dubbla

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ring P1 från Stockholm om bland annat dubbla medborgarskap, luftrenare och traditioner. Programledare: Johar Bendjelloul, ansvarig utgivare: Sofia Söderholm

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi rivstartar veckan genom att prata med Astrid och Doris - samtidigt! Systrarna som hatar att städa vill skicka en morgonkram till morfar Robert!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Brottslighet och migration är två av de frågor som väljarna tycker är viktigast just nu. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson ansvarar för båda i regeringen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Och i båda frågorna måste han kompromissa med Miljöpartiet.

Hur ska han tillmötesgå opinionen - och hur långt är han beredd att gå?

Morgan Johansson (S), justitie- och migrationsminister intervjuas i Ekots Lördagsintervju.

Dagens fördjupning handlar om hur synen på brott och straff har förändrats sedan 1965 då brottsbalken började gälla. Och vilken effekt har hårdare straff på brottsligheten? Reportage med Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap och Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi.

Programledare: Monica Saarinen
Producent: Maja Lagercrantz
Tekniker: Jari Hänninen

Listan som är en av de mest betydelsefulla måttstockarna av svensk musik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Smith & Thell klättrar tillbaka till förstaplatsen med ”Hotel Walls” och gör överraskande comeback på åttondeplatsen med förra Svensktoppsettan ”Forgive me friend”.

Molly Sandén avancerar starkt till andraplatsen med ”Det bästa kanske inte hänt än” medan förra veckans etta Veronica Maggio faller till tredjeplatsen.

Måns Zelmerlöw gör entré på sjätteplatsen med ”Better Now” och Avicii är tillbaka på listan med ”S.O.S” som nu är nia.

Tre låtar får lämna listan. ”Sunnavind” med Mares samt ”Heaven” och ”Tough Love” med Avicii.

Bland veckans bubblare märks Melissa Horn med ”För varje gång”, Markus Krunegård med ”Stad i ljus” och Sven-Ingvars med ”Än finns tid att förlåta”.

Carolina Norén
carolina.noren@sverigesradio.se

Kritikeromdömet "obligatorisk läsning" får sig en känga av Karl-Gustav Köhler i Stockholm och hur ska Maximilian Nakev von Mentzer i Uppsala göra för att få sitt romanmanus antaget av ett förlag? Och varför är så många chefer inom kulturen i Malmö från Danmark?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I panelen:

Ulrika Knutson, kulturjournalist med filosofie kandidatexamen i litteraturvetenskap, estetik, nordiska språk, filmvetenskap och engelska, tidigare gästprofessor vid journalistik- och medieutbildningen vid Göteborgs universitet. Krönikör i Godmorgon Världen i P1.

Gabriela Pichler, filmregissör och manusförfattare till bland andra Amatörer och Äta, sova, dö.Debuterar i Ring Kulturradions panel.

Johan Norberg, gitarrist och förlagsredaktör, musikkrönikör i tidningen VI och krönikör i Jazzradion, P2. Debuterar i Ring Kulturradions panel.

Sven Hugo Persson, filosofie doktor i litteraturvetenskap med en avhandling om Peter Weiss. Arbetat på Sveriges Radio och Sveriges Television. Dramaturg på Dramaten 1999 -2015. Arbetar också som översättare, textförfattare, kulturjournalist och bildkonstnär. Skrivit mycket humor och är konstnär, främst måleri.

Mejl är mycket välkomna dygnet runt och sänds till ringkulturradion@sverigesradio.se .

Du som vill skicka brev med posten skriver till:

Ring Kulturradion

Anna-Karin Ivarsson (producent)

Sveriges Radio

105 10 STOCKHOLM

 
Varmt välkomna med allsköns kulturfrågor och/eller lyssna kl 18.15 till 19.00 fredagar!

Programledare: Karsten Thurfjell

Producent: Anna-Karin Ivarsson

Ljudtekniker:Johanna Carell

I telefonslussen: Anne Ibelius och Lisa Tammi

Och hur ska det gå för rockmusiken allt eftersom musikerna med rötterna i 60-talet går bort? Och vad betyder nian för John Lennon? Och när ska man applådera? Ring Kulturradion med tema musik denna vecka!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I panelen:

Andres Lokko, krönikör och kritiker i Svenska Dagbladet. Mångårig London-bo, numera bosatt vid Gullmarsplan. Hans kunskap (och åsikter) om de senaste 100 årens populärmusik - och den ständiga revideringen av den - förtjänar en en egen universitetskurs . Ombedd att nämna de artister som starkast format hans egen smak svarade Andres omedelbart med tre namn: Little Richard, Ray Davies, Björk. "Men det är egentligen bara Little Richard som verkar förbli outbytbar", säger han.

Camilla Lundberg, kulturskribent, musikkritiker och tidigare chef för SVT musik. Medverkar i P2s Klassiska podden om berömda kompositörer. Gillar direktsändningar, bland annat med cirka 400 Opp, Amaryllis och Ring till musiken. Samt varit Sommarvärd fyra gånger, alltid i direktsändning. Entusiastisk hobbymusiker som cellist i stråkkvartett. Återkommande panelmedlem i Ring Kulturradion!

Tina Mehrafzoon, kulturjournalist och mångårig programledare för P3s Musikjournalen och P3 Guld. Expert på att gissa låten när hon hör ett intro. Satte en Lady Gaga-låt på första tonen en gång. Gav bort Lana Del Ray till Fredrik Strage i ett oförglömligt ögonblick i P1 Kultur häromsistens.

Bengt Lindroth, författare och tidigare Sveriges Radio-medarbetare, bland annat som chef för samhällsredaktionen och Nordenkorrespondent i Helsingfors. Musikalisk allätare - har gjort många programserier för P2 om jazz och till exempel omRichard Wagners plats i den politiska historien. Jazzmusiker (trumpet) i unga år i uppväxtstaden Uppsala. Musik som betytt mycket är Alban Bergs violinkonsert, musik av Duke Ellington, Miles Davis, Arvo Pärt, allt som italienske pianisten Stefano Bollini bjuder på och i Sverige gärna tenorsaxofonisten Elin Larsson-Forkelid.

Vetenskapsradion har gjort ett program om hur det kommer sig att vissa får gåshud i samband med musiklyssning! Här kan du höra!

Producent: Anna-Karin Ivarsson

Tekniker: Brady Juvier

I telefonslussen: Anne Ibelius och  Julia Baylan

Aftonbladet fälls i fallet Benny Fredriksson, men ansvariga vill helst inte prata om det. Hårt dragna slutsatser när universitet kommunicerar. Chefredaktören som vägrar se sig själv på dubbla stolar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Aftonbladet lägger locket på efter fällningen av Benny Fredriksson-publiceringen 
Medieveckan började med beskedet att Pressens opinionsnämnd fäller Aftonbladet för deras publiceringar om den tidigare teaterchefen Benny Fredriksson.

Det var en ovanligt hård fällning där nämnden slår fast att Sveriges största tidning grovt bröt mot god publicistisk sed.

Hur gick det till när de här utgivarbesluten togs på Aftonbladet? Hur ser de publicistiskt ansvariga cheferna tillbaka på publiceringarna och misstagen idag? Och hur anser de att en sådan här fällning påverkar allmänhetens förtroende för Aftonbladet?

Det här är exempel på frågor som vi förstås gärna hade velat ställa till de ansvariga i tidningsledningen i veckan.

Reporter: Therese Rosenvinge.


Hårt dragna slutsatser i universitetens kommunikation 
Idag är det vanligt att nyheter har sin grund i nya forskningsresultat som kommunicerats via pressmeddelanden. Många journalister får något särskilt ömt i blicken om slutsatserna är hårt formulerade och berör ett ämne som ligger i tiden.

Det här är naturligtvis universitetens kommunikationsavdelningar väl medvetna om. Antalet kommunikatörer växer och arbetet med att nå ut med nya rön till nyhetsredaktioner har blivit en viktig del i kampen om forskningsanslag och universitetens varumärke.

Hur påverkar egentligen det här ömsesidiga beroendet journalistiken? Har universitetens egen kommunikation någon skuld när vetenskapsjournalistiken brister?

Vi har undersökt det här med ett aktuellt exempel från veckan.

Reporter: Jonna Westin. 

Chefredaktören som vägrar se sig själv på dubbla stolar
Intressekonflikter är något journalister ofta återkommer till. Att granska hur politiker, näringslivstoppar eller fackföreningsledare sitter på dubbla stolar har länge varit ett klassisk journalistisk avslöjande.

Men låt oss vända på den här steken för en stund. 

Helena Giertta är chefredaktör för tidningarna Journalisten och Finansliv och VD för ett produktionsbolag som producerar  fackförbundstidningar.

I sin roll ena roll, den som chefredaktör, har hon i sina ledartexter under lång tid varit stenhård i sin kritik mot hur Lärarförbundet agerat när det gäller sina tidningar. 

Men i sin andra roll, den som VD, kom det i veckan fram att hon hört av sig till just Lärarförbundet för att erbjuda sig att ta över produktionen av tidningarna.

Reporter: Johan Cedersjö.

I Saudiarabien öppnar biografer och kvinnor får köra bil, samtidigt som de som kämpar för mänskliga rättigheter fängslas, piskas och torteras. Kommer mordet på journalisten Jamal Khashoggi att förändra någonting?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I dagens program följer vi utvecklingen i Saudiarabien. Den unge kronprinsen Mohammed bin Salman, som är den som i verkligheten styr landet, har rest jorden runt för att marknadsföra bilden av ett nytt och modernt land.  Han har tillåtit kvinnor att köra bil och begränsat den religiösa polisens befogenheter.

Jerry Maher, journalist från Libanon, bosatt i Sverige förklarar i en intervju med Konflikts Abdelaziz Maaloum  att han stödjer det saudiska kungahusets nya öppenhet. Han anser att Saudiarabien för en klok politik och kan tjäna som modell för hela arabvärlden. De som sitter fängslade och riskerar att avrättas anser han är spioner.  

Men det finns en grymmare verklighet. Människorättsorganisationerna Amnesty international och Human Rights Watch rapporterade i veckan om upprepade fall av tortyr och sexuella övergrepp mot kvinnliga fångar.

Isra al Hramhram, riskerar dödsstraff för att ha kritiserat regimen. Hon har suttit tre år i fängelse utan rättegång, berättar Ali Adubisi, som i dag driver en saudisk människorättsorganisation i Berlin, för Konflikts Sharon Jåma. Samah Hadid,  saudiexpert på Amnesty international i Beirut, hoppas att mordet kan vara en väckarklocka för omvärlden.  

Ekots tidigare utrikeskommentator Agneta Ramberg menar att efter mordet i Istanbul, har den fina bilden av kronprinsen krackelerat. Hon jämför honom med andra arabiska despoter såsom Iraks förre diktator Saddam Hussein. Agneta Ramberg pekar på Mohammed bin Salmans krig mot grannlandet Jemen, världens i dag största humanitära katastrof.  

Trots att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA dragit slutsatsen att kronprinsen är ansvarig för mordet på Jamal Khashoggi så fortsätter USA:s president Trump att stå vid Saudiarabiens sida. Cecilia Uddén, Sveriges Radios mellanösternkorrespondent, har intervjuat Rami Khouri, professor i journalistik i Beirut. Han pekar på att saudierna spelar en nyckelroll för den storslagna fredsplan för Israel och Palestina som Trumpadministrationen har lovat att presentera. 

Men mordet på Khashoggi har fått konsekvenser, konstaterar Agneta Ramberg. Kanske kan kriget och lidandet i Jemen förkortas genom att världen uppmärksammats på kronprinsens agerande i grannlandet, och kanske kan också balansen mellan Saudiarabien och Iran förändras. Möjligtvis är det också så att en del av de avrättningar som har planerats i alla fall skjuts upp.

En direkt följd av mordet är att de som tidigare försökt lyfta fram saudiska övergrepp, nu märker att omgivningen lyssnar på dem på ett helt nytt sätt. Det säger Ghanem al-Dosari, en saudisk politisk satiriker som i dag bor i London, till Konflikts reporter Abdelaziz Maaloum. Tidigare fick han ofta höra att han överreagerade.

Producent: Simon Moser

Programledare: Cecilia Bodström

Tekniker: Pontus Jansson

Messiah Hallberg och Nisse Hallberg alltså! Båda är komiker och vi testar att framföra ett par skämt i studion med blandad framgång. Skratt utlovas!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vismusikerna Mika Olavi och Philip Fritz kommer till studion och lirar live. Maria Huhtinen är med i en Shakespearepjäs och spelar två roller skrivna för män.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

visa, strofisk dikt med tillhörande melodi där i regel både text och musik har en tämligen okonstlad karaktär

Så definieras ordet visa i Nationalencyklopedin. Men vad exakt är en visa? Vad är visor och inte visor? I kvällens Popula vill Erkki och Jasmin lära sig mer om just viskonsten och har kallat in vismusikerna Mika Olavi och Philip Fritz som får reda ut begreppen.

Mika har varit aktiv inom visvärlden länge och även suttit i styrelsen för Visans Vänner i Göteborg. Förrförra året släppte han albumet Tvivla, som beskrevs som en ateistisk psalmbok i visformat med mindre andliga alternativ för exempelvis barndop och begravning. Mika har också startat världens första och enda tatueringsstudio med visinriktning. Philip albumdebuterade i november med en skiva där musikerna hämtades från Håkan Hellströms band och Augustifamiljen. Musikaliskt har Philip gått från punken till visan, hans musik är helt enkelt tonsatt poesi som beskriver hans tankar och känslor.

Mika och Philip har pluggat på samma visskola tidigare och spelar ihop då och då. I kvällens direktsända Popula har de lovat att bjuda på livemusik i studion!

Förutom viskonst hinner vi även prata lite scenkonst. Maria Huhtinen spelar just nu en dubbelroll i Shakespearepjäsen Som ni vill ha det – roller som ursprungligen är skrivna för män. Maria funderar kring feminism och känner att hon genom teatern och skådespeleriet känner sig mer hel i sitt uttryckssätt.

Popula – tvåspråkig radio direkt från studio 62 på Radiohuset

Fredag 19 jan kl 20.40 i P4 och Sisuradio
Programledare Erkki Kuronen och Jasmin Lindberg
Facebook/Instagram: SRPopula

SVT:s granskning av ministrar som inte sjukskriver sig kritiseras. Dubbla stolar bakom SvD-reportage. Tidningskrig mellan Mitti och Direktpress och läxförhör med Lars Beckman (M) efter GD-prao.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kritik mot SVT:s statsrådsgranskning
SVT Nyheter rivstartade 2018 när de förra helgen anklagade hela sju statsråd för att ha undvikit löneavdrag genom att inte anmäla sig som sjuka.

Journalistik följer ofta en färdig mall och ingen mall är mer ett öppet mål än den om att politiker inte lever som dom lär.

SVT gick i sin granskning ut hårt i rubrik och ingress. “Trots hjärtinfarkt – landsbyggdsminister Sven-Erik Bucht sjukanmälde sig inte” löd en rubrik och en annan löd “Bara en minister i regeringen har sjukskrivit sig – på tre år”.

Men trots rubrikernas underliggande påstående om fuskande politiker, kunde SVT till syvende och sist inte visa att något enda fel hade begåtts.

Reporter: Johan Cedersjö.

Dubbla reporterroller i SVD:s granskning om kostråd
Vem kan egentligen rapportera om vad? Kan man som reporter ha dubbla roller och hur förhålla sig till krav på renhet i en tid då allt fler sitter på massa olika stolar.

Nyligen aktualiserades återigen dessa frågor i och med en artikelserie som gått i Svenska Dagbladet senaste tiden.

Serien är en granskning av vetenskapligheten bakom Livsmedelsverkets kostråd och pekar på flera fall där myndigheten hattat fram och tillbaka i sina råd.

Texterna är skrivna av två vetenskapsjournalister som dock inte bara är journalister utan som dessutom sitter i styrelsen för en forskningsfond som vill främja just forskning om kost och hälsa.

Reporter: Erik Petersson.

Rallarsvingar och brottsanklagelser i bråk mellan gratistidningar
Det senaste halvåret har det som tidigare varit en stenhård gratistidningskamp i Storstockholm utvecklats till ett fullskaligt och nu mycket infekterat tidningskrig.

I mellandagarna kunde tidningen Resumé avslöja att lokaltidningskoncernen Mitti:s ägare haft planer på köp av hela eller delar av sin konkurrent Direktpress. Planer som nu lagts helt på is, efter att Mitti i höstas gav en revisionsbyrå i uppdrag granska konkurrentens siffror.

Istället för en affär – resulterade granskningen i en anmälan till Revisorsinspektionen – och en anklagelse om att Direktpress försökt senarelägga eller dölja förluster med fiffel.

Men Direktpress slår tillbaka. Och kallar anmälan för en oseriös konkurrensmetod och anklagar Mitti för att vara ute i en smutskastningskampanj.

Vad händer egentligen på gratistidningsmarknaden i Stockholm?

Reporter Therese Rosenvinge.

Beckman mot väggen efter prao
Lars Beckman är moderat riksdagsledamot från Gävleborg och riksdagens mest notoriske mediekritiker på Twitter.

Ihärdigt, dag efter dag, retar han gallfeber på folk när han konsekvent dömer ut all public service-journalistik som illa dold vänsterextrem propaganda i statlig regi.

Men så i veckan, grävdes tangentbordets stridsyxa för en kort tid ner.

Lars Beckman ville nu förstå och han togs med öppna armar emot på Gelfe Dagblad för en dags så kallad praktisk arbetslivsorientering, mer känt som prao.

Vi kunde inte låta bli att kontrollera lite journalistiskt ABC och om Beckmans åsikter nu skiftat färg.

Reporter: Johan Cedersjö

Marianna och Mohamed känner att de behöver sköta sig bättre än de som är födda här. De representerar alla som inte är födda här. Mohamed har fått lära sig han representerar islam i allt han gör.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Marianna är rädd för att folk ska tro att hon är den sortens invandrare som inte lärt sig prata svenska. Varje gång Marianna börjar ett nytt jobb försöker hon prata i långa meningar med svåra ord för att de hon träffar inte ska tro att hon inte kan. Mohamed känner också att han blir betraktad som någon utifrån, på grund av sitt utseende. Både han och Marianna får ständigt frågan: ”Var kommer du ifrån?”.

Kaliber återvänder till den infekterade frågan om de före detta barnhemsbarnen. Utländska forskare dömer ut den svenska upprättelseprocessen och är rädda för att den ska sprida sig till andra länder.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse.

– Jag har fortfarande ett märke i höger öga.

Kan man se det?

– Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där.

Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem.

– Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig.

Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.  

– Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst.

Dina syskon hade du någon kontakt med dem?

– Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt.

"Nej, jag har aldrig känt kärlek" 

Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna.

– Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.  

Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten.

– Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar.

Förklarade hon någonsin varför?

– Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.  

Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta.

Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att… kände du kärlek från dem någon gång?

– Jag har tänkt många gånger på det här… Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll… eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.  

Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt.

Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman:

”Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt.”

Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten.

”Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.”

Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats.

Tragiskt med så många avslag

Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick.

Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag.

– De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig.

Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären:

“De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta.”

Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås.

”Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan.”

Johnny Lindén tar fram lunta med papper.

– Här är hela arkivhandlingen från Göteborg.

Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad.

– Det är inte mycket som står.

Hjärnskadad pojke.

– Ja.

Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad?

– Det vet inte jag vad det kommer från.

Men har du någon hjärnskada?

– Nej. Det tycker jag inte själv. Haha.

Kletar i barnbespisningen i skolan.

– Ja, ja.

Att du hade dåligt bordsskick?

– Det kan det ha varit.  

När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås.

– Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism.

På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.  

– Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft.

Vad fick ni göra då?

– Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft.

En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna.

– Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för.

När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny.

– Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet.

Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande.

– Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med.

I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.  

– Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun.

Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt.

Men vad gjorde ni då?

– Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta.

Men hur var det för dig att sitta inlåst?

– Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt.

Fostermamman dömdes

I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga.

– Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll.

Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.  

– Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det.

Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex.

– Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat.  Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.  

Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar.

Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg.

– Och hon slog och hon slog och hon slog.

Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen.

– Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker.

Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.  

– Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår.

Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen.

– Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i.

Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister:

”Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden.”

Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada.

Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt.

– Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar.

Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med  

Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan.

– Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden.

Väckte nytt hopp

Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan.

Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav.

Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011:

”Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt.”

– Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen.

– Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet.

Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor.

– Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén. 

– Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell.

I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag: 

– Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär.

Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.  

– Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt.

"Vi litade på vad sökanden sa"

En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser.

– Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.  

Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor.

– Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén.

Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art.

– Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde.

Pernilla letar i sina papper.

Så vad står det här i beslutet?

– Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen.

Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning.

– Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att… Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt.

De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art.

– Och det är tydligen inte allvarligt… med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen… det är inte allvarligt. Jag förstår inte.  

Kraven stränga

I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning.

– Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat.

Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker.

– Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande.

Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev.

– Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas.

Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?  

– Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev.

Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis.

Rättsfall drivs i tingsrätten

Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen.

Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med.

– Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades.

Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.  

– Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.  

Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut.

– Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell.

– Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.

Reporter: Mikael Funke

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Popula dunkar i takt till musiken tillsammans med DJ Fidelix, upptäcker kärleken till tajta dansgolv med Marko Petrovic och träffar drugan som kallas för "Finska Peter".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programledarna Jasmin Lindberg och Erkki Kuronen möter mångsysslaren Peter Englund som är dragqueen, designer, stylist och barnprogramledare i SVT. Sedan barnsben har han fått frågan om han har finskt ursprung. Varför? Antagligen för att han ser ut som en finne. Men är han det? Vi tar reda på det och utsätter honom dessutom för en matlek med hemliga finska ingredienser!

Dj Fidelix Ikejiora besöker oss i Populastudion och värmer upp fredagskvällen och kickar igång dansen i studion. Vad är det som gäller på dansgolvet? Och vad tycker Fidelix egentligen om Finlands motsvarighet till Avicii?

I Generation Kaksi – Konst-iga Finnar har vår kulturreporter Maija Waris denna vecka träffat Marko Petrovic, en dj som föredrar riktigt tajta och svettiga dansgolv och inte är säker på huruvida hans partypinglegener kommer från det finska eller det balkanska arvet.

Popula med Jasmin och Erkki!
Fredag 23 september kl 20.40 i P4 och Sisuradio
Instagram/Snapchat/Facebook: SRPopula

Kanada står inför ett viktigt val. Antingen fortsätta gynna den oljeindustri som blomstrar i Alberta, eller sluta stödja oljeindustrin och gå en fossilfri ekonomi till mötes.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I Kanada rasar den historiskt värsta skogsbranden på mycket länge, och inte bara en. Satellitbilder visar över 1000 bränder i provinsen Alberta kring landets oljemecka Fort McMurray. Torrt i markerna, kraftig vind och höga temperaturer gör släckningsarbetet mycket svårt. Tiotusentals människor har evakuerats, stora arealer gammal skog står i lågor och fortfarande sprider sig elden med stora utsläpp av koldioxid som följd. Ironiskt nog tror forskare att den här typen av skogsbränder kommer bli vanligare på grund av klimatförändringarna som till stor del beror på utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.

Den här delen av Alberta beskrivs av många som ”det gamla Kanada” dit lycksökare kommer för att göra snabba pengar på olja utan några tankar på miljön och där samhället ensidigt vilar på en naturresurs, oljan.

Samtidigt driver Kanadas regering på för en offensiv miljöpolitik och har som mål att minska koldioxidutsläppen med 30 procent till år 2030. ”Det nya Kanada” visar på en exceptionell vilja att ställa om samhället från fossila bränslen även om utmaningarna är stora. Miljöhistorikern Sverker Sörlin på Kungliga tekniska högskolan menar att Kanada står inför ett elddop. Lyckas de ställa om, är de en förebild för andra nationer, vid ett misslyckande visar det istället att det inte går att lämna fossilregimen frivilligt och i förtid.

En längre intervju med Sverker Sörlin finns att ladda ner som specialpodd: Mer eller mindre pengar till oljeindustrin? Sverker Sörlin om Kanadas viktiga val

Programledare Marie-Louise Kristola

Bloggaren Alexandra Kissie Nilsson är trött på alla fördomar och vill göra upp med bilden av sig själv. Medan Celina fixar hennes naglar berättar Alexandra om sin feministiska kamp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”När jag tankar bilen kommer det fortfarande fram gubbar och frågar om jag behöver hjälp. Och än idag hör jag mina tjejkompisar säga att de aldrig skulle våga ha en kvinnlig kirurg. Då brinner det hos mig”

I ett förtroligt samtal berättar Alexandra om händelsen som gjorde henne till feminist. Men också om uppväxten och strävan efter att synas och bli någon. Om att kliva in i en roll som provokativ bloggare och med hjälp av sociala medier låtsas leva ett glammigt liv fast hon egentligen sitter hemma i mjukisbyxor och äter chips. Och om att som 16-åring möta kritik från journalister och i tv ställas till svars för sina provokativa blogginlägg.

Celina jobbar vidare med tävlingen och så får du höra om varför hunden Martin har panikångest.

Och du! Nagelsalongen finns på Instagram @p3nagelsalongen

Svenska Jägareförbundet lobbar framgångsrikt mot politiker för sina egna frågor bl a om rovdjur som varg. Samtidigt har de ett uppdrag från regeringen värt miljoner att stå för objektiv information.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kaliber om en intresseorganisation på dubbla stolar.

– Här nere kan du se att det ligger älgskinn och ben och ja, du vet att det blir ju köttslamsor och sådan kvar då. Och där så sa de, fick jag höra igår, att det finns björnspår. Så vi går väl ut och kikar om vi ser några.

Solen strålar men det är bitande kallt. Jag är i norra Värmland tillsammans med Eva Ångström, hon har jagat älg i de här trakterna i drygt 35 år. Och här, uppe i skogen, finns en plats där jaktlaget lägger ut rester från älgjakten.

– Det skulle kunna vara något, åtminstone några tassar, du vet, björnspår är ju mera avlånga.

– Det är svårt att veta?

– Det är jättesvårt att veta.

Här finns inte bara björn utan också varg och lodjur.

Men de stora rovdjuren björn, lo, järv och varg applåderas inte av alla – djurägare är rädda för att tamdjur ska tas av rovdjuren och jägare tycker att de konkurrerar om bytesdjuren.

Vilka djur som ska leva i våra skogar och hur många av dem vi ska ha har blivit frågor där olika intressen krockar – och där olika organisationer slåss om att påverka politiken. En av dem är Svenska Jägareförbundet. Eva Ångström var medlem i 25 år innan hon lämnade.

Och det berodde på hur vargen beskrevs i förbundets medlemstidning Svensk Jakt.

– De beskrev vargfrågan i ordalag som jag inte kunde acceptera. Jag var så upprörd varje gång jag läste den att jag tänkte att det här går ju inte.

Nu är hon i stället engagerad i Rovdjursföreningen och sitter med i deras styrelse. Hon är också moderat politiker och tycker att Svenska Jägareförbundet har ett alltför stort inflytande över politiken.

– Ja, de är ju överallt. De har ju spritt sig över hela landet och in i riksdagen och lobbar, och lobbar i Europaparlamentet – de är överallt, och många av dem de lobbar mot är ju också jägare.

Som andra intresseorganisationer lobbar Svenska Jägareförbundet mot politiker för sina medlemmars intressen. Men till skillnad från andra intresseorganisationer har de ett speciellt uppdrag av riksdag och regering, ett uppdrag som varje år ger dem cirka 50 miljoner kronor.

De ska bland annat se till att myndigheter och allmänhet får objektiv information om jakt- och viltvårdsfrågor – alltså samma frågor som de har ett eget intresse att påverka omkring.

Men kan en intresseorganisation både driva sina egna frågor och samtidigt stå för objektiv information?

Vad betyder regeringsuppdraget för förbundets möjligheter att få gehör för sin sak?

Och hur kan en organisation genom åren ha fått hundratals miljoner för att utföra uppgifter åt staten utan upphandling?

Kaliber - idag om Svenska Jägareförbundets dubbla stolar.

För att få svar på några av frågorna har jag åkt till Svenska Jägarförbundets anläggning i Sörmland. Här, på Öster Malma, som är ett slott från 1600-talet, finns en viltpark med våra svenska djur, skjutbana, slakteri och restaurang. 

– HALLÅ! Välkommen, är det första gången du är här?

– Ja, det är det.

Här finns också Svenska Jägareförbundets nationella kansli, och här träffar jag Bo Sköld som är generalsekreterare.

– Men kom upp här så får du se hur vi jobbar.

50 av Svenska Jägareförbundets 109 anställda sitter här på nationella kansliet.

– Det där är bara fälle-horn från en och samma kronhjort och då är det en farbror som har skänkt, så han har gått och samlat.

Svenska Jägareförbundet har ett uppdrag att leda en del av jakten och viltvården i Sverige. Det kallas Allmänna uppdraget och kom till 1938. För det får de cirka 50 miljoner kronor av staten ur Viltvårdsfonden, som förvaltar jaktavgiften som alla jägare betalar.

Det handlar om yrkesmässig jägarutbildning och utbildning av jägare som ska söka efter trafikskadat vilt, vissa uppgifter inom älgförvaltningen, och viltövervakning, alltså att kontrollera hur stora viltstammarna är och hur de mår.

Men den största delen av pengarna, cirka 35 miljoner handlar om att informera: dels om praktisk jakt till jägare, dels om övergripande information om jakt och viltvård till myndigheter och allmänhet, och också om viltforskning. Och informationen ska vara objektiv.

Men hur går det, att både driva sina egna frågor och samtidigt uppfylla regeringens uppdrag att stå för objektiv information?

– Jag tycker att vi har lyckats väl. Och finns det ett behov av att göra justeringar så måste ju uppdragsgivaren komma tillbaka och säga här måste ni bli tydligare och konkretare i olika frågor.

Ersättningen för den allmänna uppdraget utgör cirka en tredjedel av Svenska Jägareförbundets budget. Det ger också förbundet goda kontakter med politiker och myndigheter. Men är det så Allmänna uppdraget också ökar förbundets möjligheter att lobba för sina frågor?

– Uppdraget i sig innebär ju att vi har direkt koppling till politik eftersom regeringen tar beslut, så den delen är ganska självklar. Eftersom vi ska leverera fakta så stärker vi också vår kompetens som medlemsorganisation och så länge vi håller oss till fakta känns det som positivt för vårt grunduppdrag både för våra medlemmar och för regeringen och jakt och viltförvaltningen.

Allmänna uppdraget gynnar både regeringen och medlemmarna, menar Bo Sköld.

Men alla håller inte med. När jag börjar titta på frågan hör jag talas om att det hösten 2014 ifrågasattes av tjänstemän på regeringskansliet. 

Frågan då var om det inte borde upphandlas enligt Lagen om offentlig upphandling. Jag får veta att gjordes en intern utredning, men när jag ringer regeringskansliet går den inte att hitta.

– Jag söker en handling om Jägareförbundet.

– Ja, det känner jag igen…ska se nu…nej…

Men Allmänna uppdraget har också ifrågasatts politiskt.

– Jag heter Stina Bergström och är riksdagsledamot för Miljöpartiet och miljöpolitisk talesperson.

Hon anser att det bör utredas och förändras:

– Jägareförbundet är jätteduktiga på att göra eftersök och bedriva skyddsjakt och det är ju jägare som måste göra det, men däremot de här delarna som handlar om information till allmänheten där tycker jag att det känns konstigt att det är en organisation som ska göra det. Och en organisation som har en syn på saken så att säga.

Jakt och viltvård är ett område där olika intressen står emot varandra. Tydligast märks det i vargfrågan. Vargen är en skyddad art, trots det är det tillåtet med licensjakt på varg – något som har väckt starka känslor och fått EU att hota med att dra Sverige inför EU-domstolen.

Det är också i vargfrågan som Svenska Jägareförbundets dubbla roller ställts på sin spets.

När det inte blev beslut om vargjakt 2011 beslöt Svenska Jägareförbundet att delvis avsäga sig de uppgifter i Allmänna uppdraget som hade med varg att göra.

Det gjorde att de fick 900 000 kronor mindre 2012 och i regeringens beslut för 2012 och 2013 står det att de inte ska ha något informationsansvar i frågor som rör varg.

Så står det inte längre.

På frågan om vad som gäller idag menar generalsekreterare Bo Sköld att vissa arbetsuppgifter inom Allmänna uppdraget som exempelvis att motverka illegal jakt rör också vargen. Och specifikt i vargfrågan ska förbundet bistå med att samordna skyddsjakter och informera om myndighetsbeslut, till exempel om vilka beslut som Naturvårdsverket fattar om vargjakt.

Men förbundet har sedan 2012 också fortsatt att sitta med i arbetsgrupper, delta i vargsymposium och svara på remisser berör vargfrågan. Det framgår av de redovisningar av Allmänna uppdraget som de skickat till regeringen.

Svenska Jägareförbundets dubbla roller går också isär när det handlar om hur många vargar som ska finnas i Sverige.

Riksdag och Naturvårdsverk har slagit fast att vi ska ha 270 vargar.

Svenska Jägareförbundet säger max 150 vargar.

Generalsekreterare Bo Sköld betonar att förbundet naturligtvis driver opinion för sina frågor men accepterar samtidigt de demokratiska beslut som fattats:

– Har man tagit de demokratiska besluten då har vi sagt att vi lever efter dem. Sen tror vi fortfarande att det är rimligt med 150 vargar.

Sveriges största jägarorganisation, Svenska Jägareförbundet, har alltså två olika roller, som medlemsorganisation ska de lobba för att förändra politiken, men som innehavare av ett statligt uppdrag ska de informera objektivt i samma frågor.  

På vilket sätt har de då påverkat politiken? På deras hemsida läser jag att de starkt bidragit till att Sverige fick licensjakt på varg. Jag bestämmer mig för att titta närmare på frågan och hittar ett brev till regeringen.

Där kommer Svenska Jägarförbundet tillsammans med bland annat Jägarnas riksförbund och LRF med ett förslag som de själva beskriver som kontroversiellt. Förbunden säger nämligen att de kan gå men på flytt av genetisk värdefulla vargar till områden där de kan bilda revir. Anledningen är att man i så fall kan ha mycket färre vargar, och ändå hålla dem genetiskt friska.

Men det finns ett villkor – och det är jakt.

Så här står det i brevet:

”Därför är det ett ovillkorligt krav att eventuella aktiva åtgärder som kan öka antalet immigranter till dagens inavlade vargpopulation inleds med förvaltningsjakt som verkligen visar på samhällets vilja att reglera vargstammen på en nivå som kan tolereras.”

Två månader senare lägger regeringen fram en proposition som leder till att Sverige får licensjakt på varg, som inleds 2010.

Men det som Svenska Jägareförbundet och de andra intresseorganisationerna gick med på i utbyte mot vargjakten - projektet att flytta vargar – har nästan helt gått i stöpet.

Och det beror till stor del på att enskilda jägare gavs stort inflytande över hur det skulle fungera i praktiken.

Jag är i riksdagen för att träffa Eskil Erlandsson.

När vargjakten och besluten att flytta vargar fattas är han landsbygdsminister och han gör en ändring i jaktförordningen. Markägare ska kunna säga nej till att få varg flyttad till sin mark. Men inte bara det. Även jakträttsinnehavaren – som kan vara en annan person - får möjlighet att säga nej.

– Ja, det handlar ju ytterst om äganderätten vad man kan göra på en mark. Enligt vår uppfattning måste det ju vara en acceptans hos den som tar emot en vild art. Finns inte den acceptansen blir ju inte det man gör särskilt lyckosamt för det mesta.

– Men varför jakträttsinnehavaren?

– Vi gjorde det valet att det är i första hand markägaren och i andra hand rättighetsinnehavare och i det här fallet valde vi då jakträttsinnehavaren.

– Men varför just jakträttsinnehavaren?

– Ja, det var ett ställningstagande vi gjorde.

Någon utförligare förklaring än så får jag inte.

Men beslutet fick stora konsekvenser. Enligt Naturvårdsverket blev det mycket svårt att flytta varg, eftersom nästan inga jakträttsinnehavare sa ja. Från början hade man talat om att flytta högst 20 vargar. I verkligheten kom bara ett fåtal flyttar att göras, och bara två vargar etablerade sig i det område dit de hade flyttats.

– Så jakträttsinnehavarens möjlighet att säga ja eller nej är alltså viktigare än att ni kunde genomföra det här projektet?

– Det är ju till en del genomfört, det är ju som du själv sa.

– Två vargar.

– Några förflyttningar ja, och det är ju inte så lite det.

Eskil Erlandsson är själv jägare och medlem av Svenska Jägareförbundet, men att det skulle göra honom jävig håller han inte med om. Och han ser ingen konflikt mellan Jägareförbundets dubbla roller: att de både lobbar för sina egna frågor om jakt och viltvård samtidigt som de har ett uppdrag från staten att objektivt informera om samma frågor.

De påverkar inte politiken mer än andra organisationer menar han.

– Det klart att de framför sina synpunkter likväl som andra organisationer framför sina som vi också lyssnar till. Och sen gör ju en regering en sammanvägd bedömning. Det är ju inte så att jag eller ett enskilt statsråd fattar ett beslut utan det tas ju i kollektivet.

Men jag pratar med flera olika personer som jobbar nära politikerna får jag en annan bild.

De vill vara anonyma med talar om att Jägareförbundet har kanaler direkt in i riksdag och regeringen och ett mycket starkt grepp över många politiker. ”Jag har jobbat i mer än 20 år, men aldrig upplevt en så stark lobbyorganisation” säger en av dem.

Men vilka vägar har de då in till den politiska makten? Ja, en av dem sägs gå genom en annan förening som Eskil Erlandsson också är medlem i. Nämligen Riksdagens Jakt- och fiskeklubb.

– Ja, nu är vi i kulvertarna, en del av det stora underjordiska riksdagssystemet.

Jag är i riksdagshusets källare tillsammans med Isak From, socialdemokrat och ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

– Här bort är postservice och tryckeri och sådan saker som handlar om intern service.

Isak From är också ordförande i Riksdagens jakt- och fiskeklubb och vi är på väg till klubbens skjutbana.

– Här står det luftgevärshall står det här…

– Precis…

Bakom en vit dörr finns ett mörkt källarrum. Förutom en nio-meters luftskyttebana finns det inte mycket plats för än mer än ett lågt bord, en ställning för luftgevär och ett skåp med ammunition.

– Medlemmar kan låna den här hallen. Vi har två mästerskap här, ett på våren, och så ett allmänt inför jul, Skinkskyttet, vinnarna i dam- respektive herrklass blir belönad med en julskinka.

– Här är en skinkskyttetavla med ett vildsvin.

Isak From laddar målet med en bild på ett vildsvin och gör sig klar att skjuta.

– Mitt i prick!

Och så rullar han tillbaka bilden.

– Vad finns det för koppling Svenska Jägareförbundet och den här klubben?

– Egentligen ingenting alls, vi nyttjar Svenska Jägareförbundet genom att de återkommande bedriver jägarexamensutbildningen tillsammans med oss.

– Och sen åker ni på älgjakt i Värmland med dem?

– Ja, jaktklubben har haft ett mångårigt med Jägareförbundet Värmland, där de erbjuder älgjakt.

– Betalar man för det här?

– Absolut!

– Hur mycket då?

– Det kostar 2 000 kronor.

– Och då få man?

– Då får man en väldigt välorganiserad jakt under en och en halv dag.

– Finns det andra aktiviteter som Svenska Jägareförbundet står för i jaktklubben?

– Egentligen inte, det kan vara om vi genomför något seminarium som de är inbjudna till, ibland tillsammans med andra organisationer.

Riksdagens jakt- och fiskeklubb har cirka 70 medlemmar som är riksdagsmän eller tjänstemän i riksdagen och varje år åker mellan 10 och 15 av dem på älgjakt tillsammans med Svenska Jägareförbundet, och det är också många som väljer att ta jägarexamen, som är ett erbjudande som vänder sig till alla i riksdagen, inte bara medlemmar. 2014 anmälde sig 25 personer till kursen.

Men Isak From ger inte de rätt som menar att Jägareförbundet har ett stort inflytande över politikerna:

– Det tror jag är en partsinlaga från några som inte tycker om jakt eller Jägareförbundet.

Och inte heller han ser någon konflikt i Svenska Jägareförbundets dubbla roller, dels att stå för objektiv information, dels att driva sina egna frågor och han tycker att Allmänna uppdraget fungerat bra, inte minst därför att Jägareförbundet finns i hela landet.

– Viltvårdsfrågorna är ju verkligen frågor som inte är storstadsfrågor utan regionala frågor och då är det viktigt att den verksamheten bedrivs och kan finnas i hela landet.

Hur är det då med den utredning som jag hört talas om skulle ha tagits fram av tjänstemän på regeringskansliet om att Allmänna uppdraget borde upphandlas?

Isak From säger att han känner till att det finns ett sådant förslag, men han ser inget skäl till man borde göra en upphandling.

– För mig kändes inte som ett alternativ att man skulle upphandla det i varje fall och i vart fall har man inte visat på något sätt att en upphandling skulle bli billigare eller att kvalitet skulle bli bättre, snarare tvärtom.

Men kan man verkligen välja om man vill tillämpa Lagen om offentlig upphandling eller inte? Jag blir ännu mer nyfiken på vad som egentligen sägs i utredningen och ringer återigen till regeringskansliet.

– Nu ska vi se… allmänna uppdraget… nej…

Men inte heller nu får jag tag på den handling det talas om.

Vi återvänder till Eva Ångström i Värmland.

– På andra sidan den där dungen, där sköt jag en älg en gång.

Hon säger att hon håller med Svenska Jägareförbundet i mycket vad det gäller älgjakt, men hon kan inte se att deras information om rovdjur är objektiv.

– Nu har jag ju tillgång till tidningen Svensk Jakt även om jag inte är medlem så jag har följt den och under 2014 kollade jag vad de skrev om varg. Det var inte ett, som jag minns, positivt uttalande om vargen.

– Men kan man inte tänka sig att tidningen är fristående från förbundet?

– Jag har hört det där att tidningen talar för sig. Det kan den väl inte göra? Vi har ju en tidning i Rovdjursföreningen som heter Våra Rovdjur, den är också fristående. Men det vore ju märkligt om den till 90 procent uppehölls sig vid något som själva Rovdjursföreningen inte står för.

Enligt Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld försöker förbundet skilja mellan förbundets åsikter och information inom Allmänna uppdraget. Tidningen och bloggen ska spegla medlemmarnas intressen säger han.

Men kan man verkligen göra en sådan uppdelning?

Jag går igenom Svenska Jägareförbundets blogg skriven av förbundets anställda. Flera inlägg får mig att reagera, men speciellt ett. En jaktvårdskonsulent, alltså en av dem vars tjänst till stor del går inom Allmänna uppdraget, skriver så här om en namngiven forskare.

”Han har fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsaren”

”Han driver hänsynslöst en egen agenda… Han föreslår svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning.”

Så här säger Bo Sköld:

– Det som jobbigt i de här frågorna är ju att man både ska kunna ha fakta och faktaunderlag och sen så uttrycka åsikter som våra medlemmar tycker och känner och där kommer det alltid att vara en svårighet att vara glasklar och krispig när det gäller vad som är vad. Men där har vi valt att bloggen, den är inte något faktaforum i grunden.

Men Svenska Jägareförbundet ska inte bara objektivt informera om vetenskap. De sitter också med i det råd som granskar ansökningar från de forskningsmedel som Naturvårdsverket beviljar; de arrangerar konferenser om bland annat viltforskning och ibland tillsammans med Naturvårdsverket och varje år svarar de på ett 100-tal remisser inom ramen för Allmänna uppdraget.

De har helt enkelt ett stort inflytande i jakt- och viltvårdsfrågor. Men som Sveriges största jägarorganisation med cirka 150 000 medlemmar kanske de ska ha det? Jag ställer frågan till Andreas Duit som är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

– Ja, å ena sidan är det jättebra att man har en aktiv dialog med myndigheter och förvaltningar så ska vara i en demokrati, men det problematiska börjar ju när ett särintresse får en priviligierad position gentemot alla andra, då kan man börja misstänka att den här positionen över tid leder till att intresseorganisationens syn på vad som är riktig och bra policy blir det normerande medan andra intressen, synvinklar och perspektiv trängs undan. Och får successivt allt svårare att komma till tals.

Risken finns alltså att Svenska Jägareförbundet får ett alltför stort inflytande, och att dess syn blir det som betraktas som normalt och rätt.

– Det finns trots allt olika idéer om hur viltvård ska bedrivas och det finns nog en del som menar att vår flora och fauna bör nog förvaltas på ett annat sätt än att maximera dess jaktvärde.

Enligt Andreas Duit var det tidigare vanligt att staten knöt olika intresseorganisationer till sig, men att det är en modell för statsförvaltning som i stort sett försvunnit sedan slutet på 1900-talet.

– Men däremot är det något man i större utsträckning rört sig bort ifrån mycket därför att man upplevde att det blev ett system som inom vissa områden gav alldeles för stort inflytande åt särintressen.

Men vad säger då Svenska Jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld: kan en intresseorganisation som driver sina egna frågor samtidigt stå för objektiv information?

– Ja, det kommer väl alltid att vara så eftersom vi har både ett medlemsuppdrag och i det här fallet ett regeringsuppdrag att vi alltid måste granska är vi tillräckligt objektiva, är faktan tydlig, inte åsiktskopplad om vi lägger ut på webben om våra viltarter eller lägger fram ett remissförslag och då kommer det alltid att ligga en svårighet där och då kommer det alltid att vara viktigt att vara på hugget: dels internt, dels regeringen. Stämmer det, håller det, så det där tycker jag vi måste jobba med hela tiden.

Men flera statliga utredningar har genom åren pekat på att Jägareförbundets dubbla roller är problematiskta.

1997 – Det är inte lämpligt att EN organisation har ett sådant här uppdrag. Det borde fördelas på flera organisationer och myndigheter, står det i en utredning.

2003 – Jägareförbundets dubbla roller kan skapa trovärdighetskonflikter när det gäller objektiv och allsidig information, skriver en utredare, och föreslår ett nedbantat Allmänt uppdrag.

2004 – En ny utredare kommer fram till att Jägareförbundets dubbla roller INTE är något problem, förutom vad det gäller rovdjur – där bör de inte ha något informationsuppdrag, anser utredaren.

2007 – Allmänna uppdraget tillsammans med att förbundet företräder ett särintresse innebär att de har en särställning i jämförelse med andra intresseorganisationer, står det i en utredning.

Men när det blivit dags för politiker att fatta beslut har det hittills alltid slutat med att Svenska Jägareförbundet får behålla sitt uppdrag. Jag frågar miljöpartisten Stina Bergström vad hon tror.

– Men jag tror att det handlar om att man är duktig på att lobba på politiker, och kanske också att det är många politiker som är jägare.

En artikel i Svenska Dagbladet 2003 pekar på samma sak. Den beskriver hur förbundet inför hotet om att få sitt Allmänna uppdrag rejält nedbantat inlett ett lobbyarbete och bland annat tagit kontakt med Riksdagens jakt- och fiskeklubb.

Jag frågar Bo Sköld om det är så här man jobbar även idag?

– Nej!

– Inte?

– Nä.

– Hur gör man idag då?

– Ja, man informerar om fakta.

Bara några dagar innan jag ska träffa Svenska Jägareförbundet får jag ett mejl. Mejlet innehåller den utredning som jag letat efter ett par månader.  Den är gjord av regeringens enhet för upphandlingsrätt och slutsatsen är tydlig: övervägande skäl talar för att Allmänna uppdraget skulle ha upphandlats. 

Och det fick Svenska Jägareförbundet veta hösten 2014 - förbundets ordförande Björn Sprängare berättar om hur det gick till.

– Jo, vi fick ju information att nu ska Allmänna uppdraget omprövas, det ska inte hanteras som tidigare och vi var ju rätt ställda. Det kom ju som en blixt från en klar i himmel. Vi hade svårt att svara hur vi skulle agera, vi bad att få återkomma. Och vi gick ju hem och resonerade och sen tog vi kontakt med statsrådet och uppenbarligen tog man intryck av vad vi sa.

Björn Sprängare säger att förbundet inte är främmande för en översyn av Allmänna uppdraget, men att man i så fall måste ha tid att ställa om verksamheten som har stor personal.

– Vi tyckte att ska man göra en förändring så bör man få medverka i en förändring, hur den ska gestaltas, det kan vi inte bara få rakt upp och ned som en blixt från himmeln och sen kom svaret tillbaka att vi går vidare som vi gjort förut.

– Tog ni några kontakter utöver statsrådet då?

– Ja, vi mobiliserade naturligtvis det vi kunde för att kunna påverka personer som har inflytande där, det är självklart att vi gör det.

Och mobiliseringen gav alltså effekt.

Allmänna uppdraget blir kvar tills vidare, men man kommer att titta på det i samband med att man utreder hur pengarna från jägarnas jaktavgifter används.

Det här säger ansvarig minister Sven-Erik Bucht.

– Och vad vi kommer fram till där det är för tidigt att säga idag.

Och när den utredningen blir klar vill han inte uttala sig om, bara att han anser att Allmänna uppdraget är viktigt. 

– Och att vi har ett Allmänt uppdrag även fortsättningsvis, det är väldigt viktigt.

– Och ska det upphandlas?

– Det får vi se.

Reporter: Lena Pettersson

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Från järnmalmsrusch till konkurs. Kaliber berättar idag historien om gruvolaget Northland Resources som gav framtidstro till utflyttningshotade Pajala. Men som nu, två år senare, har gått i konkurs och anmälts för flera misstänkta miljöbrott.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är snötäckt disigt och stilla här i Kaunisvaara utanför Pajala. Framför mig står Northlands Resources järnmalmsgruva. Bakom stängslet här står ett stort mörkblått komplex i den disiga vinterdimman och det är omringat av snötäckt skog. Det var det här projektet som väldigt många i Pajala kommun satte hoppet till när det drog igång för över två år sen. Men i december kom konkursen  så maskinerna har nu tystnat här. Lastbilarna med järnmalm har slutat rulla härifrån.

Drömmen om jobben gick i kras. Kaliber har idag tittat närmare på berättelsen om den så kallade Pajalagruvan och hittat nya misstankar om miljöbrott och dubbla stolar.

Men vi börjar dagens program hos Lennart  Forsberg. Han är en av dom som drabbats av bolagets transporter.

- Vi snackar ju tid och otid om att vi ska vara rädda om miljön. Och då är det totalt olämpligt att det får förekomma på det här viset. Och jag säger så här. Jag brukar skämtsamt säga, men det är allvar i det också, om jag skulle utsatt någon annan för det här så hade jag suttit i fängelse nu för grovt miljöbrott, säger Lennart Forsberg.

Lennart Forsbergs stuga ligger i fjällorten Bergfors, norr om Kiruna . Stugan är omringad av höga vita fjälltoppar och ligger bredvid malmbanan, som har kallats för Sveriges vackraste järnvägssträcka.

Men när gruvbolagets tågvagnar började åka förbi, märkte han att något var fel. Han har filmat när ett av alla tåg åker förbi. Vagnarna har inga lock och i filmklippet syns det hur tåget lämnar ett moln av mörkt järnmalmsdamm vid tomten.

- Jag trodde jag hade fått fel på synen först när allting var gråsvart - men det var ju skit ifrån Northlands tåg.

Malmen, har han samlat i små burkar, som han visar upp .

- Den här malmen som de har fraktat är nedkrossad så man kan jämföra det med potatismjöl eller florsocker. Så nedkrossat är det. Och att då köra det i öppna vagnar - det är helt otroligt att de har tillåtit det.

Han visar bilder på när snön på tomten var gråsvart av allt damm.

- Förra vintern kunde jag skära tvärsnitt av snödrivorna, det såg ut som värsta rulltårtan - så ini helsike var det. Så man trodde man bodde i en gruva i stort sett, och då var det bara att de fraktade förbi oss. Men det är klart att det blir så när de malde ner malmen så mycket.

Och det är enbart ordet arbetsillfällen som har tagit över. Jag tycker det är bra att det skapas arbetstillfällen men inte till vilket pris som helst.

- Till Pajalaborna skulle jag faktiskt vilja säga att jag har ingenting emot att det skapas arbetstillfällen i Pajala. Men hade transporterna gått genom Pajala, då hade ni också vaknat och reagerat, fortsätter Lennart Forsberg.

Transporterna upprörde i andra byar också. Bland annat i Merasjärvi i hjärtat av Tornedalen där en handfull människor bor .

Det finns också ett hundspannsföretag här med över 50 hundar  som har kört färdigt turisterna för dagen. Jag får komma in till Birgit Homburg  som driver företaget.

Hon säger att gruvans tunga lastbilar som åkte förbi byn förstörde naturupplevelsen, för även här blev snön längs vägen svart emellanåt.

- Jag försökte blunda, jag grät ibland efter vägen när jag åkte mot Kiruna. För att jag såg den stora skillnaden mellan de svarta plogkammarna och den vita snön. Som vi aldrig har upplevt här tidigare. Så det var ett år av helvete rent av. Visst är det viktigt med arbetstillfällen. Det förstår jag också. Men när det kommer till transporter är det viktigt att man håller sig till de miljövänligaste transporterna som finns. Då ska man inte kunna köra Norrbotten kors och tvärs bara för att det är billigare för gruvbolaget, menar Birgit Homburg.

- I min värld är det inte förenligt. Gruvverksamhet och turism. Jag vet att många diskuterar att det går att samexisterar. Men inte i närmaste omvigning. 60 Km ifrån är väl ok, men inte den slags turismen som jag bedriver. Jag säljer aktivitetsturism och naturupplevelser och då hör inte varken gruvor, bergtäkt in i bilden. Och framförallt inte de här vägarna, så som det såg ut förra året. Jag skämdes lite när gästerna kom för hur det såg ut efter vägen. De har frågat varför det är så svart efter vägen, fortsätter hon.

Men Kaliber idag handlar inte bara om smutsiga transporter. Vi kommer titta närmare på flera tidigare okända miljöproblem som har dykt upp efter gruvan gick i konkurs. Men först kommer en kort summering om Pajalagruvan:

Att det finns malm under myrmarkerna i den lilla Tornedalsbyn Kaunisvaara ett par mil utanför Pajala, har man vetat i nästan hundra år . Men ingen har vågat satsa pengar på en gruvstart . Så malmen har blivit liggande samtidigt som Pajala blev till slut blev den värst drabbade kommunen i hela Sverige av utflyttning . Från 60-talet till 2000-talet har befolkningen halverats till runt 6000 personer . Men det är nu räddningen verkar komma.

P4: den stora nyheten om att det internationella gruvföretaget Northland Resources avser att starta gruvbrytning i Pajala kommun väcker nu stora förhoppningar i bygden.

Det är 2006. Malmen har lockat dit det internationella gruvbolaget Northland Resources. Dom ser en möjlighet att skapa hundratals jobb med tre gruvor i framtiden. Två i Kaunisvaara, och en ett par mil bort in i Finland . Det talas om gruvdrift i minst 25 år.

Bolaget fixar sen ett miljötillstånd och en finansiering på flera miljarder. Kommunalrådet hoppas nu på utveckling istället för avveckling.

EKOT: "Bengt Niska  räknar med ett par tusen nya invånare inom de närmsta åren.

- Om planeringen slår in så kommer effekterna bli lika stora som i början av 1900-talet i Kiruna när det samhället förvandlades till ett enormt industriområde. Så blir det även här."

Bengt Niska ser ut att få rätt när hundratals personer får jobb då gruvan byggs upp . Och äntligen ökar befolkningen i Pajala istället för att minska. På köpet blir det bostadsbrist när alla vill flytta dit och kommunen bygger nytt för flera miljoner .

Hösten 2012 är det dags att öppna gruvan. Media är på plats när VD:N och landshövdingen trycker på detonationsknappen. Smällen från Kaunisvaara blir en lättnad för många. Och socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven  besöker gruvan och konstaterar att det luktar pengar.

"Det luktar pengar, ja det känns ju"

Men bara drygt tre månader efter starten , kommer chocken som hotar hela projektet.

"P4: Gruvbolaget Northland Resources är i akut behov av pengar."

När 2013 börjar kommer det fram att bolaget är i akut ekonomisk kris. Det fattas runt 2.5 miljard och aktiehandeln stoppas . Oslobörsen kommer också att kräva över en miljon i böter  eftersom ledningen ska ha känt miljardhålet i flera månader utan att gå ut med det.

I nästan två år försöker bolaget få ordning på miljarderna, samtidigt som järnmalmspriset rasar  - men i december 2014 tar allt slut. Från nyhetssändning i P4:

"En mörk dag för Pajala, idag tog sagan Northland slut. Idag bestämde företaget själva att konkurs var den enda utvägen."

När sagan är slut visar företaget upp en förlust på cirka 7 miljarder kronor.

Idag håller alla andan i väntan på att en ny ägare ska köpa gruvan av konkursförvaltaren. Han har också fått ärva miljöansvaret - och flera miljöproblem som vi nu ska gå igenom.

Ett av fallen handlar om att bolaget ska ha skadat en del av en väldigt skyddsvärd myr med höga naturvärden.

Det är en stor myr på över 3000 hektar och planen var att en liten del av myren till viss del skulle urvattnats med några decimeter när marken sprängdes bort. Men bolagets senaste rapport visar grundvattnet istället har sänkts med 16 meter vid en mätstation . Mätningarna visar att sänkningarna som längst har nått ut 600 meter ut på myren. Mätstationerna visar upp olika nivåer och den kraftigaste sänkingen visar alltså på 16 meter. Det kan ha skadat flera sällsynta och artskyddade växter, enligt Länsstyrelsen.

Det kan också bli ett problem för Samebyn Muonio om sänkningen fortsätter och mer mark förstörs. För myren är ett viktigt renbetesområde, menar Thomas Sevä, gruvtalesperson för samebyn.

- 16 meter låter ju ganska skrämmande egentligen. Det var nog inte det man hade trott från Northlands sida eller någon annans sida från början. Att det skulle sjunka 16 meter är ett stort stort problem.

Vi hittar också ett annat problem. Bolaget ska ha byggt en del av anläggningen på mark som dom inte har tillstånd att bygga på, enligt dokument från Länsstyrelsen . Marken har konkursförvaltaren ansökt om att få tillstånd till, och de jobbar för att fixa sänkningen av grundvattnet, skriver han till oss.

Och samtidigt som vi läser dokumenten om misstankarna om den torrlagda myren och den felplacerade anläggningen så åtalsanmäls bolaget för det här av Länsstyrelsen i Norrbotten. Det är deras ansvar att granska och anmäla gruvor för misstänkta brott till polis eller åklagare. Och några veckor senare, kommer en tredje anmälan. Mot transporterna - som vi nu ska titta närmare på.

Vi tar det från början:

Planen var först att transportera malmen med järnväg till finska kusten. Det här skulle svenska och finska regeringen vara med och betala.

Men Northland, ändrade sig i sista stund. Nyligen sa bolagets dåvarande vd Karl-Axel Waplan till svenska dagbladet att den finska regeringen inte ville betala för att rusta upp järnvägen.

Istället hittade dom ett billigare alternativ. Malmen skulle 30 mil västerut, till norska hamnstaden Narvik där hamnen är isfri och fartygen större. För att få dit malmen, hyrdes lastbilsföretag in för att köra malmen till den svenska järnvägen 15 mil bort. Där lastades malmen ner i godståg och kördes norrut till Narvik.

Men bilvägen var dålig så trafikverket planerade att rusta upp sträckan för över 2 miljarder skattekronor. Idag har omkring 800 miljoner lagts ner på vägbygget. Lastbilarna passerade flera byar i Norrbotten.

Bland annat slädhundsföretagaren Birgit Homburg som vi var hos tidigare.

Förutom att lastbilarna påverkade hennes slädhundsföretag så var hon orolig för säkerheten. Vägen vid byn är smal och kurvig och lastbilarna fick köra 80 km i timmen , där hennes dotter behövde gå av och på skolbussen. Så hon begärde farthinder.

- Men det blev avslag på det. Det var inte nödvändigt för att det bara var ett barn antagligen. Vi räknas inte här. Merasjärvi är så pass litet så det är bara två eller tre som opponerar sig. Det tror jag dom klarar av, det är väl det dom har räknat med.  

- Varför tror du att du en är en av få som har opponerat dig då?

- För att jag prioriterar miljön före arbetstillfällen kanske. Vilket jag ofta fått höra att man inte tycker likadant. Jobben är viktigare än miljön. Miljön kommer antagligen senare före de flesta människorna då när det är för sent. Men jag prioriterar miljön före. Jag känner att det måste finnas andra arbetstillfällen här uppe. Och gruvan i sig hade inte varit så störande moment för Merasjärvi egentligen. Fågelvägen är det 65 km dit. Problemen kom egentligen när Northland flaggade för att köra transporterna till Narvik hamn. För miljön tycker jag absolut, jag har alltid sagt, jag begär inte att man ska stänga gruvan. Jag vill bara att man tänker på den närmsta vägen till hamn och den miljövänligaste vägen, säger Birgit Homburg.

När lastbilarna vidare förbi Birgit Homburg lastades malmen ner i tågvagnar  - som kördes förbi Lennart Forsberg och dammade.

- Vi brukade plocka bär här på gården. Både lingon och blåbär. Men det har man inte vågat köra sista tiden här.

Han nämner ett exempel när barnbarnen var på besök.

- Dom var ju ute och lekte i snön och Lillgrabben ville ju äta snö. Så vi fick hålla fullständig koll på honom Och det var inte roligt när det var så skitigt.

Dammet var inte farlig har bolaget påpekat, och de har försökt spraya malmen med ett bindningsmedel för att det inte ska damma. Men miljökontoret i Kiruna har fått in fler klagomål, bland annat från turistföretaget Kiruna Lappland, och till slut har de och krävt lock på vagnarna. Men det ska ha varit tekniskt komplicerat enligt företaget.

Under arbetet med det här programmet så åtalsanmäls även dammandet av Länsstyrelsen. Men framförallt handlar anmälan om att Länsstyrelsen misstänker att bolaget aldrig har haft rätt i sitt miljötillstånd att köra till Norge. De skulle alltså ha tagit tåget via Finland som bolaget först planerade, enligt anmälan.

Men här går meningarna isär. Bolaget tyckte inte att miljötillståndet kan styra transporterna. Det har stått dom fritt att köra på allmänna vägar för att nå ut till sina kunder och de har också fått tillstånd av Trafikverket, som ju har satsat miljardbelopp på vägen. Med skattepengar från regeringen. Dessutom har Länsstyrelsen också varit med och godkänt byggprojekt längs transportsträckan.

Konkursförvalteren Hans Andersson förvånas också av anmälan eftersom transporterna har varit allmänt kända länge, och han tycker det framgår tydligt i anmälan att länsstyrelsen är högst osäkra på om transporterna ens är en fråga för dom eller inte.

- Och att då gå vidare och lämna in en misstanke om brott, det tycker jag kan ifrågasättas faktiskt, säger Hans Andersson.

Länsstyrelsen säger också till oss att de är osäkra. De tycker att frågan är juridiskt komplicerad, men de anmäler ändå för att se om transporterna är en fråga för dem eller inte.

Vi lämnar transporterna, för vi hittar ett till problem i bolagets sandmagasin. Det är ett stort magasin med sand och vatten som samlades där när marken sprängdes bort. Men vi får reda på att kan finnas en läckagerisk i magasinet.

Det här väcker frågor hos oss, men när vi ringer till Länsstyrelens miljöskyddsenhet, som är tillsynsmyndigheten för gruvor och som ska granska miljöarbetet, får vi först inte prata med dom om 

-  När det gäller dom här funderingarna så får jag då hänvisa till Andreas Lind eller till Sven-Erik Österberg, säger en tjänsteman vi ringer upp.

Istället hänvisas vi till näringslivschefen, och landshövdingen Sven-Erik Österberg. Han är alltså länsstyrelens högsta chef och är tillsatt av regeringen.

Han har valt att ta kliva in och fatta alla yttersta beslut om miljöskyddsarbetet för Northland istället för miljöskyddsenheten. Men en vecka senare får vi plötsligt prata med miljöskyddsenheten igen. David Berggård är gruvexperten där.

- Alltså vattenhantering är central. För att vatten är det medium som man behandlar malm med. Samtidigt är det så att vatten transporterar avfallsprodukter från ett sandmagasin.

Det finns en läckagerisk i sandmagasinet, menar han. Han säger att bolagets första plan var att forma sanden som en stor kon, eller en kulle. Då skulle inga dammvallar behövts. Men de ändrade sig tidigt under byggandet och valde att inte bygga som de sa i tillståndet, på grund av praktiska och ekonomiska skäl.

Så istället för en kulle så ligger nu sanden nästan platt. Lite som en pannkaksmet som breder ut sig i en stekpanna. Problemet nu är att det behövs högre kanter i pannan - alltså stora dammvallar. Idag finns något som bolaget kallar för den yttre vallen som inte är så hög, säger David Berggård.

- Ja det är väl ungefär som en skogsbilväg. Det rör väl sig om en meter eller liknande beroende på var du tittar.

Kommer det en svår snösmältning med mycket vatten i magasinet, så kommer inte vägen kunna stoppa allt tror han, tror han och fortsätter:

- Ja i det här fallet kan man naturligtvis ifrågasätta det. Men det finns uppenbarligen en risk som de måste beakta inför vårsmältning så man kan hantera den här pannkaksmeten.

Så får man ingen kontroll över magasinet skulle sand och vatten kunna läcka ut i våtmarkerna, enligt David Berggård. För att undvika det skulle en del vatten kunna pumpas ut i Muonio älv , vilket bolaget har tillstånd att göra. Men det finns en gräns för hur mycket grumligt vatten som får pumpas ut, och om den gränsen överskrids kan det påverka fiskar och vattenorganismer.

- Det behöver inte vara några giftiga ämnen alltid som det är fråga om. Det kan räcka med att man får grumling i ett vattendrag, då tar sig helt enkelt fisken till andra områden. Den som tycker tillgången på fisk är viktig och värnar fiskemöjligheter - då kanske det blir utebliven fångst, va, säger han.

Det har hänt förut att gränsvärdet för grumligt vatten har överskridits vilket bolaget har berättat för Länsstyrelsen och försökt fixa. Men risken finns alltså kvar, det menar också finska länsstyrelsen.

Och de varnade dessutom tidigt för att den tekniken som bolaget ville använda, inte var tillräckligt beprövad i norra Skandinavien med mycket snö. Så det lät optimistiskt, säger inspektören Johani Itkonen.

- We stated that we think that this is a rather optimistic idea, säger Johani Itkonen.

Så vad händer med magasinet nu? Kommer läckagerisken att byggas bort med dammar, och finns det anledning att misstänka något miljöbrott? Det är miljöskyddsenheten som ska utreda det, men återigen skickas våra frågor uppåt till landshövdingen Sven-Erik Österberg, som alltså tar alla frågor om vilka miljöbeslut som ska tas kring Northland Resources .

Men samtidigt som han bestämmer om miljön sitter han med i den så kallade Pajalagruppen . En grupp med olika politiker och representanter från det lokala näringslivet som drog igång för att rädda jobben efter konkursen. Han sitter på dubbla stolar alltså  - men själv vill han tona ner Pajalagruppens betydelse.

- Det finns ingen intressekonflikt med Pajalagruppen. Det vill jag starkt dementera. Det är övertonat, säger Sven-Erik Österberg.

En Länsstyrelse får möblera om arbetsansvaret hos sig själva, som landshövdingen har gjort här. Men jag frågar om inte det sänder ut konstiga signaler till allmänheten, att han både jobbar för att rädda jobben samtidigt som han tar beslut om miljöbrottsanmälningar.

- Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt. Det är media som försöker framföra det. Jag har inte hört någon allmänhet som tycker det är konstigt att jag sitter med i en Pajalagrupp och försöker rädda jobben.  

- Samtidigt som du tar de yttersta besluten om miljöskyddsarbetet?

- Ja men kom fram till att vi har slirat på det då. Nu har vi gjort åtalsanmälningar på det här ju. Så jag menar anmälningarna är gjorda, jag tycker frågorna vore mer befogade om vi helt nonchalerat miljöarbetet .

Landshövdingen säger att anledningen till att han gick in i miljöskyddsarbetet var att konkursen kom precis innan julen då många var lediga, och att konkursförvaltaren då behövde få raka och snabba besked i det kritiska läget.

- Det innebar inte att inte vårt miljöfolk har varit inkopplade i det här.

Men vad är det då som gäller? Jo, det är Länsstyrelsens uppgift att anmäla misstänkta miljöbrott i gruvor till åklagare eller polis, så fort det upptäcks. Men två av dom miljöproblemen har två varit kända länge. Så varför har de inte anmält det här tidigare? Frågan går till Sven-Erik Österberg.

- Det finns ju liksom ingen mall på när man ska anmäla och när man ska göra det där. Vi vet fortfarande inte om det är något brott i det här det får vi ju se. Däremot , kanske största skälet till att vi inte har gått in i det tidigare. Det är väl att denna fråga har varit satt för en ny miljöprövning. Både den om sandmagasinet, och transporterna.

Det Sven-Erik Österberg säger är alltså att det största skälet till att de har avvaktat är att de här frågorna skulle prövas i mark och miljödomstolen, där hela bolagets miljöverksamhet skulle omprövas på nytt.

Allt skulle omprövas eftersom bolaget ville öppna en andra gruva och behövde ett nytt miljötillstånd. I det tillståndet skulle både gruva nummer ett och två prövas. Det betyder att frågorna om transporter och grundvattnet också skulle prövas här.

Men förhandlingen har skjutits upp flera gånger. Bland annat eftersom bolaget har komplettera sin ansökan. Och i väntan på domstolsförhandlingen så har alltså Länsstyrelsen avvaktat att anmäla menar landshövdingen.

Men en som inte köper det resonmanget är Jan Darpö, miljörättsprofessor på Uppsala universitet . Han vill poängtera att han inte är insatt i anmälningarna, men ursäkten att vänta in domstolsprövningen innan de ingrep finns det ingen juridisk grund för enligt honom.

 - Det håller inte alls. Att bedömda om ett brott har begåtts är ju något man gör mot de regler som gäller. Inte något man tror ska komma. Och någon möjlighet att göra ogillt det som redan har skett finns ju inte i någon slags domstolsförhandling eller nya tillstånd, säger Jan Darpö.

Han säger också att justitieombudsmannen, JO, flera gånger har kritiserat andra länsstyrelser för att de låtit bli att anmäla eller dragit ut på tiden. Så jag ringer upp JO Lars Lindström  för att kolla om det stämmer.

- Ja det stämmer. Man ska nöja sig med att konstatera att det objektivt sätt finns anledning att misstänka ett brott. Men hur det sen är med uppsåt eller oaktsamhet eller om brottet eller ringa, såna funderingar ska man lämna över till polis eller åklagare. Funderingarna kan med fördel göras hos polis eller åklagare.

JO Lars Lindström säger också att en anmälan ska göras direkt. Och enligt professor Jan Darpö kan man inte avvakta att anmäla när man misstänker brott. Så jag träffar Sven-Erik Österberg igen för att framföra den kritiken.

Nu vill han poängtera att de inte har misstänkt brott förrän i år. Detta trots att de redan för två år sen visste att grundvattnet hade sänkts med flera meter istället för decimeter. Och att det nådde 16 meter fick de veta i oktober. Något färskare bevis än så har de inte i sin egen anmälan, och anmälningarna ska ju ske snabbt.

- Men att grundvattnet har sänkts med 16 meter har ni ju vetat i flera månader?

- Ja men det är ingenting som säger att det är ett brott för att grundvattnet är lägre. Utan det beror på uppsåt eller felaktig hantering, eller om de inte gjort det man bör göra. Det är ju det som ligger till grund för det här, säger Österberg.

Det beror på uppsåt, säger alltså Sven-Erik Österberg, vilket går tvärtemot det JO precis sa.

- Men Jo säger ju att man inte ska ta hänsyn till uppsåt?

- Ja men i det här läget så. Vår uppgift är inte att lämna en åtalsanmälan så fort det uppstår någon fråga heller. Det viktigaste i sånt här och det som har skett jättemycket i Northland är ju vårt engagemang när det gäller miljöfrågor där borta.

- Så det du sa tidigare om att frågan var satt för en prövning och att det var därför ni avvaktade, det stämmer alltså inte?

- Det stämmer till viss del också. Det var där det skulle prövas. Men i det läget var vi inte så långt framme att vi kunde misstänka ett brott. Men nu hanteras den inte längre och vi kan inte utesluta att det har skett ett brott.

Så de har inte misstänkt brott förrän i år, påstår landshövdingen. Trots att också transporterna har varit allmänt kända sen två år och länsstyrelsen har ett krav på sig att anmäla snabbt.

- Då låter det ju märkligt att alla tre anmälningar kommer samtidigt under en väldigt kort period efter konkursen?

- Men det beror ju på hela arbetet avtar ju i och med konkursen. Det har ju varit en beredning och funnits en ansvarig part att prata med hur man ska undvika problem. Men i och med att det inte finns någon som jobbar med där längre så finns det. Så är ju det faktum som råder ett faktum, på något sätt som är. Många gånger säger man ju att göra det skyndsamt. Men i de fallen är det då man väntar och brottet kan undanröjas. Här är det ju ingen som kan ta undan det här. Det finns ingen tidsfaktor som skulle ta bort problemet, avslutar Österberg.

Kaliber har sökt Northland Resources tidigare ledning för det här reportaget, men efter konkursen är det bestämt att konkursförvaltaren Hans Andersson svarar på frågor. Han svarar oss skriftligt om läckagerisken i sandmagasinet.

Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte.

Han menar att bolaget sen länge har jobbat för att förbättra vattenhanteringen och fört en diskussion med länsstyrelsen om hur det ska göras. Under konkursen har dessutom nya förbättringar gjorts, och det finns planer om att få leda bort överflödigt vatten till en bergtäkt om det skulle behövas. Risken för översvämning bedöms därför som mycket liten, enligt tidigare anställda och konkursförvaltarens inhyrda experter. Och den yttre vallen är tillräcklig för att stoppa läckage är bedömningen, men de diskuterar med länsstyrelsen om det behövs dammvallar eller inte .

Och landshövdingen har förtroende för att läckagerisken fixas och säger att det därför inte är aktuellt med någon anmälan.

Vi lämnar miljöproblemen och är tillbaka i Pajala. En kommun utan gruva och med krisartad ekonomi. Nyligen fick kommunen låna 15 miljoner kronor för att kunna betala ut löner till julen.

Här väntar alla nu på en ny gruvägare efter de intensiva åren som varit. Bilvägen som rustats upp för 800 miljoner skattekronor ligger också och väntar, en väg som ju Länsstyrelsen ifrågasätter om den ens ska användas.

Här har det inte funnits något stort organiserat motstånd mot gruvan, som det finns ibland annat Jokkmokk där många antingen är för eller emot en gruva. Där har det varit vilda protester och demonstrationer, men här i Pajala hölls istället stödmanifestation när gruvan gick i konkurs.

På den lokala thai-restaurangen är det nästan tomt  jag besöker den. Ägaren Janne  vågade öppna den när gruvan kom, och konkursen har varit tung.

- Det har varit hårt för alla företagare runtomkring som inte är direkt knutna till gruvan, men som har satsat stort på grund av gruvan.

Och i Kaunisvaara har den lokala byabutiken har klappat igen. Förbi den glider pensionären Gerda Uusitalo  på en spark.

- Jag har sett 50 och 60 talet när folk har flyttat härifrån. Och sen ville dom komma tillbaks när det fanns jobb. Men det fanns bara jobb i kanske två år - nu är det slut.

Det är mörkt. Och man ser inte trafik på samma sätt längre. En skolbuss kommer här, en skolbuss som kanske har några ungar.

Det såg ganska tomt ut på bussen.

- Ja, det är inte så mycket liv, säger Gerda Uusitalo.

Reporter: David Carr

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se