I oktober 2022 dog Bruno Latour. Dan Jönsson reflekterar över en tänkare som hade insyn i både samtiden och framtiden.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För ungefär femtio år sedan landade en antropolog från Mars i Paris. Man får tänka sig att antropologen hade vissa förkunskaper; i vart fall anpassade han sig snabbt till värdkulturens skick och bruk och kunde snart börja systematisera sina observationer av den civilisation som jordinvånarna kallade Moderniteten. I Moderniteten, konstaterade den marsianske forskaren, tillbad folket en gudom de kallade Vetenskapen, som visade sin makt med hjälp av krafter som var oerhört starka men också osynliga. Som Gravitationen, eller Elektriciteten. Just Elektriciteten utgjorde en livsviktig förutsättning för det moderna livet och åt den offrade de moderna människorna med jämna mellanrum ett slags symboliska inteckningar i en annan magisk kraft, Ekonomin. Hur Elektriciteten eller Ekonomin egentligen fungerade var det ytterst få som förstod; insikten i dessa krafter var nämligen förbehållen ett prästerskap av Vetenskapsmän. Deras verksamhet, fann antropologen, bestod i att upprätthålla Vetenskapen som system, främst genom att hela tiden tillföra den ny substans i form av så kallade fakta. Kruxet var bara att dessa fakta i själva verket måste konstrueras av vetenskapsmännen själva; de var alltså, konstaterade antropologen, inga naturfenomen utan kulturella artefakter, och ur den motsättningen, insåg han, uppstod spänningar som mycket snart skulle kunna spränga hela den moderna civilisationen inifrån.
Antropologens namn var Bruno Latour. Själv hade han antagligen protesterat mot den här beskrivningen – för var det något Latour alltid var noga med att deklarera så var det att hans filosofi var en jordbunden varelses tankar. Men åtminstone för mig är det som gör honom så fascinerande att läsa just den där klarsynen som ibland uppstår när man får ögonen på något djupt främmande. Bara det, att för Latour är det alltså vår egen moderna civilisation som är så exotisk och förbryllande. Dessa moderna människor: hur kan de tro att världen är förnuftigt inrättad och samtidigt bete sig så vidskepligt? Varför säger de en sak och gör en annan? Redan i Laboratory Life från 1979, en bok han skrev tillsammans med sin engelske kollega Steve Woolgar, studerar Latour hur forskarna vid ett amerikanskt neurologiskt laboratorium metodiskt väljer ut och anpassar sina resultat för att foga in dem i det vetenskapliga systemet. Som han senare formulerade det ”skapar forskarna sina egna allierade” som de sedan mobiliserar för sina intressen. Vetenskapen är, som allt annat mänskligt, en kultur – där ekonomiska och sociala nätverk har minst lika stor betydelse som forskarnas vetenskapliga briljans och sanningslidelse.
Redan det här var kontroversiella tankar. Men det var när Latour lyfte dem till ett mer övergripande filosofiskt plan de blev verkligt provokativa. Nous n’avons jamais été modernes, ”Vi har aldrig varit moderna”, kom ut 1991 och känns fortfarande som en närmast profetisk text vars idéer griper rakt in i en framtid hemsökt av pandemi och klimatnödläge. Boken är en polemisk skrift med starka drag av manifest där Latour hävdar, för det första, att den moderna civilisationen bygger på några grundläggande men ohållbara premisser, framför allt en vattentät åtskillnad mellan natur och kultur, och därmed mellan vetenskap och samhälle, som varken är teoretiskt bärkraftig eller praktiskt genomförbar. För det andra, att denna falska dualism tvingat oss att bortförklara eller dölja de hybrider mellan kultur och natur som civilisationen oavbrutet producerar men som nu, mot slutet av det tjugonde århundradet, med hoten från miljöförstöring och epidemier, nått en sådan kritisk massa att de börjar underminera hela den moderna konstruktionen. Och för det tredje, hur lösningen på det här dilemmat kan ligga rakt framför fötterna på oss, i moderniteten själv. Om vi bara kunde göra oss fria från dess illusioner.
Alltså: mitt i postmodernismens segerrus, rentav från dess intellektuella huvudstad, kommer Latour med en tolkning som ställer hela diskussionen på huvudet. Nej, säger han: vi behöver inte tappa tilltron till vetenskapen och förnuftet. Vi behöver inte spela dummare än vi är och låtsas som om sanningen och verkligheten inte existerar. För hela den moderna rationalismen är en myt. Vi har aldrig betett oss så där fyrkantigt. Vi har aldrig varit moderna! Det är ingen överdrift att påstå att i stort sett allt Latour skrev under de följande trettio åren på olika sätt utvecklade tankar och hypoteser som han först lanserade i denna korta bok. I Iconoclash, från 2002, följer han hur den förmoderna världens bildstrider lever vidare i dagens vetenskap och konst. I Sur le culte moderne des dieux faitiches från 2006 fördjupar han idén om artefaktens återkomst. Titeln är en svåröversatt ordlek: ”om den moderna kulten av fakta-fetischer”, kanske. Latour koncentrerar sig här på hur vetenskapens och teknikens fakta-konstruktioner spelar en roll i det moderna samhället som nästan exakt motsvarar det förmoderna samhällets gudomliga fetischer. Modernitetens avgudar – elementarpartiklar, virus, räntepunkter eller vad de nu kallas – laddas på samma sätt med föreställningar om en självständig existens som för gemene man förblir ovetbar och oåtkomlig, men som vi ändå tar för given, trots deras uppenbara konstgjordhet. Eller, som Latour ser det: just därför.
Men – om vi nu aldrig har varit moderna, vad är det då vi har varit? Och kanske framför allt: vad kan vi bli? Inför klimatkrisens existentiella utmaningar sträcker sig Latour på nytt efter de visionära svaren. I Face à Gaia, 2017, och den kortare, mer pamflettartade Où atterrir? (”Var ska vi landa?”) året därpå lånar han James Lovelocks berömda Gaiahypotes för att ringa in det han kallar ”den nya klimatregimen”, en framväxande insikt om att vårt sätt att se på naturen och planeten, vare sig vi vill det eller ej, är förändrat. När naturen inte längre kan ses som ett objekt för mänsklig kolonisering utan måste förstås som ett sammanhängande system, vars processer påverkar och griper in i varandra, ruckas ramarna för politikens möjligheter i grunden. Latour skisserar hur politikens gamla poler ”det lokala” och ”det globala” numera balanseras av en tredje som han kallar ”det jordiska”, men som väl också kan benämnas ekologin. Politikens uppgift idag är, säger han, att få ner oss på jorden – och han föreslår konkret hur det kan formaliseras, genom att utveckla en idé som prövades redan i boken från -91, då under benämningen ”tingens parlament”, nu som ett utvidgat FN där även haven, atmosfären och de hotade djurarterna representeras.
Det sista Latour hann ge ut före sin död är en meditation över coronapandemin och nedstängningarna, en erfarenhet som enligt hans sätt att se bara gjorde vår jordiskhet alltmer uppenbar. Où suis-je?, ”Var är jag?”, frågar sig antropologen från Mars retoriskt innan han lämnar oss för gott, och svaret är på sätt och vis lika betryggande som det är uppfordrande: här, här på jorden är du. Tro inget annat. Och tro inte att du kommer undan.
Dan Jönsson, författare och essäist
Bruno Latour på svenska
Artefaktens återkomst: ett möte mellan organisationsteori och tingens sociologi. Översättning: Elisabeth Wennerholm. Santérus Academic Press, 2012 (andra upplagan).
Tinget återställt: en introduktion till actor-network theory. Översättning: Linnea Kjellberg. Studentlitteratur, 2015.