Den svartvita franska filmen "Medan vi faller" (1995) har vid det här laget fått kultstatus. Det är också vår medarbetare Saman Bakhtiaris favoritfilm. Eller, som han kallar den, en modern klassiker.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Det är historien om en man som föll från 50:e våningen,
För att gör att lugna sig själv under fallet, upprepar mannen vid varje våning han passerar, att än så länge är allt bra, än så länge är allt bra, än så länge är allt bra.
Det spelar ingen roll hur man faller.
Det viktiga är hur man landar.
Så börjar filmen. Franska regissören Mathieu Kassovitz var bara 27 år när han regisserade sin andra långfilm "Medan vi faller", eller som den heter på franska "La haine", hatet. Kanske ett mer passande namn för en film som utspelar sig mitt under våldsamma upplopp i en Parisförort i början av nittiotalet.
Mathieu Kassovitz har sagt att han började skriva manuset till filmen 6 april 1993, samma dag som en 17 årig man skjutits ihjäl medan han var omhändertagen av polisen i Frankrike. Det dödsfallet och ett annat från 1986 då en 22 årig student blev misshandlad till döds av kravallpoliser, efter en demonstration, som han inte ens deltog i, inspirerade regissören att göra sin film som vann pris för bästa regi under filmfestivalen i Cannes 1995.
I filmen har en ung man, Abdel, blivit svårt slagen av polisen under ett förhör och ligger på sjukhus med livshotande skador. Under nästan ett helt dygn följer vi hans tre vänner och deras liv utanför sjukhuset. Kvällen innan har ett våldsamt upplopp ägt rum i deras förort.
Vinz som spelas av Vincent Cassel kommer från en fransk judisk familj och är den den mest omogna och aggressiva av sällskapet. Han känner att han har mycket att bevisa och är också den som har hittat en borttappad polispistol under upploppen kvällen innan. Och har lovat att döda en polis som hämnd ifall Abdel dör.
Hubert som spelas av Hubert Koundé, kommer från en fransk afrikansk familj och är den visaste av dom tre. Han är boxare som försörjer sig som knarklangare och drev ett gym som brändes ner under upploppen. Det är Huberts röst som berättar historien om den fallande mannen, en slags metafor för situationen i de franska förorterna. Som en tidsbomb. Hubert är också den som vill ta sig ifrån förorten och alla problem han ser.
Och så har vi Said som spelas av Said Taghmoui som kommer från en fransk nordafrikansk familj och är den som ständigt hamnar mellan dessa två.
Under dygnet som vi får följa trion får vi ta del av allt från breakdance uppvisningar, nazistgäng, kravaller och en resa från förort till innerstaden som känns mycket längre än kilometrarna den består av. Huvudtemat är motsättningen mellan poliser och unga män från förorten som inte känner sig som en del av samhället. Det ligger en dimma av frustration hos alla inblandade.
Som i en scen där Vinz och Hubert sitter i en bil påväg mot en polisstation. Mannen som kör dom är själv en polis som kommer från samma förort. Han ses av Vinz som en förrädare fastän han bara försöker hjälpa Said som har blivit arresterad efter lite tumult då trion försöker besöka Abdel på sjukhuset och blir stoppade av poliser.
Polismannen i bilen försöker desperat att försäkra Vinz och Hubert att de som misshandlade Abdel kommer att straffas. Han säger att polisen är här för att beskydda er.
Hubert svarar men vem ska beskydda oss från er?
"Medan vi faller" hade ett massivt genomslag då den kom. Filmen skulle egentligen bara släppas i 70 kopior men efter den stora uppmärksamheten den fick under filmfestivalen i Cannes blev det 260 stycken. Förutom priset för bästa regi uppmärksammades också filmen under filmfestivalen på grund av polisernas protest mot filmen. De vände symbolisk ryggen mot filmteamet. De tyckte att filmen var anti poliser.
Ett annat sätt att tolka filmen är att den visar poliserna ur de unga i förorternas perspektiv.
Något som blir extra tydligt när trion är i själva Paris och Said får vägbeskrivning från en polis och blir chockad över hur artigt han blir bemött. Han niade mig, säger han förvånat.
"Medan vi faller" blev också uppmärksammad på politisk plan på grund av att två nya upplopp skedde kort efter premiären.
Filmen både beskylldes för att spä på oron men den visades också i pedagogisk syfte. Både för skolor och politiker.
Det är den första franska mainstream filmen som visade den franska förorten, den så kallade banlieuen för den franska publiken.
Och gjorde det på ett rått och ärligt sätt. Filmteamet bodde i förorten Chanteloup-les-Vignes där filmen mestadels utspelar sig i. Både före och och under inspelningarna. För att få den rätta känslan.
Regissören Mathieu Kassovits lyckas förmedla det råa och ärliga med ett lekfullt och många gånger humoristiskt sätt. Både genom filmteknik, med massor av ögongodis i form av nyskapande perspektiv och lek med speglar. Och genom sin dramarturgi med oväntade vändningar både åt det hemska hållet och det lättsamma. Som det oväntade mötet med den korta gubben i en offentlig toalett. Som avbryter trions diskussioner om Vinz löfte om att döda en polis ifall Abdel dör. Med att berätta en bajs anekdot som kommer från ingenstans.
Det som gör "Medan vi faller" till en modern klassiker är tidlösheten i historien. Mer än tjugo år har gått sedan filmen visades i Cannes för första gången men inte mycket har förändrats. Om det inte hade varit för de väldigt tydliga tidsmarkörerna, som kassettband och tjock tv och brist på smartphones. Så hade det kunnat vara en historia som utspelar sig idag. Vi behöver inte backa många år i svensk historia för att hitta våldsamma upplopp som påståtts ha utlösts på grund av en dödskjutning av en obeväpnad man vid ett polisingripande.
Det utanförskap från samhället som skildras i filmen som känns igen av många unga. Har lett många till en jakt efter tillhörighet, vissa hittar det hos sina vänner, i kulturen eller i själva förorten. Andra genom kriminella gäng.
Men att många unga i förorterna har börjat hitta sin tillhörighet genom religionen är ett fenomen som filmen inte alls rör vid.
Det är ett nytt fenomen i förorterna som inte fanns under tiden som "Medan vi faller" gjordes.
Att många unga män och kvinnor påverkas av religiösa krafter som samlar upp dom och ger dom en plats och något att tro på kanske är en konsekvens av politiken hittills när det kommer till förorterna.
Att det för länge funnits en inställning som säger att än så länge är allt bra.
För det viktigaste är inte hur man faller. Det viktigaste är hur man landar.
Frågan är om vi fortfarande faller eller om vi har landat.
Saman Bakhtiari
