ernaux

Den franska Nobelpristagaren Annie Ernaux har haft en sårig och komplex relation till den plats, småstaden Yvetot i landskapet Normandie, där hon växte upp. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg reste dit för att få svar på hur och varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I reportaget förekommer Émile Canu, som tills nyligen var borgmästare i Yvetot och numera nära vän till Ernaux, stadens kulturchef Clémence Laot och bokhandlaren Manuel Hirbec.

Dessutom får vi följa med till Paris där vi möter Nicolas Ungemuth, biträdande kulturchef på tidningen Le Figaro och en stark kritiker av Ernaux, samt Le Mondes biträdande kulturchef Raphaelle Leyris.

Musiken i reportaget är Capri c'est fini med Hervé Vilard. En låt som nämns i boken Åren - och dessutom ingick några fragment av sånger av Yves Montand.

Uppläsningarna i reportaget är alla ur Sveriges Radios arkiv, ur boken Min far.

Producent: Mattias Berg.

Den franska Nobelpristagaren Annie Ernaux har haft en sårig och komplex relation till den plats, småstaden Yvetot i landskapet Normandie, där hon växte upp. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg reste dit för att få svar på hur och varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I reportaget förekommer Émile Canu, som tills nyligen var borgmästare i Yvetot och numera nära vän till Ernaux, stadens kulturchef Clémence Laot och bokhandlaren Manuel Hirbec.

Dessutom får vi följa med till Paris där vi möter Nicolas Ungemuth, biträdande kulturchef på tidningen Le Figaro och en stark kritiker av Ernaux, samt Le Mondes biträdande kulturchef Raphaelle Leyris.

Musiken i reportaget är Capri c'est fini med Hervé Vilard. En låt som nämns i boken Åren - och dessutom ingick några fragment av sånger av Yves Montand.

Uppläsningarna i reportaget är alla ur Sveriges Radios arkiv, ur boken Min far.

Producent: Mattias Berg.

Den franska Nobelpristagaren Annie Ernaux har haft en sårig och komplex relation till den plats, småstaden Yvetot i landskapet Normandie, där hon växte upp. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg reste dit för att få svar på hur och varför.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I reportaget förekommer Émile Canu, som tills nyligen var borgmästare i Yvetot och numera nära vän till Ernaux, stadens kulturchef Clémence Laot och bokhandlaren Manuel Hirbec. Dessutom i Paris Nicolas Ungemuth som är biträdande kulturchef på tidningen Le Figaro, samt Le Mondes biträdande Kulturchef Raphaelle Leyris.
Musiken i reportaget är Capri c'est fini med Hervé Vilard. En låt som nämns i boken Åren - och dessutom ingick några fragment av sånger av Yves Montand.
Uppläsningarna i reportaget är alla ur Sveriges Radios arkiv, ur boken Min far.

OBS: DEL TRE OM DRÖMMAR

I den tredje essän i OBS serie om drömmar ska vi få ett vetenskapligt perspektiv på detta ämne. Vad händer i hjärnan när vi drömmer – och vad är det för nytta med det?

Sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt berättar idag om en av de viktigaste upptäckterna i människans mångtusenåriga försök att komma närmare drömmens gåta: nämligen REM-sömnen. Det är den period då våra ögon rör sig snabbt under ögonlocken, då stora delar av kroppen förlamas. Ju längre forskningen pågår, desto mer står det klart att drömsömnen är viktig för oss. Drömmen verkar helt enkelt vara balsam för själen.

Programledare: Cecilia Blomberg.

Producent: Mattias Berg.

Anna and Annie discuss the death of Hilary Mantel and the winner of the Nobel Prize for Literature, Annie Ernaux.

Our books of the week are Maps of Our Spectacular Bodies by Maddie Mortimer and After Sappho by Selby Wynn Schwartz, both long-listed for the 2022 Booker Prize. 

We also discuss the Booker Prize Shortlist and our winner predictions.

Coming up: Limberlost by Robbie Arnott

Follow us!

Instagram: @abailliekaras and @mr_annie

Email: Booksonthegopodcast@gmail.com

Twitter: @abailliekaras and @mister_annie

Litsy: @abailliekaras and @mr_annie

Credits

Artwork: Sascha Wilkosz  

2022 års Nobelpris i litteratur går till Annie Ernaux. Lundströms kallar till omedelbar bokcirkel om hennes senaste verk på svenska: "Omständigheter".

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Direkt efter tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur, fick författarna Jesper Högström och Balsam Karam uppdraget att sluka den på svenska helt nyutkomna romanen "Omständigheter" av Annie Ernaux.

Det är en självbiografisk berättelse om en händelse i författarens ungdom, 1963. 23 år gammal blev hon gravid i ett Frankrike där abort var strängt förbjudet. Det blir en kamp mot klockan för att försöka genomföra en illegal abort.

Håller Ernaux måttet som Nobelpristagare? Hur skriver hon? Och lever boken upp till Svenska Akademiens snofsiga motivering: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”?

"Jag skulle nog vilja har mer direkt gestaltning", säger Jesper Högström i Lundströms Bokradio. "Men jag håller ju med om det här med klinisk skärpa."

"Det första jag tänkte på var parollen om att det privata är politiskt", säger Balsam Karam om romanen. "Och det har Ernaux tagit på ett väldigt ordagrant sätt."

Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se

Programledare: Marie Lundström
Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares böcker.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic. Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna, på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag, som ett “man”, eller ett “vi”. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och gränser: “inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar skjortan, vara glad för det man har.” Men också, framöver, av spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat: “Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade men skulle få köpa längre fram.”

Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas. Dels för att spänningen mellan det individuella och det kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att “kollektivt minne” har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än bara ett privat bekymmer. 

Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om, snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i boken Min far: “Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande.”

Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera. Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något annat, något utsträckt.

Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann. Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: “Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma med?”

I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse. Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att ”1968 var det första året i världen”, ett år då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd, institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: “Svårt att veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.”

Om berättaren i Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” kan komma i kontakt med minnets själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet. Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.

Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent

A look at this year's Nobel Prizes for Literature, Chemistry, Medicine and Physics, with reactions from laureates and a group of happy book lovers.

Plus an interview with a glass blower who is dreading the rising electricity prices this winter.

Presenter: Ulla Engberg
Producer: Kris Boswell

Den franska författaren Annie Ernaux är 2022 års Nobelpristagare i litteratur. I ett reportage av Kerstin M Lundberg från 1998 får vi följa med hem till Ernaux som redan då blivit känd i Sverige för sina självbiografiska böcker.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den franska författaren Annie Ernaux är 2022 års Nobelpristagare i litteratur. Följ med från tillkännagivandet i Börshuset i Stockholm till kommentarer och analyser från våra litteraturexperter. "En cool författare", utbrister Sveriges Radios Louise Epstein.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I en studio i Stockholm sitter Marie Lundströms från Lundströms bokradio, Louise Epstein från talkshowen Nordegren & Epstein, kulturredaktionens litteraturredaktör Lina Kalmteg, tidigare Frankrike-korrespondenten och kritikern Cecilia Blomberg, samt Mikael Timm, litteraturkritiker tillika mångåriga medarbetare på Sverige Radio.

I en studio i Malmö sitter förläggaren Per Bergström och författaren och litteraturkritikern Niklas Qvarnström.

Uppläsare av pristagarens texter är skådespelaren Alexander Salzberger.

Programledare: Gunnar Bolin
Producent: Ulph Nyström

Zie het privacybeleid op https://art19.com/privacy en de privacyverklaring van Californië op https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

Confinement Jour 15, la colère