skriver

Juniornyheterna om att fler barn till ringer till Bris för att prata om självskadebeteende. Israel ändrar texten i sitt bidrag till Eurovision. Sökandet efter försvunna planet MH370 kan tas upp igen. Och så om lera, klimataktivister och rekord i årets vasalopp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.

När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.

Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.

Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.

”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an’ / så har J sorgen glömt”.

Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel  bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”

Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.

I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”

Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:

Under natten blåser stormen upp,

förekommer dem som tvekar, säger:                                                                                                                                       

”blommans väsen är att falla”

Kristoffer Leandoer
författare, essäist och översättare

Litteratur

Andrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.

Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

Ann-Helén Laestadius första vuxenroman "Stöld" utsågs till årets bok 2021, den har översatts till över 20 språk och nu ska den bli film. Nu fortsätter hon att skriva böcker om samernas historia och hatet mot dem. I P4 Extra Gästen berättar hon om att inte få lära sig samiska, om raseriet som drivkraft och om varför hon gillar Hooja.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ansvarig utgivare: Conny Emmelin

Cherrie premiärspelar sin nya låt Less och vi får höra om hennes låtskrivarprocess. Hon berättar för första gången om hennes egna kommande festival i Stockholm. Vi får också höra om mötet med Alicia Keys i samband med tv-serien Familjen Bridgerton. Hon är också ute på sommarturné och berättar om hennes lugna turnévanor och om hur hon spelar sällskapsspel och läser böcker mellan spelningarna. Hon berättar också att hon vill göra sitt nästa album på engelska och om sin internationella publik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2022-11-16.

Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:

Melanesien, Mikronesien och Polynesien.

De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.

Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.

Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ”ett hav av öar” snarare än en specifik ö.

Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa – som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland – ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.

Författaren Epeli Hau’ofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.

Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.

Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius – eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.

Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.

År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat – en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.

De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina – och framförallt åtråvärda.

Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.

På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.

Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till ”det idealiska laboratoriet” för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisław Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.

Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.

Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.

Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.

Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.

Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.

Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.

Per J Andersson, författare och resejournalist

Litteratur

Michelle Keown: Pacific Islands Writing – The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.

Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

Hon har tidigare skrivit en bok om vägen tillbaka från sitt alkoholberoende, nu är hon aktuell med en bok om sin fars självmord. Möt författaren Rebecka Åhlund.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Författaren Rebecka Åhlund har skrivit flera barnböcker och 2019 kom boken "Jag som var så rolig att dricka vin med" som handlade om hennes personliga erfarenheter av att tillfriskna från ett beroende.

Nu fortsätter hon på det självbiografiska spåret i boken "Någon måste vattna tomaterna". I den berättar hon om pappans självmord när hon precis skulle fylla elva år.

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

Veckans program handlar om den ukrainske författaren och rockstjärnan Serhij Zjadan, aktuell på svenska med den hyllade romanen "Internatet". Fredrik Wadström möter Zjadan på plats i Ukraina.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Serhij Zjadans hyllade roman ”Internatet”, som nu kommer i svensk översättning av Sofia Uggla, gavs ut på ukrainska 2017. Den utspelar sig i en småstad i östra Ukraina, som blir allt mer indraget i det krig som pågått där sedan 2014. Huvudpersonen Pasja är en lärare som lite yrvaket blir vittne till en allt mer desperat situation. Idag är det många som läser Zjadans roman som en skildring av Rysslands storskaliga invasion, som inleddes 2022.

Zjadan är ett av de riktigt stora namnen i den ukrainska litteraturen. Han har gett ut fem romaner, ett par novellsamlingar, och runt femton diktsamlingar, och är ett affischnamn för den ukrainska kulturen och identiteten – och ukrainskan som språk.

Han är född och uppvuxen i Donbass-regionen i östra Ukraina och har sedan årtionden staden Charkiv som sin hemvist. Charkiv är Ukrainas näst största stad och har varit under ständig beskjutning från Ryssland sedan den 24 februari 2022.

Serhij Zjadan är även rockstjärna. När Fredrik Wadström träffar honom i Ukraina är Zjadan på turné genom landet med sitt sexmannaband Hundarna. Med kort varsel annonseras nya konserter ut nästan dag för dag. Det urbana musik- och klubblivet pågår i ett land med utegångsförbud om nätterna och flyglarmen som ljuder när som helst på dygnet i krigets Ukraina.

Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se
Reporter: Fredrik Wadström
Uppläsare: Ulph Nyström
Programledare: Marie Lundström
Producent: Andreas Magnell

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

Vilken roll spelar de ryska militärbloggare i kriget? Och varför är det så svårt att skildra sex? Och så fortsätter debatten om de och dem. Talkshow i P1 i dag med programledare Katherine Zimmerman och bisittare Daniel Sjölin.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I går dödades den inflytelserike miltärbloggaren Vladlen Tatarskij på det fullsatta Street Food Bar nr 1 i Sankt Petersburg. Hör Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och forskare vid Försvarshögskolan om vilken roll ryska militärbloggare har i kriget.

Stön och stånk och ja... varför är det så svårt att skriva sexskildringar? Vi talar sänghalmslitteraturens toppar och dalar med Anna Hultman, aktuell med en avhandling om svensk erotisk litteratur från 1819 till idag.

De och dem och dom. Pronomen-trekanten fortsätter! Vi gästas av författaren och DN-skribenten Patrik Lundberg som berättar om då han skrev en krönika med dom men när han sedan såg den i tryck var det ändrat. Vad hände?

Programledare: Katherine Zimmerman
Bisittare: Daniel Sjölin
Producent: Fabian Asserbäck

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling

"Flicka, 1983" heter nya boken - en historia hon velat skriva under hela sitt författarskap. Linn Ullmann är P4 Extra gästen och berättar om historien som baseras på hennes egen vilsenhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

För Jens Lapidus är framgång när det han skriver lyfts upp i samhällsdebatten. I nya boken Mr Ett skriver han om lättkränkta gangsters och föräldrarollen. Hör honom i P4 Extra gästen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Filmen The lost king tar sitt avstamp i den verkliga berättelsen om en amatörhistorikers kamp för att återupprätta den demoniserade kungen Rikard III:s rykte och dessutom söka rätt på hans försvunna kvarlevor. Vem har egentligen makten över historieskrivningen?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi har träffat både personerna bakom filmen The Lost king, regissören Stephen Frears, manusförfattaren Steve Coogan och de filmintresserade historikerna Helen Carr och Hannah Craig.

TEATERPJÄS OM JOURNALISTMORDET PÅ MALTA SKA PRÄNTA IN MINNET

Vi har också träffat journalisten Herman Grech som skrivit en pjäs om det uppmärksammade mordet på en kollega, den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia som mördades efter sina avslöjanden. Pjäsen "They blew her up" skrev Grech i förhoppningen om att händelsen skulle präntas in i historien för alltid.

VEM SKRIVER EGENTLIGEN HISTORIEN?

Men vad avgör vad som blir historia, och vad som bara glöms bort? Cecilia Düringer, historielärare och programledare i P3 Historia, är gäst i programmet.

Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Eskil Krogh Larsson

Här ger Ann Edliden skrivtips till personer som vill skriva humor. Lyssna på hennes långa avsnitt om en vecka!

1. Du behöver inte skriva det perfekta skämtet direkt, du kan redigera fram det. 2. Bolla dina skämt med någon annan. 3. Tyck inte att du är så himla kul att du får hybris. Humor är bedrägligt.

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling

Nytt avsnitt med älskade återkommande gästen Therése Granwald! Denna gång pratar vi om 3-aktaren! Vad händer i början, i mitten och i slutet helt enkelt. Men inte så enkelt...

Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling

Vi känner henne som skådespelerska men nu kallar hon sig författare. Skrivandet är en dröm som går i uppfyllelse. I "Att störa ett väsen" skriver Ewa Fröling om hur hon var så död som en levande människa kan vara.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.