Solastalgi – sorgen när en kär miljö förändras: Marie-Louise Kristola, Stockholm

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Hur svarar man ett barn som säger, ”Jag är hungrig”?

De vanliga svaren brukar vara, maten är klar snart. Eller, du ska få äta om en stund.

Men hur svarar man ett barn som inte har fått äta på flera dagar. Ett barn vars föräldrar inte har någon aning om när de får tag i nästa måltid. En måltid som kan bestå av djurfoder, vilda växter eller hundkött.

För två veckor sen hade jag ett telefonsamtal med 8-åriga Menna, som bor tillsammans med sin familj i Jabalia i norra Gaza.

Ett samtal som kommer etsa sig fast i mitt minne, för resten av livet.

Menna och hennes storfamilj tvingades äta hundkött, efter att ha varit utan mat i tre dagar.

Mennas farbror berättade att området de bor i, var omringat av den israeliska armén, som sköt mot allt som rörde sig. Ingen vågade lämna hemmet, för att hitta något att äta.

En hund sökte skydd från bomberna hos familjen.

Inte visste det skrämda husdjuret, att det inte finns någon säker plats i Gaza.

Papporna i familjen bestämde sig för att slakta hunden, när de såg sina barn blekna och förtvina av hunger mitt framför ögonen på dem.

Ett samtal med familjen i Jabalia på 40 minuter, kom att skaka om de mest basala sociala beteenden, som jag har lärt mig, under mina dryga 40 år.

Helt plötsligt tappade jag alla artighetsfraser, som man börjar och avslutar ett samtal med.

Allt som skulle kunna komma ut från min mun, kändes olämpligt.

Att börja ett samtal med människor som har kommit till en punkt, där de önskar att få dö av bomber, i stället för att dö långsamt av svält, med frasen ”hur mår ni?”, kändes så opassande.

Att avsluta samtalet med att säga ”ta hand om er”, kändes som ett hån.

Jag ville passa på att ställa så många frågor som möjligt, innan den dåliga linan avbryts.

Men många gånger så tystnade jag. Dels för att försöka ta in det jag hör, och för att kunna få tid att famla efter orden.

Jag kom på att frasen, ”Jag är ledsen för er skull”, skulle kunna vara behjälplig. Jag lutade mig mot den, efter varje beskrivning de gav mig, av det ofattbara.

Efter att Mennas far berättade att han hade sprungit efter en katt, i hopp om att kunna lägga mat på bordet för familjen. Men han var för mager och kraftlös för att kunna komma i kapp katten.

Frasen assisterade mig igenom samtalet. Fram tills jag fick prata med 8-åriga Menna, som svarade på frågan om vad hon hade ätit idag med:

”Vi åt inget, jag är hungrig.”

I bakgrunden kunde jag höra hennes lillebror, som är ett och ett haft år gammal, gny och jämra sig av hunger.

Där tog min sociala kompetens slut.

Samar Hadrous, Mellanösternkorrespondent
samar.hadrous@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 12 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, tisdag.

Igår regnade det i Bryssel utanför Natos högkvarter när ceremonin för Sverige Natointräde ägde rum.

Den svenska flaggan som hissades upp för den 32:a av Natos flaggstänger markerade inte bara att Sverige nu är medlem i Nato. Det innebar också det symboliska slutet på en följetong jag som utrikesreporter på Ekot haft nöjet att följa nära – Ungerns alla turer kring Sveriges Natoansökan.

Nu så här i efterhand, med lite distans, när det hela väl är över: ställer jag mig frågan; när var senaste gången svenskarna och svensk media i synnerhet brydde sig så mycket om Ungern? Har det någonsin skett? Ungernrevolten 1956 möjligtvis, men sett till hur nära vi svenska journalister har följt processer, dagordningar och semestertider i det ungerska parlamentet måste perioden vi nu tar oss ur vara mer eller mindre unik.

Otaliga gånger har folk här hemma i Stockholm bett mig svara på varför Ungern agerat som de har agerat. Och otaliga är de ungrare jag har ställt den här frågan till. I och med att tiden gick, turerna blev fler och omsvängningarna häftigare, förändrades också svaren när jag intervjuade både vanliga ungrare och politiker i landet. Från början var svaret att Orbán så långt som möjligt ville hålla Turkiets president Erdoğan om ryggen. När Turkiet sedan sprang ifrån Ungern – som från dag ett hade basunerat ut att man bannemej inte skulle bli sist – då förändrades svaren till att mer handla om att Orbán ville säkra en fördel i sina förhandlingar och konflikter med EU.

Med på tåget var också en del spekulationer kring Orbáns eventuella kopplingar till Vladimir Putin men till slut var de flesta överens om att nog inte ens den ungerska regeringen helt visste varför de agerade som de gjorde.

Även efter månader av att ha försökt tolka Ungerns handlande i den svenska Natoprocessen ska jag helt ärligt säga att jag nog inte helt har fattat vad allt egentligen handlade om. Men något säger mig att det kan ha att göra med just den där frågan – ”när var senaste gången Sverige brydde sig så här mycket om Ungern”?

Jacob Hallerström, för P1 Morgon i Stockholm.

Utrikeskrönika 11 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

I maj stundar borgmästarval och kulturkrigets giftiga språkbruk mellan högern och vänstern tar sig in också i detta sammanhang.

Det är Labourpolitikern Sadiq Khan, Londons förste muslimske borgmästare, som sedan åtta år sitter på posten. Han ligger bra till för att vinna också en tredje gång men är samtidigt ett rött skynke för många motståndare.

Godhetssignalering, sade det konservativa Tory-partiets kandidat Susan Hall när Khan nyligen presenterade de namn som linjerna för lokaltågen på London Overground ska få.

Suffragete line, Windrush line, Mildmay line är några av namnen. Suffragetterna, som slogs för kvinnlig rösträtt vid förra sekelskiftet. Windrush, namnet på den generation invandrare som kom från kolonierna efter andra världskriget och Mildmay, ett sjukhus känt för att ha behandlat många aidspatienter.

Jag är förvånad över att han inte döpte en av linjerna till Sadiq line, fortsatte Susan Hall.

Och inte lugnade det känslorna när borgmästaren strax därpå presenterade förslagen för vilket konstverk som nästa gång ska placeras på den så kallade fjärde sockeln på Trafalgar Square mitt i stan. En plats där konstverken byts ut med jämna mellanrum och ofta utgörs av något annat än de många krigshjältar som står staty där.

Ett alternativ är en färgglad glassbil med en tiger på taket. Inspirerad av konstnärens pappa, född i Calcutta utvandrad till Liverpool, och som sägs förmedla migrationens historia. Ett annat förslag är en stor sötpotatis, ur vilken det växer gröna blad, något som ska påminna betraktarna om den nödvändiga dialogen mellan olika nationer. Ytterligare ett förslag är en skulptur i brons av en ung, kraftfull svart kvinna, en symbol för en värld där alla globala medborgare uppskattas för sina unika bidrag.

”Woke”, ”politiskt korrekt”, klagar motståndarna

”Anti-brittisk propaganda”, enligt Howard Cox, högernationalistiska Reform UK:s kandidat i borgmästarvalet.

Vinner Tories Susan Hall valet planerar hon att ersätta sockeln med en staty av drottning Elisabeth.

Men argast av alla på Sadiq Khan är kanske den konservative parlamentsledamoten Lee Anderson. Han anklagade nyligen borgmästaren för att vara kontrollerad av islamister och ha lämnat över huvudstaden till sina kompisar.

”Rasistiskt” och ”islamofobiskt”, menade Khan och uppmanade Toryledningen att säga samma sak. Just de orden ville inte premiärminister Rishi Sunak använda men han sa att uttalandet var felaktigt, och Anderson har stängts av från sin partigrupp eftersom han vägrat be om ursäkt.

Mer av giftigt språkbruk är att vänta. I vår är både borgmästarval och lokalval. Och till hösten väntas parlamentsvalet. Det brukar heta att val är demokratins högtidsstund. En nåd att stilla bedja om.

Pontus Matsson, London

Utrikeskrönikan 8 mars 2024

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco i tanken, fredag.

Don't go right. Gå inte till höger, så behöver du inte se sådant du inte vill se, sa den unga, gulliga tjejen i hotell-lobbyn.

Jag hade lyckats ta in på ett hotell som låg alldeles i utkanten av Tenderloin, kvarteren som på senare år tagits över av stadens uteliggare.

Och jag hade redan vandrat högerut och på bara några minuter hunnit se så mycket samlad, mänsklig misär att det kändes som att röra sig på gator, befolkade av zombies.

Men håll bara till vänster, uppmanade hotelltjejen med ett varmt leende, så är du okej. Till vänster låg turistkvarteren, palmerna och spårvagnarna. Och gick man bara med näsan ditåt behövde man inte låtsas om något annat än att solen sken och Golden gate glittrade på kvällen.

Don't go right påminner ju om snarliknande Don't look upp! - Titeln på den svarta, politiska satir där Leonardo DiCaprio spelar en astronom som förgäves försöker varna världen för en komet som är på väg mot jorden och riskerar att utrota hela mänskligheten.

Men varningarna för satelliten som är en metafor för klimatförändringarna, möts av likgiltighet, stundtals även hån, från politiker, kändisar och media.

Don't look up. Titta inte uppåt bara, så behöver du inte bry dig och se sånt du inte vill se.

Idag får man nog ta på sig skygglappar för att inte se sådant man inte vill se. Överallt krig, våld och förtryck. Fattigdom och drogmisär. Och så likgiltigheten med vilken vi fortsätter skövla vår natur och utrota planetens djur.

Jag tänker ibland på FN:s generalsekreterare António Guterres. Han börjar mer och mer likna en av de där forskarna i en politisk satir som för varje tal försöker höja rösten för att på något sätt nå fram genom massans likgiltighet.

”Vi ser klimatet kollapsa i realtid. Runt om i världen drabbas samhällen av våldsamma bränder, översvämningar och dödliga temperaturer. Tiden håller på att rinna ut” sa han till exempel under FN:s senaste stora klimatmöte i Dubai.

Och vad svarar vi? ”Titta inte uppåt. Gå inte till höger. Ta spårvagnen till vänster för den vackraste utsikten.”

Jag är glad och stolt över ett yrke som förutsätter att jag ska gå både till höger och till vänster. Att jag och mina kollegor förväntas orka se, även sådant vi inte vill se.

Och jag lovar försöka orka. Fortsätta läsa, lyssna och berätta om den där kometen som är på väg och som hotar både djur, natur och en mänsklighet utrustad med skygglappar.

Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent
marie-louise.kristola@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 7 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Washington torsdag.

Jag reste runt i Virginia på supertisdagen för att ta temperaturen på valrörelsen. Primärval för både republikaner och demokrater, utanför vallokalerna vajade skyltar i vinden med uppmaningen ”Rösta här”.

En av vallokalerna jag besökte var Potomac High School i Quantico. En stor skolbyggnad i gult tegel, på glasrutan i entrén en liten blå klisterlapp med texten ”vallokal”.

Jag gick genom en tom lång korridor och tänkte att jag måste kommit fel, men så hördes en röst ropa långt borta, hallå, välkommen! Där längst bort i den stora gympasalen satt åtta valarbetare  på rad vid ett långt bord, redo att ta emot röster.

De hade suttit så ganska länge, redo att ta emot röster alltså, men särskilt många röster hade det inte blivit. En entusiastisk man kom fram och skakade hand med mig och förklarade att han var högsta  valansvarig, och att valdeltagandet i distriktet nog, med lite tur skulle klättra upp till åtta procent. Han hade gott om tid att prata med mig, eftersom det inte fanns en enda väljare i sikte.

Amerikanska primärval brukar inte ha särskilt högt valdeltagande. Och den här gången är det extra svårt att få igång väljarnas entusiasm. Vilka som ska bli partiernas presidentkandidater är ju i princip redan klart. Det blir Biden mot Trump igen. Det känns som groundhog day, som en valfunktionär sa till mig. Vi har liksom sett den här filmen förut.

Väljarnas svala inställning har att göra med dels bristen på tävlingsnerv i årets primärval, men det har också att göra med själva kandidaterna. Jag gör min plikt, men jag känner mig inte direkt exalterad över att rösta på Biden igen, sa en trött demokratisk väljare som jag pratade med i Richmond.

Supertisdagen bjöd inte på några stora överraskningar. Jo förresten en: i amerikanska Samoa var det inte Joe Biden som vann i demokraternas val, utan en man vid namn Jason Palmer. Han är en tech-entreprenör från Baltimore, som kallar sig själv för problemlösare. Palmer har aldrig varit på Samoa, men hållit några valmöten på distans via zoom. Han fick 51 röster på Samoa av de 91 personer som röstade, och verkar lika förvånad som alla andra att han faktiskt vann.

Förutom det otippade resultatet i Samoa så gick supertisdagen precis som förväntat. Vid vallokalen i Quantico satt några av valarbetarna och gäspade lite i smyg. Jag gick ut på parkeringen för att speja efter väljare. Plötsligt, strax före stängningsdags, så kom två bilar körande i full fart uppför backen mot skolan, de verkade tävla och tog kurvan med skrikande däck och parkerade precis utanför entrén, ut vällde en grupp unga väljare med studs i stegen, fem killar i ena bilen, tre i den andra. Jag närmade mig med bandspelaren redo: hallå, är ni förstagångsväljare, vill ni berätta hur ni ska rösta?

De tittade tomt på mig. Rösta? Nej, vi ska spela, sa en av killarna och kastade en amerikansk fotboll till sin kompis. Planen är ledig idag, skolan är ju stängd. Man måste passa på när det är valdag.

Ginna Lindberg, Washington
ginna.lindberg@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Berlin, onsdag.

Tänk så ofta man läser eller hör det, att utrikeskorrespondenter skulle vara slöa för att vi ibland väljer att intervjua den så kallade mannen på gatan.

Ni vet de där tillfällena när en journalist går till exempel en gågata fram för att ställa samma fråga om ett särskilt ämne till flera personer.

Det skulle till exempel kunna vara här i Tyskland för att försöka förstå varför en stor grupp tyskar är tveksamma till än fler vapenleveranser till Ukraina.

Det är så pass många att det definitivt påverkar hur förbundskansler Scholz agerar och ska man kunna förklara det för lyssnarna så måste man på något sätt ta reda på varför det är en stor fråga för många.

Visst, man bör förstås prata med flera experter, bör läsa tidningsartiklar och böcker i ämnet och studera oppositionsundersökningar och ta del av olika studier.

Men ändå, när man har gjort allt det där, så kan man ändå stå där med känslan av att det är något som fattas i förståelsen.

Jag vill iallafall påstå att ett av de bästa sätten för att förstå iallafall litet grand är att prata med folk och inte minst då med den berömda och inte sällan förtalade ”mannen på gatan”.

För en tid sedan såg jag en hos en konkurrent en kort intervjurunda med några danskar som handlade om det fanns något intresse för att införa euron i landet.

Det var fem, sex svar och som jag minns det svarade minst tre med någon form av känslomässig motivering till varför de inte ville ge upp den danska kronan.

Det handlade för dem alltså definitivt inte om ekonomiska för eller nackdelar, belagda med studier hit eller dit.

Det var känslomässigt grundade åsikter och jag påmindes återigen om det faktum att många gånger när vi gapar av oförståelse inför andra länders beslut så beror det på att vi ofta glömmer att i stora beslut, inte minst de som handlar om nationella frågor och nationell självbild, så trumfar inte sällan känslan över det som vi utifrån tycker verkar vara det förnuftiga.

Fråga skottar som vill bli självständiga, du kan säga hur många gånger som helst att det ekonomiskt vore riskabelt, men har man som korrespondent frågat några självständighetsivrare så vet man att det handlar om en grundkänsla av att ”vi är skottar, vi är inte engelsmän.”

Fråga ivriga brexitörer, du kan slänga hur många studier som helst på dem om problemen med ökade tullar, men har man frågat dem så vet man att de tycker att de vunnit högsta vinsten för ”vi är britter, vi vill inte styras från Bryssel.”

Eller fråga några tyskar på en gågata någonstans, du kommer träffa på flera som av historiska, känslomässiga och alla möjliga skäl är oroliga för att vapenleveranserna ska leda till ett storkrig och därför tycker att Scholz ska förhandla med Ryssland nu.

Man kan förstås tycka vad man vill om det, men så är det och utan att fråga mannen, kvinnan eller hen på gatan så kommer du aldrig att kunna förklara Scholz agerande. Eller förstå att detta är en inställning mycket väl kan påverka resultatet i det tyska EU-valet på ett tydligt sätt.

Så det här kära lyssnare, det här var så här på onsdagsmorgonen en hyllning till ”voxpopen”, ”mannen på gatan-intervjun” eller enkäten.

Ett för mig kärt barn har många namn.

Daniel Alling, Berlin
daniel.alling@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 5 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Bangkok, tisdag

Jättemusslorna på havsbotten är stora som tvättkorgar. Först tror jag att de är döda, men när man nuddar dem sluter de snabbt sina stora käftar. Jag slutar röra simfötterna och ligger bara still på vattenytan och tittar på dem genom cyklopet. De ser ut att komma från en annan tid, och det gör de ju på sätt och vis. De kan leva upp till hundra år, så det är inte omöjligt att de suttit här på havsbottnen under tiden som flaggorna på Palaus omkringliggande öar bytts ut från japanska till amerikanska och sen, för 30 år sedan, till Palaus eget baner med den gyllengula fullmånen.

Jag har tänkt mycket på det här med öar sedan jag kom hem från Palau häromdagen – ett av världens minsta länder. Med flera mått mätt var det nog den mest exotiska plats jag någonsin besökt. Jättemusslorna gjorde sitt för att ge det intrycket. Men ju mer jag lärde känna landet desto mer bekant kändes det också. Jag kommer nämligen själv från en ö: Åland. Visserligen inte ett eget land, men med ett långtgående självstyre. Egen flagga, regering, parlament, frimärken, allt sånt. Vi har 30 000 invånare, Palau drygt 20 000. Vi har 16 kommuner, Palau har 16 delstater.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det het debatt kring Ålands demilitariserade status. Nästan hälften av kandidaterna till det senaste riksdagsvalet i Finland ville slopa demilitariseringen. Ett oskyddat Åland skulle kunna vara ett tacksamt byte för fienden, menade de.

På liknande vis har också de geopolitiska spänningarna i Asien tvingat in Palau i samma diskussion. Hittills saknar ön befästningar, men USA som fortfarande står för en betydande del av Palaus statsbudget, bygger just nu radarsystem på två av öarna, och samtal förs om att placera luftvärnsrobotar, så kallade Patriots, på Palau i försvarssyfte. Frågan har splittrat det politiska landskapet i Palau, där kritikerna menar att militariseringen riskerar att göra landet till en måltavla.

Man skulle kunna tro att den där havsbarriären som skiljer våra öar från resten av världen är ett skydd, men storpolitikens vågor når alltid våra stränder på ett vis eller annat. Under Krimkriget (1853-56) anföll britterna och fransmännen ryska fästningar på Åland. När första världskriget bröt ut kom hundratals ryska soldater till min hemby. I granngården flyttade en rysk officersfamilj in medan vårt hus fungerade som gästgiveri. USA och Japan utkämpade hösten 1944 ett av andra världskrigets blodigaste slag i Stilla havsregionen på den lilla palaunska ön Peleliu.

Jag tänker att den här utsattheten är något som måste fostra en viss anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom hos öborna, i deras försök att navigera så stormiga hav.

Åland kallas ju ofta för ”Fredens öar”. Förutsatt att vi själva får behålla det epitetet hoppas jag att det kan vara ännu en sak vi kan ha gemensamt med Palau.

Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasien
axel.kronholm@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 4 mars 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

San Francisco, måndag.

Lite senare i veckan, på torsdag, är det dags för Joe Biden att hålla presidentens årliga tal om tillståndet i nationen inför den samlade kongressen, State of the Union-talet.

Och även om många säkert kommer att lyssna till Bidens budskap om vad han uträttat det senaste året och vad han vill göra i framtiden, så kommer nog de flesta att framför allt granska presidenten själv.

För även om diskussionen ständigt kring läget i landet alltid är aktuell, så är det också många som undrar över tillståndet för Joe Biden.

Nu i fredags var det till exempel dags igen. I ett kort uttalande inför pressen pratade Biden om nödhjälp till Gaza. Men han sa Ukraina istället för Gaza. Två gånger.

Det kanske inte var det största misstaget Biden gjort under sin politiska karriär, men den här typen av felsägningar har skett några gånger för den 81-årige presidenten, som just nu kampanjar för att få fyra år till i Vita Huset.

Och väljarna är oroade över det här och andra tecken på åldrande hos Biden. En opinionsundersökning som publicerades i New York Times i helgen visade till exempel att av de som röstade på Biden i förra presidentvalet så tycker 61 procent att han nu är för gammal för att vara en effektiv president.

Trump och republikanerna har sedan länge haft Bidens ålder som ett av sina starkaste argument mot den sittande presidenten. Vid en del av Donald Trumps möten har det till och med visats upp en film med olika klipp där Biden verkat förvirrad.

Nu är Trump själv inte helt utan svagheter när det gäller offentliga fadäser. I helgen blandade han till exempel samman Biden med den förre presidenten Barack Obama i ett valtal - och det var inte första gången för Trump heller. Men Trump framstår trots allt som förhållandevis vital och pigg när han håller sina tal. Medan det faktiskt ibland varit ganska svårt för mig som radioreporter att klippa ut uttalanden från Bidens framträdanden, när presidenten ofta mumlar, tvekar, och hakar upp sig på vissa ord.

Men, alla är förstås inte oroade. En del demokratiska väljare tycker att kritiken mot Biden är tydlig åldersdiskriminering, Andra letar febrilt efter en nödlösning. Ett sätt som till exempel journalisten och poddaren Ezra Klein förespråkar, är att Biden kan gå vidare med primärvalskampanjen, men att han sedan ska ställa sin plats till förfogande på sommarens demokratiska partikonvent i Chicago. Och där låta representanterna på konventet besluta vem demokraternas presidentkandidat ska bli.

Att förslag som det här diskuteras öppet är ett tydligt tecken på en växande oro inom demokraterna kring Bidens förmågor inför valrörelsen.

Roger Wilson, USA-korrespondent
roger.wilson@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dariengapet. Fredag.

Jag är fast med tusentals migranter i en liten håla nära det ökända Dariengapet. Min plan var att skildra hur en av världens största migrantrutter ser ut, känns och upplevs. Allt handlar om en liten bit land mellan Panama och Colombia. En livsfarlig djungel där det finns farliga floder, farliga djur och framförallt farliga människor. Hundratusentals människor har vandrat genom den här djungeln.

Men, när jag kom hit för fyra dagar sen klev plötsligt en polis ut med en megafon och förklarade att rutten till djungeln var stängd. Det var tydligen någon strejk bland människosmugglarna. Så jag har fastnat här tillsammans med tusentals migranter. Alla som vill ta sig genom djungeln.

Alla samlas nere vid hamnen – på en liten gata.

Jag tänkte att jag skulle berätta lite om den här gatan, som jag nu har gått upp och ner för säkert 50 gånger. För den här gatan är som ett eget litet universum. Det är folk här från hela världen. Nere vid hamnen, där håller afrikanerna till. Dom lagar afrikansk mat och har byggt ett tält av sjalar och pinnar. Där finns Shaibu, en homosexuell man från Ghana som vill till USA.

Lite längre upp på gatan finns frisersalongen. Eller okej, det är ett gäng venezulaner som har satt upp en plaststol vid sidan av gatan och börjat klippa andra migranter. För omkring 2 dollar kan man få en helt okej klippning och en lång utläggning om hur Nicolas Maduro har förstört Venezuela.

Just idag är frisören irriterad. För, på andra sidan gatan, mitt emot, står den DJUPT religiösa empanadakvinnan från Ecuador. Hon har slagit upp ett litet kök på trottoaren och så har hon en sån där högtalare med en mikrofon som hon står och skriker i. Hon har två saker hon pratar om – hela dagarna – priser på empanadas och jesus kristus frälsaren.

Sen har vi lilla Danielis som bor borta vid kiosken. Den bestämda treåringen som ska vandra genom Dariengapet med sin familj. Hon har följt efter mig nästan hela tiden sen jag kom hit. En sak ska man veta om Danielis: Hon pratar väldigt mycket. Framförallt om glass. Men också om USA. Danielis säger till mig att hon ska till USA för att få ett bättre liv. Men, frågar jag, du har ju bara levt i tre år. Hur kan du redan vilja ha ett bättre liv? Hon tittar på mig. Hon tänker en sekund. Sen börjar hon prata om glass.

Här på gatan finns människor från hela världen. Alla vill samma sak: påbörja en vandring genom det som har kallats världens dödligaste djungel.

Love Lyssarides
love.lyssarides@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, torsdag.

Någonting smyger sig upp bakom mig. Det är mörkt här i gränderna i mitt område på kvällen. Gatlyktorna kan man inte lita på här längs smågatorna.

Det plaskar till i snöslasket, och så swishar den förbi, medan jag slänger mig in mot husväggen. Elmopeden, tyst som ett spöke och smidig som en stadsråtta. Nästan ljudlöst svänger den ut på den stora vägen framför mig och försvinner bort i Pekingkvällen.

För mig är asiatiska storstäder alltid ljudet av trafik. Guangzhou, Bangkok, Dhaka. Ett dån på en decibelnivå så hög, att det ringer i öronen dagar efter att man lämnat staden. Det hör till. På morgonarna fyller mopederna likt flugsvärmar upp varenda ledigt utrymme i vägrenar, mellan bilar och bussar.

Men till skillnad från många andra storstäder har väldigt många bensindrivna moppar här i Peking bytts ut mot el-versioner. Den tysta, som smyger sig på. Överallt finns laddningsmöjligheter, vid skolor, kontor och på offentliga platser. Bara 2020 såldes 30 miljoner elmoppar i Kina. Och det har gjort något med ljudmiljön här.

Men egentligen handlar det inte så mycket om mopparna, som det handlar om bilarna.

För de som styr här i Peking har incitamenten varit många att få invånarna att ställa om till elfordon. Dånet, visst. Men den stora drivkraften har varit den dåliga luften, smoggen, som gett Peking dåligt rykte. Kring 2013 mättes det luftföroreningar i Pekingluften på över 30 gånger nivån för vad som anses säkert att andas. Folk började tappa tålamodet.

Det året gick bara några tusen av bilarna här i stan på el. De styrande började ösa på med subventioner till både branschen och konsumenterna och det gjorde att 2022 var siffran uppe i långt över en halv miljon elbilar. En av fyra bilar som såldes i Kina det året var en elbil. I Europa var det en av åtta.

Peking har kanske lyckats bäst i världen med att ställa om fordonsflottan. Så kan det auktoritära styret funka – vill man att saker ska hända snabbt så ser man till att de gör det. Vilket också är kommunistpartiets toppargument för att det politiska systemet här trumfar det i väst. Och som en bonus – eller var det det egentliga syftet? – så har den kinesiska elbilsbranschen blivit världsledande.

Luftkvaliteten i Peking beror förstås inte bara på trafiken. Men med elbilarnas intåg har luften blivit bättre här.

Men kruxet med snabb utveckling är att det är lätt att missa baksidorna. Och då tänker jag inte bara på att jag kan bli överkörd av en elmoppe i en mörk gränd. Jag tänker på vad det kostar för klimatet att bygga alla dessa nya elbilar för att ersätta halvgamla bensinbilar. Och jag tänker på varifrån elen kommer, den som driver bilfabrikerna och bilarna. Kina fortsätter att bränna kol i en rasande takt. Förra året kom över hälften av landets energiförbrukning från kolkraft.

Och jag tänker på batterierna. Jag tänker på människorna som jobbar i gruvorna i afrikanska länder där mineralerna bryts.

Risken är att någon annan får betala i den andra änden, medan jag hoppar in i min el-taxi. Att det som ser grönt ut, kanske inte är så grönt.

Moa Kärnstrand för P1 Morgon i Peking
moa.karnstrand@sverigesradio.se