Paul Celan var askans diktare, men skrev också dikter fulla av färg. Författaren Eva Ström ger en inblick i arbetet med att översätta dem till svenska.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i november 2020.
När coronapandemin bröt ut 2020 isolerade jag mig. Jag kunde inte längre umgås nära med människor, men under sommaren började jag närma mig träden. Jag vandrade bland dem, fotograferade dem. Bara några hundra meter från mitt hem i Kristianstad upptäckte jag ett jättelikt mullbärsträd som övervakar barnens lekplats, ett träd som jag inte tidigare lagt märke till. Och kanske hade jag inte lagt märke till det om det inte vore för att jag samma sommar också vandrat omkring i den tyskspråkige judiske poeten Paul Celans poetiska universum.
Tillsammans med Björn Sandmark arbetade jag med att ge hans tidiga poesi en svensk språkdräkt. Det var som att träda in i mörk kristall, en svart diamant, men efter hand kunde jag urskilja fler och fler kolörer.
Celan, askans och mörkrets diktare har skrivit dikter som skimrar av färger. I hans dikter förekommer ord som stenblått och mögelgrönt, flaggrött och kungsblått, lergult och oljegrönt. Här lyser också mängder av blommor, blommor som vallmo och fingerborgsblomma, syrener och maskros, ögontröst och krusmynta.
I ett brev skickat från Paris till väninnan Erica Lillegg i Wien skriver Celan:
”Jag är bara ett blad, som man varje dag på nytt måste påminna att det finns träd”
Och i dikterna hittar man även mandelträd och plataner, popplar och cypresser, aspar och karelska björkar och så mullbärsträdet.
Det återfinns i en senare samling, ”Andningsvändning”; en bok som jag inte översatte – ändå gick jag och grubblade över dikten hela sommaren:
Du kan med förtröstan
bjuda mig snö
Var gång jag skred genom sommaren
skuldra vid skuldra med mullbärsträdet
skrek dess yngsta
blad.
Jag läste dikten om och om igen. Varför utövade den en sådan magi över mig, från dess första inledande förtröstan, till skriket i dess yngsta blad? Var det silkesmaskarna som angrep bladet, för att skapa den vackraste av vävar ? En väv lika skimrande som en dikt? Hade det någon betydelse att Celan på sitt sommarställe i Moisville hade planterat tre stycken mullbärsträd med vita bär i stället för röda? Kanske var det just de där vita mullbären som var den snö han talade om i dikten? Jag läste sägnen om Pyramus och Thisbe, att blodet från deras genom missförstånd åstadkomna dubbla självmord färgade de från början vita bären röda.
Samma natt hade jag en dröm. Paul Celan hade kommit till Skåne! Han satt på ett brunnslock i en trädgård och lutade sig framåt, han stödde underarmarna mot benen, han såg glad och avslappnad ut. Så fantastiskt att han tagit sig hit, så underbart att han såg så lycklig ut! Och vilket tillfälle jag hade nu att fråga honom direkt om hans dikt! Jag störtade mig fram i största förväntan. Men just innan jag skulle öppna munnen hejdade jag mig.
Paul Celan dog redan i sitt femtionde år, då han dränkte sig i Seine i april 1970. Hans dikt fortsätter att fascinera genom sin gåtfulla utstrålning, med sin kristalliska, nästan skulpturala struktur. Men hur ta sig in i denna svarta diamant? Många som likt mig blivit fångade av hans dikt vill läsa så mycket som möjligt om hans verk och också om hans liv, eftersom de var så djupt förbundna. Meine Gedichte sind meine Vita, sa Paul Celan själv, ”Mina dikter är mitt liv”.
Kanske kan man få några ingångar genom att läsa brevsamlingen ”etwas ganz und gar Persöhnliches, (något helt och hållet personligt) som innehåller 691 brev, där Paul Celan många gånger får anledning att berätta om sig själv och sitt liv. Även om han ofta nämner sin diktning ger han inga tolkningar, men han berättar sin livshistoria som flykting från det forna Östblocket, som tyskspråkig jude från Czernowitz i Rumänien, hans föräldrar dödades av nazisterna.
Celan beskriver sin kamp som tyskspråkig diktare i exil, men också lyckliga stunder, i brev riktade till sin älskarinna Ingeborg Bachmann eller till hustrun Gisèle Lestrange. Men trots allt som har skrivits om Celan är det dikterna man känner hans unika, gåtfulla särprägel, den som man aldrig riktigt kan utröna, även om man känner förutsättningarna för hans dikt: Förintelsen och det judiska ödet.
En av dikterna jag översatte bär den för 2020 så ödesdigra titeln ”Corona”. Det är en kärleksdikt till Ingeborg Bachmann och här ingår de vackra orden som gett diktsamlingen ”Mohn und Gedächtnis” dess titel: ”Vi älskar varandra som vallmo och minne.” Corona, är latin för krona, men det är också en musikalisk term för en fermat, alltså ett ställe i musiken där man håller ut tonen i en tonsatt vila, kärlekens vila.
Under ett år präglat av pandemi gav mig läsningen av Paul Celans dikter just en sådan tonsatt vila, jag upplevde glädjen att få vistas i hans dikter och umgås nära och varsamt med dem, för översättning är framför allt noggrann och uppmärksam läsning. Det menade Celan själv som när människor fann hans dikter svårförståeliga, skrev i ett brev, att man skulle ägna dem uppmärksamhet, likt den uppmärksamhet en blind flicka ägnar den gata hon tar sig över med sin blindkäpp. Celan var själv översättare av ryska poeter som Mandelstam och Jesenin, och han förstod vilket mödosamt och svårt arbete det kunde vara. I ett annat brev säger han att en översättning var som att skeppa något över en flod: ”man ska därvid beakta inte bara antalet rader utan också roddartagen. ”
I drömmen frågade jag aldrig Paul Celan om vad han menade med sin dikt. För det är inte så man gör. Man läser dikten, man tar den till sig, men man frågar inte. Och med denna insikt vaknade jag. Dikten behöll sina underjordiska flöden intakta, och poeten vaktade leende dess källor.
Jag vet inte om de tre mullbärsträden med vita bär i Moisville i Frankrike ännu står kvar, men jag vet att det står ett mullbärsträd i hans dikt och ett i Tivoliparken i Kristianstad. Jag vet inte vet om det har hjälpt mig att förstå dikten bättre, men vill gärna tro det. Och när jag upptäckte det, med sina ännu ljusa mullbär, blev jag lycklig; lika lycklig som Paul Celan såg ut att vara i min dröm när han satt på ett brunnslock i en skånsk trädgård på Österlen. ”Jag är bara ett blad som man varje dag måste påminna om att det finns träd” skrev han i sitt brev, ett utryck fylld av oändlig ensamhet. Jag tänker att alla vi som läser hans dikt är sådana träd, och att också vi är blad på dessa stora träd, och jag hoppas Paul Celan skulle glädja sig åt att förstå hur många vi är som läser hans dikt och finner den livsnödvändig.
Eva Ström, författare
Litteratur
Paul Celan: Etwas ganz und gar Persönliches. Die Briefe 1934–70. Redaktörer Barbara Wiedemann och Bertrand Badiou. Suhrkamp Verlag AG, 2020.
Petra Rychlo (redaktör): Mit den Augen von Zeitgenossen. Erinnerungen an Paul Celan. Suhrkamp Verlag AG, 2020.
