surrogat

Smekmånaden mellan Hanna och Christopher tar slut här. P3 Nyheters Matilda Rånge rapporterar om KD-skandalen och underklädesbyte. Lana Zand från P3 Nyheter pratar om Cluee News och nya tidens skvallermedier. Sanna Samuelsson från Göteborgs-Posten diskuterar surrogatmoderskap i populärkulturen och ska Hanna oroa sig över sitt korallbett? Inger Näslund svarar på frågan!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Vi behöver mening och kanske är det därför som gud och religiösa former lever kvar i sekulär skepnad. Dan Korn reflekterar över ateister som predikar och andra former av sekulär tro.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.

I ett litet hörnhus vid Øster Farimagsgade i Köpenhamn hade min gamle vän Elias Levin en butik för sadlar, grimmor, hjälmar och annat en ryttare behöver. Han bodde på övervåningen. Jag var med där och firade hans åttioårsdag 1989. Elias var en av få danska judar som överlevt Förintelsen. De flesta lyckades ju, i september 1943, fly över Sundet till Sverige i en räddningsaktion genomförd av den danska motståndsrörelsen med den svenska regeringens och den tyske guvernörens tysta medgivande. Elias hade också rest till de små fiskebyarna vid kusten för att hitta en båt för att ta sig över till Sverige. Men de kom inte med någon båt första dagen och i stället för att hitta boende i fiskebyn ville hans pappa hellre åka hem. En granne såg när de återvände, ringde Gestapo och snart var de på väg till Theresienstadt. I krigets slutskede, när tyskarna inte längre förvarade de danska judarna i ett mönsterläger för att maskera vad de höll på med, skickades Elias till Auschwitz.

Där blev Elias religiös. Det motsatta brukar vara mycket vanligare. Det var många religiösa människor som i lägren miste sin tro. Men för Elias var det tvärt om. Han berättade för mig att han kom från ett strängt religiöst hem, men själv var han måttligt intresserad före kriget. Men när han var i Auschwitz tänkte han för sig själv:
”Det som sker nu runt omkring mig är otroligt, så otroligt att det inte skulle vara möjligt om det inte fanns en gud som styr världen. Jag gillar inte hur han styr den nu, men jag kan inte förneka Gud.”

Psykiatrikern Viktor Frankl var också först placerad i Theresienstadt för att senare deporteras till Auschwitz. Efter kriget skrev han den kända boken ”Livet måste ha mening”, där han argumenterar för att människor som kände att deras liv hade en mening hade lättare att överleva lägrens fasor. För de som mördades spelade det givetvis ingen roll om de trodde på livets mening, men för dem som med svält och sjukdomar slet med slavarbete kunde tron på livets mening vara skillnaden mellan liv och död. Frankl skriver:

”Vi som levde i koncentrationsläger kan minnas männen som gick genom barackerna och tröstade andra, som kunde ge bort sina sista stycken bröd. De må ha varit få till antalet, men de är tillräckliga bevis för att allt kan tas från en människa, utom en sak; den sista mänskliga friheten – att själv välja sin inställning i varje omständighet, att välja sin egen väg.”

Det är inte bara för att överleva koncentrationsläger livet måste ha en mening. Den amerikanske psykologiprofessorn Clay Routledge menar att tron på något högre, vad det än är, gör oss till hälsosammare människor. Religionen ger livet mening. När vi väljer bort Gud ersätter vi därför Gud med något annat. Vi tror att det är modern rationalitet, men bak den fasaden lever ofta magi och skrock vidare, fast i annan klädsel.

På 1990-talet kände jag en man som bodde i en omålad, fallfärdig gammal stuga i norra Västergötland. Han undslapp sig att han trodde på tomten. Alltså han berättade inte historier om att människor förr trott på tomten, utan han berättade att han fortfarande satte ut ett fat med gröt på julafton för att få tomtens välsignelse för det kommande året. Nästa dag var gröten uppäten, så nog fanns tomten alltid. Och han försvarade sin tro med att säga:

”Förr trodde folk på tomten, nu tror de på marknadskrafterna i stället. Men det krävs allt mer än ett fat med gröt för att blidka marknadskrafterna”

Den fransk-amerikanske litteraturvetaren och filosofen René Girard säger samma sak i boken ”Evolution and conversion”. Nittiotalets tro på marknadskrafterna, säger Girard, har påfallande likheter med religiös tro. Precis som man tror på en allsmäktig gud trodde många att om marknaden bara får vara helt ostörd och oreglerad kommer allt att lösa sig till det bästa. Marknaden tillskrevs samma vishet och allsmäktighet som Gud. Trots att Girard genomskådade detta tyckte han att det var en bra lösning. Marknaden kräver sina offer, men jämfört med många andra samhällssystem krävde den fria marknaden förhållandevis få offer.

På samma sätt kan man i dag se de uppenbara likheterna mellan religion och klimatångest. Det behöver inte alls innebära att man förnekar klimatförändringar eller är motståndare till försök till lösningar att man kan se att klimatet har intagit Guds roll. Det är en straffande, grym gud vi har att göra med, en som inte låter sig blidkas så lätt. Men klimatet tar emot offer i form av klimatkompensation och andra goda handlingar samt har en form av gudstjänst i form av skamkänslor och offentlig bikt för flygande. Klimatet har en profet i form av Al Gore och ett helgon i form av Greta Thunberg. Hon har till och med avbildats med helgongloria på en målning. När saker som detta kritiserats har det kallats för ”hån” och kritikerna fått motta en reaktion som minner om forntida kättarförföljelser. Som sagt, man kan se dessa uppenbara likheter utan att för den sakens skull förneka klimatförändringar.

Den brittiske filosofen John Gray menar att vi måste utgå från att livet inte har en mening för att verkligen kunna vara ateister. Nästan allt som kallas ateism är i själva verket monoteistisk religion i nya förklädnader, menar han. Det är en flykt från ett gudlöst samhälle in i det som ger tillvaron mening. I boken ”Seven types of atheism” visar han på de uppenbara likheterna mellan religioner och sekulära ideologier. Dessa ideologier är tillkomna för att verkligheten skulle kännas för skrämmande om tillvaron saknade en kraft som ger ordning och någon form av rättvisa. I stället för Gud kallar vi den kraften naturen, utvecklingen, marknaden eller något annat. Ateismen letar alltså efter surrogat för Gud. Mänsklighetens utveckling har ersatt Guds styrande hand. Tron på att mänskligheten under historiens gång insett gemensamma mål är en sekulär form av den religiösa tron på frälsning.

Gray kallar sig ateist, men propagerar inte för ateism, just därför att det propagerandet har uppenbara likheter med religiöst dogmatisk tro på en sanning, i dess mest bokstavstrogna form. Precis som evangeliska kristna tror man att världen blir bättre om alla tror som dem. Men historien lär oss att viljan att tvinga alla att tycka likadant i stället leder till de värsta konflikter. Nästan all form av religion, säger Gray, handlar inte så mycket om vad man tror på, utan mera om vad man gör. Samma sak borde gälla oss alla. Tänk på vad du gör och strunta i vad både du och andra tror på.

Dan Korn, författare, debattör och utbildad rabbin

Nicht alle Bauteile sind aus dem Material, das ihre Oberflächenerscheinung vorgibt. Zahlreiche Beispiele belegen den naheliegenden Gedanken, einem minderen Kern mit einer dünnen Schicht höherwertigeren Materials zu überziehen, um damit wertvolle Substanz vorzuspiegeln. In diese Gruppe fällt das furnierte Möbel oder auch die vergoldete Skulptur. In unserem kulturellen Erbe finden sich aber auch Beispiele wo ein, zumindest aus heutiger Sicht wertvolles Material lediglich einen Anstrich erhalten hat, der ein anderes Material suggeriert, wie etwa die steinfärbige Fassung gotischer Pfeiler oder die Holztexturmalerei auf Weichholzmöbeln. Die Baustoffindustrie des 21 Jahrhunderts liefert Imitate, die auf den ersten Blick immer täuschender vorgeben etwas Anderes zu sein. So übernehmen großformatige Feinsteinzeugfliesen nicht nur Textur und Farbigkeit von Holz, sondern bilden auch die Strukturmuster der Oberflächen genau nach. Ganz anders stellt sich in diesem Zusammenhang "beton brut" dar, dessen Oberfläche zwar die groben Bretter der Schalung widerspiegelt und dennoch auf den ersten Blick hin als Beton zu erkennen ist. Entscheidend für die positive oder negative Wahrnehmung solcher Hybride scheint deren Zuordenbarkeit auf den ersten Blick zu sein. Perfekte Imitate werden erst später entlarvt und lösen so Frustrationen aus, während etwa die Furniermalerei auf einem bäuerlichen Möbel aus dem 18. Jahrhundert unvermittelt als solche erkennbar ist, und so bereits wieder Wertigkeit repräsentiert. Die Akzeptanz oder Ablehnung von Imitaten und Surrogaten, von Naturstoffen oder Artefakten aber auch bestimmter Materialien ist ein kultureller Prozess, dessen Bewertungsmaßstäbe sich im Laufe der Zeit verschieben. Vom bauphysikalischen Standpunkt aus betrachtet ist ein mehrschichtiger Bauteilaufbau immer komplexer als ein durchgehend einheitliches Material mit einheitlichen Materialeigenschaften. Unterschiedliches Dehnungsverhalten führt of zu Schichtablösungen und dicht Überzüge behindern die Dampfdiffusion. es gibt aber auch Beispiele symbiotischen Zusammenwirkens, wie Lehmüberzüge von Holz, die für Trockenheit sorgen und so das Holz vor Mikroorganismen schützen. Ein Grundgedanke der Simple Smart Buildings ist in diesem Zusammenhang Werkstoffsymbiosen aufzuspüren, die sich technisch bewährt haben und kulturell akzeptabel geworden sind.

Die europäische Kaffeegeschichte wäre ohne ihre eigenen Ersatz-Produkte kaum möglich gewesen. Tatsächlich sind die Kaffee-Surrogate wesentlich dafür verantwortlich, dass Kaffee populär und zum täglichen Getränk wurde. Dazu haben wir am 13. Oktober 2013 einen Blog-Beitrag verröffentlicht. Dieser hiess wie dieser Podcast. Und heute lesen wir ihn vor.