Richard Nixon är för många synonym med Watergate-skandalen. Men enligt Mattias Hagberg la Nixon grunden för en framgångsrik politik präglad av splittring. En politik som nu spridit sig över världen.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-05-02.
Kort efter Richard Nixons död och begravning 1994 beskrev veckotidningen LA Weekly en rad märkliga fenomen. En säkerhetsvakt på Nixon Library and Museum, där den före detta presidenten just blivit begravd, berättade att han en natt sett ett märkligt grönt och fluorescerande ljus ovanför Nixons gravsten. En annan natt hade han sett en man kliva in i Nixons arbetsrum fast dörren var låst. Och vid ytterligare andra tillfällen hade han hört märkliga ljud från museets utställning om Watergateskandalen, bara för att nästa dag upptäcka att utställningens apparater inte funkade som de skulle.
I artikeln berättade även flera besökare att de sett en mystisk gestalt och känt en märklig kall vind när de vandrat genom museet.
LA Weekly gav inte mycket för historierna. Rapporteringen kring Nixons spöke var mest kuriosa. Samtidigt går det inte att komma ifrån att bilden av Nixon som en gengångare är talande. Frågan är om han inte hemsöker vår värld mer än vi faktiskt tror. Frågan är om han inte är ett politiskt spöke – närmast osynlig, men betydelsefull.
Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit själva sinnebilden för den moderna politikens sämsta sidor
När Nixon lämnade Vita huset med svansen mellan benen i augusti 1974 var det många amerikaner som drog en suck av lättnad. Äntligen skulle landet kunna återgå till ett normalt tillstånd efter månader av märkliga turer kring inbrottet i demokraternas kampanjhögkvarter i Watergate i juni 1972.
Nixon var på många sätt en politisk bondfångare, en demokratisk charlatan, en bedragare. Watergateskandalen var bara ett av många demokratiska övertramp. Faktum är att få amerikanska politiker har bettet sig så vårdslöst med sitt ämbete som just Nixon.
Skandalerna har också präglat Nixons eftermäle. Han har reducerats till en politisk skurk. Han har blivit själva sinnebilden för den moderna politikens sämsta sidor, även för oss som inte var tillräckligt gamla eller ens födda vid den här tiden.
Men Nixon var också något annat. Något djupare. Något som först blivit tydligt under de senaste decennierna.
”Jag är övertygad om att andra halvan av nittonhundratalet kommer att bli känt som Nixons. Han är den mest betydelsefulla offentliga personen i vår tid”, slog den republikanske senatorn Robert Dole fast i sitt tal vid Nixons begravning. Han var en stor beundrare av Nixon och ville självklart understryka hans betydelse. Men samma tankegång återfinns i flera av de senaste årens mest intressanta böcker om Nixon, skrivna av journalister och forskare långt från den amerikanska högern. Mest läsvärda är historikern David Greenbergs välskrivna ”Nixon’s shadow” (2003), journalisten Rick Perlsteins monumentala ”Nixonland” (2008), kulturteoretikern Carl Freedmans nätta men högintressanta ”The Age of Nixon” (2012) och författaren John Farrells ”Nixon – The Life” (2017).
Vad var det då Nixon gjorde? Varför kan det vara värdefullt att tala om Nixons skugga, om Nixons tidsålder eller om USA som ett Nixonland?
För att förstå måste man söka sig tillbaka till tiden innan Nixon vann presidentvalet 1968.
Han var högerns reaktion personifierad. [...] Under slutet av sjuttiotalet började de ekonomiska skillnaderna åter att växa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.
Sextiotalet var en mörk period för den amerikanska högern och för stora delar av den ekonomiska eliten: det republikanska partiet var splittrat, vänstervågen sköljde över universiteten, de svarta var i uppror, kvinnor och homosexuella kämpade framgångsrikt för sin frigörelse, samtidigt som demokraterna genomförde den ena välfärdsreformen efter den andra.
Bakom sextiotalets uppror och politiska reformer låg stora och djupa förändringar av det amerikanska samhället. Den institutionella rasismen låg på slaktbänken, fackföreningsrörelsen hade expanderat kraftigt sedan trettiotalet och den ekonomiska jämlikheten var större än någonsin som en följd av statligt ingripande i ekonomin.
Ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman brukar tala om ”den stora komprimeringen” för att beskriva utvecklingen i USA decennierna efter depressionen. Vad det handlade om var en kraftfull utjämning av de ekonomiska skillnaderna i landet.
Vanliga löntagare och deras politiska representanter utmanade med andra ord den ekonomiska eliten och deras makt över det amerikanska samhället. Under några år framstod det faktiskt som om USA höll på att utvecklas till en modern välfärdsstat efter nordeuropeiskt snitt.
Men sen kom Nixon. Han var högerns reaktion personifierad. På några få år vred han utvecklingen i en helt annan riktning. Den stora komprimeringen blev en parentes. Under slutet av sjuttiotalet började de ekonomiska skillnaderna åter att växa. De rika blev rikare, de fattiga blev fattigare.
Nixon intalade mängder med amerikaner att USA var medelklassens förlovade land, ett småborgerligt paradis av skötsamma och strävsamma individer...
Trots sin brist på utstrålning lyckades Nixon upprätta starka känslomässiga band till stora delar av den amerikanska väljarkåren. Framför allt lyckades han spalta upp det politiska landskapet efter nya stridslinjer. Han fick medelamerikanen att känna sig mer hotad av ”dom där nere” än av ”dom där uppe”.
Det oroliga sextiotalet var självfallet ovanligt god jordmån för detta förvandlingsnummer. Allt verkade stå på spel: familjen, sexualiteten, religionen, patriarkatet, moralen – you name it.
Nixon spelade effektivt på många amerikaners oro för denna utveckling och på deras föreställningar om sig själva. Enligt Nixon var USA ett land av fria och hårt arbetande kärnfamiljer som nu pressades av feminister och allmän oordning, av arbetsmoralens förfall och av de svartas förmenta lättja.
Hans fixering vid lag och ordning, hans förakt för avvikelser, hans dåligt kamouflerade rasism och hans allmänt rigida livshållning – allt blev effektiv rekvisita i en nygammal berättelse om Amerika.
Nixon intalade mängder med amerikaner att USA var medelklassens förlovade land, ett småborgerligt paradis av skötsamma och strävsamma individer, en närmast oändlig villaidyll som hotades av brottslingar, narkomaner och annat ”slödder”. Men också av den nya kultureliten – det vill säga studenterna, journalisterna och kulturarbetarna – som enligt Nixon ingått en ohelig allians med samhällets alla orosmakare.
Mot kultureliten och den farliga underklassen ställde han den ”tysta majoriteten”, det vill säga det riktiga folket som knöt näven i fickan och drömde sig tillbaka till det trygga och fina femtiotalet.
Känns det igen?
Inte så konstigt.
Nixon var en av den första, ja, kanske till och med den första moderna politiker som på allvar lyckades flytta fokus från frågor om ekonomi och rättvisa till frågor om värderingar, och han var först med att göra lag och ordning till den dominerande frågan i politiken. Under hans tid påbörjades en förflyttning av politikens kärnkonflikt som vi fortfarande lever med. Nixon var en pionjär. Han såg och utnyttjade spänningen mellan det liberala och det auktoritära långt före någon annan politiker, samtidigt som han strök den klassiska konflikten mellan arbete och kapital ur ekvationen. Han talade aldrig om den ekonomiska eliten, om de superrika. Nej, den ekonomiska makten lämnade han i fred. Hoten kom alltid nedifrån.
Den förskjutning av politikens centrum som Nixon påbörjade har efter hand spritt sig över hela västvärlden. Moral- och värderingsfrågor samt lag och ordning har blivit favoritområden för västerländska politiker som inte vill störa den ekonomiska ordningen.
Man kan, utan att överdriva, påstå att vi alla idag lever med Nixons spöke.
Mattias Hagberg, författare
