duras

Analyse de cette pièce théâtre singulière, déroutante, et qui figure au programme de l'agrégation 2024. Invité : Arnaud Rykner, dramaturge, professeur d'études théâtrales à la Sorbonne Nouvelle et spécialiste de cette oeuvre. Episode 2/2. Un podcast de France Télévisions, en partenariat avec l'académie de Paris. Par Nicolas Luiset   

Den franska författaren Marguerite Duras har förändrat romanen men vad gjorde hon med filmen? Trött på att få sina filmmanus förvanskade av regissörerna bestämde hon sig för att göra dem själv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Katarina Wikars tar sig en titt på hennes film "India Song" från 1975.

De som talar är aldrig i bild. Kameran rör sig lika långsamt som en zenbuddistisk munk. De som är i bild gör ingenting. Bara väntar. Allt har redan hänt. Händer hela tiden. Fast det syns inte på utsidan mer. Vad gör de på dagarna? De har hur mycket tid som helst att vara fångar i sina vaga känslor. Duras urholkar sina karaktärer, sa någon. Nära nollpunkten. De vet ingenting.

Dansade de? De dansar. Vicekonsuln gråter. Varje natt.

Morgonen därpå finner den egentliga filmen sin form i minnet, sa Duras. Somligt har då redan försvunnit helt. Annat har förändrats på ett avgörande sätt under natten.

Ur radioarkivet: Carl-Johan Malmberg, Anita Björk och Anders Ahlbom.

Durant l'été, le podcast Portraits vous invite au voyage. Prochaine destination : l'Extrême-Orient avec Marguerite Duras.

Avant d'être la romancière des amours extrêmes, Marguerite Duras fut la romancière de l'Extrême-Orient qui l'avait vu grandir et dont elle s'inspira tout au long de sa carrière. 

Marguerite Duras et toutes les grandes autrices sont à retrouver sur www.lire.fr !

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var knappast okomplicerad. Men den var stark. Elisabeth Hjorth skildrar ett möte som sammanfogade livet med litteraturen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.

En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.

När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”, som nu finns på svenska i översättning av Kennet Klemets.

1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.

Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.

Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.

När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.

Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.

En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.

När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.

Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.

Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.

Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.

När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.

Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?

Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.

Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.

Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.

Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.

Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.

Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”

Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik

Litteratur

Marguerite Duras:

Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströmsförlag, 2017.

Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.

Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.

Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.

Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007

Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988.

Fakta

Marguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.

Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? "De små hästarna i Tarquinia" av Duras utspelas bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Balsam Karam fördjupar sig i katastrofen som samtidigt utspelar sig i bergen intill.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa, på en och samma gång? Ett av klassikerns kännetecken är att den helt eller delvis svarar på de här och många fler aktuella och ur flera perspektiv livsviktiga frågor.

Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn.

Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern.

Uppläsare: Christina Höglund

Översättare: Suzanne Palme

Avant d'être la romancière des amours extrêmes, Marguerite Duras fut la romancière de l'Extrême-Orient qui l'avait vu grandir et dont elle s'inspira tout au long de sa carrière. 

Marguerite Duras et toutes les grandes autrices sont à retrouver sur www.lire.fr !

Contact : andthentherewaseve24@gmail.com, @jeannamusic, 

Mixed by my son Jasper Jeurissen  : jeurissenjasper@gmail.com, @jasperucci

Photo : Serge Leblon

Aujourdh'ui un Vigneron de Talent Charles Bonnafont Domaine Cinq Peyres à Cahuzac sur Veyres.

nun des Participants du renouveau de Gaillac !

Il est jeune, il est beau, il sent bon le sable chaud,
Mon vigneron
Il est encore temps de gouter son délicieux "Ici et Maintenant " Primeur sains,  mise en bouteille ici Roquett's street Paris 11. Juteux, Frais , fruité mur mais pas lourd, peux d'alcool un désoiffage plaisant garantie

Nous avons parlé dans le désordre:

De cépages et de leurs gout,
De nature de sol,
De raisin datant de 600 ans
De Greffage...
De chaussures,
DE viticulture
De Musique
De trajectoire
De pouvoir du groupe

Un vrai bon moment offert au détour d'une énorme journée de travail, décollage à 3h 26 du matin Atterrissage 4h34!
nous aurions pu converser jusqu'à bien plus tôt mais bon il y avait école le landemain matin alors dodo!

A boire avec les oreilles 

Les références citées par Charles :

- Domaine de l'Ecu en Muscadet, Guy Bossard

- Musique : Meute - Hey Hey

L'association: Terres de Gaillac