ensamhet

Ring P1 från Göteborg om bland annat det minskande barnafödandet, ofrivillig ensamhet och problemet med potthål i vägarna i vinter. Programledare: Belinda Olsson, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ring P1 från Göteborg om bland annat minskat barnafödande i Sverige, ofrivillig ensamhet och om asylsökande som vill konvertera. Programledare: Belinda Olsson, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ring P1 från Göteborg om bland annat ensamhet, hur opinionen för Donald Trump kan påverkas och om elöverkänslighet. Programledare: Belinda Olsson, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sverige beskrivs som världens ensammaste land.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Äldre som dör isolerade och bortglömda i sina hem, nyanlända som inte lyckas få några svenska vänner, och många tusentals människor som bara vill ha någon att prata med. Varför ser det ut såhär, och vad gör ensamheten med vårt samhälle?

Ensamhet beskrivs ofta som den nya folksjukdomen. Det talas till och med om en ensamhetsepidemi. Är det verkligen så illa? P3 Dystopia gräver efter rötterna till den svenska ensamheten, och spanar in i en allt mer digitaliserad och individualistisk framtid.

Kanske en stillhet en stund just nu, men vad får vi för användning för stillhet när det blir vardag igen? 1949 läste Tage Aurell in en text för Sveriges radio som tycks handla om oss nu och här.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är en nedkortat version av ett nyårstal som sändes 1949 och i OBS första gången 2020-04-02..

De man examinerar allting av människa så är hennes stillhet det ädlaste. Det var Ehrensvärd som sa det. Före tåg och bil och buss och flyg. Före telegraf och telefon, landskamper och tippning. Borta i ett tystnadens drömland kan vi tro, vi som bokstavligen matas med beskrivningar av vårt välsignade jäkt. Här finns minsann ingen plats för stillheten. Det var i gamla dagar det. Det var på Ehrensvärds tid. Nej, hör vi så, den var ingen allmänlighet då heller, en sällsynthet var den i stället. Det ädlaste. Men det har mänskliga stillheten varit i allan tid. Gamla kineser talar om den. Och gamla indier. Sammalunda den urkund vi kallar böckernas bok. ”Min själ var stilla” heter det längtansfullt. Och resten som skulle höres, den hördes inte i stormen, inte i jordbävningen, inte i elden. Det var i det äntligt stilla vädret den hördes.

Kanske en stillhet en stund just nu, men vad får vi för användning och tillfälle för stillhet när det sedan blir vardag igen? Jag hörde läsas ur en barnbok om ett tvillingpar som en dag skulle gå en tur i skogen med en blind släkting och kom åter snarast lite förskräckta. Den här blinde farbrorn var nog helt enkelt en sorts trollkarl. Han såg både fåglar och bäck och gläntor och annalkande fällor långt före dem själva! Men de sa en annan av de vuxna till dem: Lägg er raklånga på marken, och bind för ögonen och ligg stilla i tio minuter. De lydde smått förundrade. Och först hörde de ingenting, bara att det föll en så underlig ro över dem, de liksom hörde stillheten och ur den plötsligt allehanda ljud från när och fjärran, små händelser som de annars inte skulle ha lagt märke till men som nu berättade en mängd för dem om vad som tilldrog sig. Så att de nästa såg det. Så lärde på sitt vis att stillhet är motsatsen till stillestånd, att någonting sker i stillheten. Att den är lika med handling. Att där finns den goda jord som ett frö faller i, slår rot i. Plantan växer, bär blom och frukt. Vajar för vinden, susar för vinden, men rötternas arbete i stillhet ser vi inte. Dock är det som sker ovan jord betingat av det som som sker i det tysta. Nere i stillheten. I den goda mullen. I matjorden.

Och om rötternas arbete hindras? Det är med ett slags förfärad nyfikenhet, hos många redan blandad med stolthet, som vi läser om atombomber. Men mer för mig är det en förtvivlans indignation som griper mig när jag läser om hur människor tillåts ödelägga guds gröna jord. Kalhugga skogar, ge vindarnas och regnens erosionsmakter fritt lopp. Så att tusentals och åter tusentals hektar år efter år tas ifrån oss. Virvlar bort med vinden. Spolas ut i havet, dränks i sand medan miljoner varelser svälter, dör i hunger.

Det är likadant med oss. Avskärs vi från stillheten, från den goda mullen, då ger vi därmed fritt spelrum till livslarmets nedbrytande krafter. Lust, kval, väntan, begär är den torra blåst som evigt viner omkring oss, förskingrande våra livsrötters bästa mull. Om och när vi skönjer det, säger vi kanske någon gång ”ja” till stillheten. Tror åtminstone stundvis att den verkligen är det ädlaste.

Men vad tycker vi så om stillhetens syster eller bror, ensamheten? Den ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa … det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt. Det är väl bara det att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten. Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock! Det är nästan lite för lätt för den som tror motsatsen att peka på de tider vi nu kräver att vara vårt öde, vår bestämmelse för en lång framtid. Gemenskap, alla i samma fålla. Men mänsklighet är en ting, den enskilda människan en annan ting märkligt nog. Och det är inte sagt att vi var och en för sig ska gå och vänta på samma sätt förgäves. Du och jag orkar inte med någon mänsklighetens räddning gunås, men vi kan försöka orka med oss själva. Hur annars orka med andra? Finna den verkliga gemenskapen? Ty det är som dig själv du ska älska din nästa.

Hitta oss själva, orka med oss själva, måhända har det heller aldrig varit så angeläget som nu och det kan ingen annanstans ske än i ensamheten. Men sedan är det sant: Ingen trädgård fordrar mer ans och vård än trädgård ensamhet. Det är alldeles inte likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten, du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet. Det är inte klorna, de egna klorna, vi först och sist ska vässa i ensamheten. Då blir där ingen ensamhet. Ingen stillhet heller som du nogsamt förnam när du till äventyrs prövade på. I stället pröva att vara varsam med dig, både med dig själv och med de andra.

I en gammal engelsk roman läste jag en gång att några av de finurligt formade instrument som heter människors själar blott har en mycket begränsad musik-, tid- och tonvidd. Att några av dem inte vibrerar det bittersta vid grepp som kan fylla andra med skälvande hänryckning och darrande smärta. Tonen av människa, av medmänniska. Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära.

Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen.

Lefnadsstämning, det är det vackra namn på den bok av Vilhelm Ekelund som dessa ord om stillheten, ensamheten, tacksamheten tryggat sig till. Stämning, inte stämningar. Inte i dag si och i morgon så, utan levnadsstämning just, från skede till skede i livet. Du får den på intet sätt gratis. Svårt åtkomlig och hårt åtkomlig är den.

Men det var det ädlaste det var fråga om.

Tage Aurell, författare

* Essän är en nedkortad version av Aurells nyårstal inför det nya halvseklet, 1949.

Om förberedelser och tvivel

Ring P1 från Malmö om bland annat trålfiske i Östersjön, ensamhet hos äldre och spelreklam. Programledare: Sofie Ericsson, ansvarig utgivare: Karin Arbsjö

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ring P1 från Göteborg om bland annat olyckan på Gröna Lund, ensamhet, och att bake-off bröd i butiker borde bytas mot något annat. Programledare: Emmy Rasper, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den 17 mars 2023 dog författaren Dubravka Ugrei, 73 år gammal. Följ med hem till henne i Amsterdam i ett reportage från 2006 om exilens villkor, om glömska, språk och ensamhet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Att skriva böcker med titlar som Den ovillkorliga kapitulationens museum eller Smärtans ministerium, det säger något om en författare.

Dubravka Ugrešić, född 1949, var professor i litteraturvetenskap i Zagreb när hon av politiska skäl tvingades lämna sitt land 1993.

Och just detta, att hon lämnat sitt land, att hon levde i exil - det är de teman hon bearbetar i sina mycket personliga romaner – en sorts tankarnas tröskverk; splittrade kartor, rika berättelser om minnet, glömska, språk och ensamhet.

Anneli Dufva och Katarina Wikars träffade henne i Amsterdam 2006, och där hon bodde framtill sin död, och i programmet medverkar också hennes svenske översättare Djordje Zarkovic, samt författaren Steve Sem-Sandberg. Som uppläsare hör vi Gunilla Röör. 

- För mig är det en stor tröst att den Gud som i sig själv är gemenskap, där Fader, Son och Ande liksom dansar ringdans både vet vad ensamhet är och samtidigt bjuder in oss i gemenskapen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Marcus Olson är pastor i Equmenia-kyrkan. Han har i många år jobbat socialt utanför kyrkan och går under namnet Gatupastorn. Markus reser mycket i tjänsten och har mött människor från Lund i söder till Kiruna i norr - och i stora delar av världen. Han är bosatt i Göteborg, men är stolt över sina samiska rötter.

Text 

Lukasevangeliet 5:16

Matteusevangeliet 26:38-46

Matteusevangeliet 27:46

Musik

Be Thou My Vision med Celtic Expression of Worship

Emotional Relief  med Traditional Celtic Spirit, Bible Study Music

Producent, Karin Grönberg
liv@sverigesradio.se

Sara Kinberg har blivit prankad av sin "drive-thru"-homie men är det okej för henne att ge tillbaka? Tillsammans med Kodjo och Torbjörn snackas det gråzoner inom relationer. Kodjo Akolor snackar Australiens väldigt lättsamma (läs med ironi) tull. Varför reser man dit? Det undrar Torbjörn Averås Skorup. Expressens kulturchef Victor Malm snackar fransk litteratur. Poddaren Ken "Kenxo Slayz" Gacamugani pratar ensamhet inom Pride. Komikern Al Pitcher ger sin hot take på "gnats"!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Programledare: Kodjo Akolor, Sara Kinberg och Torbjörn Averås Skorup.

Om själens ensamhet

De ofrivilligt kyska män som kallas "incel" både hånas och fruktas av omgivningen, men om ensamheten är de inte ensamma. Anna Nachman tycker att någon borde vidröra dem.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ett av mina första minnen - jag måste ha varit tre eller fyra – är att jag tappar bort mina föräldrar i affären. En expedit ropar i högtalarna och snart kommer mamma och pappa rusande.

Först blir jag glad, sedan gnager sig en tanke in i mitt barnhuvud: tänk om det inte är dom. Tänk om dessa två ser ut som mina föräldrar, låter som dom, kör samma bil, bor i ett likadant hus. Tänk om dom är dubbelgångare. Den där misstanken satt kvar i mig länge, känslan att vara ensam och utlämnad.

Min första vän fick jag som sexåring. Ensamhet var ett normaltillstånd.

Somliga texter biter sig fast. Sist i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” utspelar sig en scen som har fastnat i mig: en läkare undersöker bokens mördare, inte för att denne behöver någon medicinsk undersökning men för att läkaren vet att det här är en mycket ensam person som kommer att leva återstoden av sitt liv utan fysisk beröring. Att be mördaren klä av sig för att undersöka kroppen blir läkarens gåva, en medmänsklig handling.

Det är tjugo år sedan jag läste boken, jag har glömt orden, minns bara känslan de väckte.

Ensamhetens smärta kan i sin allra värsta form få somliga att mörda för att få komma nära. I sin bok ”Incel: Om ofrivilligt celibat och en mansroll i kris” intervjuar psykiatern Stefan Krakowski en rad så kallade Incelmän. En av dem berättar hur han går till en läkare - en kvinnlig - och blir så överväldigad när hon rör vid honom att han rusar därifrån.

Kanske är det minnet av min egen tid i ensamhet som gör det tungt att andas, när jag läser det där. Incelmän lever i ofrivilligt celibat. Alla har vi någon gång varit där, vi lämnar barndomen, vaknar sexuellt och hungrar efter en annan vuxen att komma nära. Ibland är längtan kort, man vet inte vad som är upp eller ner i den nya tillvaron av rasande hormoner. Man famlar sig fram, blir full på en fest, hånglar med den som sitter närmast, gör bort sig, gör om. Övning, färdighet.

Men för en del uppstår inte det där spontana hånglet, man blir nekad gång på gång, man fastnar, låser sig.

Förr - före internet - bar man sin ensamhet ensam. Idag är det lätt att dela med sig till andra i samma situation - vare sig det handlar om anorexi, sorg, en udda diagnos eller en handikappande ensamhet.

När människor som mår dåligt träffas i grupp och spiller sin smärta inför varandra finns olika vägar att ta. Det konstruktiva är att tipsa varandra om hjälp, bekräfta, ge stöd, låta förstå att ensamheten och bristen på ömhet och sex är något som alla tampas med ibland.

Det destruktiva är att bygga ett starkt fort tillsammans med sina olycksfåglar, göra alla utanför till fiender och dom som vill lämna fortet till svikare. Man hittar på mer eller mindre märkliga förklaringsmodeller, påtar sig ridderliga ideal och lever efter en sorts västerländsk hederskultur.

Man vänder sig inåt, tillfogar sig själv smärta, i värsta fall tar man sitt liv för att ensamheten blir för tung att bära. I extrema fall vänder man sig utåt, skriver manifest, tar till vapen, genomför en massaker. Och i det där incel-fortet hejar polarna på och upphöjer galningarna till hjältar.

Man kan ha vilka förklaringsmodeller man vill: att kvinnor är onda av naturen eller ytliga och bara vill vara med snygga män, att feminismen gått så långt att man tar från män och ger till kvinnor i sån utsträckning att männens tillvaro slås i spillror, eller att flyktingströmmar kraschar demografin och medför mansöverskott. Men till syvende och sidst är det som inceln tampas med en universell känsla.

För vad är det att vara människa när man har klätt av allt lull-lull, allt det där som man visar sina bekanta på Instagram för att understryka att man inte alls är ensam, att man har vänner och familj som älskar en, ett bra jobb, meningsfulla fritidsintressen, regelbunden semester?

Skala av, och vi är alla lika ensamma, kärlekstörstande, rädda att inte duga i den här världen, att bli lämnade till vargarna. Kanske är det därför jag mår illa när jag läser om incelmännen. Minnet av den egna ensamheten, den som jag så länge har dövat med sexuella förbindelser, relationer, många barn, övertid på jobbet. Alla dessa järn i elden.

I incelvärlden låter det ibland att om man bara lyckas tillskansa sig ett ligg så kommer alla problem att vara över. Det är som när överviktiga bantar i tron om att livet blir problemfritt så fort de når målvikten. Efter hångel och sex kommer nästa svårighetsgrad: etablera förhållandet, dela intimitet, få och ge kärlek. Däri ligger det riktigt svåra. Många av oss - kanske de flesta - är intimitets-incels. Men för att ens nå dit måste man komma över det första hindret: att fysiskt vara nära en annan människa.

Många incelmän vill inte gå till prostituerade. Prostitution är inte bara förbjudet utan dessutom stigmatiserat, män som köper sex utmålas som förövare. Det strider mot det ridderliga idealet.

Det finns en felkoppling i vårt samhälles struktur: den om att kvinnor är väna och män vämjeliga - särskilt när det kommer till sex. Ingen tvivlar på att det finns casanovor - alltså män med många kvinnliga partners. Om de kunde ta betalt för sina kärleksstunder vore det inte märkvärdigt. Kvinnor som kan tänka sig att ligga med många män är färre, det går att slå mynt av det.

En tillfällig partner, vars tid man på ett eller annat sätt har betalat för, kan vara en tröst i ensamheten. Sex är bara sex och tillfredsställelsen är kort, det är en halvtaskig fix men kanske ändå ett steg mot att lirka upp den där förbannade låsningen som får en incel att tro att han aldrig kommer att få ligga. Sex är inte kvantfysik när man väl får kläm på det.

Att häckla inceln är idag okontroversiellt, han är fritt villebråd. Det ligger något beklämmande i att skämta om människors ensamhet. Är det ett sätt att fjärma sig? Att skratta åt dem blir en besvärjelse. Ensamhet och längtan efter fysisk närhet kan drabba alla. En dag står jag där och vill, men ingen tar längre i mig.

”Ju mer kunskap vi kan få om incel-fenomenet och om männens bakgrund, hur de tänker och lever sina liv, desto mer kan vi hjälpa dem och även förebygga framtida tragedier”, skriver Stefan Krakowski.

Jag vet inte om jag kommer att förhindra tragedier nu när jag läst hans bok men jag vet att kärlek dödar nihilism.

Hur slutade då Kerstin Ekmans bok, ordagrant? Jag går till bokhandeln och bläddrar fram till slutet: ”Han klämde lite på honom och lyssnade på hans hjärta. Det var ju inget fel, det visste han. Hjärtat pumpade. Lungorna höjde och sänkte bröstet. Men han tyckte att nån borde röra vid honom”. 

Nån borde röra vid dem.

Anna Nachman

På er lyssnares begäran pratar vi idag om ofrivillig ensamhet. Stigmatiserat, skambelagt och rent av livsfarligt.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Charlotta Weckström kommer till studion för att prata om hur hon tacklar ensamhet, doktor Mouna Esmaeilzadeh medverkar på länk från Spanien, dessutom hör vi från dokumentärfilmaren Erik Gandini som undersökt Sverige som världens mest ensamma land.

Har du som lyssnar en hemlighet du vill dela med dig av? Skicka ett vykort till oss - då kan du också vara anonym - till:

P3 Hemligheter, Box 98, 651 03 Karlstad

Det går också bra att maila din hemlis till p3hemligheter@sr.se.

I detta avsnitt pratar vi om självständighet/ensamhet.
Sverige-Världens ensammaste land.

Ungefär var tjugonde svensk känner sig ensam. De som lever med kronisk ofrivillig ensamhet löper ungefär samma hälsorisker som de som röker, är ohälsosamt överviktiga eller inte tränar. Varför då?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vi människor lever med gamla gener i en ny värld. Ofrivillig ensamhet uppfattas av hjärnan som en hotfull situation som skapar ett stresspåslag som passade oss när vi befann oss bland rovdjuren ute i naturen – men inte i den moderna vardagen.

Ensamhet skapar ofta ännu mer ensamhet. Det vet Erika Karlsson som är mer ensam än hon vill och kan berätta om hur ensamheten påverkar hennes självförtroende och självkänsla.

Samhället behöver ta frågan om ensamhet mer på allvar, säger läkaren och forskaren Peter Strang. Psykologen Anna Bennich menar att individen inte kan ta hela ansvaret för att ta sig ur ensamheten.

I programmet hörs: Bengt Brülde, professor praktisk filosofi Göteborgs universitet, Erika Karlsson, ofrivilligt ensam, Peter Strang, professor i palliativ medicin och cancerläkare vid KI och Stockholms sjukhem, Anna Bennich, psykolog, psykoterapeut och författare.

Programledare
Ylva Carlqvist Warnborg

Ljudtekniker
Olof Sjöström

Producent
Peter Normark
peter.normark@sverigesradio.se

Vågar du säga att du känner dig ensam? I dagens Kropp & Själ träffar vi personer som upplevt ensamhet och som nu väljer att prata om det. I Storbritannien finns det en ensamhetsminister. Nu höjs röster om att något liknande behövs i Sverige. För ensamheten kostar samhället pengar menar experterna. Men är ensamhet en sjukdom?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det finns de som är beredda att stå ut med nästan vad som helst, för att tanken på att bli ensam är så skrämmande.

Men vad skulle hända om man på allvar började betrakta ensamhet som en sjukdom? Något man lider av – istället för något man är? Som depression, ätstörningar eller alkoholberoende. Skulle man kunna få umgänge på recept utskrivet på vårdcentralen?

Gäster i programmet: Anna Bennich, psykolog, Lissa Nordin, socialantropolog, Peter Strang, läkare.

Programledare är Ulrika Hjalmarson Neideman.

Mando Diao är tillbaka med sitt nionde studioalbum Bang. Varifrån kommer det nya allvaret i texterna? Vad har inspirerat och hur går det att kombinera framgångarna med att vara en bra make och pappa?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Livet har smugit sig på Björn Dixgård från Mando Diao. Nu vill han skriva för att hjälpa andra. Festen finns kvar i musiken, men vi tar också upp ämnen som ensamhet, destruktiva relationer och döden.

P4 Musiks programledare Carolina Norén har träffat Björn Dixgård.

Carolina Norén
carolina.noren@sverigesradio.se