Under hösten kommer vi att höra berättelser om människor i gamla tider som av olika anledningar var tvungna att lämna sina hem och sin invanda miljö. Ofta var det sjukdomar, fattigdom, krig eller annan utsatthet som låg bakom deras öden. Några av de mest utsatta grupperna var barn och gamla. I väldigt många familjer finns det berättelser om minderåriga som lämnades bort och gamlingar som hamnade på undantag eller fattighus. Arkiven är fulla av noteringar som visar hur samhället hanterade dessa människor, och de handlingarna kan hjälpa oss att förstå hur deras liv blev där de hamnade. Släktforskaren Lena Landstedt Hallin använde sig av många journalhandlingar när hon ville veta mer om vad som faktiskt hade hänt hennes farfars far Per Johan Landstedt. I början av 1900- talet hamnade Per Johan på Piteå Hospital under dramatiska former.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
-Det första jag slås av när jag tittar på bilden på farfars far Per Johan Landstedt är att han nästan ser ut som bilder jag sett på Gustaf Fröding när han sitter på sin säng och är alldeles galen.
Lena Landstedt Hallin blev intresserad och ville veta vad Per Johan hade dött av. Hon hade länge hört berättats om honom och i släkten sa de att: En Per Johan, har var ju tokig! I kyrkböckerna fann Lena så småningom anteckningar som antydde att han varit schizofren.
- Eftersom jag själv är läkare tänkte jag att det är var ju spännande och intressant men en svår sjukdom.
- Men ju mer jag fördjupade mig i den här historien desto mer fick jag veta i de utförliga journalanteckningarna från olika sjukhus och hospital.
Piteå Hospital den 26 oktober 1917
För omkring ½ år sedan med allt mer tilltagande nedstämdhet, som så småningom antagit sådana former att han måste vårdas och vaktas. Han ansåg under vistelsen i hemmet att allt gick på tok, att länsman snart skulle komma och taga honom för diverse obestämda förbrytelser.
På sista tiden vårdats hos en broder där han varit mycket orolig, velat springa ut och kasta sig i älven, yttrat att han varit tvingad att taga livet av sig.
-När man begär den här tvångsintagningen den 23 oktober 1917 är den underskiven av hustrun, en halvbror, en halvsyster och en kusin. Dessutom måste prästen skriva under och säga att det var trovärdiga personer. Så regelverket var ganska strikt, berättar Lena Landstedt Hallin.
Vem var då Per Johan Landstedt?
-Han var en man som föddes i moderns andra äktenskap. Hon gifte om sig och fick några barn som alla dog i späd ålder. Kvar blev han och en syster och tre halvsyskon som kom att spela en stor roll i hans liv eftersom de kom att ta hand om honom när han insjuknade.
Per Johan blir blir nybyggare i Norrfors vid 23 års ålder. Där råkar han 1892 ut för en svår olycka då han blir klämd i ett grustag och får ett stort stenblock över sig.
Han hade blivit så svårt söndertrasad i underlivet att när han vid 37 års ålder gifte sig viskade folk i kyrkbänkarna och trodde att paret aldrig skulle kunna få några barn.
- Sen fick de bara nio barn, så det gick ganska bra ändå, berättar Lena och skrattar.
-Men jag har hittat en annan sak som jag inte forskat så mycket om, men som kan ha bäring på hans historia.
Lena berättar att Per Johan gifte sig i maj 1895 och att det sedan i husförhörslängden i juli samma år av Skellefteå Häradsrätt för vårdslöshet mot borgenärer är dömd till fängelse en månad.
- Det kan kanske ha betydelse för när han blir sjuk dyker historier om fängelser och länsman som ska komma och hämta honom upp i hans föreställningsvärld.
Upplysningar angående person för vilken sökes inträde å offentlig eller enskild anstalt för sinnessjuke
Den sjukes hälsotillstånd och lynne före sjukdomens utbrott:
Något sjuklig särskilt efter det han för omkring 25 år sedan blev mycket illa klämd vid ett ras i en grusgrop. Har ägt förståndets fulla bruk och varit väl begåvad samt livlig.
Sjukdomens förhållande efter utbrottet:
Den sjuke har ansett sig inte efterlevat lagen i många avseenden och påräknat rättsligt ingripande, för vilket han uttalat fruktan. Har uttalat hotelse om att taga sig av daga.
Under våren 1917 och sedan början av juli måst ägnas tillsyn. Har vistats i hemmet samt nu senast hos en broder.
- Så han tas in och där upprättas en läkarjournal där hans liv beskrivs noggrant. Och det görs en lång beskrivning av hans psykiska status.
Även tankeverksamheten skulle beskrivas. Läkaren skriver bland annat att han grubblar över ett straff för att han varit barbarisk eftersom han tror att han dödat hustru och barn.
- När jag började läsa det här insåg jag att Per Johan nog inte var schizofren utan djupt deprimerad. Hade han tagits in på sjukhus idag hade han antingen fått medicinering eller elchocker.
- Han blir alltså inlagd i oktober och nästa gång det skrivs något om honom är i maj, sju månader senare. Och då står det att han inte visat någon som helst förändring och vårdas alltjämt på den lugna övervakningssalen.
Så jag som hade en bild av att det här var en tokig gubbe får helt plötsligt en helt annan bild av någon som ligger i en säng och bara vill dö.
Efter ett drygt år anser läkaren på Piteå hospital att han blivit bättre och permitterar honom på försök. Strax därefter blir han utskriven.
Piteå den 10 juni 1919
Genast efter hemkomsten sämre, blev dyster och nedstämd, orolig och sorgsen. Ville skada sig och försökt ta livet av sig genom hängning.
Bara några månader senare känner familjen att det inte längre går att ha Per Johan i hemmet. De kontaktar prästen igen och i tvångsintagningshandlingarna uttrycker hustrun och två av sönerna att Per Johan är i trängande behov av vård på hospitalet.
Därför beslutas att Per Johan ska eskorteras till Hospitalet av några nära släktingar. Men på vägen tar följet en paus och helt plötsligt är Per Johan försvunnen.
Lena Landstedt som hört historien sen hon var ung spelade in hennes släkting Einar vars far var med på resan till hospitalet försommaren 1919.
Där berättar Per Johans sonson Einar om den dramatiska resan då Per Johan vid en rast på vägen till Hospitalet smitit iväg och krupit långt in under ett ladugårdsgolv.
- Han kröp så långt in att de var tvungna att bryta upp golvet för att få ut honom. Och när de får upp honom sa han:
Men ni kunde väl ha låtit mig få dö!
Lena säger att om sällskapet inte hittat honom hade han säkert bara legat kvar där och tynat bort.
- Och det var egentligen det han gjorde, fast det tog längre tid. I juni 1919 blev han inlagd och låg i en säng fram till dess att han dog 1 januari 1925.
Per Johan hade ramlat och brutit lårbenet. Lena bläddrar fram en journal från Piteå Lasarett dit han kom efter att ha brutit benet. Där skriver de:
Ytterligt utmärglad redan då han insändes från Hospitalet. Vägrade ofta att äta. Avtynade och dog.
-Han dör egentligen en sorts svältdöd och tynar bort. Och han är bara 66 år gammal. Det är väldigt sorgligt, säger Lena Landstedt Hallin.
I Lenas familj har man inte pratat mycket om Per Johan, vilket är typiskt med tanke på synen på sinnesjuka förr.
- Det är vanligt att man söker förklaringar. I Per Johans fall finns flera noteringar om att det var olyckan och också att han blev förkyld vid fisket några år tidigare.
- När man tittar i de förtryckta pappren som läkarna skulle fylla i om patienten ser man myndigheternas förslag till orsaker som kunde ha framkallat sjukdomen.
Sorg och bekymmer, oro, skrämsel, motgångar, hat, vrede, hämnd, felslagna förhoppningar, olycklig kärlek, sömnlöshet, fallande sot, febersjukdom, havandeskap, genomgången barnsäng, förlängd digivning eller yttre våld är några av de förslag som ges av myndigheterna.
Svårt att avgöra vem som var sjuk
Under 1800- talet växte det fram en stark tro att det faktiskt gick att bota psykiska sjukdomar. Så i den nya lagen satte man därför upp två kriterier för vilka som skulle tas in på hospital. De som vårdades där skulle antingen bedömas som möjliga att bota, eller vara farliga för sig själv och andra.
Cecilia Riving är historiker vid Lunds universitet och har forskat om psykiatrin under andra hälften av 1800-talet. Hon har läst massor av intagningshandlingar för att se vilka skäl det fanns för att tvångsvårda människor likt Per Johan Landstedt.
-Oftast var det den typen av beteenden som gick ut över omgivningen, våldsamhet är det allra vanligaste, säger hon, och fortsätter.
Man tar ofta upp att någon varit oregerlig eller farlig, kanske tänt på hus eller det allra grövsta, gett sig på sin familj.
På den här tiden klassades ofta ett besvärligt beteende som tecken på psykisk sjukdom. Det berodde på att läkarna var skyldiga att ta in personer som ansågs farliga eller omöjliga att hantera i sin omgivning på hospitalen. Men för att ta in dem så måste personen kallas sjuk.
Det här gör att det är svårt, kanske till och med omöjligt för en nutida betraktare att avgöra vilka patienter som verkligen var psykiskt sjuka och vilka som togs in för att de var våldsamma eller besvärliga. Det finns de som har försökt att avgöra om det verkligen handlade om sjuka personer eller om det bara handlade om tidens moral som var avgörande.
-Men det blir nästan meningslöst att försöka göra den sortens analyser, säger Cecilia Riving, eftersom allt som definierades som sociala avvikelser som man inte kunde hantera hemma, det formulerades som sjukdomstillstånd i intagningshandlingarna och registrerades som det av läkarna. Läkarna hade ju skyldighet att ta hänsyn till detta eftersom farlighet var ett kriterium för att bli intagen på hospital.
Vad som var socialt accepterat var väldigt olika beroende på om man var till exempel kvinna eller man, fattig eller rik, barn eller vuxen, därför var det som var att betrakta som avvikelser också olika beroende på vem det gällde.
Det allra konstigaste skälet för att ta in någon på hospital, som Cecilia Riving stött på var en kvinna som ansågs för ful.
-Man menade att hennes utseende kunde vara farligt för gravida och andra lättrörda, berättar Riving.
-Det är väldigt lätt att göra sig lustig över hur märkligt allting var då, men poängen är ju att vi förstår hur föränderligt synen på psykisk sjukdom är. Jag är övertygad om att vi om hundra år kommer att se på vår tid med lika stor förvåning och löje, säger hon.
De Klass- och könskillnader som fanns i samhället i övrigt fanns också på hospitalen. Men det var inte självklart så att en man med hög samhällsstatus kunde klara sig undan tvångsvård:
-Nej det är verkligen inte så enkelt, säger Cecilia Riving, som stött på många ur de högre klasserna i sitt forskningsmaterial. Fördelningen mellan kvinnor och män är också ganska jämn.
-Däremot kan man ju konstatera att de rika hade fler alternativ att välja på, som privatläkare och vilohem. Det fanns också på flera hospital första-, andra- och tredjeklassavdelningar.
Ingen skulle kunna spärras in på hospital utan anledning. Därför måste det vara fler än en person som låg bakom en ansökan om intagning. All psykiatrisk vård vid den här tiden var tvångsvård, frivillig intagning kom inte förrän en bra bit in på 1900-talet.
-Det fanns olika regler för intagningen, och de förändrades hela tiden eftersom detta var en ganska ny verksamhet för utvecklades hela tiden, säger Cecilia Riving. Fram till 1858 måste alla patienter genomgå en tre månaders provkur för att man ville se om de var behandlingsbara, innan de togs in. Efter 1858 års lag så gällde att man alltid skulle bifoga ett prästbetyg och ett läkarintyg. På så sätt skulle man undvika att ta in folk på orätta grunder.
Man kan ju undra hur stor del avvården som egentligen gick ut på att hålla besvärliga människor borta från sin närmaste omgivning, men det är svårt för att inte säga omöjliga att säga, menar Riving.
-De källor vi har kan aldrig svar på de frågorna. De uppgifter som finns i intagningshandlingarna är ju skrivna för att personen det handlar om ska tas in, och då låg det ju i människors intresse att formulera tillståndet så allvarligt som möjligt för att han eller hon skulle bli intagen.
-Därför kan vi aldrig veta om det som står i handlingarna är sanningen om den intagnes beteende eller om man har broderat ut det.
-Jag kan inte säga att det finns så många anledningar att misstänka att man har ljugit, men hur det var, det kan vi ju aldrig få svar på, slutar Cecilia Riving.
2008 disputerade Cecilia Riving på sin avhandling om vården av psykiskt sjuka under 1800-talet. ”Icke som en annan människa. Psykisk sjukdom i mötet mellan psykiatrin och lokalsamhället under 1800-talets andra hälft”. Det finns mer att läsa om den här:
Historikerbesök i Släktband
Många släktforskare berättar om sina arkivfynd på hemsidor bloggar eller i böcker. Och många av dom läser sånt som är skrivet av professionella forskare.
Under hösten kommer två av våra mest lästa historiker att finnas med här i Släktband. Dick Harrison och Peter Englund. De kommer att berätta om sina erfarenheter av arkivforskning och också om hur de gjuter liv i människor från förr i sina böcker.
Först ut är Peter Englund som menar att det stora intresset för att söka sina rötter bottnar i en drivkraft som alla bär med sig.
-Jag tror att den impulsen är helt ofrånkomlig, och jag tror att den är mycket mänsklig, säger han.
Jag vill nog påstå att det inte finns någon kultur som saknar driften att ta reda på varifrån man kommer. I många kulturer finns ju dyrkan av förfäderna som en slags proto-religion, varur så mycket annat stiger.
Peter Englund menar att sökandet efter sina rötter i grunden är en existentiell fråga.
-Man söker svaret på sin egen gåta. Den personliga nyfikenheten paras sedan med en massa andra former av nyfikenhet, men ytterst handlar det om den egna existensen.
Det kan finnas skillnader i hur amatörer och historiker av facket söker i arkiven, men det är inte givet, tror Englund.
-Jag har snubblat över amatörer som har haft en kolossalt utvecklad vetenskaplig instinkt. Han menar att den består i att leta efter fakta utan att bry sig om vart dessa fakta leder en.
-Om det så är ner till helvetets portar, säger han för att göra det alldeles tydligt vad han menar med en grundläggande vetenskaplig inställning.
-Jag har dessvärre inte heller haft problem med att hitta vetenskapare som inte har den där instinkten utan istället går till källorna med en väldigt fast föreställning om vad de ska hitta och där det handlar om att bara att sortera in materialet i givna askar.
-Men genomgående är det givetvis så att om du har en akademisk skolning så är du utrustad med vissa instrument som ger dig hjälp på vägen.
Om han har ett gott råd att ge så handlar det om att ha ett öppet sinne.
-Ja, det är där allting börjar, oavsett varifrån man kommer in i sina utforskningar. Ett öppet sinne krävs för att du ska kunna göra både vetenskap och andra former av undersökningar.
