Solastalgi – sorgen när en kär miljö förändras: Marie-Louise Kristola, Stockholm
Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm torsdag,
Igår lärde jag mig ett nytt ord: Solastalgi. Litet som nostalgi, men ändå inte. Sola-stalgi.
Om nostalgi beskriver längtan och saknaden man kan känna efter att själv ha förflyttat sig i tid och rum, så handlar solastalgi om den psykiska smärta man kan känna när man själv är kvar på samma plats, men då en kär miljö omkring en har förändrats.
Nostalgin kan eventuellt botas av att åka tillbaka till en plats där man lämnat en del av sin själ. Tillbaka till barndomshemmet, barndomsstranden eller barndomens skidbackar.
Med solastalgi är det annorlunda – där finns inte mycket man kan göra själv. Att mitt barndoms gnistrande, vintervita sagolandskap alltmer byts ut mot gråslask och ishalka på svart asfalt i en varmare värld, kan jag bara sörja.
På Österlen kommer en av de vackraste badstränderna i Simrishamn att vara stängd i sommar efter att starka vinterstormar gjort stranden för farlig att besöka. ”Här har barnen lekt och badat sedan de kom till jorden” skriver en sorgsen pappa och beklagar sig över de ”absurt” många besökarna – men även över hur väder och vind hela tiden ökar stranderosionen. SMHI varnar för stora havsnivåhöjningar här de kommande decennierna.
I ett annat kustnära område som hotas när havet stiger har en pappa dragit på sig vadarstövlarna gång på gång den här vintern. Familjens hus i den lilla nordfranska staden Bleneques har översvämmats tre gånger efter att rekordstora regn öst ner vatten över villakvarteren.
”Här är våra barn födda, här har de tagit sina första steg, lekt och sprungit mellan husen. Nu är allt borta”, säger Vincent med sorgsen blick.
De två första gångerna huset fylldes med meterhögt, smutsigt vatten ville tonårsbarnen tillbaka till varje pris. Men efter den tredje gången på två månader, då föräldrarnas rädsla och förtvivlan inte längre gick att dölja, förstod alla. Ett mysigt hem, en gård med grönsaksland och klätterträd intill en liten å – som gjort för äventyr – var för alltid borta.
Ingen har skadats, även om pappa Vincent drömmer mardrömmar varje natt om vatten som forsar in i sovrummet, så är familjen intakt. Men naturen och omgivningarna är för alltid borta. Sorgen, förtvivlan och saknaden efter det som gått förlorat har nu ett namn – solastalgi.
Marie-Louise Kristola, klimatkorrespondent.
marie-louise.kristola@sverigesradio.se
