Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik Lindman Mata.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig; österut tog skogen vid.
Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade jag redan vant mig vid det nya landskapet.
På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss omformats och som då verkade nytt och upprörande. I målningen Sädesfältet, av den nederländske landskapsmålaren Jacob van Ruisdael, finns ett tydligt exempel på denna sorts omvandling. Målningen föreställer en himmel med rörliga moln, en väderkvarn, en väg och några kullar med åkermark. Men det viktiga, om man utgår från den amerikanske litteraturvetaren Lytle Shaw, är placeringen av vägen. Genom att lägga den bördiga sädesåkern i direkt anslutning till den sandiga och eroderande vägen så visar Ruisdael övergången från sandig sankmark till odlingsbar jord. Detta är kärnan i Shaws bok New Grounds for Dutch Landscape från 2021. Genom 1600-talets nederländska landskapsmåleri skakar han i boken om vår tillvanda blick och påminner oss om vårt förhållande till omgivningen.
Det som utmärkte det nya nederländska måleriet var framför allt motiven. I stället för porträtt och historiska händelser, valde konstnärerna landskapen. I efterhand har forskare tolkat det här som en vändning från det religiösa till det sekulära. Hand i hand med den teknologiska och samhälleliga utvecklingen, tänker man sig, övergick måleriet till allt noggrannare avbildningar av den verkliga världen. Ut med symboliken och religionen. In med den konkreta och handfasta jorden. Men kastade man av sig religionens masker, för att äntligen reproducera världen som den verkligen såg ut?
Vid en första anblick kan det verka så. Tagna var för sig är landskapsmåleriets motiv inte uppseendeväckande. Det är skogar och diken och åkrar. Det är sjöar och dungar. Man ser framför sig hur konstnären helt enkelt har tagit sitt staffli under armen och gått ut, för att beskåda den natur som hela tiden har legat där och väntat.
Men detta är knäckfrågan – den låg inte och väntade. Det Nederländerna som avbildades, menar Shaw, måste förstås som ett landskap i framväxt. Under 1600-talet pågick ett intensivt arbete med att dika ut och torrlägga stora delar av landet för att skapa odlingsbar mark.
Detta omformande var, enligt Shaw, det väsentliga i målningarna. Själva landskapet skapades framför målarnas ögon. Besattheten av sanddyner, kärr och dammar handlade aldrig om någon romantisk eller naivt realistisk syn på hur naturen egentligen var. Det var människans förhandling och kamp med naturen som stod i fokus.
För dammar brister ju, sanddyner smetas ut och det leriga, skiftande vattenlandskapet motsätter sig ständigt den mänskliga kontrollen. Kärnan i måleriet var, menar Shaw, det genuint märkliga i detta landskap som kontinuerligt tog sig nya skepnader. De nederländska konstnärerna fångade försöken att tämja naturen, och de svårigheter och motgångar detta innebar.
Även i Sverige har utdikning genomförts i stor skala. Detta syns inte minst hos författaren Sara Lidman. I sitt jernbaneepos, den septologi som beskriver hur Västerbotten befolkades och exploaterades, skriver hon om konflikten mellan natur och människa, mellan myrar och odlingsmark och mellan landsbygd och centralmakt. I berättelsens mitt står Didrik Mårtensson med sin önskan om att låta dra järnväg genom hemsocknen Lillvattnet och öppna upp bygden för storskaligt skogsbruk.
I den fjärde boken, Den underbare mannen, kan vi läsa om hur den ökända Hästätarflarken förvandlas, för att bana väg för Didriks järnvägsdrömmar. ”Men denna samma sumpmark”, skriver Lidman, ”torrlades nu genom utdikningar, hundratals famnar per sommare. Och överskottsdyan breddes ut på en mark, som skulle bli den fasta grunden för ett stationssamhälle, där handel och kulturell odling skulle blomstra.”
Både hos de nederländska målarna och i Lidmans romaner är det fråga om konst som gestaltar rationalisering, industrialisering och kapitalism i mötet mellan natur och människa. Men medan 1600-talets målare var samtida med det föränderliga landskapet, utgör Lidmans romaner en tillbakablick. Det är i hur detta gestaltas som den mest givande jämförelsen finns.
De läckande nederländska landskapen återspeglades i konstnärernas konkreta arbete med färgen. Man målade vått på vått, konstaterar Shaw, utan att låta färgen torka först. Likt leran som fanns längs med vägarna, lät målarna pigmenten blandas upp och smetas ut. Det var alltså inte bara i motiven fråga om en kamp mellan vatten och land, människa och omgivning, utan även i motivens utformning.
Lidman skrev visserligen varken med sumpvatten eller snö, men böckerna är ändå sipprande och läckande skapelser. Det finns få svenska författare som så oförväget låtit språket flöda och krascha, kränga och dansa. Meningar lämnas oavslutade; skiljetecknen både avgränsar och öppnar upp; talspråk varvas med högtravande bibelcitat; till och med konsonanterna omformas, som när ”jernbana”, blir ”jernbarna”. Så tuggar sig texten glatt vidare in i inlandet, för att sedan vända tillbaka ut mot kusten, fullastad med stockar från den västerbottniska granskogen. Inget är givet och inget står still.
Och detsamma gäller tolkningen av de här konstverken. De ska inte förstås enbart utifrån det sammanhang de skapades i eller den tid de avspeglar. Precis som landskapen förändras, utvecklas också de effekter konstverk har på oss. Även tolkningarna sipprar och droppar från de mest oväntade vrår.
I dag präglas vårt förhållande till omgivningarna inte minst av våra tafatta försök att hantera utarmningen av jorden och massdöden av arter. Det går inte att läsa om Didriks utdikningar eller betrakta de nederländska träsken utan att tänka på klimatförändringarnas konsekvenser för dagens landskap. Samtidigt som vi lever i en tid som tycks förändras alltför snabbt håller vi paradoxalt nog krampartat fast vid våra tidigare sätt. Trots att städer, jordbruk och landskap har skapats av oss alldeles nyligen ser vi dem som oundgängliga och självklara.
Det är i slutändan föränderligheten vi måste minnas. Det är vi som upprätthåller samhället och landskapet i dess nuvarande form. Kanske borde jag alltså egentligen bara vara glad över att åkern hos mina föräldrar blivit granodling. Det är en påminnelse. Vem vet vad jag kommer att se nästa gång jag är på besök. Kanske har det blivit åker av granskogen, igen. Eller kanske har grannen gjort våtmark av det hela.
Litteratur
Lytle Shaw: New Grounds for Dutch Landscape
OEI Investigations X (2021)
Sara Lidman: Den underbare mannen
Bonniers (1983)
