ruiner

Världens tredje äldsta kyrka och moskéer med anor från Filistéerna och ytterligare ungefär 200 kulturhistoriskt intressanta byggnader och platser har förstörts eller skadats i och med Israels krig mot Hamas. Vad har gått förlorat och varför är det viktigt?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Samtal med Feras Hammami, Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och Maria Dahlström, intendent på Världskulturmuseet.

80-TALETS ARKITEKTUR – RIVET INNAN DET BLEV ÄLSKAT

80-talets arkitektur hann inte bli folkkär innan den började tas bort. Idag rivs många 80-talskomplex för att ge plats för nya lägenhetshus på attraktiva platser. Men det finns de som gör motstånd mot rivningarna – kan 80-talets arkitektur leda in i framtiden? Reportageserie av Katarina Wikars.

SCENVÅREN BÖRJAR MED DÖDSDANS – OCH FORTSÄTTER MED KROPP OCH KÄNSLOR  

Scenvåren är här! Teaterkritiker Jenny Teleman har sett Dödsdansen på Strindbergs intima teater i Stockholm och har bläddrat i vårens teaterprogram – mer kropp och känslor, mindre politik, är hennes spaning.

ESSÄ: ÄR DEN EVIGA ÅTERKOMSTEN HÄR FÖR ATT STANNA?

Tiden rör sig obönhörligt framåt. Men samtidigt är känslan av att allt går i en cirkel kanske mer påtaglig än någonsin. All ny kultur tycks som en lätt variation på kända teman, som om hela historien samlat ihop sig till en alltmer trögflytande sörja. Kommer allt att stanna helt eller explodera? I dagens essä funderar Dan Jönsson medan han ser Napoleon återigen ta fram konjakspluntan ur innerfickan.

Programledare: Saman Bakhtiari
Producent: Eskil Krogh Larsson

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.

Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. 

”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.

Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.

Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.

Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.

Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.

Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?

För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?

Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.

Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.

Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.

Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.

Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.

Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.

Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.”  

Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:

”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”

En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.

Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.

Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:

”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”

Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.

Mikael Timm
författare, kritiker och filmare

Litteratur

Jon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.

Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

Medeltidsmuseet i Stockholm slog vår reporter Mattias Berg med häpnad vid öppningen på 1980-talet. Nu ska det stänga i minst fem år och sedan flytta. Här kommer hans minnesteckning över det underjordiska museet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

P1 Kulturs Mattias Berg liknade att komma in i museet vid öppningen som att stiga in i en trollkarlshatt. Med rekonstruerade medeltidsmiljöer som visuellt godis i den stora öppna salen och en gradvis mörknande himmel målad över hela taket. Som att vara både inomhus och utomhus samtidigt.

Nu har han stigit tillbaka ned i den delvis förändrade miljön, som han fortfarande anser vara Sveriges kanske mest förtrollande kulturinstitution. Och i höst har ju museerna verkligen stått i fokus. Taket rasar in på Naturhistoriska museet i Stockholm, Nationalmuseum har kanske inte råd att behålla sina mästerverk på grund av skenande omkostnader. Och om några månader, den 5 november, kommer Medeltidsmuseet i Stockholm att stänga.

Museet blev till efter en vildsint debatt från och med slutet av 1970-talet, när den så kallade Riksplan grävdes ut och det gamla Riksdagshuset skulle återinvigas. Från politiskt håll ville man då ha ett parkeringshus för riksdagsledamöterna i de utgrävda lokalerna, andra menade att man här hade ett svenskt Pompeji med unikt bevarade äldre miljöer. Och till slut blev det alltså ett platsunikt Medeltidsmuseum som öppnade 1986.

Nu är tanken att den här kulturinstitutionen ska flytta till Börshuset i Gamla Stan när Nobelprismuseet flyttar in i sina kommande lokaler vid Slussen, vilket blir tidigast år 2028. Alltså om minst fem år. Dessutom kommer man då inte längre kunna visa sitt mest anslående objekt: resterna av Gustav Vasas stadsmur från 1530, som i dag löper tvärs genom museet.
Den här flyttkarusellen har av historieprofessorn Dick Harrison liknats vid Monty Pythons flygande cirkus - och en protestlista med många tusen namnunderskrifter har spritts på sociala medier.

I reportaget intervjuas Åsa Albihn, chef för Riksdagsförvaltningens fastighetsenhet som tagit beslutet om att Riksdagen behöver återta lokalerna för att där i stället göra ett besökscentrum. Dessutom Medeltidsmuseets chef Lin Annerbäck och konstnären Kerstin Rydh, som gjorde den teatrala och anslående scenografin till museets öppning 1986.

Reporter: Mattias Berg
mattias.berg@sr.se

Är Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar över minnet och dess kollektiva ramar i 2022 års Nobelpristagares böcker.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Simone Signorets ansikte på filmaffischen för Brottslig bekännelse. Mannen i en bioreklam för diskmedlet Paic. Toaletterna som låg ovanför floden, bakom huset i Lillebonne. Det är exempel på bilder som en dag plötsligt kommer att försvinna, på samma sätt som andra bilder försvunnit före dem, gått upp i rök tillsammans med mor- och farföräldrar. Så resonerar Annie Ernaux i boken Åren, en memoar som brukar beskrivas som kronan på verket i hennes omfattande författarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella markörer från efterkrigstidens Frankrike. Fram växer en självbiografi som också är en generationsbiografi. Berättaren skiftar mellan att betrakta sig själv på avstånd, en knubbig flicka på sepiafärgade fotografier, och att referera till sig själv i generella ordalag, som ett “man”, eller ett “vi”. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, även om vi som läsare förstår att flickan på bilderna är hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen författare. Men en gång i tiden en enkel flicka från Yvetot i Normandie, dotter till två arbetare som tagit sig loss från fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen präglas av knapphet, utedass, och gränser: “inte vilja plocka ner månen, ha saker som kostar skjortan, vara glad för det man har.” Men också, framöver, av spirande framtidstro och konsumtionssamhällets lockelser. Citat: “Medan man satt och gjorde läxorna vid köksbordet bidrog reklamen på Radio Luxembourg, liksom låtarna, med förvissningen om framtidens lycka och man kände sig omgiven av saker man inte hade men skulle få köpa längre fram.”

Lyssnaren frågar sig kanske om man:et i denna passage verkligen är ett man i största allmänhet, eller om det är en bestämd erfarenhet som återges. Frågas förtjänar att dryftas. Dels för att spänningen mellan det individuella och det kollektiva utgör memoarens nerv, dels för att “kollektivt minne” har blivit något av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstnärskap och författare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux är detta slående. Hennes verk ackompanjeras ständigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen återfinns i valet av pronomen, men också i den distanserade och icke-dömande blicken på det förflutna. I intervjuer återkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft för hennes skrivande. Inte minst insikten att känslan av skam kan vara situerad i klass och utgöra en delad erfarenhet, snarare än bara ett privat bekymmer. 

Med en sociologisk blick på världen, skildras människorna i Ernauxs böcker genom det de gör, omger sig med och talar om, snarare än vad de känner. Eller som hon själv formulerar det i boken Min far: “Jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på ett liv jag också delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande.”

Men Ernaux är ingen sociolog. Hon är en författare, och därför blir böckerna aldrig några vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, även när ambitionen är att tala för flera. Men det är förstås inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter där vid köksbordet och lyssnar på Radio Luxembourg, eller längtar efter pennskrin i plast och skor med rågummisulor. Man kan fråga sig vad pojkarna ur samma generation drömde om, eller flickorna ur de övre samhällsskikten, de som inte bevärdigar berättaren med en blick när de möts på stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till för referenser till denna hågkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som överlevt fånglägren? Och så vidare i all oändlighet. Frågan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras på många sätt. Ett svar är att det inte är ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar är att det är både och. Ett jag, men också något annat, något utsträckt.

Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det mänskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. Även i minnet av vår egen ensamhet är vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen är befolkade av dem som inte var där, de som vi tänkte på, behövde. Barnet som gick vilse var förvisso ensamt, men föräldrarna minns kanske förändringen i barnets ansikte när han kom tillbaka, sorglösheten som försvann. Så vävs våra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: “Hur många är så pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifrån andra, och att inför sig själva tillstå att de själva knappast haft någonting att komma med?”

I Åren omfamnas det kollektiva med en till synes lätt rörelse. Berättaren stannar aldrig upp och frågar sig vad det egentligen innebär att generalisera. Hon kör på. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals också lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att ”1968 var det första året i världen”, ett år då man såg och hörde sådant man aldrig tidigare i livet sett och hört, lärare och elever som talade med varandra utan avstånd, institutionella rum som upphörde att vara heliga. Även om hon gör några försök att nyansera den här tidsperioden, tar nostalgin ofta över. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, längtan efter en gemenskap som gått förlorad genom senare decenniers självupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framstår som väl enkel när det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. När allt kommer omkring är kanske det egna jaget ett minst lika svårgripbart fenomen som gruppen. Berättaren tar fram ett foto på sig själv som nioåring och funderar: “Svårt att veta vad hon tänker på eller drömmer om, hur hon ser på åren som skiljer henne från Befrielsen, vad hon minns utan ansträngning.”

Om berättaren i Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” kan komma i kontakt med minnets själva essens, en ren, rå form som överrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, så är berättaren i Åren både mer aktiv och tveksam i sitt sökande. Hon letar efter sig själv med arkeologens noggrannhet. Men dröjer vid själva bevisen. Vad var det här? Vem var det här? I en föreläsning på Collège De France säger Ernaux att hon inte kan minnas på samma sätt som Proust eftersom det inte finns någon kontinuitet i hennes person på det sättet. Kontrasten mellan uppväxtåren i Yvetot och inträdet i den borgerliga, intellektuella miljön är helt enkelt för stor. Likväl fortsätter minnesarbetet i bok efter bok. För vad som hotar om man inte minns, inte skriver för att minnas, är glömska. Att allt plötsligt ska försvinna. Man måste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.

Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent

När ska Mariupol falla? Det har varit en återkommande fråga i rapporteringen från Ukraina den senaste tiden. Om Mariupols en gång så blomstrande kulturliv har vi hört mindre.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sedan krigsutbrottet i östra Ukraina 2014 har stora resurser satsats på att förvandla den lite sömniga sovjetiska hamnstaden Mariupol till en modern kulturmetropol i Donbass. Nu verkar alla satsningarna vara slagna i spillror. En av de som arbetat aktivt med att utveckla stadens kulturliv är Diana Berg. När P1 Kultur får tag på henne är hon på väg tillbaka till Ukraina efter en begravning i Vilnius.

YAEL BARTANA LÅTER KVINNOR STYRA VÄRLDEN

Om kvinnor styrde världen, skulle de hantera makten på ett sätt som gjorde att konflikter såg annorlunda ut – eller skulle samma problem uppstå ändå? Den frågan ställer den israeliska konstnären Yael Bartana i videoverket "Two minutes to midnight" som visas just nu på ett galleri i Stockholm. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg har träffat Yael Bartana och pratat med henne om tankeexperimentet om ett fredsrum bestående av tio kvinnor.

NOA ESHKOL SKAPAR PASSION MED DISCIPLIN

På Norrköpings konstmuseum visas just nu en stor retrospektiv utställning med konstnären, koreografen och dansaren Noa Eshkol, som dessutom är en av Yael Bartanas stora inspirationskällor. Cecilia Blomberg har sett utställningen Rules, Theory & Passion.

VI BESÖKER UNIK GRAFFITIVÄGG I UNDERJORDEN

Bakom en anonym dörr - mellan en kiosk och ett parkeringshus i Luleå - gömmer sig en 100 meter lång kulvert, fullständigt täckt av bilder och spretiga bokstäver. Det är 30 år gammal, orörd, graffiti. Paulina Öquist Haugen är etnolog på Norrbottensmuseum, där fotografier av graffitin visas just nu. Reporter Anton Bennebrant följer med henne ner i kulverten för att se denna unika samling spraykonst på riktigt.

ESSÄ: VYKORTETS UPPGÅNG OCH FALL

Mediehistorien brukar ibland beskrivas som en pendelrörelse. Kanske är det därför de diskussioner som en gång i tiden omgärdade vykortet låter märkligt bekanta? Konstnären och kritikern Sonia Hedstrand berättar i OBS om vykortets uppgång och fall.

Programledare: Fredrik Wadström
Producenter: Mårten Arndtzén och Anna Tullberg

Seniorrådgjevar hjå Riksantikvaren, Ingeborg Magerøy, snakkar om forvaltning av mellomalderkyrkjer, restaurering, korsong og kunst.

Intervjuar: kunsthistorikar Siri Wolland, tidl. kommunikasjonsdirektør hjå Riksantikvaren

Here's a spoilercast on a top-down indie action game with plenty of blood and style to spare. Featuring @hellsbella68 and @slowbeef.

Vi sänder från en återskapad våtmark i Halland. Våtmarker är viktiga för både grundvatten och biologisk mångfald. Vi möter Reino som följt den svarta rödstjärten i 40 år.Programledare Joacim Lindwall.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Efter två torra somrar är vatten i vårt medvetande. Hur får vi vattnet att stanna kvar i markerna? Lyckas vi med det nyskapas grundvatten men vi får också ett rikare ekosystem och mindre övergödning. Sumpskogar, strandängar och mader ska restaureras och nyskapas.

Morgonens fältreporter Jenny Berntson Djurvall finns vid Stjärnarps våtmark utanför Halmstad tillsammans med Magnus Redegard från Länsstyrelsen i Halland, biologistudenten Moa Pettersson och John Strand från Hushållningssällskapet.

1978 flög en liten diamant framför loket som Reino Andersson körde, i Sannegårdshamnen i Göteborg. Diamanten var en svart rödstjärt - för många en ganska okänd fågel. Sedan den dagen har Reino haft en relation till den svarta rödstjärten, och kartlagt den in i detalj. Hur dess historia hänger ihop med andra världskrigets ruiner får vi höra i ett reportage av Mats Ottosson.

I vår poddserie Svampgalen har vi hunnit fram till avsnitt nummer fem. Och nu börjar det bli giftigt. Men vad är egentligen ett svampgift? Vi möter bland annat en av Sveriges farligaste svampar - gifthätting.

Och vad är det för levande varelser som en humla och en skalbagge har på ryggen - är det deras ungar eller något helt annat? Vi ringer upp en expert.

I veckans kråkvinkel vill poeten och konstnären Maria Westerberg att det ska vara okej att sörja en förlorad skog.

Programledare är Joacim Lindwall.

Dessutom krönika av Katarina Barrling, kåseri av Mark Levengood, Panelen, satiren Utkantssverige med mera...

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Timme 1:

*  Ett år med Trump: Fortsatt starkt stöd i USA:s fattigaste delstat

* Kvinnorna som formar ett nytt Saudiarabien

* Elithockeyns skilda världar

* Krönikör Katarina Barrling

* Panelen

Timme 2:

* Romerska ruiner och Hizbollahs martyrer

* Satiren Utkantssverige om ensamkommande tjänstemän

* Det ekonomiska toppmötet i Davos

* FN:s Folkmordskonvention 70 år - men hur fungerar den?

* Kinas ökade inflytande i Venezuela

* Kåsör Mark Levengood om landet Sverige

Programledare: Sara Stenholm Pihl

Producent: Karin Wickström

Tekniker: Josef Reinhold

We dig into SteamWorld Dig 2, get ruined in RUINER and fail to achieve anything much in The Escapists 2.

All this AND MORE™!

Games discussed: Ruiner, SteamWorld Dig 2, The Escapists 2, Octopath Traveler, Destiny 2, Disgaea 5

Follow us on twitter!

Eight and a Half Bit: @8AndAHalfBit

James: @JamesBowling

amy: @iamtoshki

Paul: @MrParoxysm

Ferruccio Busoni var en italiensk kompositör och pianist, i huvudsak verksam i Österrike och Tyskland.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Som pianist var han mest intresserad av Bach, Mozart och Liszt, men han hade en stor repertoar – från Rameau till Balakirev. Han var intresserad av många olika sorters musik från gregoriansk sång till nya skalor och mikrotonalitet. Busoni debuterade vid nio års ålder i en konsert av Mozart och blev den som tjänade till brödfödan i familjen. 1894 bosatta han sig i Berlin, där han finansierade konserter med ny musik och aktivt stödde unga tonsättare. Efter en tid i USA och Schweiz återvände Busoni till Berlin 1920 där han undervisade och höll öppet hus för unga musiker i sin egen våning. Mer information på sverigesradio.se/p2