Sedan coronapandemin bröt ut har många drabbats av insikten om att tillvarons förutsättningar inte var så stabila som vi kanske inbillade oss. Frida Anund funderar över livet i tider av osäkerhet.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Det är den 5 november när jag påbörjar den här redogörelsen.” Så inleds Marlen Haushofers roman Väggen från 1963 i svensk nyöversättning av Rebecca Lindskog. Huvudpersonen som den 5 november har fattat pennan är en medelålders kvinna. Hon har följt sin kusin på en semestertripp till familjens jaktstuga i Alperna. Så fort packningen stuvats in i huset ger sig sällskapet av ner till byn för att ta en öl på värdshuset. Bara kvinnan stannar kvar. Morgonen därpå vaknar hon i ett hus som fortfarande är tomt. Ingen kom hem kvällen innan och snart måste hon fråga sig om någon någonsin kommer återvända. Runt jaktstugan har en genomskinlig vägg rest sig.
Jag läser Haushofers bok sommaren 2020. Jag har rest till familjens sommarstuga, något jag ofta gör men den här gången är inte jämförbar med något tidigare tillfälle. Runt gården där stugan ligger har Coronapandemin slagit ner och livet har för många, inklusive mig själv, förändrats i ett slag. Alla mina planer har ställts in, och hastigt och lustigt har jag flyttat in i stugan på obestämd tid. I bilen, som är min enda länk till yttervärlden ligger en flaska handsprit och en förpackning våtservetter. Himlavalvet är tomt på flygplan, som om en osynlig vägg rest sig runt gården och spärrar vägen för varje pilot.
I Haushofers bok fortsätter tiden sin gilla gång trots den absurda situationen. Praktiska problem måste lösas, framförallt den nyfunna kon behöver mjölkas och utfodras. Kvinnan har många viktiga beslut att fatta om hon ska överleva den kommande vintern ensam i jaktstugan.
Min egen tillflykt i den svenska skogen är inte en fråga om liv och död. Snarare tänker jag att jag borde passa på att njuta av det oväntade avbrottet i tillvaron. Det är sommar, sjön är varm och i skogen mognar blåbär och hallon. Men på natten ligger jag sömnlös, ett mystiskt brummande ljud håller mig vaken. Jag går ner till elskåpet i hallen, vrider av strömbrytaren och ser dioden på kylskåpet slockna, men brummandet fortsätter. I flera dagar letar jag efter källan till oljudet. Till sist måste jag förlika mig med tanken på att ljudet kommer inifrån mitt huvud. Jag bokar en tid hos öronläkaren. Väl där får jag lovord för mina fina hörselgångar. Det finns inget fel på mina öron. Men var kommer ljudet ifrån i så fall? Läkaren, en trevlig äldre dam, lägger ifrån sig sina redskap. Hon säger att kroppen kan reagera på påfrestande situationer och så frågar hon om något i mitt liv har förändrats på sista tiden.
Det finns ett ord som spökat under hela pandemisommaren: limbo. Jag lever i limbo. Jag har tappat kontrollen över mitt liv. Jag väntar utan att veta vad jag väntar på eller hur länge jag måste vänta. Jag sitter i trädgården och väntar och läser, och kvinnan i Haushofers roman väntar med mig. Hon blickar mot horisonten. Hon väntar ömsom hoppfullt på en räddare och ömsom bistert, med handen om geväret, på en okänd fiende.
Ordet limbo kommer från latinet och går att översätta till gräns. Begreppet kan härledas till 1200-talet och Thomas av Aquino. Han var en av den katolska kyrkans inflytelserika tänkare och han introducerade limbo bland annat för att lösa frågan om vad som hände med de barn som dog innan de hunnit döpas. De som inte förtjänade helvetet men som heller inte kunde komma till himlen. Thomas av Aquino introducerade limbo som en barmhärtighetsåtgärd, ett helvetets förgård åt de odöpta. Om han nu tänkte sig en förgård, det var i alla fall vad Dante Alighieri föreställde sig i sin Gudomliga komedi. Dante lät sina hedniska hjältar få vistas i Limbo för att de skulle undkomma de lägre kretsarna i hans Inferno.
Jag ligger sömnlös i stugan med det oavlåtliga brummandet i huvudet och tänker att både Thomas av Aquino och Dante underskattade det fruktansvärda i att fastna i ett gränsland. Vår förståelse för begreppet limbo skiljer sig så klart från de medeltida männens. Få skulle idag förknippa limbo med barmhärtighet. För mig är sinnebilden av limbo dagens gigantiska flyktingläger. Många som tvingats på flykt fastnar i ett gränsland mellan det helvete de lämnat och drömmen om ett bättre liv. För den som hamnat utanför tillvaron på det sättet och fastnat i limbo kan världen vara en mycket farlig plats, inte minst för att människans psyke inte verkar kunna hantera en sådan situation särskilt väl. Det är som om människosläktet har en gemensam akilleshäl, vi vill veta vad morgondagen har att erbjuda, vi vill i alla fall tro på illusionen att vi vet.
För kvinnan i jaktstugan är hoten många; olyckor, sjukdomar, en man någonstans, med en yxa. Och så finns det hotet som gör att hon den 5 november letar fram en penna och börjar skriva sin redogörelse, just det inre hotet, galenskapen som lurar, som kanske redan fått fäste? När kvinnan i jaktstugan fattar pennan den 5 november skriver hon:
”Jag skriver inte för att jag tycker om att skriva; det har bara blivit så att jag måste skriva för att inte förlora förståndet.”
Väggen är en modern klassiker och en av storheterna med boken är att den går att tolka på så många olika sätt; som en psykologisk skildring, en postapokalyptisk text eller en civilisationskritik. Många som läst boken frågar sig om väggen finns på riktigt eller om den bara förekommer i kvinnans huvud. Under min läsning blir den frågan aldrig relevant. Coronapandemin låter mig erfara en vägg som är lika osynlig och på många sätt lika brutal som den runt jaktstugan. Vi genomlever enformiga dagar avskurna från omvärlden, kvinnan och jag. Liksom hon, staplar jag ved om kvällarna, småpratar med djuren på gården och påtar i landet. Vad spelar det för roll om dessa väggar finns på riktigt eller inte om de, oavsett svaret, hindrar både mig och kvinnan från att återgå till våra vanliga liv.
Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike och levde som hemmafru i en borgerlig miljö. Hon hann under sin livstid uppleva flera omstörtande samhällsförändringar i ett Österrike plågat av världskrig och politiska kupper. Haushofer, tänker jag, levde ett liv som präglades av både osynliga väggar och plötsliga omvälvningar. Jag läser hos henne en ödmjukhet inför att världen kan förändras över en natt. Hon lät sig inte invaggas i någon illusion av stabilitet, och hon hade ingen övertro till det egna jagets makt över sig själv eller sin omgivning.
En sådan inställning till livet innebär kanske att allt är limbo. Vi befinner oss i någon sorts förgård, i ett gränsland mellan födelse och död. Limbo blir då människans utgångspunkt, hennes grundtillstånd i världen. Jag tycker mig se den här idén framträda i Haushofers beskrivning av kvinnans relation till sin katt. Hon skriver:
”Katten och jag var gjorda av samma materia, och vi satt i samma båt, som med allt levande drev mot de stora mörka vattenfallen. Som människa hade jag bara äran att inse det, utan att kunna göra något. En något tvivelaktig gåva från naturen, om jag tänkte närmare på saken.”
Frida Anund, skribent
