Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans - ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Visst, det ser löjligt ut att tulta fram till en racercykel, i hårda, uppåtpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man på sadeln, och har gungat iväg de första meterna, så inställer sig en känsla av trivsel. Så många timmar har man redan tillbringat på denna cykel, så ofta har man trampat, svettats och flämtat, att kroppen känner en elementär förtrogenhet med tvåhjulingen.
Och inte bara det: Av alla sätt att ta sig fram är cyklandet det lättaste. Utan motor, utan främmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant ställ under sig, rullar kroppen iväg. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppnått om man hade gått – och då måste fötterna bära kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger på ramen och hjulen, även om dessa inte är bredare än två centimeter.
Alla industriländer, åtminstone de i väst, genomgår en kulturell förändring, som man kunde kalla för italienisering. Den pågår sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den började med pastan och pizzan, den gick över till espresson och vinägern, den frambringade den lilla röda sportbilen och den snäva bubbeljackan. Framför allt i Italien, men också i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter på kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medelålders, ibland ännu äldre, mestadels under helgerna och under alla årstider.
Till sist kom de också till Sverige, först några få, sedan många. Och så viner de fram över landsvägen, oigenkännliga under sina hjälmar, bakom sina solglasögon, med böjda ryggar och med blicken vänd halvt nedåt. Dock är det lätt att sortera cyklisterna efter kön och näringsstatus: Deras mångfärgade dräkter är trångsydda nog för att inte lämna något tvivel om kroppsfettets fördelning.
Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet när det gällde att bemästra längre sträckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska mästare på racercykel från arbetarklassen eller bondemiljön. De hade varit cykelbud, bagarlärlingar eller brevbärare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest populära cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framgångsrika cyklister brukade därför bli folkhjältar: Bröderna Pettersson från Fåglum i Västergötland till exempel, fyra bondpojkar, som vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykeltävlingarna i början av sjuttiotalet.
Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport.
Ju längre man går tillbaka i racercykelns historia, desto större tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en däcktillverkare i Milano för "Pneumatico Carlo Marx". En av världens mest betydande cykeltävlingar före och efter andra världskriget "Le Grand Prix cycliste de l'Humanité", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan.
Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framför allt för att främja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den är också en konkurrent. Hur långt man har kört, med vilken hastighet, över vilka höjder, allting mäts, och när det inte finns någon annan människa, som man kan tävla emot, så kämpar man mot sig själv, med hjälp av gps-sändare med dynamisk prestationsregistrering, vätskevarning och pulsmätare. Man kan glädja sig över förflyttningens lätthet, åkrarnas lukt och medvinden från havet. Men utan tävlingsandan skulle det inte finnas några racercyklar och inga grupputflykter på lördag eftermiddag. Konkurrensen är stinget som sätter igång hela sporten.
Vissa växlar gör ett klickande ljud, när bakhjulet löper fritt. Nästan varje någorlunda avancerad cyklist vet vad tillverkaren heter, när ett sådant ljud rullar förbi. Cykelsportens närhet till fabriken eller metallverkstaden må ha försvunnit, i alla fall när det gäller politiken. I en annan bemärkelse är den kvar. Vilket material som används för rören, hur svetsfogarna är utförda, hur kolfibret med sin ringa vikt förhåller sig till stålets elasticitet: alla dessa insikter ingår i dyrkandet av ett hantverk, som tycks bli desto större, ju mera automatiserad all annan industriproduktion blir. I detta avseende liknar en fin racercykel en schweizisk klocka med ett mekaniskt urverk.
Tävlingscyklandet, förklarade den italienska författaren Dino Buzzati redan år 1949, är "en av de sista fästningarna för fantasin, en romantikens pelare, belägrad av framstegens ynkliga krafter". Det är denna fantasi, en förening av hjältesport, finmekanik och landskap, som skickar ut alla dessa mänskliga projektiler på vägarna.
Egentligen är det ett under att de inte bara håller sig upprätta, utan att de också kommer fram. Att det finns ett slags våld i tyngdkraften, ett våld, som man inte upplever, eftersom man under hela sitt liv har vant sig vid denna kraft – detta märks först, när gravitationen tycks upphävd, för några korta ögonblick. Ibland händer det när man tar en kurva, neråt, förstås. När man då ligger snett, på susande däck, och fortfarande kan styra, och när man då trots allt inte hamnar i diket, så har det visserligen någonting med hastighet att göra, med axelavståndet och castervinkeln. Men det känns som om man plötsligen kunde flyga.
De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall.
Racercykelns senaste återkomst är inte gammal. Den började strax före tjugohundratalet, efter att terrängcykeln hade blivit ett redskap för vardagen, och även om renässansen ledde till förvånansvärda framsteg i tekniken, till allt smalare vevar till exempel, tedde den sig dock alltid nostalgisk, med en speciell förkärlek till den italienska stålramen.
Men det är ingen tillfällighet att just racercykeln blivit så populär, bland kvinnor och män: Den är en praktisk metafor för ett samhälle bestående av människor i permanent rörelse. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. De måste tävla mot varandra, ensamma som de är, för konkurrensen av alla mot alla uppfattas som ett naturligt tillstånd. Och när det inte finns någon möjlighet av att vara bättre än de andra, så börjar man att tävla mot sig själv, i en oändlig kamp för ett bättre jag som alltid ligger just utom räckhåll.
Och så kämpar människan på sin racercykel och kämpar och kämpar för att ibland uppleva denna sports elementära under: Att man håller sig uppe och susar framåt, i perfekt balans och skenbart befriad från fysiska lagar.
Thomas Steinfeld
