa berättar ”daddy dead.” Eller att kusinerna till den 10 månaders kidnappade Kfir Bibas och hans fyraårige bror Ariel inget annat vill än att se dem i livet- argumenten från andra sidan studsar som i ett rum av vacuum. Ingen lyssnar på det man inte vill höra.

Johan Mathias Sommarström, Västbanken

Om konflikter i mellanöstern, objektivitet, spritsmuggling och kefir, bland mycket annat. Sveriges radios mellanösternkorrespondent Johan Mathias Sommarström är P4 Extragästen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Han var mellostjärna och sångare i Barbados, sen tog det stopp. I P4 Extra-gästen berättar bokaktuella artisten Mathias Holmgren om alkoholen, drogerna och det bottenlösa mörkret. Men också om vändningen efter den sista kvällen med alkohol i blodet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Mathias Lahiani est à l’origine de la plateforme On Passe à l’Acte, où sont présentées des dizaines de vidéos inspirantes de personnes au grand coeur qui se changent et, se faisant, changent leur monde. 

Dans cet épisode, Mathias nous explique sa méthode en 3 étapes pour apprendre à s'organiser efficacement, que ce soit au niveau personnel ou professionnel.

Si vous souhaitez aller plus loin, je vous invite à découvrir le livre "Je me lance", un guide en 7 étapes que nous avons coécrit ensemble et qui vous invite à développer l'état d'esprit de celles et ceux qui vont au bout de leurs projets et de leurs rêves.

Ce projet a aussi donné naissance à un programme de formation en vidéos

Pour écouter l'épisode complet, tapez "S'organiser efficacement" sur votre plateforme préférée ou <cliquez sur ce lien>

Ludovic Bréant

Mes livres :  www.ludovic-breant.com

Was macht mir eigentlich Freude? Was mache ich gerne? Was nicht? Das sind Fragen, die wir uns häufiger stellen sollten, sagt Mathias Binswanger, einer der einflussreichsten Ökonomen der Schweiz.

Mathias Binswanger ist Professor für Volkswirtachaftslehre an der Fachhochschule Nordwestschweiz FHNW und erklärt in dieser Folge, warum die Wirtschaft wachsen muss. Er ist aber auch davon überzeugt, dass wir das Wirtschaftssystem ändern können, ja müssen. Es dürfe nicht mehr nur um das maximale Wachstum und hohe Gewinne gehen, sondern verstärkt auch um andere Dinge wie z.B. die Nachhaltigkeit.

Wir sprechen auch über das Bruttonationalglück oder die Notwendigkeit, den Arbeitsalltag zu überdenken.

Ich habe für die Vorbereitung dieses Gesprächs viel über Mathias Binswanger gelesen und war mir gar nicht so sicher, wie zuversichtlich er ist. Darum fragte ich ihn gleich zum Einstieg: «Sehen sie sich als Optimist?»

***************************************************************************************************

Was mir bleibt, ist Mathias Binswangers Aussage, dass das Wirtschaftssystem menschengemacht ist, und wir es gerade deshalb auch wieder ändern können.

Wie zuversichtlich seid ihr? Diskutiert gerne auch auf Instagram:

www.instagram.com/judithwernli

Die nächste Podcast-Folge ist gleichzeitig das Ende der 2. Staffel. Ich freue mich sehr auf meinen Gast, den Klimaforscher Reto Knutti.

Inputs und Infos über mich und diesen Podcast: www.gemeinsamindiezukunft.ch Danke fürs Zuhören und bis bald!❣️

Måndag 13 februari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kahramanmaras, måndag

Plötsligt ser jag något som slår till med sådan kraft.

Vi har vandrat i dagar i ett katastrofområde. Vandrat bland ruiner, söndersmulade hus som mer liknar högar av byggavfall.

Betraktat räddningsarbete, när levande räddas från ett fastklämt helvete i betongmassor, när döda varsamt läggs i liksäckar och värdigt förs i väg med förtvivlade anhöriga som följe.

Vi har lyssnat till chockade anhöriga, apatiska föräldrar vars barn ligger kvar under tonvis av bråte. En liten låga av hopp är allt de har kvar. En låga som oftast sakta pyr ut.

Det som i söndags var planer för framtiden, planer för i morgon, blev på två minuter ett liv i mörker. Hayat Bitti, säger de här - livet slut.

På mindre än två minuter krossades livsverk och drömmar. Familjer splittrades, liv förintades och för överlevande blir livet aldrig sig likt igen.

Kraften nästan overklig. Men när vi går där i ruinerna och tragedin är det som att det inte går att ta in.

Betonghögar där kvarlevor av människor fortfarande är kvar. Under ett hus en handfull döda, men i ett annat närmare hundra.

Ruinerna där grävskopors vassa tänder likt hajar biter sig igenom lager av betong och spretiga armeringsjärn.

Det är svårt att ta in. Omfattningen för stor. Vi småpratar, ler, min kollega och jag. Men när man tittar sig omkring ser man att här finns inga leenden kvar. Här har skratten dött.

Även det är svårt att ta in, trots att jag är mitt i det. Sedan ser jag det, det som slår till med kraft.

På bänken i en krossad busskur framför ett helt hoprasat 10-våningshus står ett fotografi. Skinande och oskatt. Det är en bröllopsbild.

Mannen i svart kostym, vit skjorta och röd slips. Han håller sin hustru i handen. Hon ler svagt. Båda tittar in i kameran. Hon med rosa klänning, stort släp, mycket tyll.

Jag tittar på bilden, allt blir så verkligt. En äldre man kommer fram och gråter.

Det går inte, det går inte, säger han mellan tårarna. Han tittar på bilden: ”De var så fina, de hälsade alltid, hjälpte mig att bära när jag behövde, nu är de döda, ligger här under betongen”.

Nu kan jag plötsligt ta på den, döden. Inte som de stela, dammtäckta kroppar med levrat blod som förs bort från rasmassor.

På bröllopsbilden är döden konkret. Plötsligt blir katastrofen mer än siffror som stiger för varje timme.

Siffror blir till ansikten, till människor.

Katastrofens omfattning sätter sig som en klump i bröstet, som en av de betongklumpar räddningspersonal timme efter timme rensar från rasmassorna för att nå nya kroppar.

Alla dessa människor, alla dessa liv - Hayat bitti! Livet slut.

Johan Mathias Sommarström
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan, 5 januari 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, torsdag.

Förlåt! Jag glömde.

Glömskan. Kan det vara vår största fiende?

Vi åker längs en nyss upptinad grusväg utanför Charkiv. De första värmande vårstrålarna får landsbygden att blomstra paradisiskt, som att ingen ondska i världen fanns.

Bara mullret från artilleri skvallrar om den verklighet vi färdas i. Vi låtsas att det är åska.

Lubna upptäcker ett träkors i en prunkande trädgård. Vi stannar, tar reda på vad som hänt.

Mannen, som är kärvt svårpratad och på vars hus taket helt rasat in av artilleriattacker berättar lågmält att hans fru ligger där, i trädgården, under korset.

Hon låg på den djupfrysta gräsmattan först, det gick ju inte att gräva i tjälen. Hon dog av en rysk granat.

Några hundra meter därifrån svettas Jurij och blossar frenetiskt på sin cigarett. Han har just återvänt efter att ha grävt fram förmultnande, stinkande kroppar från skyddsrum, diken och skyttevärn.

– Det bekommer mig inte säger han, eftersom det är ryska soldater, det värsta är när det är någon man känner, säger han.

En lätt vindpust fångar tag i träden och får löven att rassla melodiskt. Det är minnen som tränger på.

Eller de åldrande mentalt krossade föräldrarna till journalisten Dmytro som är spårlöst försvunnen sedan ryska styrkor tillfångatog honom. Deras enda son, borta. Mamma Halina vill bara krama honom, pussa honom, bjuda honom på soppa, men han är borta och hon skakar av gråt när hon berättar om sin saknad. Utanför huset syns skador av ryskt bombardemang men fåglarna kvittrar som kontrast och nykläckta tufsiga kycklingar leker i gräset som för att visa att livet måste fortsätta.

I Mykolayiv, den välklädda mannen som i förbigående berättar att “alla är borta”, hela familjen. Hustru, barn, barnbarn. Liksom huset. Alla döda. Allt förstört. Hans tårar blöter min kind.

Vi tittar på varandra jag och Lubna, tänker att vi lever i overklighet. I en värld där ondskan vinner.

Eller de små kistorna. För små för att någon ska få ligga där. Där vilar de som borde ha hela livet framför sig. Begravda med sina gosedjur.

Det är minnen, mörka minnen.

Eller flickan jag träffade i Jemen, hon som fått hela bäckenet bortsprängt av en mina och av chocken helt slutat prata. Eller den lilla pojken som dog framför mina ögon när kämpande läkare, inför en förtvivlad mamma, svettades i hyddan som var sjukhus och försökte rädda hans liv.

Ingen pratar om Jemen längre.

Att ett barn dör där var tionde minut, att barn varje dag sprängs av exploderande minor saknar nyhetsvärde. Det är bortglömt.

Glömskan kan vara vår största fiende.

Ibland måste vi slåss mot den. Vi får inte glömma de döende oskyldiga i Jemen.

Vi får inte glömma – Halina, Dmytro, Jurij och mannen som begravde sin hustru i en prunkande trädgård i Ukraina.

Vi får inte glömma- alla namnlösa som betalar med smärta och död.

För om intresset börjar svalna, kanske vi glömmer och om vi glömmer vinner dem som vill oss illa.

Vi får inte glömma vem det var som faktiskt attackerade, som började, som gjort sig skyldig till den största katastrofen i Europa i modern tid.

Vi får inte glömma de som inte vet när de ska få äta nästa gång, för kanske blir det aldrig.

För om vi glömmer slutar vi bry oss och om vi slutar bry oss har vi redan förlorat. Allas viktigaste kamp borde vara den mot glömskan, vår största fiende.

Johan Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent
johan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se