djurberg

Utrikeskrönikan 11 december 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Måndag, Östersund, Jämtland, Sverige.

Långt från Peking.

Och så är det ju tänkt, jag ska ju sluta snart. Det här blir min sista krönika som Kinakorrespondent.

Och flyttlasset har redan gått hem, som ni hör.

När jag började som korrespondent, hösten 2019, hade ingen ännu hört talas om covid-19.

Och Ryssland hade inte påbörjat sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Xi Jinping var halvväggs in på sin andra mandatperiod.

Och Trump styrde i Washington.

Man kan väl säga att det runnit en del vatten under broarna sen dess.

Pandemi och krig. Det är väl de två saker som jag ändå skulle säga mest präglat Kinas ställning i världen de här åren.

Kommunistpartiet tog beslutet att stänga in sig i en covid-bubbla i tre år.

Och har även som bekant satsat på att stärka sin relation med Ryssland, trots att Putin går till attack mot sina grannar.

Och även om de som styr i Peking nu satsar hårt på att visa hur öppen man är mot världen så tror jag såren från pandemin är svårläkta. Inte minst för många kineser.

Men, att vända blad är ju något av Kommunistpartiets paradgren.

Pandemihanteringens kontrollsamhälle blir bara en i raden av obehagliga minnen att lägga till handlingarna.

Bit ihop och gå vidare och gilla läget. Tänk på någonting annat.

Under mina år i Kina har jag ofta blivit imponerad över hur sega många av de kineser jag träffat är.

Det tycks finnas en förmåga att stå ut och ha tålamod, trots att livet kanske inte är så enkelt alla gånger.

Man kan tala om ”Chi ku”, ”äta bitterhet”. Vissa ser med stolthet på det.

Ett annat uttryck som blivit populärt mer nyligen är ”Tangping”, att lägga sig raklång.

Det vill säga, att sänka ambitionsnivån, strunta i samhällets alla krav, kliva åt sidan och göra så lite som möjligt.

Kanske är det motpolen till att ”äta bitterhet”.

Eller så är ”Tangping” rentutav bara en variant av att hålla ut; en lösning när alternativen verkar sämre.

Under mina pandemi-år i Peking har också märkt att det varit lätt att bli hemmablind.

Man blir som man umgås, heter det ju, och under Kinas covid-bubbla blev i alla fall min värld bra mycket mindre.

Nu växer världen igen, men frågan är om den blir lika stor.

Precis som ärret kan göra att huden drar ihop sig och stelnar så har kanske även sinnet tappat lite av sin flexibilitet.

Det blev drygt 4 år som Kinakorrespondent.

Xi Jinping är nu inne på sin tredje mandatperiod och nästa år kanske Trump blir president igen.

Och även om jag ätit en del bitterhet, så hoppas jag att jag inte blivit bitter på köpet.

För ytterst har det ändå varit en ynnest att få rapportera hem till er, kära lyssnare, under de här dramatiska åren i Peking.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

 

Utrikeskrönikan10 oktober. 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tokyo, tisdag.

Häromveckan besökte jag Fukushima.

Känd för de flesta på grund av den tragedi som drabbade regionen 2011.

Först en jordbävning som följdes av en brutal tsunami.

Därefter kärnkraftverket Fukushima Dai-ichis haveri och evakueringen som följde.

I Ukedo, ett samhälle knappt en mil norr om reaktorerna, slogs jag utav de vidsträckta fälten på slätten mellan gröna berg och hav.

Även om här fanns en del lagerlokaler, så var det mest gräs som vajade i höstbrisen.

Inte så anmärkningsvärt i sig, kanske, men känner man till historien så rymmer de öppna fälten sin egen tragedi.

Här fanns tidigare bostadshus, vägar, butiker.

Bilder från tiden innan tsunamin visar ett av allt att döma litet välmående japanskt samhälle, nära den viktiga fiskehamnen.

Allt det där sveptes bort i mars 2011.

Jag intervjuade en fiskare nere i hamnen. Vi satt bredvid hans båt, som han köpt efter tsunamin. Den gamla hade svepts iväg av vågorna. Han hittade den senare vid en bro i närheten.

Vid slutet av intervjun pekar fiskaren inåt land, bort mot några längor nybyggda anspråkslösa lagerlokaler i grått, och säger att, där brukade mitt gamla hus stå.

Liksom många andra, förlorade han anhöriga den dagen.

Uppåt 20 000 människor dog eller saknas fortfarande.

En bit från fiskehamnen finns en gammal grundskola som är en av få byggnader som finns kvar här från tiden innan tsunamin.

Nu är den omvandlad till minnescentrum och museum.

Kanske är skolans historia tänkt att inge hopp eftersom eleverna och lärarna alla lyckades sätta sig i säkerhet på ett berg i närheten innan vågen kom.

Och visst blir förstörelsen som vattenmassorna skapade tydlig bland skolans urblåsta korridorer.

Bråte och damm och rost.

Här i området nära kärnkraftverket finns också mer moderna spår.

Elektroniska skyltar vid sidan av vägen som mäter radioaktivitet. Områden som fortfarande är avspärrade.

I Tomioka, ett samhälle känt för sina körsbärsträd, finns en sådan skylt inne i stadshuset.

Borgmästaren som jag träffar här försöker få folk att flytta tillbaka, vilket visat sig svårare än man trott.

Men, han försöker vara positiv och han vill bland annat visa upp Tomiokas maskot: en fluffig handdocka i grå-gul pyjamas med rosa vantar.

”Konichiwa”, ”hej hej”, säger han och gör rösten gäll och pipig för att imitera dockan på hans hand.

Efter intervjun besöker jag en del av Tomioka som öppnade för allmänheten först i våras.

Där finns övergivna hus, nyrenoverade hus, och nybyggda hus.

En blandning av det gamla och sorgsna som dröjer kvar, men också ett hopp om framtiden.

Björn Djurberg, Japan
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 13 september 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Östersund, onsdag.

Under mina år som Kinakorrespondent har jag sällan, nästan aldrig faktiskt, rapporterat om en av de mest kinesiska sakerna som finns: den kinesiska muren.

Detta världsarv som inte sällan får symbolisera Kina och allt vad det kan innebära.

När jag söker i mitt arkiv hittar jag nästan bara referenser till Coronapandemin.

Mur-turismen stängdes ju ner då, tillfälligt om ni minns.

Så, det var med visst intresse jag i förra veckan noterade att muren återigen skapat rubriker världen över efter att två byggnadsarbetare från inre Mongoliet med en grävskopa grävt sig en genväg genom densamma.

Genvägar blir senvägar och sannolikt väntar nu böter för dessa två, som enligt kinesisk media jobbade med att plantera träd längs ena sidan av muren på gränsen mellan inre Mongoliet och Shanxi-provinsen.

Men, de är i gott, eller kanske ont, sällskap.

Förstörelsen av den kinesiska muren genom åren har varit omfattande. Stenarna har använts till att bygga både hus och fårhagar, eller sålts som souvenirer till turister.

Turister som inte sällan dessutom gärna ristat in något banalt i de gamla stenarna.

Själv har jag, som varje utlänning i Kina med självrespekt, såklart besökt muren flera gånger.

Både renoverade delar och övergivna, mer fallfärdiga sektioner.

Det är verkligen ett fascinerande byggnadsverk, med en brutal historia.

Kanske säger den också något om Kina av idag.

Som symbol porträtteras den ofta som stark och mäktig.

”Låt oss bygga en ny kinesisk mur av vårt kött och blod”, som den andra versen i den kinesiska nationalsången lyder.

Den högsta ledaren Xi Jinping drog även på häromåret, när han i ett uppmärksammat tal sade att den som försökte mobba eller trycka ner Kina, skulle få duktigt med stryk av denna mur av stål, som byggts av 1,4 miljarder kinesers kött och blod.

Men historiskt är det tveksamt hur effektiv den egentligen var som försvar mot invasioner.

Och med tanke på hur många som uppskattas ha dött för att bygga den och vad den har kostat även i rena pengar, så kan nyttan ifrågasättas.

Och egentligen är ju den kinesiska muren flera olika murar, ett lapptäcke som byggts i omgångar.

Verkligheten är långt ifrån den förenklade styrkesymbol som vissa kanske vill frammana, när man talar om Changcheng, den långa muren.

Och går den verkligen att se från månen?

Skrapar man lite på ytan är verkligheten ofta mer nyanserad än vad man först trott.

Lite som dagens Kina.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönika 7 juni 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Ja, Stockholm.

Efter nära fyra år har jag idag en ortsdatering i Sverige.

Pandemin och Kinas restriktioner och hårda inreseregler med långa karantäner gjorde att jag under flera år inte lämnade Kina.

När nollcovidpolitiken tillslut briserade kring årsskiftet så började jag resa i mitt bevakningsområde, i Östasien.

Men idag alltså, Stockholm, Sverige.

Att efter så lång tid komma hem igen är en märklig känsla. Det känns lite på låtsas. Som att jag egentligen inte är här.

Som att en del av mig är kvar i Peking och att det som nu pågår är någon typ av mellanspel.

Eller, kanske tvärtom.

Att de senaste åren i Peking var på låtsas.

För visst känns det avlägset en dag som denna, när försommarens fåglar kvittrar i varje grön buske, att tänka sig att för ett år sedan vid den här tiden så gick jag var och varannan dag till teststationen längre ner på gatan från mitt bostadsområde i Peking och fick en bomullspinne nedstucken i halsen för att testa för covid-19.

Det var ett ständigt köande för de där regelbundna covid-testen som krävdes för att hålla din digitala hälsokod grön.

Men man vande sig. Människan kan vänja sig vid mycket.

Det jag funderar på nu är hur länge det kommer ta att vänja mig vid Sverige igen.

Just nu är jag lite som ett barn, varje erfarenhet känns unik, spännande.

Häromdagen gick jag in i en matbutik för att handla och slogs av hur fantastiskt alla matvaror jag länge drömt om stod så prydligt uppradade på långa hyllplan, utställda i överdimensionerade kylskåp.

Och jag tyckte att personalen som gick runt och stökade tittade konstigt på mig.

De stirrande, liksom.

Efteråt insåg jag att det antagligen var en reaktion på att jag stirrat på dem, när jag styltigt och trevande rört mig runt i butikslokalen.

De senaste dryga tio åren har jag bott mest i Kina.

Tiden där har gett mig perspektiv på att världen är stor, omgiven som jag ofta var av den stora folkmängden och den mastodontiska arkitekturen.

Men när jag nu återvänt till Sverige så är en tanke som slagit mig att världen också är liten.

Det är en väldigt uppfriskande och betryggande tanke, tycker jag.

Det är som sagt en märklig känsla att vara hemma igen och jag tror det kommer dröja innan den ebbar ut.

Men tills dess, om du ser någon som försiktigt tassar omkring i matbutiken och som kanske misstänksamt länge fastnar med tom blick framför yoghurtkylen, tveka inte att säga hej.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönika

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking måndag.

Häromdagen kom nyheten om att lokalvalen i Hongkong görs om.

Platserna till de lokala distriktsråden ska inte längre i något särskilt stor utsträckning utses av folket i allmänna val.

Därmed marginaliseras ytterligare en möjlighet för Hongkongborna att uttrycka sina åsikter.

När jag rapporterade om nyheten gick jag tillbaka till mina intervjuer hösten 2019, då det senaste lokalvalet i Hongkong hölls.

Då utsågs över 90 procent av platserna via valurnan.

Jag minns valdagen. En solig novemberdag, där ljudet från tårgaspatronerna som polisen i månader skjutit mot demonstranter var välkommet frånvarande.

En dag där massprotester och kravaller ersatts av lugna långa köer till vallokalerna.

Aldrig hade så många registrerat sig för att rösta.

Många jag pratade med såg det som en chans att via valsedeln säga till sina ledare att vi vill se något annat, vi är inte nöjda med hur ni har hanterat protesterna de senaste månaderna.

Och det var ett historiskt val, där den pro-demokratiska oppositionen vann en jordskredsseger på den regeringstrogna sidans bekostnad.

Hongkongborna hade av allt att döma sagt sitt.

Och i Peking var det till en början tyst.

Och Carrie Lam, chefsministern då, sade att man skulle ödmjukt lyssna på folkets röst.

Men det var då, och nu är nu. Mycket har hänt sedan hösten 2019.

Av den politiska oppositionen som i sin segeryra hoppades på förändring återstår idag blott en spillra. Dess företrädare har frihetsberövats eller flytt staden.

Likaså är fackföreningar, ideella organisationer och mediebolag under press och vissa har dukat under när den nya nationella säkerhetslagen tagit sina skalper.

Och så valsystemet då, som numera ska garantera att så kallade ”patrioter” styr Hongkong.

Först ändrades valet till det lokala parlamentet och nu så också lokalvalen till distriktsråden.

Från de styrande kallar man det en ”förbättring”.

En ”förbättring” som i det senaste parlamentsvalet 2021 ledde till ett rekordlågt valdeltagande.

Men kanske är det poängen. Carrie Lam, chefsministern, kommenterade det historiskt låga valdeltagandet då med att det kan vara ett bevis på att regeringen gör ett bra jobb.

Och den nya chefsministern, John Lee, sade i förra veckan att han inte tycker demokrati handlar enbart om att räkna röster utan om att leverera faktiska förbättringar i samhället.

På det viset går det att säga att styret i Hongkong allt mer låter som Kommunistpartiet i Peking.

De brukar också betona sin politiska legitimitet utifrån de faktiska resultat de säger sig leverera.

När Hongkong lämnades över till Kina 1997 så fanns det de som hoppades på att det på längre sikt skulle inspirera Kina att bli mer som Hongkong.

Med facit i hand så verkar det ha blivit precis tvärtom.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan måndag 4 april

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Taipei, tisdag.

Där morgonsolen skiner över höghusen i de centrala delarna av stan.

Betong blandas med grönska när motorvägarna ramar in grönområdena längs med floden Tamsui som jag kan se från mitt hotellrum på femtonde våningen.

Så här högt upp är det ständiga trafikbullret mer av ett avlägset brummande.

Som alltid när jag reser till Taiwan slås jag av skillnaderna gentemot Fastlandskina.

Två kinesiska samhällen som utvecklats åt olika håll.

Det ena öppet, det andra mer stängt.

Jag tänkte på det när jag häromkvällen gick jag förbi rader av flaggor med politiska slagord som en lokal självständighetsgrupp satt upp på en av Taipeis centrala gator.

Det hade inte gått så bra i Peking, för att uttrycka det milt.

Hursomhelst så satte flaggorna fingret på det säkerhetspolitiska läget kring den självstyrande demokratin Taiwan, som sedan länge lever under hotet från Kina.

I skrivande stund är presidenten Tsai Ing-wen på en resa via USA som eventuellt återigen kan leda till kinesiska militära markeringar.

Och det i läge där spänningarna i regionen ökat, särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Det märks inte bara i Taiwan, utan också hos grannen Japan, där jag häromveckan reste runt på de sydliga öarna.

Där mötte jag en oro att hamna i kläm mellan giganterna Kina och USA.

Men åsikterna går isär hur det ska hanteras. Vissa vill rusta upp, andra rusta ner.

På Okinawa till exempel finns sedan länge ett stort motstånd mot USA:s många militärbaser där.

Inte konstigt kanske, med tanke på historien. Omkring 100 000 civila miste livet under USA invasion av Okinawa under andra världskriget.

USA ockuperade och styrde sedan ön fram till 1970-talet.

Men även idag är ljudet från amerikanska militärflygplan som lyfter och landar på ön en del av vardagen.

Och vid en av de återkommande demonstrationerna utanför en av USA:s militärbaser träffade jag luttrade aktivister som inte ser någon trygghet i den stora militära närvaron. Tvärtom.

Och på ön Ishigaki, ännu längre söderut, öppnade det japanska försvaret nyligen en ny militärbas.

Ett skydd mot Kina, enligt vissa. Andra ser det som att ön blir mer utav en potentiell måltavla.

Det är såklart inte alla som är oroliga. Vissa jag talat med säger sig övertygade om att en faktisk konflikt inte kommer bryta ut.

Men, det är ändå som att något ligger i luften.

Om Rysslands anfallskrig mot Ukraina var en jordbävning, så har efterskalven nått ända hit.

Och de nya skakningarna har bidragit ytterligare till en trend av pågående militär upprustning i Ostasien.

Björn Djurberg, Taipei
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, måndag.

Efter tre år av coronarestriktioner så reste jag häromveckan för första gången ut från Kina.

Flyget gick till Japan.

Det var en omtumlande upplevelse.

En känsla av lättnad. Frihet, till och med.

Ungefär som att jag omedvetet gått och spänt mig, men äntligen slappnat av.

För det kan ju vara rätt påfrestande att jobba som journalist i Kina i och med den övervakning som följer med jobbet.

Det brukar jag nämna ibland i min rapportering.

Kina har också blivit ett land där den så kallade ”säkerheten” mer generellt är väldigt påtaglig.

Antalet övervakningskameror är nästan komiskt många.

I gatubilden många staket, stängsel, avspärrningar.

Säkerhetskontroller i till exempel tunnelbanan är sedan länge standard.

Och likaså att registrera sig med sin id-handling i olika sammanhang. Till exempel online.

Och vakter finns det så det räcker till och blir över.

I Japan däremot lyste allt detta med sin frånvaro.

I alla fall i mina ögon, påverkade som de är av covid-åren då hela den här säkerhetshetsen i Kina trummats upp till nya nivåer.

Det här var som sagt min första resa utanför Kina sedan pandemins början.

Och, jag tänker att det nog finns många som jag, som nyligen rest till ett annat land för första gången på flera år.

Och kanske är det då många, liksom jag, som får möjlighet att få perspektiv på den välbekanta tillvaro man tillfälligt lämnat därhemma.

Pandemin gjorde världen mindre, nu expanderar den igen.

Och det är nog inte bara vi som har förmånen att resa igen som är glada för det.

När jag i det lilla samhället Yufuin i sydvästra Japan en eftermiddag ramlade in på en restaurang för att äta en skål nudlar, så blev den enda andra gästen i lokalen så upprymd att se en utlänning att han insisterade på att betala måltiden för mig.

Peak Japan, tänkte jag. Folk är verkligen väldigt artiga i Japan.

Några dagar senare landade jag återigen i Peking, som ju varit mitt hem under många år.

Och jag tror att en hel del lyssnare nog fattar vad jag menar när jag säger att det kändes väldigt bekvämt.

Den där hemmavana känslan av att vara på känd mark.

Men till skillnad från många gånger förr, för mig, så höll den bara i sig en kort stund.

Tre år med kinesisk nollcovidpolitik har nog satt sina spår, ändå.

Och när du hör den här krönikan, kära lyssnare, sitter jag sannolikt på ett flyg ut från Peking igen.

Vi får se, eller höra kanske, var jag landar.

Björn Djurberg, Kinakorrespondent med rapporteringsansvar också för Östasien
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 3 februari 2023

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, fredag.

Att jobba som journalist i Kina innebär att du blir övervakad.

Det har varit tydligt under mina år som korrespondent här och det är något jag brukar räkna med när jag är ute på fältet.

Men häromveckan nådde det hela en ny nivå när min mobil ringde efter att jag klivit på ett flygplan i Peking, men ännu inte lyft från flygplatsen.

Det var den lokala polisen i staden dit jag skulle, som undrade vad jag skulle göra där.

Jag har flera gånger varit med om att det man får anta är civilklädda poliser eller tjänstemän från lokala myndigheter följer efter mig på plats eller väntar på mig vid ankomsten, men det här var första gången de tog kontakt redan innan avfärd.

Ett nytt grepp måhända, men det som följde när jag väl landade var väl ungefär det förväntade.

Det vill säga en välkomstkommitté som jag såg viska i örat på en uniformerad polis i ankomsthallen.

Gissa vem som blev stoppad för en passkontroll.

Jag har behövt hantera olika typer av överrockar under åren i Kina.

Vissa nöjer sig med att iaktta på avstånd, andra går nära inpå och filmar och tar foton.

Ibland är de tysta och vägrar ta kontakt, medan andra går att prata med.

Som den här gången, när resan gick till Ruili i sydvästra Kina.

En av mina följeslagare var dag två uppenbarligen lite less och efter att par timmar nära gränsen mot Myanmar frågade han lite uppgivet när jag tänkte mig åka tillbaka till hotellet.

Kanske var han hungrig, för en stund senare blev jag bjuden på mat av ett gäng uniformerade poliser som verkligen insisterade på att det lunchdags nu.

Ofta är det bättre i storstäderna, där det tycks lättare att flyga under radarn.

Men även i Peking har jag bokstavligen talat stött på patrull.

När jag innan jul försökte intervjua chaufförer som köade till ett krematorium till exempel, avbröts jag snabbt av en civilklädd kvinna som undrade vad jag gjorde där.

Enträget fortsatte hon ifrågasätta mig och gjorde en stor sak av att ringa polisen, samtidigt som hon följde mig runt på området.

När den uniformerade polisen till slut dök upp, passade jag på att själv beklaga mig över den här kvinnan som vägrade lämna mig i fred.

"Jasså hon, hon är också polis", sade polismannen, varpå kvinnan snabbt försvann iväg.

Just sådana här händelser är på sitt sätt lite komiska.

Men det finns såklart ett allvar här. Övervakningen försvårar arbetet och omöjliggör ibland intervjuer. Röster som kunde ha hörts, förblir tysta.

Och tyvärr tror jag det i slutändan drabbar omvärldens förståelse av Kina.

Och de som styr i det här landet är inte dummare än att de förstår det.

Det sorgliga är att det trots det inte verkar göras något för att förbättra situationen.

Tvärtom upplever jag att övervakningen ökat.

Kanske är det det vi måste förstå.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 27 december 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Shanghai, tisdag.

Om det är något som präglat Kinas ekonomiska utveckling 30 åren eller så, så är det snabbhet.

Allt går ofta väldigt snabbt.

Så snabbt att folk ibland talar om ”Zhongguo sudu”, att något går med ”Kinafart”.

Och tyvärr tycks det också vara fallet med spridningen av covid-19.

Det som sägs vara läckta mötesanteckningar från kinesiska hälsomyndigheter gör till exempel uppskattningen att nära en femtedel av landets befolkning smittats de första tjugo dagarna i december.

Och även den tidigare så hårda nollcovidpolitiken har monterats ner i snabb takt.

De senaste veckorna har varit lite som att någon ryckte proppen ur ett badkar fullt med vatten och vi som bor här har alla dragits med i det efterföljande suget.

Man försöker hänga med i svängarna, men riskerar att få en kallsup istället.

Och det känns märkligt att det helt plötsligt går att resa igen inne i Kina, utan de lager av restriktioner som jag vant mig vid de senaste åren.

Det känns lite naket. Trots att jag och alla andra omkring mig har munskydd.

För nu när smittspårningen är död, och den tidigare så omfattande masstestningen likaså, så kan ju alla man möter vara potentiellt sjuka i covid-19.

Och visst hostades en hel del på tågstationen inför min resa till Shanghai häromdagen.

Och jag hade lite svårt att ta in beskedet jag fick, när jag inför resan ringde mitt hotell och för att bekräfta att det verkligen inte behövdes något färskt PCR-test vid incheckning.

”Det räcker att du tar med passet”, sade receptionisten.

”OK, va bra”, sade jag och försökte låtsas som att detta var helt normalt.

Som om vi både inte visste att för en månad sedan så hade jag fått hosta upp både en och två gröna hälsokoder, styrkta av negativa covid-test för att kunna bo där.

Den här nya vardagen, kommer nog ta lite tid att vänja sig vid ändå, för oss som levt under den kinesiska covid-kupolen i nästan tre år.

Jag tänkte på det när jag såg en man som med en liten sprejflaska desinficerade stolen han skulle sitta på, i väntsalen, på tågstationen.

Och inte långt från honom, en kvinna, tror jag det var, i full vit skyddsdräkt, munskydd, skyddsglasögon och plastvisir.

Så, jag är nog inte ensam att behöva lite tid för att anpassa mig till att Kina, likt resten av världen, nu måste vänja sig att leva tillsammans med coronaviruset.

Men som jag nämnde inledningsvis, det går ofta snabbt i Kina.

Och de som bor här har på gott och ont fått vänja sig vid det genom åren.

Jag hoppas att den erfarenheten kan vara till någon hjälp nu, i den omtumlande och säkerligen stundvis smärtsamma tid som Kina tvingas gå igenom när covid-19 drar över landet.

Björn Djurberg, Shanghai
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 5 december 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, måndag.

Där Kinas nollcovidpolitik tycks ha nått vägs ände.

Efter nästan tre år med strikta pandemirestriktioner, är det som en vind dragit in över Kina.

Den virvlar runt på gatorna, och där den drar förbi stängs teststationer för covid-19.

Masstesternas tid är förbi, tjuter vinden och blåser upp till storm.

En storm som häromveckan drog in över flera städer och universitet, och förde med sig protester mot nollcovidpolitiken. Men också mot censuren. Och på sina håll, mot regimen.

En storm som tillsynes tvingades bedarra, när den bröts mot kommunistpartiets omfattande säkerhetsapparat.

Men som inte försvunnit, utan bytt skepnad.

Och den har de senaste dagarna blåst bort några av de retoriska fundament som legat till grund för den strikta politiken.

Coronaviruset har i statskontrollerad media och från regeringsföreträdare plötsligt beskrivits som ett svagt virus, nästintill ofarligt.

Inte längre det stora samhällshotet som vi blivit tillsagda att frukta under snart tre år.

Och vaccineringsgraden bland de äldre, som varit relativt låg, sägs nu ska höjas.

Kanske är det tomma ord som vinden för med sig.

Men faktum är att Kina de senaste veckorna rapporterat rekordstor smitta, med corona-fall i princip hela landet.

Och trots det, har flera städer den här veckan börjat lätta på restriktioner.

Visserligen med små steg, men det här är något nytt. Och borde göra det mycket svårt att återgå till någon slags nolltolerans nu när antalet fall är så många och vintern står för dörren.

Men, förändringens vindar tycks blåsa olika starkt, på olika håll i Kina.

I söder för den med sig större lättnader.

Men på andra håll rapporteras om fortsatta nedstängningar.

Och i Peking har frustrationen varit stor under helgen, då teststationerna för covid-19 till stor del plockats bort, men kravet på färska covid-test på många platser finns kvar.

Konsekvensen har varit extremt långa köer till de få teststationer som vinden skonat.

Det är väl så, när en storm drar in, att kaos och förvirring riskerar följa i dess spår.

Och det kommer av allt att döma bli en blåsig vinter i Kina.

Men för mig, och vad jag gissar många andra, är det ändå som en sten lyfts från axlarna.

En sten som vilat tungt under nästan tre år.

Och förhoppningen är att när ovädret väl dragit förbi, så kan vi se fram emot en ljusare morgondag.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 4 november 2022

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, fredag.

Om ett par veckor drar SVT:s långkörare ”På spåret” igång igen.

Frasen ”Vart är vi på väg”, som används i frågeprogrammet, är det nog många som är bekanta med där hemma.

Här i Peking undrar nog många samma sak, även om de inte nödvändigtvis tittar på ”På spåret.”

Efter att det styrande kommunistpartiet avslutade sin kongress nyligen, står det nämligen klart att den högsta ledaren Xi Jinping sitter kvar åtminstone fem år till.

Och under kongressen tog han av allt att döma ett ännu starkare grepp om makten.

Alla tunga poster gick till män som ingår i hans nätverk.

Ett utfall som fick börsen att falla och som av många tolkas som att Kina kommer fortsätta längs en väg där den politiska tyngdpunkten vilar på ideologi, teknologisk utveckling- och självförsörjning och så kallad ”säkerhet”.

Det är en framtid där kommunistpartiet med Xi Jinping i spetsen tar stor plats i det kinesiska samhället.

Så, vart är vi på väg?

För tio poäng. Vi rör oss bakåt i tiden, till en era många trodde var död och begraven. Men Kulturrevolutionens osaliga ande hemsöker alltjämt den av censuren skadeskjutna offentliga debatten. Vi passerar Yan’an, kommunistpartiets revolutionära vagga dit Xi Jinping nyligen gjorde sin första resa efter partikongressen. Det var här som Mao rensade ut politiska motståndare och tog kontroll över partiet.

Åtta poäng. Vi bromsar oss framåt mot avskaffade BNP-mål och smärtsamma ekonomiska omställningar. Bakom oss ligger dagarna av hög tillväxt. På skyltar längs vägen har någon skrivit ”Gemensamt välstånd”, Xi Jinpings paroll om en ekonomisk fördelningspolitik som ska minska klyftorna. Den privata sektorn drivs på reträtt, när staten avancerar.

Sex poäng. Vi åker mot stormig kust, där vad som är kvar av fastighetsjätten Evergrande svajar i kastvindarna. Vi passerar ofärdiga husprojekt och vid horisonten skymtar Hongkongs skyskrapor, eller är det Shenzhen? Det är svårt att se skillnad nu för tiden…

Fyra poäng. Resan fortsätter längs kusten där stridsflyg regelbundet markerar sin närvaro mot demokratin på andra sidan sundet. Snart är det presidentval i Taiwan och Peking vill gärna ha med Taiwaneserna på resan mot ”nationens stora pånyttfödelse”, vare sig de vill det eller ej.   

Två poäng. Snart når vi vår slutstation. Men först måste du sitta i karantän i minst en vecka. Kom ihåg att covid-testa dig åtminstone var tredje dag och registrera dig med din smittspårningsapp vart du än går. Rött är bra, men hälsokoden ska vara grön. Välkommen till mittens rike.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 10 juni 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, fredag

Som boende i Kina är jag van vid att myndigheterna gör sig påminda i min telefon då och då.

Sms skickas regelbundet ut med samhällsinformation eller för att varna för telefonbedragare.

Och av någon anledning får jag ibland textmeddelanden från propagandamyndigheten om exemplariska kommunistpartimedlemmar som lyfts fram som förebilder som alla bör lära sig utav.

Hursomhelst. När Peking under maj skruvat åt pandemirestriktionerna, har trafiken i min telefon ökat markant.

Till en början var det främst raka uppmaningar att gå och testa sig för covid-19.

Men framåt slutet av maj blev meddelandena mer utförliga och kreativa.

Nedan, kära lyssnare, följer ett urval.

SMS

Onsdag 25 maj.

”Här följer en vänlig påminnelse. Arbetet med att kontrollera pandemin har inga åskådare, alla har ett eget ansvar. Undvik inte PCR-testerna, försök inte dölja din resehistorik, jobba hemifrån, minska gångerna du går ut. Tack för din förståelse, ditt stöd och efterlevnad.”

SMS

Fredag 27 maj.

”Nollställningens gryning ligger ännu framför oss, och vi måste fortfarande arbeta tillsammans. Den slutgiltiga segern finns i uthållighet och ansträngning.”

Här kanske jag också bör säga att ”nollställning” här syftar till att nå noll fall av covid.

Hursomhelst, meddelandet fortsätter med att kritisera vissa arbetsplatser för bristande pandemikontroller vilket lett till kluster av covidsmitta och avslutas sedan med ytterligare en uppmaning: ”Pandemiläget har överlag blivit bättre, men vi får inte sänka garden, alla delar av samhället måste hålla fast vid varje försvarslinje.”

SMS

Lördag 4 juni.

Bli inte irriterad när du scannar din hälsokod och mäter temperaturen, det handlar om säkerhet, så gör det till en vana. Det finns fortfarande en spridningsrisk, så vänligen fortsätt scanna och mät temperaturen i ditt bostadsområde, eller när du går till arbetsplatsen, köpcentret, restaurangen eller andra offentliga platser.

Hälsokoder, undrar ni. Här kanske ytterligare en fotnot krävs.

Hälsokoder, ja det är en typ av smittspårningsapp som i princip är obligatorisk i Kina och som du använder för att registrera dig när du rör dig i samhället, och som dessutom också innehåller din provtagnings- och vaccineringshistorik.

Ja, så ser en del av vardagen ut i Peking där de faktiska restriktionerna nu börjat lätta efter drygt en månad.

Men kontrollerna, de består och tycks bara bli mer omfattande ju längre pandemin pågår.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 10 maj 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ett två, ett två, testing testing.

Det här är Peking, tisdag.

Testing, testing. Ja, så kan det låta när jag testar ljudet i mikrofonen ibland.

Men orden har fått en annan innebörd här i Peking.

Masstesterna har kommit till stan.

Vi har inte bara drabbats av en omikronvåg, om man nu kan kalla ett 50-tal fall om dagen för en våg. Peking är också mitt uppe i en provtagningsvåg.

Och min telefon fylls av sms som påminner mig om att gå och göra min plikt; ett svep i halsen, i det utlysta folkkriget mot covid-19.

Likt mänskliga ormar ringlar sig köer av munskyddsbeklädda Pekingbor runtom kvarteret där jag bor.

De köar i ett virrvarr av vita poppel- och pilträdsfrön som dansar i vårvinden likt ett lätt snöfall.

Men frukta inte, kära Pekingbor, poppeltussar sprider inte covid-19, det har smittskyddsmyndigheten försäkrat oss om.

Antalet covid-fall i Peking är som sagt väldigt få, i relation till hur många som bor här i huvudstaden.

Men vi gör våra masstester ändå, för annars får vi inte gå till matbutiken. Eller parken. Eller åka kollektivt. Eller gå till jobbet för den delen.

Allt kräver ett negativt covid-test, att lägga till den så kallade ”hälsokod” vi redan behövt visa upp i flera år. Och Peking är långt ifrån ensam.

Hangzhou, Wuhan, Shenzhen. Flera av Kinas megastäder har infört lirkande restriktioner.

Välkommen till masstesternas förlovade land.

Ironiskt nog kallas det vi nu går igenom för en ”Changtaihua”, en normalisering.

Det är alltså det här som kan antas vara det nya normala i Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19.

Det handlar såklart om att undvika ett nytt Shanghai. Arma Shanghai, som varit nedstängt i över en månad.

Shanghai, där de boende testats gång på gång på gång. Ett masstestande utan ände, utan slut.

Häromdagen såg jag en bild i sociala medier, som sägs komma från Hangzhou.

Det är en bild som visar en liten provtagningsstation för covid-19.

Men, som liknar ett litet tempel; ni vet, en sån där minimal spartansk stenbyggnad utan dörr, där det som mest kan rymmas en staty över en gudom, där troende kan lämna offergåvor eller tända rökelse.

Fast i Hangzhou satt där istället en person i vit heltäckande skyddsdräkt, redo att ta ditt halsprov.

Hell dig, masstestarguden. Må du leva i tio tusen år.

Klart slut, från Peking, hälsar Björn Djurberg.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Utrikeskrönikan 11 april 2022.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Peking, måndag.

Samtidigt som resten av världen försöker leva med covid-19, så är läget i Kina precis tvärtom.
Här stängs mångmiljonstäder ner, i vad som sannolikt är den största vågen hittills.

Omikron utmanar Kinas nolltoleranspolitik och än så länge är det oklart vem som kommer gå vinnande ur striden.

Men, tydligt är att priset blir allt högre.

Ekonomiskt såklart, men också förtroendet för den förda politiken tar hårda smällar just nu.Trots informationskontrollen som råder i det offentliga rummet i Kina, så är missnöjet över hur nolltoleransen genomförs märkbar.

Inte minst i Shanghai där 25 miljoner invånare sitter i hemmakarantän, trots att vaccinationsgraden är hög och majoriteten som testar positivt inte uppges ha några symptom.

Svårverifierade videos som sprids i sociala medier visar frustrerade människor i nöd och ibland kaotiska scener. Det har varit svårt att köpa mat och tusentals klumpas ihop i provisoriska karantänsjukhus, där de isoleras från samhället.

När ska Kina släppa på nolltoleranspolitiken?

Svaret än så länge: Inte just nu.

Varför då? Jo, politiken kopplas nämligen personligen till högsta ledaren Xi Jinping, som än så länge pekat med hela handen att kursen ligger fast.

Viruset ska bekämpas med nedstängning och masstester.

Det är ju det som Partiet tycker funkat hittills och faktiskt, ska sägas, sannolikt räddat många liv.

Men det finns också en politisk aspekt.

Bedömare menar att det är viktigt för Xi Jinping att nolltoleranspolitiken ses som framgångsrik åtminstone fram tills kommunistpartiets kongress i höst, då han väntas få säkra ytterligare fem år vid makten.

Xi Jinping bedöms vara Kinas starkaste ledare sedan Mao.

Och det har också lett till spekulationer bland förståsigpåare att den starka ställningen kommer till ett pris: nämligen att få vågar ge Xi Jinping dåliga nyheter. Som, kan man tänka sig, att också räkna på de negativa konsekvenserna av den förda nolltoleranspolitiken mot covid-19.

Jag tänkte på det i fredags, när Xi Jinping och hela den politiska eliten slog på stort i Folkets stora sal i Peking för att klappa sig själva på axeln för ett väl genomfört vinter-OS.

Xi Jinping talade bland annat om maträtter som blivit uppmärksammade under OS, vilket statsmedierna också lyfte fram i sin rapportering.

Detta alltså samtidigt som klagomålen över hur svårt det är att köpa mat i Shanghai nådde ett crescendo, och hashtagen ”Köpa matvaror i Shanghai” censurerades på den kinesiska mikrobloggen Weibo.

Xi Jinpings OS tal toppade kvällsnyheterna i ett 20 minuter långt segment.

Shanghai fick i samma sändning två minuter där statsteven visade positiva exempel från nedstängningen.

Den här typen av tondövhet kommer rimligtvis också med ett pris.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Kinas befolkning åldras snabbt, samtidigt föds färre barn. Hur påverkar den demografiska utvecklingen världens än så länge folkrikaste land och när överger Kina sin barnbegränsningspolitik?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sveriges Radios Kinakorrespondent Björn Djurberg sänder från Peking och gäst i programmet är Lisa Eklund, docent i sociologi vid Lunds universitet som forskar på Kinas befolkningsfrågor.

Hör reportage från Kinas ”rostbälte”, de nordöstra delarna av landet där befolkningen redan börjat minska.

Hör också om varför unga kvinnor och män tvekar inför att gifta sig i megastaden Shanghai.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

Producent: Ulrika Bergqvist
ulrika.bergqvist@sr.se

Den digitala och teknologiska utvecklingen i Kina går kanske snabbare än någon annanstans. Vart är Kina på väg när det styrande kommunistpartiet säger sig prioritera teknologisk självförsörjning.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sveriges Radios Kinakorrespondent Björn Djurberg försöker ta reda på svaret på de frågorna tillsammans med gästen Tom Xiong, svensk tech-profil och entreprenör som i många år jobbat utifrån Shanghai och som även driver podcasten ”Den digitala draken”, om Kinas digitala utveckling.

Du hör också reportage från kinesiska e-handelsjätten Jingdong och om telekomjätten Huaweis nya operativsystem som är tänkt ska utmana de amerikanska jättarna Google och Apple.

Mångmiljonstaden Wuhan i Kina var staden där coronaviruset först bröt ut. Vad säger det som hände i Wuhan om Kina i övrigt?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I april reste Sveriges Radios Kinakorrespondent in i Wuhan efter att staden öppnat igen efter en 76 dagar lång karantän.

Hur hanterade Wuhanborna viruset och vad hände sedan?

Medverkande: Fredrik Fällman, docent i sinologi vid Göteborgs universitet. Ling, frilandsfotograf Wuhan. Dai Zhenqing, professor i psykologi vid Wuhans universitet. Ji Shuhui, expressbud Wuhan.

Vart är Hongkong på väg efter flera månader av protester? Följ med Radiokorrespondenterna till händelsernas centrum.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ett omstritt lagförslag i Hongkongs parlament blev startskottet för de enorma protester där stundtals våldsamma scener utspelat sig mellan demonstranter och polis.

Under hösten har Sveriges Radios korrespondent Björn Djurberg följt protesterna. Hur har de präglat staden och de som bor där? Finns det någon framtidstro i Hongkong?

Medverkande: Kristian Odebjer, ordförande för Svenska Handelskammaren i Hongkong, Helena Storm, Sveriges generalkonsul i Hongkong och Sonny Lo, professor i statsvetenskap och mångårig politisk kommentator.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@sverigesradio.se

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Julafton i Peking är inte en speciell dag.

När de flesta i Sverige är fullt upptagna med att öppna julklappar eller äta julbord, tar Pekingborna tunnelbanan hem efter ännu en arbetsdag.

Det här kanske inte behöver sägas, tänker du, men du skulle bli förvånad av hur många gånger jag fått frågan om hur man firar jul i Kina.

Det enkla svaret är: det gör man inte.

Kommersen finns där. Galleriorna är fulla av tomtar och julgranar. Men att fira jul, nja.

Faktum är att ett motstånd mot julen och andra så kallade ”högtider från Väst” har vuxit fram på senare år. Julen har, som så mycket annat i Kina, politiserats.

I förra veckan till exempel gick ett protesttåg genom staden Jining i östra Kina. Viftandes kinesiska flaggor skanderade det dryga hundratalet att de minsann inte skulle fira någon julafton.

Demonstranterna krävde också bojkott av utländska produkter i allmänhet – och ville uttrycka sitt stöd för kinesiskt producerade varor.

Lite ironiskt kan tyckas, eftersom Kina producerar mycket av det som sedan blir julklappar hos oss där hemma.

Inte minst julpynt, där en stad, Yiwu, uppskattas stå för över 50 procent av allt julpynt i världen.

Och i Yiwu rullar affärerna på. Att exportera julen är big business. Men den kinesiska hemmamarknaden, däremot, ser betydligt sämre ut i år. ”Allt färre kineser bryr sig om julen”, sade en av julpyntföretagens chefer till lokalmedia.

Och visst är julfirandet lite mer sparsmakat nu.

Några få kinesiska städer har till och med förbjudit julpynt. Däribland staden Langfang utanför Peking, där de lokala myndigheterna förra året beordrade ut vakter under julhelgen för att säkerställa att inga butiker i smyg ställde ut en gran på gatan.

Det ska däremot sägas att julmotståndet än så länge är en parentes i den bredare kampen mot det som kallas för ”värderingar från Väst”.

Dessa värderingar har det styrande kommunistpartiet i Kina sedan några år tillbaka förklarat ideologiskt krig mot.

2015 till exempel, då utbildningsministeriet förbjöd läroböcker på universiteten som uppmuntrade till så kallade ”västliga värderingar”.

Spola fram till december 2019, då prestigefulla Fudanuniversitetet i Shanghai ändrade sina stadgar. En över hundra år gammal formulering om att universitetet skulle uppmuntra till ”tankefrihet” ströks till förmån för en ny skrivelse om att ”följa kommunistpartiets ledarskap”.

Och på vägen mellan 2015 och 2019 finns många hållplatser.

Bland annat ska religioner bli mer ”kinesiska”, och anpassas till den överordnade ”socialismen med kinesiska förtecken”.

Även stadsbilden rensas upp. Tidigare i år rullade en kulturkampanj över landet där exempelvis bostadsområden med namn som bedömdes ”allt för västerländska” pekades ut som problematiska.

För kulturyttringar har blivit allt viktigare i ett Kina där patriotismen får gott om understöd från regeringshåll.

Och när så kallade ”västliga värderingar” tvingas på reträtt i det offentliga, skapas ersättare med kinesiska förtecken.

Däribland ”den kinesiska drömmen” som är president Xi Jinpings stora kulturella paraply och politiska maxim.

I den kinesiska drömmens namn ska den mest traditionella av högtider, det kinesiska nyåret, nu firas år 2020 enligt nya regeringsdirektiv som kommunicerades häromveckan.

Årets nyårsfirande blir startskottet på en ny kulturell landsomfattande kampanj där den kinesiska drömmen ska ”träda in i tio tusen hem” och mätta folkets behov av nya socialistiska kulturyttringar.

Lite grann som när jultomten klättrar ner i skorstenen.

Björn Djurberg, Peking
bjorn.djurberg@sverigesradio.se