zakrisson

Utrikeskrönikan 25 juli.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Det börjar bli dags för bokslut här när mina två år som korrespondent för Storbritannien och Irland nu lider mot sitt slut. En sak jag ibland brottats med när jag i det närmaste marineras i brittiska nyheter och politik, är det ständiga växlandet mellan engelska och svenska.

Min hjärna tycks göra olika val från dag till dag om vilket språk jag tänker på, eller till och med drömmer på. Så ibland, kära lyssnare, har jag begått språkliga synder i radion.

Som när jag sa att den brittiska regeringen vill dra ett streck UNDER partygateskandalen, och flera av er mailade och påpekade att du, det heter faktiskt dra ett streck ÖVER på svenska.

Jag har kallat regeringens nya strategier för policies, berättelser för stories. Ja, ni fattar, ibland går det fort och den där svengelska hjärnan vägrar hitta den korrekta översättningen på svenska.

Men den största utmaningen är nog när jag ska försöka översätta talesätt från engelska till svenska.

Som när ledaren för det nordirländska partiet DUP sa att EU-avtalet om Nordirland ”doesn’t cut the mustard” och jag inte hade en aning om hur jag ska förklara att ”det skär inte senapen” betyder att det inte är tillräckligt bra... Ska senap skära sig? Är det något positivt? Eller vänta, det kanske handlar om hur senapsfröna skördas, när de skärs av från stjälken? Den liknelsen är, i alla fall för mig, inte ”klar som korvspad”.

Här är inte minst den brittiska politiken full av idiomatiska uttryck. Som när en minister spiller bönorna, när en parlamentsledamot blir fråntagen partipiskan, lama ankor och hängda parlament.

Andra uttryck jag fått lära mig som barn, de hör jag aldrig. ”It’s raining cats and dogs” – är det ens någon som säger det idag? Och jag antar att för någon som försöker lära sig svenska är uttrycket ”regnet står som spön i backen” precis lika oförståeligt.

Ibland har jag gjort det till något av en personlig sport att försöka hitta den perfekta svenska motsvarigheten när någon använder engelska talesätt.

Jag minns när jag strax skulle vara med i ett direktsamtal om regeringspartiets strategier för att förekomma en strid med Labourpartiet, och frenetiskt försökte komma på hur engelskans ”nip it in the bud” kan översättas.

Visst finns det något om kor? Nä, en tjur? Som ska stoppas? Ja! ”Mota olle i grind” såklart… men vem tusan är Olle?

Grisar i säckar, kor på isar, hopp över bäckar, sålt smör och ugglor i mossen… När det kommer till kritan är det nog inte lätt att försöka förstå våra svenska talesätt och ordspråk heller.

De här två åren har jag haft många järn i elden, och när jag nu om några dagar nått mållinjen, dragit mitt strå till stacken, och lägger upp fötterna vill jag bara säga: tack för att ni har lyssnat.

It’s been a pleasure.

Stephanie Zakrisson, i London.

Utrikeskrönikan 12 juni 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

Brittiska viktorianska hus – visst är de vackra – men i den här värmeböljan som dragit in över landet så känns det nästan mer som att bo i en ugn. När helgen nådde årets hittills högsta temperatur på 31 grader då drömmer jag om en AC, eller kanske en modern källarlägenhet med tjocka väggar som håller värmen borta.

För att få lite svalka tog jag en promenad längs kanalen som flyter genom London, där trädkronorna ger skugga och den kvava luften fylls av en doftblandning av biltrafik, svettiga löpare, och blomstrande syrén. Och så doften av dieselmotorer från kanalbåtarna som sakta puttrar fram på de runt tvåhundra år gamla kanalnätverken. Lite avundsjukt tittar jag på när de långsamt tar sig igenom slussarna vid Camden. Det finns något rofyllt i systematiken, här har ingen bråttom. Allt de behöver finns ombord i detta bo på vattnet.

Och i en stad där många har svårt att hitta ett hem är kanalbåtarna en av alla kreativa lösningar som Londonborna tar sig till. De kanske inte är lika attraktiva på vintern, när vädret är raka motsatsen till vad det är i dag (eller när kanalerna översvämmas) men det är ett sätt att hitta ett krypin i denna stad.

För om pandemin ledde till en tillfällig utflytt från storstaden så har det snabbt rört sig åt andra hållet istället och hyresvärdar har inte varit sena med att höja sina priser. Ett rum i en lägenhet som delas med flera andra kan gå för allt från 8 000 till 10 000 till 12 000 till 15 000, ja ännu mer, i månaden. Låginkomsttagare och studenter kämpar med att hitta tak över huvudet utan att bli ruinerade på köpet.

En man som ville uppmärksamma bostadskrisen i London har flyttat in i en sopcontainer - en sån som finns på återvinningscentraler eller används för att frakta bort bråte.

I östra London har det blivit alltmer populärt att bo i gamla fabrikslokaler, i kollektiv med runt tio personer där sovrummen sällan ens har fönster, men de gemensamma lokalerna kanske å andra sidan har ett pingisbord eller en projektor för filmkvällar.

Bostadsannonser överöses med hundratals svar bara timmar efter att de har lagts upp och desperata bostadssökande erbjuder sig att betala mer än vad som annonserats, eller betala ett halvårs hyra i förskott för att få kontraktet.

Förra året slog hjälporganisationer larm om att antalet hemlösa i London ökat kraftigt – att fler och fler tvingas sova på stadens gator. Och i skuggan, under broarna, passerar jag några av de tältläger som finns – medan kanalbåtarna sakta men stadigt passerar förbi på den rofyllda kanalen.

Stephanie Zakrisson, i London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, torsdag.

Visste ni att den brittiska huvudstaden tekniskt sett är… en skog?

Ja, enligt en definition från FN i alla fall, så utgör de stora grönområdena och antalet träd en så stor andel av London att den räknas som en skog.

Med parker och områden som Hampstead Heath, Greenwhich, Victoria, Richmond och förstås Hyde Park, så finns det gott om grönska. En tillflykt från storstadens surr, bilköer, utsläpp, trängsel – här finns doften av blommande hägg och ljudet av floderna eller barn som leker, rugbylag som tränar, hundar som hämtar grenar bland buskar.

Och nu, när det märks att sommaren är efterlängtad så dyker picknickfiltarna snabbt upp i Londons parker så fort temperaturen tar sig över sisådär femton grader och solen skiner. Körsbärsträden blommar, parkernas rabatter lyser i olika färger, särskilt fint ordnade för den senaste helgens kröningsceremoni, dammarna har rensats och borta är avtrycken från förra årets extrema torka då de stora gräsplanerna var knasterrtorra, grå och bruna. Nu är de kanske något nedtrampade av folkmassorna som samlades för att beskåda kröningsceremonin på enorma tv-skärmar.

I vissa av parkerna finns extra gröna inslag, på några av trädens grenar sitter de klargröna parakiterna, små papegojor, som ingen riktigt vet var de kom ifrån.

Var det Jimi Hendrix som på 60-talet strosade på en promenad med en fågelbur, och släppte ut några av dem?

Eller var det under filminspelningen av Afrikas Drottning, med Katherine Hepburn och Humphrey Bogart, där fåglarna användes under inspelningen men lyckades fly?

Nej, det kanske var när sångaren George Michael hade inbrott i sin bostad som de släpptes fria?

Myterna och berättelserna om parakiternas ursprung är många – men oavsett hur de faktiskt hamnade här så är de här för att stanna. De har gjort sig hemmastadda i Londons parker, och på andra platser, även så långt norrut som i skotska Glasgow.

Vissa har begärt att de borde begränsas, så att de inte inkräktar på andra fågelarter, men det har inte blivit mycket av det. Ofta ser jag turister stanna för att mata dem. Fåglarna har blivit så vana vid uppmärksamheten att de inte har något emot att äta ur en hand full av frön samtidigt som de förevigas på ett foto.

Och även om det brittiska klimatet kanske inte är vad fåglarna trivs bäst i – de kanske är de enda Londonborna som inte klagar över de allt mer vanliga värmeböljorna – så stannar de här. Och deras röda näbbar och klargröna vingar lyser nuförtiden upp bland trädens grenar året om.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 11 april.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Belfast, tisdag.

Det här är en stad med många minnen. Av konflikt och gamla skiljelinjer.

De syns överallt: På de bepansrade polisbilarna som är redo för kravaller och brandbomber. På trottoarkanter som är målade i rött, blått och vitt i brittiska kvarter. De gröna, vita och orange flaggorna som vajar i de irländska. Muralmålningarna som minns liv som gått förlorade under decennier av konflikt, grindar och staket runt bostadskvarter som än i dag ska hålla borta de som inte är vänner.

I dag när USA:s president Joe Biden kommer hit är säkerhetspådraget enormt och poliskåren har varnat för en ökad hotbild. Under helgen blossade kravaller upp som det så ofta gör här under påsken.

Men även om konfliktens spår finns i skuggan av vardagen, så är Nordirland och Belfast, så mycket mer. 25 år efter fredsavtalet har en ny generation hunnit växa upp och skapa sig en egen uppfattning om livet här och deras plats i världen.

Och då tänker jag på Regan som jag träffade här för några år sedan. Hon föddes 1998, och är alltså lika gammal, eller ung, som Långfredagsavtalet. Hon växte inte upp när våldet var en del av livet här, då när barn lekte på gator bland utbrända bilar, barrikader och beväpnade militärer.

Hennes barndom präglades av de försiktiga, tappra, trevande stegen mot fred. Och de blev avgörande för hennes liv, för i ett av alla projekt för att sammanföra ungdomar från de irländska och brittiska sidorna här så träffade hon, som vuxit upp i ett katolskt, irländskt hem, protestanten, britten Dean. Två tonåringar som blev kära, där gamla konflikter inte tilläts stå i vägen.

Visst fanns det folk som tittade snett när de började träffas, och föräldrarna skickade oroliga sms när de sena kvällar gick mellan varandras kvarter i Belfast. Men på det stora hela omfamnades deras kärlek, något Regan förvånades över. Hon hade hört skräckhistorierna från förr om kärlekspar som blivit utfrysta från familjer och vänner. Men ungdomens spirande kärlek hade slagit rot och varför skulle deras bakgrund, familjernas tro eller politiska åsikter stå i vägen för den?

I dag är Regan och Dean gifta, och i sommar väntar de tillskott i familjen.

Så föds nya generationer, som skapar nya minnen och en ny framtid för Nordirland.

Stephanie Zakrisson, i Belfast

Utrikeskrönikan 29 mars 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Edinburgh, onsdag.

Precis på gränsen mellan England och Skottland, längs den gamla vägen som de flesta reste på förr i tiden, ligger Gretna Green. En by med runt 3000-invånare, men med långt fler besökare genom åren. Namnet på byn kanske ringer en klocka för de som liksom jag är förtjusta i kostymdramer, eller kärleksberättelser som utspelar sig på 17- eller 1800-talet.

Som Jane Austens klassiker Stolthet och Fördom, när lillasystern Lydia Bennet lämnar sin förtvivlade familj med bara en lapp där det står att hon och George Wickham är på väg till Gretna Green. Eller i Downton Abbey, där Lady Sybil tänker smita mitt i natten med sin irländska chaufför till samma ort.

Att ”resa till Gretna Green” var en välkänd kod för att rymma för att gifta sig.

För det är det här som byn under århundraden blivit känd för; förälskade unga par som av en eller annan anledning inte accepteras av familj eller samhället och därför begett sig hit för att knyta äktenskapliga band. Det eftersom Skottland och England hade olika lagstiftning, i England behövde personer under 21 års ålder föräldrarnas godkännande, medan inga sådana krav fanns i Skottland.

Så därför blev byn här precis på gränsen, den första anhalten i Skottland, en populär destination för de förbjudna och ibland skandalomsusade romanserna – under många år kom de med häst och vagn, senare med bil på huvudleden som byggdes genom byn, eller tåglinjen som stannade här.

Enligt skotsk lag behövdes heller inte en präst för vigslarna, i stället blev det tradition att den lokale smeden genomförde ceremonierna och smidde de äktenskapliga banden. Och om brudens far kom ikapp dem svor smeden att han inte sett det unga paret…

Efter tiotusentals genomförda vigslar har byn också fått ge smeknamn åt andra städer med liberala äktenskapslagar, andra ”Gretna Greens”, som Reno eller Las Vegas i USA.

Lagarna här skärptes mot slutet av 1800-talet, så att det inte längre räckte med att ta sig över den skotska gränsen, utan man måste varit bosatt en period i Skottland för att få gifta sig här. Och med åren har de engelska och skotska äktenskapslagarna närmat sig varandra – men det har inte tagit död på resmålet Gretna Green.

Även idag skiljer sig lagarna mellan England och Skottland. I Skottland tillåts 16-åringar gifta sig, de får också rösta i lokalval och folkomröstningar, medan England och Wales nyligen skärpte lagstiftningen och höjde äktenskapsgränsen till 18 års ålder.

Med Gretna Greens historia har byn fortsatt vara en populär bröllopsdestination, även för giftermål där ingen protesterar mot dem.

Stephanie Zakrisson, i Edinburgh

stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 9 mars 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Belfast, torsdag

Den senaste veckan har det stora samtalsämnet här i Storbritannien handlat om sms. Eller, för att vara mer specifik, Whatsapp-meddelanden. Meddelanden från den där tiden för två eller tre år sedan, som vi kanske helst av allt skulle vilja glömma. Från tiden när covidpandemin börjat påverka allas våra liv, när skräcken var som störst, oron, rädslan och osäkerheten.

Tidningen The Telegraph har i flera dagar pytsat ut publiceringar av meddelanden mellan Storbritanniens dåvarande hälsominister Matt Hancock och andra regeringsmedlemmar: ministrar, tjänstemän, dåvarande premiärministern Boris Johnson. 2,3 miljoner ord finns i chattarna som tidningen kommit över, via en journalist som skrev en bok åt hälsoministern.

I en av chattarna diskuteras stängningarna av skolorna, i en annan frågar hälsoministern om en tidning kanske skulle kunna skriva fördelaktiga publiceringar om utrullningen av covidtester. I en tvekar Boris Johnson om det var rätt att stänga stora delar av samhället, i en annan skämtas det om dem som sitter i karantän på lågbudgethotell.

Meddelandena har väckt minnen, känslor, ilska, frustration. Och en del här har valt att bläddra genom sina egna telefoner, tillbaka till de där dagarna när så mycket förändrades. Flera av dem har delat sina konversationer i sociala medier.

En kvinna, Sonya, skriver om sin pappas sista dagar i livet. Han bodde på ett äldreboende, och hon fick inte komma dit. I pappans sista meddelande skriver han att han fått värktabletter och är trött, att han måste sova. Klockan är kvart i två på eftermiddagen.

Dotterns tre följande meddelanden förblir obesvarade. I hennes sista står: ”jag vet att du inte kommer läsa det här, men jag saknar dig”.

En annan person, Paul, skriver att hans mamma arbetade på ett äldreboende under pandemin och smittades av covid. I deras sista konversation lovar Paul att de snart ska ses när hon mår bättre, och frossa i fish and chips. Hon svarar med ett skratt och ett x, en kram. 
Pauls sista meddelande, ”hoppas du mår ok idag” är obesvarat – samma dag lades Pauls mamma i respirator, och hon dog två veckor senare.

En annan skärmdump visar hur en man hann få veta att han skulle bli farfar – dagen innan han själv somnade in för sista gången. En annan visar hur en läkare ber sin partner om förlåt för att han inte kan komma hem och natta barnen. Patienterna är för många, personalen för få, rast och vila obefintlig.

Konversationer mellan nära och kära, familjer, sjukvårdspersonal. Som ett tidsdokument av meddelanden som finns kvar ute i etern, och i varandras telefoner, som spår av vad som varit och de som funnits här.

Och som Sonya skrev, hon som förlorade sin pappa: hon skickar fortfarande meddelanden till honom.

Stephanie Zakrisson, i Belfast
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 8 februari

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dublin, onsdag

Det är något speciellt med den här gröna ön. Jag brukar ta färjan hit över den Irländska sjön och möts då av friska vindar, havssalt och stänk – och det är något som alltid känns välkomnande när jag kliver i land. Inget känns långt borta på en ö där man kan köra till andra sidan på bara några timmar.

Längs kusten finns klipporna som slåss mot havets vågor, på landsbygden tornar slott och berg upp sig framför hagar av rufsiga får, i städerna sjunger gatumusikanter på kullerstensgator. Den irländska dialekten känns direkt igen med sina spetsiga T och rullande R – ibland ackompanjerad av folkmusiken som ljuder ur en pub på hörnet.

Inspirationen för poesi och litteratur har alltid funnits här, från James Joyce till Yeats, från Oscar Wilde till Sally Rooney. Berättelser som tecknar ett porträtt av ett land med en snårig historia - om flykt, om svält, om kolonialism – men också berättelser fulla av stolthet över denna plats de kallar hem.

När jag tillbringade en sommar på västkusten och försökte lära mig språket iriska träffade jag människor från en rad andra länder, många amerikaner i synnerhet, som kände en närhet till Irland generationer efter att deras förfäder sökt en ljusare framtid någon annanstans.

Jag lånar ett ord av walesarna – iriskan och kymriskan är ändå keltiska kusiner. ”Hiraeth” – ibland översätts det som hemlängtan men det är något mer – det står för ett hem, en plats i ens drömmar eller själ, en känsla av längtan och nostalgi och sorg över något som varit.

I dag är det inte dåtidens hungersnöd eller inbördeskrig som hindrar den som vill skapa sig ett hem här i Irland, utan det är bostadsbristen. Problemen har växt under flera års tid och det senaste halvåret har antalet hemlösa ökat varje månad – med rekordmånga nu utan tak över huvudet.
Regeringen, som lovat investera i fler bostäder, medgav nyligen att de uppsatta målen ligger långt fram i tiden.

Och de rum, lägenheter och hus som finns – de går för skyhöga priser. På hyressajter kan du hitta vad som närmast liknar en skrubb eller ett källarförråd utan fönster som hyrs ut till ockerpriser för att människor är desperata. I höstas spreds en video i sociala medier där kön till en lägenhetsvisning slingrade sig runt flera kvarter…

Nästan varje kväll får nu gatumusikanterna på Dublins gator sällskap av hjälporganisationer som serverar mat och soppa till de som inte har något hem att gå till.

Stephanie Zakrisson, Dublin
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

Alla vi som har syskon känner nog igen att det kan gå upp och ner i relationerna. Ett syskon kan vara en bästa vän, en trygg famn, en person att ringa även mitt i natten, men den kan också vara den störigaste personen som finns. Det kan tjafsas runt julbord – och man kan hålla varandra i händerna när det stormar.

För de flesta av oss sker allt det där i hemmet. Inte på framsidorna av världspressen som i fallet med de brittiska prinsbröderna William och Harry. Två pojkar som vuxit upp i mediernas rampljus, i en institution som format dem och där den ena är född att en dag sitta på tronen. Det kanske bäddar för ett visst mått av syskonrivalitet.

Deras mamma prinsessan Diana klädde dem gärna i matchande outfits när de var små. Randiga shorts, röda tröjor, nittiotalets jeans från topp till tå – men kläderna till trots var bröderna var på väg längs olika banor i livet. En arvtagare, och en ”reserv” – som Harry själv kallar sig – titeln på hans självbiografi.

I den skriver Harry till exempel att storebror William inte riktigt ville umgås under skolåren på Eton. Det kanske inte är så konstigt… Min storebror var nog inte heller så sugen på att umgås med mig, på samma sätt som jag inte var så intresserad av mina småsystrars lekar.

När prinsessan Diana dog kablades bilderna från hennes begravning ut över hela världen. Ovanpå hennes kista, framför buketten med vita liljor, stack ett brev upp med den handskrivna texten ”mummy” från sönerna. Bakom gick de, 12 och 15 år gamla, i tysthet längs Londons gator.

Dianas död löper som en röd tråd genom Harrys självbiografi, hans livshistoria. Han berättar hur han inte ville tro att hon var död, utan att hon bara gömt sig någonstans för att komma undan paparazzi-fotografernas blixtar. Han berättar hur båda bröderna, ovetandes om varandra, hade begärt att bli körda genom tunneln där Dianas bil kraschade.

Och medan Williams liv och roll genomsyrats av ett tydligt syfte, ett uppdrag, kände sig Harry rotlös och vilsen. Harry beskriver det som att han alltid behövde anpassa sig efter William. Att de bråkade om allt från vilka välgörenhetsfrågor han fick engagera sig i – till att Harry inte ville raka av sig sitt skägg inför sitt bröllop. I ett av bråken hävdar Harry att William gick till fysisk attack mot honom så att han knuffades omkull och krossade en hundmatskål under sig.

Efter öppna strider och olika anklagelser i pressen, i en dokumentärserie och nu i boken – går bröderna inte vid varandras sida längre. Harry säger i en tv-intervju att de inte ens sms:ar varandra i dag, och beskriver det som att han förlorat sin familj. ”Jag vill ha min bror tillbaka.” Kanske är det naivt, säger han själv.

Stephanie Zakrisson
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 7 december 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

Landets gator är nu pyntade med kulor, färg och ljus.
På marknaderna säljs glögg, christmas pudding och granar till varje hus.

Såhär i jultider får ni en krönika på rim, det ska nog gå – men jag ber på förhand om ursäkt för ett nödrim eller två.

För att ha koll på allt som händer här i landet i december har vi bytt ut julkalendern mot en brittisk strejk-kalender.

Efter varje dags lucköppning vi vet, vilka som just denna dag tänker ställa in sin verksamhet.
Tågpersonal har strejkat i månader och kräver högre lön, fler och fler fack har nu anslutit sig till den kön.

Vi får väl se vad tomten i år väljer för fordon när klapparna ska delas ut.
Brevbärare strejkar också, så posten har försenats efter fackets beslut.

Ambulanspersonal och sjuksköterskor har också sagt nej till föreslagna löneavtal.
Efter besparingar och pandemi har sjukvården gått på knäna i åratal.

Fack och arbetsgivare sätter nu hårt mot hårt.
En kall vinter råder, där många har det svårt.

När mycket av pengarna äts upp av en rekordhög inflation, finns knappt nåt över till klappar, kalkon eller annan jultradition.

Om ens räkningarna för el och gas gått att betala - konsekvenserna för hushåll runtom i landet är kolossala.

Hos många familjer råder ingen julefrid.
Befinner vi oss i Charles Dickens "En Julsaga" i modern tid?
När föräldrar sitter med tomma fat för att barnen ska kunna få mat.

Andra berättar hur de inte har råd att slå på värmen hemma.
Alla får samlas under filtar i ett rum – även om man bor i en femma.

Jag inser att det är en deppig bild jag målar opp, men det finns ljusglimtar i mörkret – sånt som ger hopp.

Som bagaren som öppnat sina dörrar för de som behöver värma sig – en eldsjäl.
Butiker som ger rabatter, hjälporganisationer, grannar som vill varandra väl.

Ett minst sagt omvälvande år går mot sitt slut: två premiärministrar, Johnson och Truss, har sparkats ut.

Efterträdaren Rishi Sunaks premiärministerskap börjar nu ta form, frågan är om han kan rida ut denna politiska och ekonomiska storm.

Mitt i all turbulens somnade drottning Elizabeth in på slottet i Skottland.
En konstant i det brittiska samhället försvann – nu klipptes historiska band.

För första gången på sjuttio år är monarken en kung.
Charles den tredje tillträdde på tronen, 73 år ung.

Med öppna strider mellan prinsarna: Harry och Meghan mot William och Kate,
så verkar stämningen inom kungafamiljen inte vara great.

När nu släkt och vänner ska samlas runt bordet och fira jultraditioner,
är det kanske skönt att veta att även kungahuset har stela familjerelationer.

Jag sätter i alla fall mitt hopp till 2023 när vi snart vänder blad.
God jul, önskar Stephanie Zakrisson från Storbritanniens huvudstad.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 2 november 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

Tre ledare på sju veckor. Revolter, fester, pakter, läckor till media och interna strider. Den brittiska politiken – eller en dokusåpa?

Rishi Sunaks tillträde som brittisk premiärminister blev lite som omröstningsmomentet i ”Expedition Robinson”. Boris Johnson dök upp likt en joker från sin semester i Karibien, men fick erkänna sig besegrad i elfte timmen och gå på plankan.

När rösterna hade räknats var det Rishi Sunak som vunnit. Men vem skulle han sedan, likt ”bachelorn”, välja att ha vid sin sida i Big Brother-huset – eller ja, regeringen?

Sunaks lag samlar nu både kollegor som stått bakom honom under striden om premiärministerposten och vissa som hade slutit pakter med andra kandidater, i ett försök att hålla ihop det numera splittrade laget: regeringspartiet Tories.

Och det är inget paradishotell som Rishi Sunak flyttar in på. För efter partygate-skandalen, premiärministerbyten och inte minst den ekonomiska turbulensen har en hel del recensioner varit svidande.

Allmänheten verkar inte heller vilja ”gifta sig vid första ögonkastet” med Rishi Sunak. Han har visserligen fått bättre förtroendesiffror än sina företrädare men ska man döma av opinionsmätningarna är de flesta tittare mer sugna på att byta ut deltagarna. Det största oppositionspartiet Labour har sina starkaste opinionssiffror på över tjugo år, medan regeringspartiet Tories ligger rejält under efter tolv säsonger vid makten.

I det senaste avsnittet av brittisk politik har en faktisk dokusåpa nu tagit plats. Den tidigare hälsoministern Matt Hancock fick avgå förra året för att han brutit mot sina egna pandemiregler om att inte ha närkontakt med personer utanför sitt hushåll. Han hånglade med en kollega, vilket fastnade på övervakningsbilder som läcktes till media. Men det verkar inte ha avskräckt honom från att ställa sig framför kameror igen. Han ska nu vara med i dokusåpan ”I’m a celebrity, get me out of here”. Serien hade faktiskt en kortlivad svensk version 2009 under namnet ”kändisdjungeln”.

Att en parlamentsledamot ska resa till Australien för att äta syrsor, spindlar och andra... delikatesser, medan många av de brittiska hushållen kämpar med höga energikostnader och matpriser har inte landat väl. Matt Hancock stängs av från Torypartiet och blir i stället politisk vilde i parlamentet.

Medan det politiska dramat snurrar vidare skänker jag en tanke åt den enda konstanten i premiärministerbostaden No 10: Huskatten Larry som togs in från ett katthem 2011. Vid det här laget har en hel del personal, och premiärministrar, kommit och gått, medan den gråspräckliga musjägaren fortsätter spatsera utanför den svarta dörren på Downing Street – likt en programledare som stannar kvar säsong efter säsong.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 11 oktober 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, tisdag.

”Det hade kunnat vara jag” – den tanken har drabbat många i den lilla byn Creeslough i norra Irland. För i fredags hände det som inte fick hända.

En explosion inträffade i en av byns mest välbesökta byggnader, den som inhyser både bensinmack, matbutik, postkontor, och ovanför ligger flera lägenheter.

Byn ligger längs en av huvudlederna genom grevskapet Donegal. Turister passerar ofta förbi på vägen mot den vackra kuststräckan, det finns en camping för de som vill utforska landskapet, kanske stannar de till på just bensinmacken för att tanka längs färden. Vissa familjer har levt här i generationer, andra är nyinflyttade bland de runt fyrahundra personer som bor här.

När smällen hördes i fredags rusade grannar för att hjälpa till, vissa hade precis själva varit inne på macken innan explosionen.

Grannar och vänner slet i rasmassorna för att försöka få ut de som skadats innan räddningstjänsten kom fram. Lantbrukare körde dit sina traktorer. Räddningsarbetet fortsatte i timmar, genom bråten, röken, dammet, sotet, under natten – ett dygn senare var den sista kroppen funnen.

Creeslough hade då vaknat upp till den förkrossande verkligheten – tio personer hade dödats, ännu fler skadats – i slumpens obarmhärtighet.

Tio personer, tio familjemedlemmar, tio vänner.

Som australiensaren som en gång i tiden blev kär i en irländsk tjej, och de slog nyligen rot här i hennes hemtrakter. En av deras grannar, en läkare, larmades till olycksplatsen.

Kassörskan Martina, som beskrivits som arbetsplatsens mamma, som tog alla nya under sina vingar. Hon lämnar efter sig fyra barn.

Mamman som precis plockat upp sin 13-åriga son från skolan och stod i kön till postdisken när explosionen inträffade.

14-åriga Leona, som älskade att spela rugby, och retades med sin pappa när de kollade på fotboll – hon hejade på Liverpool – han på Arsenal. Hon skulle sova över hos en kompis, och stannade i butiken för att plocka upp glass på vägen.

Martin, som flyttat hem till sin sjuka mamma för att ta hand om henne och brukade hämta ut hennes mediciner på apoteket lite längre ned på gatan.

24-åriga Jessica, som var hemma hos sin pojkvän i lägenheten ovanför butiken. Hon skulle i går ha börjat sitt nya jobb som kläddesigner i Belfast, efter att ha pluggat i Paris och Shanghai.

Och pappan Rob och dottern Shauna, det yngsta offret i katastrofen. Femåringen som precis börjat skolan, och var i butiken för att köpa en födelsedagstårta till sin mamma.

Medan polisen utreder vad som tros ha varit en gasolycka har grannar börjat med insamlingar till offren, erbjuda husrum åt de som evakuerats och till de som nu ska komma till byn för begravningarna.

Samtidigt står stolar vid middagsbord tomma. Ett välkomnande leende har försvunnit bakom matbutikens kassadisk, ett skratt saknas ombord på skolbussen, ett annat på rugbyplanen.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 14 september 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag.

Det började som en viskning.

Parlamentsledamöter mötte varandras blickar medan en bit papper skickades runt, och premiärministern och de andra informerades om drottningens försämrade hälsotillstånd.

Några timmar senare kom beskedet – Storbritanniens längst sittande monark, drottning Elizabeth II, hade somnat in.

”Hon var som hela landets farmor eller mormor”, säger en kvinna utanför Buckingham Palace. En plikttrogen regent – och ett familjeöverhuvud, en matriark.

För första gången på sjuttio år har Storbritannien, och de 14 andra länder där den brittiska monarken är statschef, en kung. Och om inte framtiden leder in på oförväntade vägar så kommer det dröja länge innan en kvinna sitter på tronen igen. Efter Charles följer William, och efter honom George.

Kungahusets kvinnor vandrar nu inte i täten, utan vid männens sida.

Kate, nu prinsessa av Wales, Williams kärlek sedan universitetstiden – som omfamnats av både det brittiska folket och den brittiska pressen. Hennes kläder säljer slut i butiker och hon hamnar ofta högt i opinionsmätningar om vem som är den mest omtyckta i kungahuset.

En rak kontrast till Meghan, hertiginnan av Sussex, prins Harrys fru. Enligt vissa medier kan hon nästan inte ta ett steg rätt – hon anklagas för att ha stulit Harry och för att ha förstört familjerelationerna.

När Harry i en dokumentär pratade om sina skäl att lämna Storbritannien och sin officiella roll i kungahuset sade han att han varit rädd att historien skulle upprepa sig. Att han skulle förlora ännu en kvinna i sitt liv. Att han behövde skydda sin fru från samma förföljelse från den brittiska pressen, samma utsatthet och psykiska utmattning som sin mamma.

Prinsessan Diana, ”folkets prinsessa” som Tony Blair kallade henne. Hon som försökte vifta bort paparazzi-fotografer medan hon skuffade in Harry och William i bilar, och ta skydd från kamerablixtarna. Hon som sagt att hon hoppades på livslång kärlek men kände sig allt mer utfryst, kämpade med ätstörningar och sin roll i ett otrohetskantat äktenskap som var på upphällning.

Diana och Charles uppbrott, och Dianas död för 25 år sedan, var kärnan i en enorm kris för det brittiska kungahuset. Drottningen anklagades vara känslokall och Charles sågs som syndabocken i relationsuppbrottet.

Känslorna kring Charles är idag kluvna, men de flesta jag träffar nu säger att det där är förbi, att han har visat att han är en trofast, plikttrogen man. Folkmassorna kring Buckingham Palace och på andra platser brister ibland spontant ut i nationalsången som nu lyder ”God Save The King”.

Vid den nytillträdde kungens sida finns, som han kallar henne, hans ”darling wife” Camilla. Kvinnan som först var Charles flickvän, sedan hans älskarinna – anklagad för att ha förstört Charles och Dianas äktenskap. Och sedan, efter år av skandaler och väntan, till sist hans fru, och nu drottning.

Jag frågar en kvinna utanför Buckingham Palace om tiden läkt såren även kring Camilla? Hon tystnar, och skakar på huvudet. Dottern svarar – nej, du måste förstå, vi kände så starkt för hans första fru. Men Charles har de förlåtit. 

Stephanie Zakrisson, i London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 8 juli 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Glencoe, fredag

Jag sitter alltså i en sovsäck, i mitt tält, nedanför ett berg i de skotska högländerna. Det brusar en bäck i bakgrunden, knotten sitter på rad utanför myggnätet och hoppas att jag ska kliva ut. Och ni kanske hör att det smattrar av ett lätt - men envist - regn mot tältduken.

Radioskugga hade jag tänkt skulle vara ledordet den här veckan, när jag vandrar sisådär 150 kilometer bland bergen på West Highland Way, starten på min semester. Men det var naivt visade det sig, för hjulen hemma i London - i Westminster - de slutar aldrig att snurra.

Här har jag bevakat partygateskandalen i månader, avgångskrav, lokalval, fyllnadsval, förtroendeomröstning om Boris Johnson - och så brakar det loss helt, samtidigt som jag är ute i vildmarken.

Jag skulle ju lyssna på får som bräker, fåglar som kvittrar, forsar som brusar - inte på nyheter. Det gör jag ju nästan dygnet runt i vanliga fall. Men, Torypartiet hade andra planer - kanske ville de riva av det här innan deras annalkande semestrar.

Två dagar av politiskt tumult, avhopp i protest mot premiärministern - ministrar som avgått nästan lika snabbt som de tillsatts. Och till sist blev stormen kring Johnson för stor, berget framför honom för högt för att ta sig över.

När beskedet så kom - att premiärministern faktiskt kommer att avgå - hade jag precis tagit en fikapaus ute på heden och satt mig ner för att kolla nyheterna i mobilen. Redaktionen hörde av sig - kan du vara med i sändning?

Jag skyndade tillbaka en bit längs leden, på jakt efter bättre täckning för att kunna koppla upp mig. När en till stapel dök upp i telefonen dök jag ned bland den blommande ljungen, mellan två små kullar som jag hoppades skulle dämpa ljudet av vinden. Ett par andra vandrare vinkade glatt medan de kämpade sig uppför backen som jag precis skyndat ner för.

Boris Johnsons avgångstal lyssnade jag på samtidigt som jag filtrerade en liter vatten från en av floderna som passerar vandringsleden. Smattret från kamerablixtarna utanför Number Ten kändes ganska långt borta.

Jag hann lite senare stanna till på en landsbygdspub i en dalgång där personalen snällt serverade mig värmande soppa och lät mig ladda mobilen så att jag sedan kunde prata mer om brittisk politik i radio - live från pubens parkering.

Sen tog jag min ryggsäck och knatade vidare över steniga stigar medan mörka regnmoln började torna upp sig i horisonten.

När ni lyssnar på den här krönikan sitter jag kanske och äter min frukostgröt, dricker en kopp te och packar ihop tältet för att bestiga berget jag har framför mig.

Och kanske har molnen både här - och i Westminster - börjat lätta. Skavsår? Det har nog både jag och Boris Johnson.

Stephanie Zakrisson, på vandring i de skotska högländerna

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, torsdag.

Vad får man om man slår ihop tidigt tvåtusentalsnostalgi, nationalklenoden fotboll, kändisar, sociala medier – och en rättegång?

Jo, ett drama som här fått smeknamnet ”WAG wars”.

WAG – akronymen ”wife and girlfriend” syftar alltså på fruar och flickvänner till Englands fotbollslandslagsspelare.

Jag flyttade till Storbritannien första gången 2008 – mitt under WAG-erans glansdagar. När skvallerpressen inte kunde få nog av dem: Victoria Beckham, Cheryl Cole, Coleen Rooney och de andra. De satt längst fram på matcherna, solbrända, med löshår och stora pilotsolglasögon. Så stor var uppmärksamheten kring dem, att de efter fotbolls-VM 2006 anklagades för att ha stulit rampljuset från fotbollsspelarna och ombads ha låg profil i fortsättningen.

Två av dem befinner sig nu mitt i den brittiska pressens favoritdrama. På ena sidan står Coleen Rooney och på den andra en av hennes tidigare WAG-väninnor, Rebekah Vardy. De är alltså gifta med före detta landslagsspelarna Wayne Rooney och Jamie Vardy.

Bråket mellan Rooney och Vardy började med ett inlägg på Twitter. Coleen Rooney skrev att hon under lång tid misstänkt att någon hade sålt information om hennes privatliv till den brittiska pressen.

Så hon hade gillrat en fälla. Coleen lade upp flera falska stories på sitt privata Instagramkonto för att se om de skulle läcka ut. En handlade om att hon skulle vara med i brittiska motsvarigheten till Let’s Dance, en annan om en översvämning i parets nya hus.

Och, som hon misstänkte, hamnade det i skvallerpressen.

Samtidigt hade Coleen Rooney begränsat sin Instagram så att bara ett konto kunde se hennes inlägg.

Och det kontot, skrev Rooney, tillhörde…. Rebekah Vardy.

Tillvägagångssättet gav snabbt Rooney smeknamnet ”WAG-atha Christie” – efter detektivromanernas drottning.

Rebekah Vardy tillbakavisade anklagelserna helt. Hon sade att hon önskade att Rooney kommit till henne med sina misstankar så hade hon kunnat ändra sitt lösenord – kanske var det någon annan som haft tillgång till kontot? Vardy stämde Rooney för förtal, och de senaste veckorna har en brittisk rättssal stått värd för årets dokusåpa, som beräknats kosta flera miljoner pund.

Alla dramatiska ingredienser finns med: Ett vittne som blivit beordrad att dela med sig av sina sms med Vardy tappade plötsligt sin telefon i Nordsjön. Fotbollsmakarna har fått vittna, de tidigare lagkamraterna nickade bara kort till varandra. Pressen har poängbedömt kvinnornas kläder i rätten, listat vad designerkappor och solglasögon kostar eller kallat Rooney för folklig när hon dykt upp i samma outfit två gånger.

Hur dramat slutar är nu upp till rätten – men en sak är säker – Coleen Rooney och Rebekah Vardy lär inte sitta bredvid varandra på någon matchläktare igen.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 16 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, måndag.

Järngrinden ger ifrån sig ett högt gnisslande ljud varje gång den öppnas och stängs bakom mig eller någon annan av dagens besökare.

Till vänster hänger skylten ”women only, no men allowed” – endast kvinnor, inga män tillåtes. Deras vattenhål ligger några hundra meter bort.

Gruset knastrar under fötterna. Någon parkerar sin cykel. Har man tur sitter det en sällskapssugen hund och väntar lydigt på sin matte.

Ljuden från bilvägarna, polissirenerna, järnvägsspårens skriande läten når inte hit.

De lummiga träden både isolerar ljud och skyddar från insyn. En skylt påminner – mata inte räven. Hon brukar ogenerat zick-zacka bland besökare som lagt sig i solen på gräsmattan eller fikar på någon av bänkarna.

Det här är mitt, och många andras, oas mitt i stan – ett vattenhål i storstadens London.

Kvinnodammen öppnade officiellt för snart hundra år sedan, 1925. Även om det sägs att folk badade här även innan dess, i vattnet som rinner till från floden Fleet.

Ett spartanskt omklädningsrum påminner om hemma. Det luktar lite som en svensk bastu, av trä, blöta golv, någons duschkräm.

Badvakterna som antingen nickar igenkännande eller synar dig och frågar – har du utebadat förut? Har du ätit frukost idag? Har du något varmt med dig?

Det kallaste jag varit med om här var tre grader i vattnet. Då kom jag inte längre än ner på stegen och snabbt upp igen. En av badvakterna kallade mig för en krigare och plötsligt var min vanliga prestationsångest borta. Jag försökte ju, det räcker.

Steg för steg blev det lättare. Kroppen vande sig, paniken när bröstkorgen omgärdas av iskallt vatten släppte. Rädslan för kramp likaså. Reflexerna tar över. Ett simtag, ett till, och ett till. Glöm inte att andas ordentligt också.

Så kom belöningen, i takt med att både sinnet och kroppen vant sig vid de regelbundna chockarna började temperaturen vända mot sommar. En grad till, en till. Vid tolv togs avspärrningarna i mitten av dammen bort och badvakterna började multitaska sitt jobb med att läsa en bok eller en tidning.

Nu när det mörka vattnet nått femton grader känns det inte längre som en kall hand runt halsen de första minuterna. Lugnet behöver inte forceras längre, det kommer av sig själv - det går att fokusera på annat. Vinden som gungar träden runt dammen. Trollsländorna. Skratta åt någon som hoppar i för första gången och släpper ifrån sig ett skrik av fasa.

Andbebisarna som tar sina första simturer medan föräldrarna spanar efter räven och fiskmåsarna som attackerat dem förut. Kungsfiskaren som ibland visar upp sina skarpa färger.

En kvinna jag träffat på flera gånger berättar att hon började simma här 1982.

Hon bor i närheten, andra kommer från andra sidan stan. I regn, snö, solsken. Vissa berättar hur simmandet här var den enda rutinen som gick att ha kontroll över – under skilsmässor, depressioner, cancerbehandlingar. Det silkeslena vattnet har fångat upp tårar, skratt, kärlek, känslostormar, stress. Sköljt bort det tunga – och lämnat både kropp och sinne lättare.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 4 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

London, onsdag .

Livet som Londonkorrespondent är sannerligen inte stillsamt, eller tråkigt för den delen.

Men av någon anledning så verkar det i synnerhet vara männen i mitt liv som håller mig sysselsatt, keeping me on my toes, som man säger.

Männen i mitt liv, ja.

Boris Johnson, premiärministern, den politiska katten med nio eller kanske ännu fler liv. Mannen som blivit den första sittande brittiska premiärministern att ha tilldelats böter för att ha brutit mot lagen, när han deltog på sitt eget födelsedagsfirande under pandemin. Då, när hårda restriktioner gällde här.

Avgångskraven mot honom har avlöst varandra – men Boris sitter kvar – samtidigt som stormen som fått namnet partygate, fortsätter blåsa som den politiska följetong den blivit.

Och på tal om följetonger… Jag brukar väl inte tänka att jag har så mycket gemensamt med Storbritanniens drottning Elizabeth den andra. Men männen, eller kanske snarare en man, i hennes närhet har stulit ganska mycket fokus i hennes liv – och på brittiska löpsedlar.

Jag tänker förstås på prins Andrew, hertigen av York, vän till sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Prinsen anklagades i flera år för att ha förgripit sig på en då 17-årig kvinna, för två decennier sedan. Den anklagelsen slutade med en förlikning i amerikansk domstol. Därmed riktades rampljuset bort från Andrew, som brukar kallas drottningens favoritson, i god tid innan regentens sjuttio år på tronen ska firas stort i sommar.

Och de senaste dagarna har den brittiska befolkningen fått stifta bekantskap med en annan man, en parlamentsledamot som inte gjorde så mycket väsen av sig fram tills nu. Toryledamoten Neil Parish har nu blivit vida känd under smeknamnet ”porr-ledamoten” - efter att han alltså tittade på porr i sin mobil, sittandes på bänkarna i det brittiska underhuset.

Hans förklaring? Att han sökte på nätet efter traktorer, en Dominator, och då trillade över något helt annat.

Neil Parish medgav dock att vid ett annat tillfälle hade han gått in på samma sajt igen, den här gången inte för att titta på traktorer...

Ett ögonblick av vansinne, kallade han det för, innan han lämnade in sin avskedsansökan.

Fler än 50 parlamentsledamöter utreds just nu för olika typer av överträdelser – allt från sexistiska kommentarer till tafsande och trakasserier. Porrtittandet, utredningarna och flera andra avslöjanden på senaste tiden, har väckt en debatt om vad det är för kultur som råder i hjärtat av brittisk politik – om sexism i maktens korridorer.

Stephanie Zakrisson, London
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 8 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Dublin, fredag.

Det var längesedan jag var här på den smaragdgröna ön. Irland, min juvel i havet. Irland, ön där jag bilat runt mellan städer, berg, havets klippor, pubarnas folkmusik, zick-zackandes mellan fåren som ibland blockerar landsvägarna.

Jag kan skriva in min destination eller sätta en prick på kartan och låta den ta mig dit jag vill - till kusten, till hedarna, till det där lilla cafét där de serverar grönsakssoppa och traditionellt potatisbröd.

I en av Irlands städer, i Mullingar utanför Dublin, får jag berättat för mig om en helt annan slags bilresa. En med de viktigaste ägodelarna i baksätet - den tvååriga dottern och den franska bulldogen. Leksakerna, den fluffiga enhörningen, resväskorna som fick plats, sakerna som hann packas på någon timme.

Yegor berättar för mig om den värsta dagen i hans liv, när de bestämde sig för att fly. Fly från hemmet, fly från Tjernihiv i norra Ukraina, nära gränsen till Belarus.

Han visar mig vägen, hur de tog sig söderut, men runt Kiev. På hans skärmdump syns kartrutten - den ser ut som vilken färdväg som helst - förutom att han har ritat ett stort rött frågetecken över Kiev. Vi vågade inte köra raka vägen, berättar Yegor, vi visste inte hur farligt det kunde vara. Istället körde de runt, först österut, sen söderut, innan de vågade bege sig västerut.

– Jag var inte rädd för flygräder eller bomber, säger Yegor - då går det fort. Jag var rädd för att möta ryska soldater längs vägen.

Yegor och hans fru Katia försökte skyla dottern från farorna på färden. I ett skyddsrum sjöng de ”ja må hon leva” när hon fyllde år, och satte ett ljus i en Sharonfrukt. Yegor köpte leksaker hon skulle fördriva tiden med i bilen.

De bodde först i en väns nybyggda hus, de tejpade fönstren för att förhindra glassplitter vid anfall. Längs vägen bodde de i en kyrka, i en gymnastiksal, på ett sjukhus. Det kändes tryggt, säger Yegor, de skulle väl inte attackera ett sjukhus.

Hans telefon är full av bilder, nästan märkligt vackra sådana. Som stjärnhimlen ovanför Tjernivtsi, som tulpaner i en vas, som solens strålar när de tränger igenom ett moln - ett moln av rök efter en av Rysslands attacker. Den skrattande dottern som leker nedanför Eiffeltornet.

Bilresan tog dem från Tjernihiv, genom Ukraina - genom Rumänien, Ungern, Österrike, Tyskland, Frankrike. Tills de, precis en månad efter Rysslands invasion av Ukraina började, tidigt en morgon rullade av färjan i Irland.

Nu bor de här, på ett bed and breakfast längs Mullingars huvudgata. Och nu behöver Yegor varken kartan, matsäcken eller leksakerna för de långa körsträckorna längre. Väskorna är uppackade, de har börjat lära känna sina nya kvarter - testat irländska maträtter och öppnat bankkonto. Deras roadtrip från helvetet är över.

Stephanie Zakrisson, Dublin
stephanie.zakrisson@sverigesradio.se

Hur löst sitter Boris Johnson efter avslöjanden om fester på Downing Street mitt under lockdown? Hör om premiärministerns position, om två år av pandemi och om britternas ilska.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Medverkande: Frida Fagerlund, journalist på Aftonbladet och Viaplay

Phelan Chatterjee, journalist på nyhetsbyrån AP.

Programledare: Stephanie Zakrisson

Producent: Irma Norrman

Tio år efter att Hamas tog kontroll över Gaza, lever unga med hårdare gränsrestriktioner, tre krig och en ständig elbrist. STEPHANIE ZAKRISSON träffar unga med drömmar - och krossade drömmar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I sommar är det tio år sedan Hamas tog kontrollen över Gaza. De åren har präglats av hårdare gränsrestriktioner, tre krig och en ständig konflikt mellan Hamas och Fatah. 

Hur är det att växa upp i Gaza i dag?

I programmet får ni träffa ungdomarna Heba Salem och Suzen al-Rabi som berättar om arbetslöshet, om krossade framtidsdrömmar och livsviktig vänskap.

Stephanie Zakrisson har också träffat skådespelerskan Reham al-Kahlout, som driver med Gazas konservativa könsroller i sina Youtubesketcher, trots att hon utsätts för både trakasserier och hot.

Hör också om den allt svårare bristen på el, som påverkar såväl vardagen som viktiga samhällsfunktioner i Gaza. Eftersom elen inte räcker till reningsverken spolas avloppsvattennu  rakt ut i havet längs landremsan och föroreningsnivåerna är farligt höga. Läkaren Suhail Matars barn och fru blev alla sjuka efter att ha badat i havet.