veckans

Loreen fortsätter som ohotad Svensktoppsetta med Tattoo men hon är ändå inte helt ensam som drottning på tronen den här veckan. Här är Svensktoppen med Carolina Norén.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Loreen fortsätter som ohotad Svensktoppsetta med ”Tattoo” – men en annan riktig Svensktoppsdrottning är Miss Li som prickar in tre (!) låtar på listan. ”X” överraskar med att komma tillbaka, ”Ålderdomshemmet” är fortsatt nia och ”Hälsa Gud” är trea och fyller dessutom ett halvår på listan!

Bland veckans bubblare märks Linnea Henriksson med ”Två Delar”, Oscar Zia med ”Golvet I Hallen” och Per Persson & Nya Packet med ”Slagit Dank”. Miriam Bryant & Veronica Maggio får lämna med ”Under Någon Ny”.

Moa ”Cazzi Opeia” Carlebecker är veckans gäst i serien ”Svensktoppsstjärnan” bland annat aktuell som låtskrivare till ”Tattoo”.

Lyssna på en längre intervju med Moa Carlebecker HÄR!

Svensktoppen med Carolina Norén

Carola är veckans gäst i Svensktoppstjärnan. Varje vecka fram till jul berättar en tidigare etta sina bästa Svensktoppsminnen i programmet. Och givetvis så tar vi en ordentlig titt på toppstriden på listan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Carola är veckans gäst i ”Svensktoppstjärnan"

Carola missade ju sin Svensktoppschans vid genombrottet med Främling 1983, eftersom programmet då var tillfälligt nedlagt. Debuten skedde istället 1990 med melodifestivallåten ”Mitt i ett äventyr”. En låt omgärdad av mycket äventyr – när Carola framförde den i TV under melodifestivalen slocknade ju t ex TV-sändningen i Stockholm. Hör om det och vad Carola tycker om Svensktoppen idag!

Carola har haft sju låtar på listan och den senaste ettan fick hon 2020 med ”Säg mig var du står” tillsammans med Zara Larsson.

Svensktoppen 2022-11-13

Miss Li har under hela hösten dominerat toppstriden med ”X”, men förra veckan knuffades hon ned av Molly Hammar som också sjunger ut om en tidigare kärlekspartner. Molly behåller förstaplatsen den här veckan med ”Ingen Annan Rör Mig Som Du”. Miss Li tappar till fjärdeplatsen med ”X” men avancerar till andraplatsen med nya ”Hälsa Gud”.

På tredjeplatsen gör First Aid Kit comeback efter en veckas frånvaro med ”Out Of My Head”. Tove Lo är ny på listans sjätteplats med ”2 Die 4” liksom Norlie & KKV på niondeplatsen med ”En Så´n Som Han” som är en tolkning av Lasse Stefanz låt ”En Man Som Han”. Olivia Lobato får lämna med ”Syrener”, liksom Smith & Thell med ”I Feel It In The Wind” och Alesso & Zara Larsson med ”Words”.

Carolina Norén programledare och producent

Den här veckan ser Cecilia Blomberg hur nya politiska strategier tagit plats istället för gamla traditioner av samförstånd och förhandling. Veckans ord är kohandel.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När jag hör ordet Kohandel tänker jag direkt på den där scenen i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga när Emils pappa ropar in den galna kon Rölla på marknaden. Det är förstås Emil som förstår sig på och tämjer den galna kon. Ingen annan.

Och egentligen så är det väl det som termen kohandel i grunden handlar om. Att lyssna in och förstå och vara lite smart. Att driva igenom sin vilja med hög röst och hot funkar dåligt med djur. Det är oftast en dålig strategi även människor emellan.

Kohandel som har ett ursprung i det tyska ordet Kuhande, kreaturshandel, myntades för första gången i svensk politik 1933. Den då sittande socialdemokratiska minoritetsregeringen med Per Albin Hansson som statsminister gjorde upp med Bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp.

Socialdemokraterna behövde stöd för sin politik att bekämpa arbetslösheten. Bondeförbundet ville få igenom högre smörpriser och mer pengar till lantbruket. Och de kom överens. Lite extra bra kanske för att de trots sina politiska meningsskiljaktigheter var vänner. Dessutom skåningar båda två. Det var inte en slump att Bramstorp sen skrev Per Albins biografi.

Det är hur som helst händelsen 1933 som fött begreppet kohandel. En självklar benämning för svensk samförståndspolitik där man ger och tar i hopp om att alla inblandade parter till sist känner sig som vinnare. I svensk modern politik kommer den fackföreningstränade Stefan Löfwen gå till historien som den givne mästaren inom det här området. Inte principlös men extremt inriktad på funktionella lösningar och lugn. Han var en kohandlare av rang oavsett vad man tycker om hans politik.

Men vart tog kohandeln vägen under den senaste veckans politiska turbulens? En scen där olika partiföreträdare högljutt fäktat på om sin egen förträfflighet. Det får mig faktiskt att snarare tänka på fenomenet djurhetsning än kohandel – alltså kamphundar, tjurar eller varför inte tuppar? Finns det ens plats för nedtonad kohandel när politiska debatter allt oftare kallas dueller. Är det kamphundsraser som kommer att ge nya namn åt de roller som nu dominerar det politiska landskapet?

Ibland behövs absolut skarpa linjer mellan de politiska partierna så att inte allt blir en grå åsikt i mitten. Men när anfallen kommer för ofta och handlar om frågor som inte alltid är tydliga så trubbas effekten av. Det är då kohandeln i kulissen kan erbjuda lösningar bortom personlig prestige och snabba poänger. Kanske lite tråkigare men mer hållbart och långsiktigt.

Varje vecka väljer en medarbetare här på Kulturredaktionen ett ord som ligger i tiden. Den här veckan har Nina Asarnoj fokuserat på träden i Ukraina och valt ordet: Växtkraft.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här är ljudet av darrande asplöv. Människorna och träden lever tätt tillsammans, till och med i staden.

Den åttonde mars i år startade instagramkontot @mariupolnow. Kontot fungerar lite som Google Earth, den som tittar hamnar direkt i gatunivå, i ögonhöjd med de förstörda gatumiljöerna. Invånarna i Mariupol filmar staden från sina bilar. De trasiga husen, de svartbrända träden, bråten och de sneda lyktstolparna. Varje dag nya bilder, nya filmer, nästan allt är trasigt.

I mars gick det inte riktigt att se vilka träd som hade klarat sig, de svarta stammarna, grenarna som sträckte sig mot himlen, var alla träden döda? Många av gatorna i Mariupol är trädkantade, de höga bostadshusen är omgivna av buskar och rabatter. Det syns att den som planerat staden har varit noga med växtligheten, att träden och häckarna skapar trivsamma rumsligheter.

Nu ser alléerna ut som om blixten slagit ner, men inte bara i ett träd. Mer som en skogsbrand mitt i staden. De kraftiga stammarna är splittrade, ibland hänger grenarna på trekvart.

Jag undrar vad träden tänker, vad har människorna nu hittat på? Boken ”Trädens hemliga liv” kom från några år sedan och lärde oss att träden kommunicerar med varandra och varnar för fara. Vad säger de om brinnande klot från himlen? Finns det trädspråk för sånt?

Det är ofta vi människor som utgör hotet. Först klimatet och nu kriget. Ibland delar vi öde.

Något mer människofientligt än de bombade husen i Mariupol finns inte. Jag ser bilderna och de korta filmerna på mariupolnow varje dag. Ibland är bilden av en förstörd lägenhet med betongpulvrig soffa kombinerad med en kort text, en dödsruna över den person som bodde där och förlorade livet. Det går att trycka på översättning.

Nästa dag kommer nya bilder, nya svartnade träd och brinnande buskar. Redan tidigt i kriget talade Ukraina om återuppbyggnaden. Ja, ville jag säga, nu lagar vi alltihop och städar. Det är obegripligt mycket att städa.

Men det är något med tiden och träden och människornas cykler som inte stämmer. Träden har en helt annan tidslinje. Det kan ta tio-femton år innan ett äppelträd ger frukt. Trettio, fyrtio år innan lindarna och kastanjerna växt sig lika höga som husen.

Nu i skiftet mellan maj och juni kan man ändå se att några av träden har överlevt, en gren på ett i övrigt svartbränt träd grönskar. Några röda tulpaner slår ut bredvid ett höghus i smulor. En blommande syrenbuske intill en förvriden och förstörd lekplats. Vi måste tro på växtkraften.   

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mattias Berg som väljer "himmelsfärd".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kristi Himmelsfärd har firats sedan år 375. Samma år som hunnerna visade sig för första gången och Kejsar Gratianus inledde sin systematiska förföljelse av hedningar.Helgen ersatte den tidigare hedniska högtiden "Betessläppningen" - som dock märks än i dag ungefär vid den här tiden. Men då kallas det oftast "Kosläpp". Sedan Ikaros och André har de flesta av oss gjort en sorts himmelsfärder, i flygmaskin, och fått se molnen ovanifrån. En del har till och med rest upp i rymden och fått se hela jorden uppifrån.

Jag får googla den här helgen, på samma sätt som nästan varje år. Kristi Himmelsfärd.
Den högtid vi i vårt sekulariserade samhälle – enligt vissa undersökningar det allra minst troende i världen – ändå firar så grundligt.

Det vill säga genom att ta helt ledigt om det går. Gärna med en så kallad ”klämdag” efter, på fredagen, om vi kan.

Som väl är det enda sätt som vi i vårt till stora delar icke-troende samhälle verkligen firar en religiös helgdag på.

Detta alltså för vad som kallas Kristi Himmelsfärd. Eller Kristi Him, som vi brukar säga med vardaglig förkortning av helgen.

Som ändå behåller det högtidliga genitivet: Kristi, det vill säga Kristus, himmelsfärd – ett kasus som nästan inga andra uttryck har kvar i dagens svenska. Även när helgen ännu mer vardagligt kallas ”Kristi Flygare”.

Och det är här någonstans jag börjar googla.

Läser att Kristi Himmelsfärd har firats ända sedan år 375.

Samma år som hunnerna till exempel visade sig i Sydryssland, som ett varsel om vad som komma skulle: om den – citat – ”mörka medeltiden”.

Och samma år som den romerske kejsaren Gratianus, vilket väl också var ett slags varsel, påbörjade den systematiska förföljelsen av hedningar.

Alltså vad som i modernt managementspråk kallas implementering av den nya kristna läran.

Det är också efter den vi firar den här helgdagen.

För att högtidlighålla att Jesus efter Uppståndelsen fördes upp till himlen och lämnade oss människor kvar med bara oss själva här på jorden. I ”själens obotliga ensamhet”, som Hjalmar Söderberg skrev.

Jag går ut, tittar upp bland molnen och smakar på ordet Himmelsfärd. Tänker på andra med högtflygande planer.

På den antika mytens Ikaros, där vingarnas vax smälte när han kom alltför nära solen, och på vår egen Ingenjör Andrée med sin ungefär lika misslyckade luftfärd.

På att nog de flesta av oss människor sedan dess fått se molnen även ovanifrån – när vi flyger – och en utvald skara kommit långt ut i universum: då till och med fått se hela jorden ovanifrån.

Är det också en himmelsfärd, kan man undra. För var himlen börjar har vi nog diffust klart för oss – där uppe någonstans – men var slutar den egentligen? 

Jag går in igen, läser vidare. Om att Kristi Him ersatte en tidigare högtid i det hedniska samhället, innan implementeringen av kristendomen av Gratianus och andra alltså tog sin början.

Den högtiden kallades Betessläppningen. Av bokstavligen naturliga skäl: eftersom det helt enkelt var då man släppte ut korna på grönbete igen.

Detta sker förstås än i dag, ungefär nu. Dock utan tillhörande högtid mer formellt – även om det fortfarande kallas ”Kosläpp” och arrangeras inför inbjuden publik lite här och var.

När barnen hade det med skolan minns jag att de fick med sig hem en vacker, yster upplevelse av djur i nästan frihet. Plus varsitt mjölkglas med en ko utanpå från det stora mejeriföretaget.

Det är väl också ett sätt att högtidlighålla något i ett delvis så sekulariserat samhälle.

Där naturen ofta får ta religionens plats, i våra hjärtan – om än inte i själva almanackan längre.

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mikael Timm som väljer eller blir kanske snarare vald. Veckans ord är medlem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ledamot, ansluten, representant, intressent, deltagare, anhängare?

Anhängare…

Hmm.

Ja, något av detta stämmer säkert. Denna vecka inser jag att jag lever mitt liv mellan tillstånden ansluten och anhängare. Nu senast har jag blivit medlem i Nato. Utan att skicka in anmälningsblankett visserligen, men så är det med föreningar nu för tiden. Man blir med utan att göra något alls. Om detta kunde man säga något elakt men kanske visar det att vi lever i den bästa av världar. Man får liksom livsidentiteten till skänks utan att behöva gå i analys eller göra något jobbigt. Någon okänd vill en väl utan att man ens bett om det.

Man är inte ensam utan med i en större, må vara svåröverskådlig gemenskap. Man är medlem. Vilket betyder att man hänger ihop med omvärlden.

Hmm

Om allvarliga ting bör man tala lättsamt. Jag är föga intresserad av Nato men noterar att i debatten om Nato så har Marx citerats flera gånger. Ja, inte han med skägg utan han med mustasch. Groucho alltså. "I refuse to join any club who would have me as member". Jag vill inte bli medlem i den förening som accepterar mig som medlem", sade Groucho Marx. Ungefär. Rent biografiskt var det en elakhet riktad mot folk i Los Angeles som ville vara med i country clubs, men det är alltså allmängiltigt.

Vi är alla medlemmar, Vi är alla anslutna varken vi vill eller ej.

Själv är jag, ja, förutom i Nato, medlem i ett otal organisationer: båtklubbar, cigarrklubbar, olika yrkesorganisationer, bostadsföreningar, vinklubbar, ännu fler båtklubbar, bilklubbar och inte minst massor med klubbar som har med konsumtion att göra. Jag är till och med medlem av en slags hårschampoklubb tror jag.

Vid enstaka tillfällen händer det att jag upplever detta som stressande. Jag menar en organisation som företräder mig vill något motsatt till en annan organisation som jag också tillhör.
Bägge föreningarna vill mitt bästa. Men ändå.

Milan Kundera, vars fanclub jag förstås tillhör, skrev någon gång om bli tillskriven olika identiteter: jag är konsument, boene, trafikant, väljare, och så vidare.

Kundera ironiserade men jag försöker vara lite avspänd inför all denna organiserade välvilja. Så fort någon – vanligtvis en kassör – frågar om jag vill vara med i deras klubb svarar jag entusiastiskt "ja"! Vad klubbens syfte är betyder föga.

Alla klubbar har samma mål: att undvika, ja, att upphäva kaos. Blir personen som registrerar medlemmar lite misstänksam över mitt snabba stöd säger som Groucho:

"Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra!"

Men medlemskap räcker bara så långt. Kaos är starkare än stadgar. När jag möter någon verkligen är en principfast anhängare eller motståndare till något betänker jag ett annat av Grouchos ord:

"Hemligheten med livet är ärlighet. Kan Du fejka det, så fixar du allt."

Så jag får nog gå med i FFF – föreningen för fejkare. Eller så bildar jag den själv. Ja, Du som lyssnar till detta är automatiskt medlem.

Ordet "schlager" dök upp i svenska på 20-talet, med en artist som Karl-Gerhard.Först användes det för allt som var nytt och populärt. Nu har det börjat försvinna.Kulturredaktionens Emma Engström vill ta tillbaka ordets status, eftersom det passar bättre än "mello" för en tävling som blir allt mer politisk.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Varje vecka väljer någon på kulturredaktionen ett ord i tiden. Felicia Frithiof ser sig överallt indragen i team.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Är du team Aniston eller team Jolie?

Var ett ställningstagande större delen av jordens befolkning behövde göra vid mitten av 00-talet. Här fanns ingen neutral position, du hejade antingen fram den försmådda hustrun i det upplösta A-listeäktenskapet mellan Jennifer Aniston och Brad Pitt, eller också den – då – nya kärleken Angelina Jolie.

Några år senare återuppstod den universella lagindelningen i ett obegripligt men harmlöst val mellan en varulv och en vampyr som föredragen fiktiv romantisk partner i "Twilight"-serien. Är du team Edward eller team Jacob?

Ett par år in på tjugotalet har teamandan trängt sig in i varje vrå av livet. Vi är inte ett par, vi är ett team. Inom vården och skolan jobbar man inte längre i arbetslag utan i – ja, ni fattar. På jobbet är vi team havremjölk eller team komjölk i kaffet. Vi åker åter, i ett svårt anfall av svengelska, på övningar i teambildning. En del av oss kommunicerar i Teams, men det finns också andra digitala mötesverktyg. Zoom, till exempel, som ligger väldigt nära det högtyska ordet "zoum" med samma ursprung som det engelska "team". Vilket från början syftar på en grupp dragdjur. Till skillnad från svenskans "lag", som i stället härrör från ett festligt sällskap eller gille.

Jag vet inte vad det säger om oss att vi hellre använder dragdjur än festsällskap som förebild för en gruppgemenskap.

Men för varje notis jag får av "Team Havremjölk" i Teams stiger en sorts maktlös panik över att jag aldrig mer kan hålla mig alliansfri ifråga om mjölkdryck. Jag har avkrävts en lojalitet. Men jag kommer ifrån ämnet. Nej, det handlar inte om Nato, era möp:are (militärt överintresserad person, reds. anm.), det här är trots allt ett kulturprogram. Så:

I dag är frågan envar måste ställa sig: Är jag team Depp eller team Heard? Och här tycks hela internet ha bestämt sig.

Förtalsrättegången mellan skådespelarna och tidigare makarna Johnny Depp och Amber Heard, som båda anklagar varandra för relationsvåld, har livesänts online i ett antal veckor. Det är djupt privata detaljer om våld, missbruk och ett kraschat äktenskap som tävlingsunderhållning.

Normalt sansade personer i min närhet följer rättegången slaviskt. En kommenterar att det enligt henne tydligt är "Depps team som håller en ton som är mest konsekvent och trovärdig". Jag orkar inte påpeka att rättegångslogiken ser ut så, det har inte blivit Heards tur att vittna än. Men hatet som väller fram är kompakt, tre miljoner personer kräver att Amber Heard sparkas från sin kommande film.

Jag kan leva med att avkrävas lojalitet för den ena eller andra sidan i alla frågor från hur man bäst introducerar sitt spädbarn för mat till vilken mjölkdryck jag har i kaffet, men jag drar gränsen vid skuldfrågan i en rättegång som kretsar kring relationsvåld. Festen är slut, det är teamifiering i sin värsta form. Ett frustande oxspann som rusar fram.

Varje vecka väljer någon av Kulturredaktionens medarbetare ett ord i tiden. Mattias Berg har valt ordet "kvitter". Eller "Twitter", som det kan heta på engelska.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är ju magi. Man lystrar, hisnar, drömmer - och frågan är väl om det finns något vackrare ljud i naturen.
Möjligen humlor ibland, vågors kluckande, svalornas skrin högt upp i himlen som en föraning om att sommaren faktiskt kommer det här året också.

Men koltrasten är alltid underbar. Inte minst för någon månad sedan, då den i Stockholmsområdet plötsligt dök upp ur mörkret tidig morgon eller sen eftermiddag.
Ofta omöjlig att lokalisera, ett svävande ljud bara, någonstans ur det då fortfarande nästan blåsvarta mörkret.

Jag är självklart inte ensam om att älska koltrasten.
2015 utsågs den i en stor omröstning med 55 000 deltagare med viss marginal till Sveriges Nationalfågel - säkert, inte minst, för kvittrets skull.

Och det där ordet är ju högaktuellt på så många sätt.
Kvitter, eller "Twitter" som det kan heta på engelska. Bland annat för att Elon Musk nyss köpte den sociala medieplattformen för drygt 400 miljarder kronor.
Och för att det just nu låter för fullt ur buskar och träd. Kvittras och twittras, överallt, både analogt och digitalt.

En viss algoritm har tydligen beräknat att det finns ungefär 50 miljarder vilda fågelindivider i världen. Man kan då jämföra det med att människan på sitt sociala medium twittrar ungefär 340 miljoner gånger dagligen.
Det måste i så fall betyda att fåglar kvittrar mycket mer än vad vi människor gör – alltså twittrar. Vilket ändå känns rätt skönt.

Sedan börjar jag fantisera om hur det skulle låta om fåglarnas kvitter liksom kunde översättas till twitter. Vilket deras budskap på max 280 tecken då skulle bli.
Mycket skulle säkert bli manligt skryt, ungefär som på vår sociala plattform. Kanske något sådant här i koltrastens version:

"Det är jag som har den mest blänkande kolsvarta pälsen, gulast näbb och sjunger absolut vackrast av alla killarna i trädet, jag lovar.

Och kommer att ge dig helt överlevnadsdugliga småungar, som så småningom kommer att sjunga nästan lika vackert som jag. Vi ses vid närmsta holk!"

Men det är väl rätt skönt det också: att naturen nog inte så enkelt kan översättas till socialt medium,
Sedan kan man ju ändå undra vad fåglarna själva uppfattar av allt sitt kvittrande. Om det är fågelspråk eller lösryckta läten eller kanske mest tomt skryt.

Jag kan inte låta bli att föra analogin ännu längre - och börja fantisera om hur det skulle låta om twittrare i stället förvandlades till kvittrare, alltså från människor till fåglar.
Mycket skärande oljud skulle det bli av våra korta meddelanden, tror jag, snarare än skönsång.

Åtminstone ingenting som kan mäta sig med koltrasten.
Vår bästa kvittrare, twittrare. Alla kategorier.

Varje vecka väljer någon av Kulturredaktionens medarbetare ett ord i tiden. Katarina Wikars har valt ordet inflation

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Inflation betyder att priserna stiger i allmänhet, så att du kan köpa färre varor och tjänster för samma mängd pengar.

Vem är det som pratar med oss i du-form? Det är ju statistikbyrån. 

På tevenyheterna flimrar tomaterna förbi i mataffären, de har blivit väldigt mycket dyrare. Nästan 30%. Och kaffet. Och för att inte tala om bensinen.

4,6% förespås inflationen stiga i år. Eller var det redan 6 %? Läser jag en gammal tidning?

Riksbanken anser att en inflation på 2 % per år bra för samhällsekonomin. Så har det varit sen 90-talet då det stökade till sig ett tag. Detta har lett till låg ränta i decennium, till och med en på minus.

Jag som är en kulturmänniska och bara gjort balansräkningar över känslolivet känner ett skriande behov att förstå ekonomi om än sent i livet och låtsas att inflationen är en metafor. Om man säger att det gått inflation i något betyder det att det blivit för mycket av det. Om det går inflation i en relation så borde det betyda att man setts för mycket. Att känslokapitalet urholkats?

Det här duger inte, jag tar ett fast grepp om ekonomijournalisten Andreas Cervenkas nyutkomna bok "Girig-Sverige. Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika" och häpnar redan efter första kapitlet: Här kan man lära att det genomsnittliga kvadratmeterpriset på bostäder har stigit med 800% mellan 1996 och 2021 i Sverige. Och att prisuppgången på bostäder inte räknas med i Konsumentprisindex, för prisnivån på konsumtionsvaror har under samma period stigit med 33%. "Priset på bostäder har ostört kunnat löpa amok utan att ge avtryck i den officiella inflationen", skriver han. 1996 kunde man köpa 200 kvadratmeter bostadsrätt i Sverige för en miljon, idag bara 22 kvadratmeter för samma summa. Det är inflationen som tuggat i sig rum efter rum tills bara en pytteetta återstår. Takvåningarnas priser slår i taket mellan vi förfasar oss över tomaterna.

Jag ber poeten Johan Jönson att förklara inflationen i två meningar men han klarar det i en: "Kapitalets hemsökelse av sin egen fiktion, betalat och bortjagat av lönearbetets svett; om och om igen."
  
1933 beskrev Svenska Akademins ordbok inflation så här: Uppskruvning av prisnivån medelst ökning av mängden av utlöpande sedlar och andra betalnings- och kreditmedel. Inflation är ett nationalekonomiskt ormbo konstaterar Cervenka.

Jag å min sida försöker göra en katalogdikt à la Sonja Åkesson av nyhetsrubriker angående inflationen:

Valfläsk eldar på inflationen
bensin på brasan
djupa hål i hushållskassan
livsmedel svagt draglok för inflationen
skenande priser

Om inflationen var ett djur skulle det då vara en skenande häst? Om inflationen var ett ljud skulle det då vara en krasch eller en droppe som när vi tittade åt andra hållet långsamt urholkade stenen. Hur skulle den ta sig ut om den hade kropp och själ? In-fla-tion in-flamma-tion. Förklara dig för mig.

Varje vecka ger vi en medarbetare i uppdrag att utse veckans ord, denna vecka har Gunnar Bolin valt ordet Vårkänsla.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den här årstiden är svår att beskriva utan att man hamnar i klyschträsket. Allt är sagt, men detta till trots så är vi mitt i den tid på året som påverkar mig allra mest. Sommaren må vara mer uppenbart underbar, men våren är lika överraskande efterlängtad när den envist kommer åter år efter år.

Ja, endast slitna uttryck hörs i mitt huvud... "det obarmhärtiga men ändå så livgivande ljuset", "kvitterbusken med sparvar", "koltrastens sång", "vinterns gamla hundskit som ligger allt gråare i rabattkanten".

Jag bläddrar i almanackan för att planera något och hamnar plötsligt på andra sidan midsommar. Hur är det möjligt? Är det bara så få veckor kvar ....?

Ni hör... allt är redan sagt, som att det går så fort, i april "den grymmaste av månader" för att gå till poesin och citera en annan lite sliten mening, denna skriven av T.S. Eliot.

Men ändå, känslan är inte mindre reell om än banal: tiden går fort, carpe vere, grip våren. Fågelskåda, skogsbada, djupandas vid en skogstjärn, lägg dig raklång i en vitsippsbacke, drick ett glas rosé vid en bristfälligt uppvärmd södervägg. Eller välj nån annan vårkliché.

Till traditionen att besjunga våren finns också den mörka sidan, lyckans och ljusets motpol. Dels det högst reella som pågår bortom den scilla - och vitsippebeklädda horisonten, men också den alldeles privata känslan av att det nya skarpa ljuset äter upp en...

Även den känslan grundligt besjungen. Litteraturen är full av skildringar där lyckan bor granne med den värsta smärtan, en sorts diktad bipolaritet. Mjältsjuka, sa Tegnér. Stagnelius konstaterade att Kaos är granne med Gud.

Tegnér kan nästan uppfattas som att han gottar sig i ångesten när han släpper loss svartalfen i just dikten Mjältsjukan, där poeten står på levnadsbanans höjd och ser hur gott allt är när svartalfen hastigt uppenbarar sig:

Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,

Och sol och stjärnor mörknade i hast

och så en bit längre fram:

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,

En urna blott med livets aska i.

Är det en vårkänsla för vår tid? Förhoppningsvis kan en text av en annan poet skriven drygt ett hundra år senare också stämma, Werner Aspenström må förefalla lite äppelkäck bredvid det ångestskummande tilltalet hos Tegnér, det må vara som det vill med det, något av vårkänsla rymmer ändå hans dikt:

Gråvädersdagen trycker mot takåsen.

Det luktar mögel och sorgsenhet.

I hjärtats ena kammare molar raseriet,

iden andra sitter döden och gäspar.

Plötsligt kan glädjen uppenbara sig,

morgonfräck, nästan prålande,

som tuppen på en gödselstack.

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord i tiden. Emma Engström har fastnat för "hjälte".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Få har vid det här laget missat att Ukrainas president Volodymyr Zelensky började som skådespelare. Att han ofta har spelat alldagliga män som mot all förmodan blir hjälte. Och att det är paradoxalt att han själv nu är en hyllad president som får demokratier över hela världen att öppna sina innersta politiska rum för honom.

När medier beskriver Zelensky är det ofta med ord som "hjälte" och "hjältemodig". Men vad är egentligen en hjälte?

Manusförfattare brukar framhålla fem egenskaper när de skriver fram en modern actionhjälte: att han, det oftast är en han, måste vara en bra ledare, vara modig, motståndskraftig, självuppoffrande och ha tydliga värderingar.

I verkligheten är det förstås mycket mer komplicerat, eftersom det alltid är omvärlden som ger hjälten sin status. Ofta i efterhand, i form av en hjältemyt som antingen badar i blod, eller i personliga uppoffringar. Antikens heroer slaktade sig in i eftervärlden, medan Jesus bara offrade sig själv. Och de här två: ta andras blod eller ge av det egna är i olika blandningar än idag det som bygger en hjälte. Även i det svenska ordet finns offret: ordet hjälte har samma grund i fornnordiska som ordet för svärdsfäste.

Att utnämna någon till hjälte kan också vara ett sätt att driva politik. Att visa att den egna saken är den rätta, att den inslagna vägen är framgångsrik. Som i den bioaktuella iranska filmen A Hero, där en fånge på permission plötsligt får en officiell hjältestatus. Han har hittat en väska med guldmynt, som han lämnar tillbaka till ägaren. Det finns många gråzoner i händelseförloppet, men eftersom berättelsen passar politiska syften lyfts hans oegennytta till skyarna i tv och av fängelseledningen. Lika snabbt som han hyllas, ifrågasätts hans moral och han är åter en simpel förbrytare i samhällets ögon.

Regissören Asghar Farhadi har själv vittnat om hur han själv har råkat ut för de tvära kasten mellan att vara hyllad och smutskastad, och har även anklagats för att ha stulit själva idén till filmen "A Hero".

Och ibland är det svårt att hänga med i vem som är hjälte och vem som bara är en skurk. Ett färskt exempel på det är Will Smiths försök att med våld försvara sin frus heder under Oscarsgalan i söndags. När komikern Chris Rock skämtade om Jada Pinkett Smiths rakade huvud, antog Will Smith en roll han många gånger spelat, en rättmätig hämnare, en försvarare av gott, en all american hero, som gav sin motståndare en smäll på käften. Många andra såg istället en Don Quijote som förblindats av riddarhistorier och slogs mot väderkvarnar.

Och det var nog bara stressen som fick honom att bli filosofisk under sitt tacktal och råka säga "art imitates life", när han just har gett ett pedagogiskt exempel på Oscar Wildes kända citat: "livet imiterar konsten mycket mer än konsten imiterar livet."

Ukrainas president Volodymyr Zelensky har förstått kraften i att låna från myterna, och att ta det som fungerar 2022. Blodtörstiga halvgudar göre sig icke besvär, hellre en vanlig kille som gjort sig känd för att spela en annan vanlig kille som plötsligt förvandlas till en hjälte.

En extra kort sändning med 3 fantastiska samtal från veckan som gått, en otroligt svår gåta och Magstarka rummet. Extra kort men extra gott!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord i tiden. Gunnar Bolin har fastnat för "tro".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord i tiden. Jenny Teleman har fastnat för "domedagsskrolla".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När man suttit i veckor och skrollat nyheterna nonstop, hukat med instängda småbarn i källarhål i Ukraina, sugit i sig fragment av förtvivlade, nedsparkade gatuprotester i Moskva och lyssnat på Natoexperter tills huvudet brinner, och så har eventuellt hela dan gått. Då kan det komma fram en redig bekant och säga snällt: "Men sluta nu att domedagsskrolla."

Ett nytt ord som dyker upp allt oftare i hetsigt nyhetsläge. Och lite blyg blir jag när någon omtänksamt ber mig sluta och i stället titta lite på krokusen, för vem vill vara en domedagsskrollare? Det låter ju stört, infantilt, kontaktlöst.

Men att verkligen domedagsskrolla det är något annat. Det är att konstant leta efter och hamna bland nyheter främst skyfflade via sociala medier som förstärker just din största skräck. Bekräftar att precis allt är på väg mot den. I fel riktning. Som att till exempel bara läsa klimatnyheter om Kinas kolgruvor utan att hitta en enda nyhet i flödet om lyckad omställningsteknik. En världsbild som utifrån dina klick ger allt fler texter och klipp som säger att till exempel trafficking, barnarbete, svält, pandemier, korruption är hela berättelsen om världen.

Domedagsskrollande kan till exempel snabbt bekräfta att en viss religions utövare håller på att ta över hela världen! Vilken religions som helst. Det är ingen helt lyckad metod och definitivt läge för krokuspaus.

Negativa nyheter är ett annat begrepp. En dynamik som har att göra med att nyhetssändningar ofta rapporterar det mest dramatiska, det jävligaste som skett den här veckan.

Det är för att det är välkänt svårt att göra motsvarande snabba svep över det bästa som hänt den här veckan, eftersom det är längre bågar i den goda utvecklingen. Samt att journalistens uppdrag är att skildra och ifrågasätta vilket gör nyheter om till exempel inrikespolitik definitivt är nästan monotont problemorienterade kan det tyckas.

Det här kan vara lite tjatigt och det finns sajter, ska sägas, där man kan prenumerera på så kallade good news, goda nyheter. Fast, det är väldigt många enskilda hundvalpar som räddas ur brunnar i dem och det kan bli lite snett.

Men tillbaka då till anklagelserna om att domedagsskrolla när man hetsäter fria, självständiga redaktioners rapportering om kriget i Ukraina. Det här att vilja veta allt så gott det går, ha nitton olika korrespondentperspektiv i örat under ansvarig utgivare och kontrollerade källor. Att krama den notisblippande mobilen dygnet runt som trösttrasa, förklaringssnöre och verklighetsanknytning är i all sin fasa och smärta inget domedagsskrollande det är att paradisskrolla sin fria press.

Nåt att drömma om i Ryssland. Något att slåss för i Ukraina.

Så tjata inte på mer på pappa när hon vill titta på nyheterna. Igen.

Varje vecka väljer en medarbetare ett ord i tid. Katarina Wikars har valt "ekolod".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den tyska författaren Walter Kempowski  livsverk var "Das Echolot" - "Ekolodet", en gigantisk kollektiv dagbok från kriget.  Ett monumentalt minnescollage. I årtionden samlade han material från vissa veckor av andra världskriget:  dokument, brev, notiser, fotografier och till slut hade han 8000 dokument och 100 000-tals fotografier, han måste bygga ut huset.

Det blev slutligen 10 band som gavs ut mellan 1993 och 2005, de enskilda vittnesmålen stiger upp mot ytan innan glömskan grumlar allt. Och det har vi inte råd med menade Kempowski.

Av en händelse hittar jag en essä av den tyska författaren Jenny Erpenbeck om Kempowski. Den heter "Can we ever escape history?" Hon kallar hans författarskap ett motgift mot det han tvingades genomleva som ung.  Han föddes1929, växte upp i hamnstaden Rostock som bombades 1942, såg de utmattade flyktingarna komma av båtarna österifrån i krigets slutskede, fadern stupade på Östfronten och efter kriget blev Kempowski anklagad av Sovjetunionen för att vara amerikansk spion och satt åtta år i fängelse. När han kom ut var det i DDR och han tog sig till väst, blev lärare och författare.

Varför klarar sig ett hus och ett annat inte när det faller bomber, varför dör en femtonåring i krig och en annan klarar sig? Frågorna om slumpen, ödet och historiens malström, kan en människa göra skillnad eller är mänskligheten dömd att misslyckas gång på gång på grund av glömska och godtycke?

Det var dessa frågor som upptog Kempowski. Själv sa han att åren i fängelset lärt honom lyssna, och i "Ekolodet" finns otaliga vittnesmål: Erpenbeck berättar om brevet från den svältande ryska soldaten till fästmön, instruktioner från Himmler att anlägga en örtträdgård i Dachau, en judisk kvinnas självmord, motståndskämpen Sophie Scholls anteckningar om Gud. Den enskilda människans förtvivlan, hopp, sorg, egoism, ondska ljuder där genom historien, vem lyssnar?

Och idag: Bilderna inifrån Ukraina, människorna på flykt, ibland möter vi en blick, hör en gammal kvinna gråta, ser ett barn med gosedjur bakom en immig tågruta. På några mikrosekunder för den nya tekniken ut deras vittnesmål i upplagor av miljoner på alla plattformar i världen. Det som människorna i den gamla tiden fick vaska fram ur glömskan bildar redan ett monumentalt kollektivt rop.    

"Efter varje krig måste någon städa upp." Så börjar den. Den polska nobelpristagaren Wislawa Szymborskas dikt ”Slutet och början”. "Efter varje krig måste någon städa upp". "Det gör sig inte på bild och pågår i åratal." Men hör, i sista strofen hopp:" I gräset som täcker orsak och verkan måste väl någon ligga med ett ax mellan tänderna och titta upp i molnen." Då när någon burit bort de rostiga argumenten till sophögen.

Victor Leksell blir veckans stora vinnare när hans Eld & Lågor avancerar till förstaplatsen. Victor som dessutom är tvåa tillsammans med Miriam Bryant med Tystnar I Luren.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Albin Lee Meldau klättrar också starkt och är nu trea med ”Josefin”. Abba tappar till fjärdeplatsen med ”Don´t Shut Me Down”. Darin blir veckans enda nykomling med ”Holding Me More” som går in på tiondeplatsen. Molly Sandén får lämna med ”Nån Annan Nu”.

Veckans bubblare på Svensktoppen

Gustaf & Viktor Norén är aktuella som bubblare med ”Guldet Blev Till Sand” liksom Peter Jöback med ”Falla Fritt” och Thomas Stenström med ”Sweet Jackie”.

Carolina Norén - programledare och producent
carolina.noren@sverigesradio.se  

Anna tar gnället till nya höjder med en stentuff jingel. I dagens avsnitt riktar hon sökarljuset mot alla som gör sig märkvärdiga när de kommer hem från Barcelona.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hector ljuger för sin tjej och tar heder och ära av delfiner.

Susanna avslöjar för Kalle att hon har börjat sända fredagsradio i Tyskland. Kalle reder ut varför "årets centerkvinna" heter Christofer. Och hur lång är egentligen en kvadratmeter?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Fredag i P1 kavlar Kalle Lind och Susanna Dzamic upp ärmarna och vaskar fram guldklimparna ur veckans nyhetsflod.

Susanna överöser oss med goda nyheter från Serbien. Kalle går igenom hur Håkan Juholt förädlade det svenska spåret. Och varför vill ingen hantverkare ha Susanna kök?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Fredag i P1 kavlar Kalle Lind och Susanna Dzamic upp ärmarna och vaskar fram guldklimparna ur veckans nyhetsflod.