mänsklig

Snart kan vi alla blir lurade av en robot i andra änden av telefonen. AI-bedrägerier kommer bli allt vanligare framöver, menar en professor. Theranos-grundaren har dumpat polotröjan i en ny intervju.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hör Effie i Morgonpasset i P3 varje onsdag kl 6.45 och i Eftermiddag i P3 varje tisdag kl 16.15. Tiderna kan variera.

Han var en folkkär skådespelare med mer än 60 år på scen och framför kameran. En skådespelare som med små medel kunde berätta ett livs historia. Kulturredaktionens Björn Jansson minns Ingvar Hirdwall som gick bort under påskhelgen, med avstamp i några av Hirdwalls stora ögonblick som skådespelare...

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ingvar Hirdwall spelar Sixten i Bo Widerbergs mästerverk från 1963 Kvarteret Korpen, den fotbollsspelande kompisen till Thommy Berggrens Anders, killen med författardrömmar i arbetarkvarterens Malmö.

Han var också med i Widerbergs Mannen på taket, den bästa svenska snutfilmen genom tiderna, där han gjorde just mannen på taket.

Huvudrollerna framför kameran, de som fick honom att bli folkkär, var i Lars Molins TV-dramer. Kejaren av Portugallien, en skröna om fadern som hade mer kärlek än förstånd i sitt bröst, fick många svenskar att fälla en tår i TV-soffan...

Glädje och förtvivlan, kärlek och sorg känslorna trängdes i bröstet på lilla torparen Jan i Skrolycka när dottern försvann till Stockholm och ryktena började florera...

Regissören Lars Molin gled mellan folkdjupets skrönor och den lilla människans vardag och i hans dramer passade Ingvar Hirdwalls skådespel, han var en mästare på att spela mänsklig.

Mycket av tajmingen och närvaron fick Ingvar Hirdwall från teaterscenen, det började i slutet av 50-talet i Göteborg och 1980 flyttade han till Stockholm.

På Stockholms Stadsteater blev Möss och Människor en hyllad långkörare i en uppsättning av Fred Hjelm. Historien om de två kringvandrande lantarbetarna i Californien, där Ingvar Hirdwall spelar George som tar hand om den mindre begåvade Lennie. Oförglömlig för de som var där...

Själv minns jag en uppsättning av I väntan på Godot på Stockholms stadsteater 2009... han lommade in på scen, och med en lätt vinkel på händerna som hängde längs kroppen berättade han med små medel, ett livs historia.

Stora stunder på scen och framför kameran. Han fick två Guldbaggar för roller i Barnens Ö 1980 och i Om jag vänder mig om 2003, lägg till det flera teaterpriser genom åren.

Ändå finns det en roll som de flesta förknippar med Ingvar Hirdwall - en roll han gjort ända sen 1997 och där sista filmen nyligen släpptes. Grannen Valdemar i Beck-filmerna.

Björn Jansson

Livet vid strandkanten antar en egen karaktär, präglat av tidvattnets rörelser. Eva-Lotta Hultén fördjupar sig i en fascinerande tillvaro och en skrämmande utveckling.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att släppa när man väl fått upp den för sin inre syn.

Jag sitter där vid vattnet och läser Adam Nicholsons "Life between the tides" – en essäbok om havet, tidvattnet, djur och människor vid en karg kust, både lik och olik min egen. Han berättar bland annat om strandlopporna, som jag tidigare mest bara tyckt varit lite äckliga. De trivs i vallarna av uppspolat sjögräs och tång på stränder som ingen krattar. Puttar man undan en tovig ruska sprätter de åt alla håll. Nu läser jag intresserat att de spelar döda när de känner sig hotade och att de alltid rör sig i riktning mot vattnet även när man släpper dem en bra bit från vattenlinjen. Men korsar man en strandloppa från en strand som vetter mot sydväst med en från sydost så rör sig avkomman åt syd för att hitta havet, en perfekt kompromiss mellan föräldrarnas riktningar.

Boken väcker egna minnen från strandbrynet. Min pappa som skriker till och lyfter foten över vattnet efter att ha klivit på en blåmussla som stängt sig om hans fot. Det nöp rejält i skinnet. I min barndom fanns det hela bäddar av musslor i grunda vatten. Vi fiskade krabbor med dem och ännu för några år sedan kunde jag plocka hur många jag ville och grilla eller laga till musselsoppa. Nu börjar de bli sällsynta. I odlingar en bit ut i vattnet växer de fortfarande, liksom under båtskrov där man helst inte vill ha dem, men vid stränderna blir de allt ovanligare. Forskarna har bara börjat förstå varför.

Torskbestånden har minskat vilket fått antalet krabbor att öka och de äter musslor. De japanska jätteostronen som kommit med båtars barlastvatten tränger undan inhemska musslor. Klimatförändringarna har gett kraftigare regn vilket ger mer sötvatten längs stränderna, och med det mer näring som lätt lakas ur marken av nuvarande sätt att bruka jord och skog. Det har lett till mer alger där musslorna brukade trivas.

Jag har blivit så nervös när det kommer till havet. Har inte marelden minskat också? Havstulpanerna? Och inte ett enda kokande sillstim har jag sett i år. I stället väldigt gott om amerikanska kammaneter. De är små och vackra, nästan genomskinliga men syns på sina längsgående ränder som glittrar i solskenet. Jag dyker utan att tveka rakt ner bland dem. De bränns inte och är inte stora och geleiga som de gamla vanliga blåmaneterna men kanske är det de som äter upp de plankton som ger mareld?

Det händer mycket med mina stränder och mitt hav. Det går så fort, jag hänger inte med.

Nicholson berättar att de små littorinasnäckor som jag alltid kallat kubbong, och som rör sig på stenar och klippor, inte alls är på väg åt fel håll när de kryper bort från vattnet. De kan mycket väl kan vara på flykt. Snäckorna uppfattar om en av deras egna faller offer för en aggressiv krabba och sätter sig i säkerhet. Jag skäms lite över hur jag som barn slängde ner dem i vattnet i tron att jag gjorde dem en tjänst. Men oförståndiga barn är snart deras minsta problem. Försurningen av havet gör deras skal allt tunnare och de blir både deformerade och lättare byten.

Allt hänger ihop. Ökar antalet krabbor så minskar antalet snäckor och eftersom snäckorna betar sjögräs så växer det till sig. Livet strax under och strax över ytan genomgår hela tiden förändringar och rubbade och nyetablerade balanser. Men nu är det vi människor som orsakar merparten av omvandlingarna och havet får allt svårare att hantera dem.

Om man som jag bor på en ö och promenerar över en bro varje dag så ser man ett och annat. En morgon tittar en säl upp mellan bryggorna men oftast syns bara krabbor som springer över botten, plattfiskar som rör upp lite slam när de simmar iväg eller ejdrar som dyker efter mat. På sommar och höst lägger sig fintrådiga alger över hela botten och sveper in sjögräs, tång, stenar och badstegar. Det ser ut som om hela havet blivit luddigt. Undervattensfotografen Anette Seldén har tagit skrämmande bilder av ett landskap inbäddat i grönbrun sörja. Så såg det inte ut när hon började som fotograf på 1980-talet.

Adam Nicholsons hemmahav finns på den skotska västkusten. Där har han roat sig med att bygga tre små klippbassänger av stenar och betong. När tidvattnet flyter in får bassängerna nytt, syrerikt vatten och i hans skapade friluftsakvarier har allehanda djur och växter flyttat in.

"Vad är de bra för?" frågar flera av hans vänner som inte kan förstå varför han lägger så mycket tid och kraft på dem. För inget alls, svarar han. Att vara där och göra dem är hela poängen. Jag förstår honom utmärkt väl. Kommer min familj till en sandstrand där en bäck rinner ut tar det inte ens en minut innan vi är i full färd med att stänga in vatten och skapa dammar, eller lägga ut stenar som både ramar in lite vatten och fungerar som trampstenar när man vill ta sig över flödet.

Ibland när jag läser hur arkeologer utnämner stenrösen till gravar eller två stenar på varandra till offeraltare tänker jag: kan det inte bara vara några människor som lekt? På ön Månkholmen utanför Grebbestad finns en labyrint av stenar utplacerade på marken. För drygt tjugo år sedan satte Bohusläns museum upp en fornminnesskylt som berättade att platsen använts för riter för bättre fiskelycka. Den fick tas ner igen när två män trädde fram och berättade att de rullat dit stenarna som elvaåringar 1974.

Tidvattnet är starkare vid Nicholsons strand än vid min, men finns hos mig också. Drar man upp båten för långt på en strand man åkt till ensam och vattnet sjunker kan det vara svårt att få ut båten igen, har jag fått lära mig den hårda vägen. Vindarna påverkar också vattenståndet. Men det pågår även en annan sorts, mer långsam havsnivåförändring runt mig. Ända sedan inlandsisen försvann har landet höjt sig ur havet i hela Skandinavien. I Bohuslän kan man hitta stora skalbankar långt uppe på land. Men snart kommer förändringen börja gå åt andra hållet. Havet kommer stiga år för år på grund av klimatförändringarna. Mina stränder kommer försvinna. Det landskap som jag älskar äts upp av mänsklig egoism och dumhet.

Om vi inte bara badade, fräste fram i snabba båtar, grillade på klipporna och tyckte att sandloppor var äckliga; kunde vi få lättare att rädda havet då? Om vi såg det som myllrande liv och intrikata processer och relationer, snarare än som bara vatten och rekreationsyta. Om vi betraktade det med en nyfiknare blick, men också en mer poetisk. Nicholson formulerar det vackert i sin bok: Gå till klipporna, och det levande kommer att hälsa dig välkommen.

Kanske kan vi rentav börja betrakta havet som en jättelik varelse vars lugna andetag blir till ebb och flod.

Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

Litteratur

Adam Nicolson: Life between the tides. Farrar, Straus and Giroux, 2022.

Maja Aase: Lugn, framtiden är mänsklig. Patrik Hadenius: Rogivande rutiner. Agnes Lidbeck: Sju röda amaryllisar. I Spanarna denna decemberhelg bjuds det både på konkreta tips för korrekt mänsklig kontakt med vänlig klapp samt en start full med både glatt fnitter och skratt! Varmt välkomna in i radiovärmen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Maja Aase, Patrik Hadenius & Agnes Lidbeck är veckans panel i Spanarna

I panelen i Spanarna hör vi denna decemberhelg; kommunikationsstrategen Maja Aase, språkvetaren Patrik Hadenius & författaren Agnes Lidbeck. Programledare och ciceron är som vanligt Ingvar Storm.

Spanarna i Sveriges Radio P1

Ingen helg utan Spanarna brukar vi ju säga. För vilket sätt att inleda helgen passar väl inte bättre än ihop med trion i spanarpanelen och programledaren Ingvar Storm förstås.

Spanarna är ett radioprogram och en podd med fredagskänsla för dig som vill bli både underhållen och utmanad i sinnet. Exakt vad det ska handla om är det bara spanarna själva som vet och de får absolut inte avslöja sina ämnen vare sig för varandra eller programledaren Ingvar Storm.

Varje vecka är det en ny mix spanare som tar sig an uppdraget att på cirka tio minuter var försöka förutspå framtiden utifrån att med egen och personlig blick försöka tolka tidens tecken. Varmt välkommen att hänga med på resan!

Här kan du lyssna på samtliga spaningar i vårt arkiv!

Spanarnas officiella sida på Facebook

På Spanarnas officiella sida på Facebook kan du diskutera med andra spanarlyssnare.

Undrar du något annat? Varmt välkommen att skriva ett mejl till oss!

spanarna@sverigesradio.se

Nu har vetenskapsmännen äntligen lyckats få mänsklig hud att fästa på robotfingrar vilka är de stora fördelarna och användningsområdena för detta tekniska genombrott?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi har väntat och väntat men snart är robotarna med mänsklig hud äntligen här! Blir de våra glada slavar i en förestående tech-utopi där vi kan sluta jobba, eller duger de bara till att glädja ett antal depraverade handfetischister som kollat för mycket på Star Wars? Vi frågar robotforskaren Erik Billing och manusförfattaren till SVT-serien "Äkta människor", Lars Lundström.

Dessutom tittar vi närmare på en ny studie som verkar visa att personer med introverta drag har lättare att bemästra främmande språk än de med extroverta drag. Konstigt, tänker man först, eftersom de ju inte vågar prata med folk, men däri ligger kanske också förklaringen. Vi pratar med franskprofessorn Fanny Forsberg Lundell från Stockholms universitet.

Och så har vi för våra lyssnare skull gått igenom HELA LISTAN med livsmedelspriser från SCB och kan konstatera: Det är bara att bli vegan om du vill spara pengar framöver.

Programledare: Louise Epstein
Bisittare: Daniel Alling
Producent: Ulrika Lindqvist

Djävulen gömmer sig i detaljerna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det är det lilla vi reagerar på, när vi blir osäkra inför en annan människa. Aningen att den inte är som alla andra. Rädslan att det ska finnas något större gåtfullt eller skrämmande som gömmer sig bakom. Om detta, hos främmande såväl som nära och kära, hör ni i veckans Creepypodden.

Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följ oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Fredliga och inkluderande samhällen: det låter ju fint och bra. Frågan, som Björn Petersson, Hanin Shakrah och Magdalena Bexell diskuterar, är vad dessa FN:s globala mål egentligen betyder?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Agenda 2030 kallas FN:s sjutton globala mål för en hållbar framtid. Det vore ett under om alla verkligen kunde uppfyllas under de kommande tolv åren. Snart nog alla upptänkliga problem skulle bokstavligen vara ur världen.

Filosofiska rummet koncentrerar sig på ett av dessa mål, det sextonde, som i sig rymmer många höga ambitioner: ”att främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, se till att alla har tillgång till rättvisa samt bygga upp effektiva och ansvarsskyldiga och inkluderande institutioner på alla nivåer.”

Stora ord väcker stora frågor: Blir världen bättre genom att sådana mål formuleras? Är det inte mest bara läpparnas bekännelse? Vad betyder de? Och om mänskligheten verkligen ska kunna förverkliga målen: Hur bör vi gå tillväga?

Samtal inför publik på biograf Spegeln i Malmö, mellan Magdalena Bexell, Björn Petersson och Hanin Shakrah. Programledare än Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Idag kommer Norlie & KKV på besök hos Linnea, Sara och Edvin och pratar musik och brännboll, dessutom Karin Gyllenklev som bygger fågelbon i mänsklig storlek!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.