HÀr finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.
Lyssna pÄ alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Stockholm, torsdag.
Att ta avsked frÄn Ryssland Àr omöjligt.
I alla fall för en som följt landet, stÀndigt ÄtervÀnt dit, nÀstan alltid med glÀdje, sedan ett avlÀgset 1990-tal.
Nu ska jag i alla fall ta paus, i rollen som korrespondent, och funderar pÄ nÄgra vÀl valda avskedsord.
Det Àr, i rÄdande lÀge, inte enkelt.
SÄ minns jag mitt senaste besök i Moskva, dagarna efter att den ryska invasionen av Ukraina inleddes, dÄ jag fortfarande hade ett giltigt visum som nu inte lÀngre förnyas.
Solen sken över Rysslands huvudstad. Det kÀndes att vÄren var pÄ vÀg. Jag promenerade den vanliga vÀgen. Förbi Eremitazjparken med sina smÄ kafébodar, passerade en grupp pensionÀrer som övade stavgÄngsteknik, korsade boulevarden dÀr Vladimir Vysotskij stÄr staty, fortsatte Petrovkagatan ner, genade över Teatertorget och sÄ vidare mot Röda torget. Vid utgÄngen frÄn varuhuset GUM noterade jag en sÀrskild ström av mÀnniskor, med blommor i hÀnderna, rosor och röda nejlikor, pÄ vÀg förbi Vasilijkatedralen och vidare ut pÄ bron som leder bort frÄn Kreml.
Det var söndagen 27 februari. Poliser stod i gathörnen och för att komma ut pÄ bron behövde alla först passera genom metallbÄgar, öppna sina vÀskor, allt gick mycket lugnt och stillsamt till.
DÀr uppe pÄ bron stannade strömmen till.
MÀnniskor la ner sina blommor mot brorÀcket. Stod tysta en stund. Betraktade bilderna pÄ Boris Nemtsov, oppositionspolitikern som sköts till döds just dÀr, en sen februarikvÀll sju Är tidigare.
Vid ett av fotografierna hade nĂ„gon skrivit för hand, pĂ„ en bit kartong: âFörlĂ„t oss, du hade rĂ€ttâ. RĂ€tt om Vladimir Putins imperiekomplex och vart det en dag kunde leda.
Dagens Ryssland hade sÄ vÀl behövt sin Boris Nemtsov. Bufflig, rÀttfram men alltid trogen sin övertygelse om att hans land en dag ska bli fritt, frÄn det gamla, förlegade, auktoritÀra, korrumperade.
Jag minns honom livs levande. FrÄn en sensommarkvÀll i Moskva för drygt tio Är sedan. Boris Nemtsov hade kommit för att fira en annan frihetskÀmpe, den dÄ nyblivne 70-Äringen, mÀnniskorÀttsförsvararen Lev Ponomarjov. Jag hade frÄgat Nemtsov hur han orkade fortsÀtta i stÀndig motvind som dÄ ÀndÄ bara var en vÀstanflÀkt mot den orkan som blÄser nu.
âFör det finns ju inget alternativâ, svarade han.
âJag vill i alla fall inte att mitt land ska förvandlas till ett Nordkorea. Jag kommer fortsĂ€tta kampen sĂ„ lĂ€nge som jag leverâ.
Den gÄngen hade han tre och ett halvt Är kvar i livet.
MÀnniskorna med blommor i hÀnderna, i februarisolen uppe pÄ bron bort frÄn Kreml, nÄgra dagar efter att den ryska invasionen av Ukraina inletts, delade hans dröm om ett annat Ryssland. De Àr mÄnga i Ryssland som delar den drömmen.
Ingenting varar för evigt. Inte heller det som kallas för âPutins Rysslandâ.
Johanna Melén
johanna.melen@sverigesradio.se
