Myten om urtillståndet utgör grunden för politiska ideologier och uppfattningar om hur samhället bör organiseras. Men så enkelspåriga var aldrig de äldre samhällena, berättar Tormod Otter Johansen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi känner alla till den här historien: En tidig människa reser sig från sin hukade ställning och för varje uträtning av ryggen liknar hon oss allt mer. Hon lär sig hantera vapen, börjar bära kläder och använda jordbruksredskap. Under 200 000 år var vi jägare och samlare, kringströvande i små grupper över de stora kontinenterna av orörd vildmark. Först när vi blev bofasta samlades vi i större grupper och blev jordbrukare. Vi byggde städer, skapade stater och lät oss styras av en elit.
Men stämmer den historien verkligen? I sitt mastodontverk "The Dawn of Everything: A New History of Humanity" ifrågasätter antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow denna välbekanta bild. Både idén om människans ursprungliga tillstånd och den etablerade berättelsen om vad som hände sedan förkastas. De börjar i en frontalattack mot de två alltigenom dominerande grundberättelserna om människans ursprung. De som läst Jean Jacques Rousseau och övertygats om att människan var en ädel vilde som levde i ett oskyldigt tillstånd av primitiv kommunism får svar på tal. Det arkeologiska materialet stödjer inte längre antagandet att små isolerade grupper varit normen sen homo sapiens begynnelse. Men lika hård kritik får de som tolkat Thomas Hobbes tankeexperiment om människans naturtillstånd som "ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort" som en faktiskt historisk beskrivning. Vår förhistoria var knappast ett sorgligt brutalt allas-krig-mot-alla.
Oavsett om den presenteras som fredlig eller krigisk så är den naiva idén om urtillståndet, satt som kontrast mot vår samtid, grunden för en berättelse om utveckling. Vi har lämnat det primitiva och är i ständig rörelse mot en alltmer komplex civilisation.
Den berättelse Graeber och Wengrow ger oss är mycket rikare, mer fascinerande och i slutändan mer hoppfull än den stela utvecklingsstege vi alla vant oss vid. Vi kan inte sortera in alla mänskliga samhällen efter varandra i något tydligt schema. Olika samhällens egenskaper som storlek, komplexitet, ekonomi och politiska system hänger inte ihop på det sättet. Utvecklingen har inte ibland stannat av eller varit hackig, den har snarare ständigt böljat fram och tillbaka bland massvis av olika kombinationer.
Förvisso har vi många gånger gått från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Men vi har också återkommande gett upp jordbruket och istället blivit nomadiserande jägare eller herdar. Dessa val har inte bara berott på tvingande omständigheter som klimat och geografi, eftersom vi valt att vara just jägare och samlare, eller herdar, trots att vi mycket väl visste hur man odlade och dessutom bosatte oss på de bördigaste jordarna.
Men skillnaderna mellan folkgrupper har inte bara handlat om hur vi tillfredställt vårt behov av att skaffa mat. Det handlar också om hur vi organiserat oss och rent fysiskt levt tillsammans. Monumentala arkeologiska lämningar– som Stonehenge, stenarkitekturen i Göbekli Tepe, eller de minoiska palatsen på Kreta – är ibland som vi föreställer oss byggda av klassamhällen där vi var kungar, undersåtar och slavar. Men minst lika ofta var dessa imponerande städer jämlika samhällen utan en infrastruktur av hov, befästningar och spannmålslager. Vissa städer, med enorma jordverk eller hundratals byggnader av sten som krävt oräkneliga timmar av arbete, har byggts av människor som inte ens var bofasta. Folkgrupper från stora områden samlades på dessa imponerande platser några veckor om året för ceremonier och handel.
Inte ens när man granskar människors sista viloplats verkar den gamla berättelsen hålla. Under hela den moderna eran har vi trott oss finna belägg för starka klasskillnader i gravar, men rika gravfynd återfinns i många olika samhällen. Ibland har de välfyllda gravarna varit reserverade för adel och präster, men i andra fall har vi gett ett överflöd av gravgåvor till personer där inget tyder på att de tillhörde någon elit.
Historien visar till och med hur samhällen inte ens behöver vara begränsade till en social ordning. Det sydamerikanska Nambikwarafolket i nuvarande Brasilien levde på 1940-talet på två fundamentalt olika sätt under olika delar av året. Under den torra årstiden levde man i små grupper som styrdes av hövdingar med rätt att befalla andra. Under regnsäsongen, när man samlades i större grupper och odlade, försvann deras makt och ingen accepterade order från någon. Andra samhällen, som på Bali, har haft strikta hierarkier i den politiska och religiösa sfären. Men samtidigt har man demokratiskt organiserat det komplexa samordnade jordbruket.
Den nya berättelsens utgångspunkt blir alltså, för det första, att det inte finns något ursprungligt mänskligt samhälle. För det andra att det inte heller har funnits någon utvecklingsstege från det primitiva till det komplexa. Tvärtom handlar vår gemensamma berättelse om otrolig variation. Våra förfäder har med samma intelligens och uppfinningsrikedom som vår prövat, valt och avfärdat samhälleliga möjligheter i ett ständigt växelspel.
Idag verkar vi tvärtom ha fastnat, både i praktiken och i vår föreställningsförmåga. Den enda legitima, ja, kanske den enda tänkbara formen för mänsklig organisering på stor skala är någon kombination av stat och marknad. Stater med våldsmonopol i kombination med global marknadsekonomi är vår förment eviga sociala ordning. Alla politiska konflikter handlar om hur vi skall använda samhällets olika delar så som de redan ser ut.
Den avgörande sensmoralen i den nya berättelsen om mänsklighetens historia är att våra sociala strukturer inte alls är ofrånkomliga. Den enorma rikedomen i historien och förhistorien visar möjligheter, inte bundenhet. Vi må ha fastnat på en väg, men inget säger att vi måste fortsätta på den. Vi kan alltid skapa något nytt, en värld och nya livsformer som är annorlunda, till och med bortom vad vi nu kan föreställa oss.
Framtiden är djupare än historien, och möjligheterna större än vi anar.
Tormod Otter Johansen, jurist
