hundra

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Hans Björkegren UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.

Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.

DIKT: "Till dig om hundra år" av Marina Tsvetajeva (1919)

DIKTSAMLING: Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky (Albert Bonniers förlag, 1989)

MUSIK: Joseph Achron: Sats 2 ur Kindersuite

EXEKUTÖR: Jascha Nemtsov, piano

Berättelsen om en upplyst mästare från Kina - det är det senaste seklets bästa bok på svenska, om Expressens kulturredaktör får välja.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung, vilket många räknar som startskottet för Sverige som nation. Men vad har vi läst under dessa 500 år? Vilka böcker lever kvar i oss? Vi har gett några kunniga personer uppdraget att välja varsitt verk ur varsitt sekel och i dag går miniserien i mål med perioden 1923 fram till i dag - ur vilken Expressens kulturchef Victor Malm väljer Willy Kyrklunds filosofiska kortroman Mästaren Ma från 1953.

BILDNINGSRESAN: SVERIGE

Ulrika Knutson och Kalle Lind – båda författare och kända radioröster – ger sina förslag på resmål som kan ge kunskap om svensk historia, men också insikter om det som sker just nu. Varför inte resa i sedlarnas spår till exempel, där Astrid Lindgrens 20-lapp kan ta dig till Vimmerby eller Ingmar Bergmans 200 kronors-sedel leder till Fårö? Eller besöka Kiruna, en stad som i detta nu håller på att flyttas, hur går det egentligen till? Hör också om glädjen av att läsa Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa" eller vad som kan hända när man besöker Hasse och Tages skrivarstuga i Vita Bergsparken i Stockholm.

VECKANS KLASSIKER: MIDVINTERBLOT

Ur radioarkivet har vi hämtat upp Mats Arvidssons möte med Carl Larssons mest utskällda verk, som trots allt hittade hem till Nationalmuseum till slut.

CHARLOTTE GYLLENHAMMARS HÄNGANDE EK ÅTERUPPSTÅR

Gäst i studion är skulptören Charlotte Gyllenhammar, som slog igenom med dunder och brak 1993, när hon hängde upp ett stort ekträd mellan två hus intill Sergels torg i Stockholm. I höst gör hon en ny version av "Dö för dig", som verket hette, på samma plats.

Programledare: Fredrik Wadström
Producent: Mårten Arndtzén

Får man slänga gamla dagböcker? Sofia Landström Vad är det positiva med att leva i nuet undrar jag efter operationen då mitt liv begränsades? Anders Löfgren Varför lycks man i relationer där man inte satsar hundra procent? Pajtim Sulejman Kan man få balans mellan allt ansvar och samtidigt kunna hinna njuta av livet? Christopher-Robin Maurin

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Musiken vald i samarbete med Anton Karis
Susanna EInerstam producent
susanna.einerstam@sverigesradio.se

Han var en av Egyptens kortast regerande faraoner och dog knappt 20 år gammal. Ändå skulle upptäckten av hans grav ta världen med storm och orsaka faraos förbannelse.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Jag ser underbara ting” rapporterade Howard Carter när han som första människa på mer än 3000 år kikade in i Tutanchamons grav för exakt 100 år sedan. Vetenskapsradion Historia berättar om upptäckten som tog världen med storm och födde en Egyptenfeber utan like. Och som dessutom följdes av flertalet mystiska dödsfall – men vad ligger det egentligen för sanning i påståendena om mumiens förbannelse?

Panelen med Jonathan Lindström och Kristina Ekero Eriksson återsamlas också för att diskutera andra banbrytande upptäckter i skuggan av Tutanchamon, och om de själva känt av förhistoriska förbannelser under sina egna arkeologiska utgrävningar.

Programledare är Tobias Svanelid.

P1 Kultur besöker Nordmarka utanför Oslo där ettusen träd planterades i en glänta år 2014. Där ska de stå och växa i hundra år innan de förvandlas till en bok. Och varje år får en författare skriva en text som ingen får läsa ingen får läsa innan boken trycks.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Författare som Margaret Atwood och Karl Ove Knausgård har bidragit med verk som bara riktigt unga människor kommer att få chansen att läsa. Men frågan är, kommer det ens finnas kvar böcker om hundra år?

Havet – Från ålar till människan

Vi får besök av författaren Patrik Svensson som skrev den bejublade boken ”Ålevangeliet” för tre år sedan. Den såldes till 35 länder och belönades med Augustpriset 2019. Nu är han tillbaka med en ny bok som handlar om havet och människan med titeln ”Den lodande människan”.

Essä om empati i de moderna mediernas värld

I dagens essä reflekterar Thomas Steinfeld över empatins utvidgning. De moderna medierna gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Betyder det att vi bryr oss lika mycket om dem som om vi såg en granne lida på samma sätt? Och borde vi göra det?

Programledare: Eskil Krogh Larsson
Producent: Saman Bakhtiari

Om de hundra stenarna Jimmie Åkessons hade med sig till Almedalen, om vem som säger Sverige flest gånger i sitt tal, om laddningen inom blocken och om David som mingelkung.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här är ett extraavsnitt från Almedalen.

Producent: Sukran Kavak och Ulla Svensson

Podden spelades in den 6 juli 2022.

Om de hundra stenarna Jimmie Åkessons hade med sig till Almedalen, om vem som säger Sverige flest gånger i sitt tal, om laddningen inom blocken och om David som mingelkung.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här är ett extraavsnitt från Almedalen.

Producent: Sukran Kavak och Ulla Svensson

Podden spelades in den 6 juli 2022.

Om förkylningsvirus, immunförsvaret och hur du själv kan påverka sjukdomens förlopp. Professor Agnes Wold förklarar också varför förskolan är så bra för immunförsvaret och om mammas gamla råd: Gå ut i friska luften! verkligen hjälper.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi, tar sig an samtidens hälsofrågor tillsammans med programledaren Christer Lundberg.

Agnes Wold om förkylning: 

Så många förkylningsvirus finns det och så undviker du dem. Agnes går också igenom hur alkohol påverkar din förkylning, varför du ska undvika nässpray och om chips och popcorn på något sätt skulle kunna hjälpa.

Podden som avlivar hälsomyter och ger svar på dina frågor om coronavirus, tarmflora och riskerna med att bädda sängen.

A woman of beauty. A warrior of strength. A hunter of man.

In the newest episode of Sworcery, Jef and Jason discuss the 1983 film Hundra, starring the incomparable Laurene Landon. After an attack on her tribe of warrior women leaving her as the last survivor, Hundra is forced to seek out a mate to ensure the continuation of her people.

Join us for an in-depth conversation about the Newcastle Knights Rugby Team, good dogs, and childbirth...oh and also SWORDS and SORCERY!

Lisa Nilsson sångerska och författare "-Det är utmanande att gå på det historiska minfältet och se till att trampa rätt"

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vad hände med jämlikheten, det har gått hundra år sedan kvinnorna fick rösträtt. Sverige är fortfarande det enda land i norden som inte haft en kvinnlig statsminister.

För sångerskan Lisa Nilsson var det inte självklart att vara boss i sitt eget band.

Många tjejer är både rädda för mörka gränder där de bor och känner sig instängda i skönhetskrav och prestationskrav och att sexualiseras.

Birgitta Dahl (S) kämpade tidigt för att kvinnor som både ville kunna arbetade och ha familj att deras livsvillkor skulle bli rimliga. Forskaren Bi Puranen talar om åsiktskorridorer och återkommer till vikten av simultankapacitet som kvinnor ofta har, att det verkligen behövs för de politiska besluten.

Hör Birgitta Dahl tidigare riksdagsledamot (S), Barbro Westerholm riksdagsledamot (L), Bi Puranen forskare, Lisa Nilsson sångare skådespelare, Alba Björkvall student sam-programmet, Nasrin Mohamoud som studerar media samt Lisa Bratt, Lisa Ström och Gabriella Jerlström.

Susanna Einerstam producent
susanna.einerstam@sr.se

I det polariserade USA har synen på vetenskap fått en tydligt politisk dimension. Men det är ingen ny företeelse, konstaterar idéhistorikern David Östlund.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

David Östlund vid Södertörns högskola har fokuserat mycket på USA i sin forskning och varit på plats som gästlärare vid universitetet i Michigan i tre perioder under 2000-talet, och under tre olika presidenter.

I sin forskning ser han också på många andra presidentperioder. Och kopplingen mellan politik och vetenskap har synts länge - men inte alltid sett likadan ut.

Programmet är en repris från den 18 november 2020.

Programledare: Björn Gunér
bjorn.guner@sverigesradio.se

Producent: Camilla Widebeck
camilla.widebeck@sverigesradio.se

I det polariserade USA har synen på vetenskap fått en tydligt politisk dimension. Men det är ingen ny företeelse, konstaterar idéhistorikern David Östlund.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

David Östlund vid Södertörns högskola har fokuserat mycket på USA i sin forskning och varit på plats som gästlärare vid universitetet i Michigan i tre perioder under 2000-talet, och under tre olika presidenter.

I sin forskning ser han också på många andra presidentperioder. Och kopplingen mellan politik och vetenskap har synts länge - men inte alltid sett likadan ut.

Programledare: Björn Gunér
bjorn.guner@sverigesradio.se

Producent: Camilla Widebeck
camilla.widebeck@sverigesradio.se

En personbil körde in i flera personer i Berlin. Det är hundra dagar kvar till presidentvalet i USA, vi pratar om det politiska läget i landet. Vi lär oss allt om hattmode. Och Pridelåts-aktuella Magnus Carlsson gästar oss.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

P4 Extra

Ena halvan har ett helt eget ordförråd, andra halvan har startat ett eget skivbolag. Möt hiphop-Sveriges kanske mest framåtsträvande duo: Lorentz och Sakarias!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Inspelat 29 oktober 2012. 
Programledare: Iman Hazheer 

Tre stulna år. Så känner Moa om sin tid inom rättspsykiatrin. Trots kritik vårdas fortfarande patienter som skadar sig själva tillsammans med de som är dömda för brott. Och många landsting står dåligt rustade för att ge rätt vård.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

”Jag försöker ta en dag i taget men det är inte så lätt när hoppet sviker en. Vårdplanen sträcker sig till 27 juli 2011 och jag vill bara kräkas, jag orkar inte vara kvar här någonting mer och läkaren vill sätta in Litium igen vilket jag inte vill.”

En ung kvinna sitter och skriver ett inlägg på sin blogg. Ett av många inlägg. Hon är 18 år gammal. I inlägg efter inlägg skriver den unga kvinnan om hur hon medicineras med tunga mediciner, om biverkningar av läkemedel, elchocksbehandlingar, rädsla och fastspänning på britsar.

”Ända sen jag kom hit har jag blivit bältad i princip var och varannan dag. Förutom i cirka 2.5 vecka dock inte i följd, och då har jag varit här i snart tre månader. Nu ska jag sluta ha kontakt med omvärlden.”

Vi kallar den unga kvinnan Moa. Hon är 2010 enligt vården en så kallad svårbehandlad patient. Den vanliga psykiatrin har gett upp. Och dagen efter sin 18: års dag körs hon till en rättspsykiatrisk klinik. Där ska hon få vård för sitt självskadebeteende. Där kommer hon under nästan tre års tid vårdas, sida vid sida med personer som dömts för brott. Hon kommer få över 100 elchocksbehandlingar, hon kommer åtskilliga gånger spännas fast i bältessäng, injiceras med lugnande medel och övervakas dygnet runt. Och hon kommer vara rädd. Vården av Moa kommer få skarp kritik av tillsynsmyndigheten. Och Moa själv kommer efteråt kalla tiden inom rättpsykiatrin tre förlorade år. Men det vet hon inte när hon 2011 sitter på en avdelning långt norrut i Sverige och skriver ännu ett inlägg på sin blogg.

”Jag gråter varje dag, jag vill inte leva mitt liv inspärrad. Jag vill också vara en utav de ungdomar som tar studenten i år. Varför misslyckades mitt liv så totalt? Min lärare sa att hon ville klona mig för jag var så duktig på matematik. Men vem skulle vilja klona mig nu? Ingen, absolut ingen.”

Vi börjar med att backa bandet till år 2009. Medier har avslöjat att unga tjejer vårdas tillsammans med personer som begått brott på rättspsykiatriska kliniker. De är så kallade självskadepatienter. Som skär sig, eller på annat sätt skadar sig själva. Tjejerna säger att de är rädda och tycker inte de ska behöva vårdas bland dömda. Landstingen säger att det handlar om säkerhet för tjejerna. En säkerhet som de inte kan erbjuda i den allmänna vården.

Men vården får kritik och dåvarande socialminister Göran Hägglund säger i en intervju i P3-nyheter att rättspsykiatrin inte är rätt plats för de här patienterna.

– Jag tycker det är väldigt olyckligt och jag tycker inte det ska behöva vara på det sättet utan man bör kunna hitta metoder som gör att man inte blandar de här kategorierna för att det kan orsaka väldigt stora problem, inte minst för riktigt unga personer.

Men ett år efter att Göran Hägglund gjort det uttalandet så körs Moa till en rättspsykiatrisk klinik för att vårdas just med dömda personer, trots att hon inte begått något brott själv.

Och Kaliber kan visa att patienter som skadar sig själva fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin. Trots krav på andra alternativ och trots att vården flera gånger fått kritik. Vi kan också berätta om resursbrist och långa väntetider till behandlingar ute i landstingen.

Jag börjar läsa Moas blogg för några år sen. Då var hon inlåst här, på den rättspsykiatriska enheten i Öjebyn utanför Piteå. När jag kliver ur bilen på den mörka parkeringen är det december 2014. Byggnaderna omgärdas av ett gult träplank och grindar. Idag finns inte Moa kvar bakom grindarna, men när hon kommer till Öjebyn en vinterdag 2010 är det dagen efter hennes 18-års dag, och hon möts av samma plank och grindar som jag.

– Det var grindar och det var kallt, kyligt….mm….ja….…men det var ju skrämmande så klart.…det var….mest dömda brottslingar på den avdelningen jag var på….….ja..alltså det var som en mardröm men…ja….en mardröm som typ aldrig tog slut…

Moa har vårdats flera år inom barn- och ungdomspsykiatrin, men när hon fyller 18 år är det dags att ta klivet in i vuxenpsykiatrin. Moa, som skadar sig själv och flera gånger försökt ta sitt liv, anses svårt sjuk, för sjuk för den vanliga psykiatrin. Det blir alltså Rättspsykiatrin som får ansvaret att vårda henne under tvång. Rättspsykiatrin, som främst finns till för att vårda personer som dömts till vård efter att de begått brott.

– Jag vet inte…de ville väl vara säkra på att inget skulle hända med mig och att jag skulle må så dåligt att jag tog livet av mig eller…liknande. Men det är ändå ingen bra lösning på problemet. Det är en sak om jag varit där en kort stund, men nästan tre år det är ju….det är ju alldeles för länge.

– Vad tänker du om att det blev nästan tre år?

– Nej att de har tagit tre år ifrån mitt liv. Det går inte direkt att ta igen åren som har gått.

När jag besöker rättspsykiatrin i Öjebyn december 2014 vårdas här ett femtiotal patienter, ungefär hälften dömda till rättspsykiatrisk vård, de andra är inte dömda till vård. Här vårdas de sida vid sida.

En man låser upp entrédörren. Och innanför möts jag av chefsläkare sedan 14 år, Per-Axel Karlsson. Till vänster står en larmbåge, men den behöver jag inte passera idag. Rättspsykiatrin i Öjebyn har så kallad säkerhetsklass två, näst högst av tre säkerhetsklasser. Chefsläkare Per-Axel Karlsson och verksamhetschef Rolf Stenvall lotsar mig genom de breda korridorerna.

– Nu är vi på väg in till vårdnivå två, säkerhetsklass två. Alltså en högre säkerhetsklassificering.

Med hjälp av ett nyckelkort låser de upp en sluss, bestående av två dörrar. Sedan är vi på en klass-två avdelning. Det var en sådan avdelning som Moa vårdades på. Tillsammans med personer som dömts för brott. I ett av patientrummen står ett skrivbord vid ena väggen, det finns en säng och en garderob. Men det finns också detaljer som man inte först ser.

– Sedan har vi också säkerhetsdetaljer här inne. Vi har kapslat in radiatorn där, vi har en gardin som man inte kan hänga sig i. vi har lampor som inte går att krossa och vi har petsäkra kontakter. Sådant där som inte syns så där direkt. Vi tycker att vi så gått som vi kan med säkerhet ändå försöker få det så att man kan vara där.

Per-Axel Karlsson pratar om hängningssäkra gardiner, skydd för lampor och element, allt för att man inte ska skada sig. Det finns ingen toalett och dusch på rummen, det finns i korridoren. I ett gemensamt sällskapsrum sitter några patienter och tittar på oss när vi går förbi.  Det är både patienter från landstinget och de som dömts för brott. På en liten balkong ute på rastgården inhägnad med stålgaller står en man och röker. Det var en sådan här avdelning som var Moas hem i nästan tre år. 

– Nej det kändes inte bra, jag själv hade ju inte begått något brott å.,…det kändes ungefär som att sitta i fängelse…oskyldigt dömd…..….det var ju stället var ju utformat efter en kriminalvårdsavdelning…de hade begått brott…att bara ha ett rum och en korridor, en toa utanför rummet och bo så i nästan tre år det är inget värdigt liv direkt utan det….man blir bara deprimerad när man tänker på det.

Två år efter Moa kommit till rättspsykiatrin, besöker personal från tillsynsmyndigheten hennes avdelning. Då hette den Socialstyrelsen, nu heter den Inspektionen för Vård och omsorg. De håller på med en utredning efter att en bekant till Moa gjort en anmälan om att hon inte får rätt vård. I ett inspektionsprotokoll beskrivs Moas rum som kalt. Inspektören jämför Moas boendemiljö med ett vandrarhem. Och väckte vid inspektionen frågan om ”denna boendemiljö verkligen är värdig en ung kvinna.”

– Alltså det fanns inte…jag hade inte så mycket motivation när man befann sig i den miljön. Å…det bara sänkte, man blev nästan automatiskt sjukare än man egentligen var innan…

– Det var det här som IVO beskrev som torftig miljö att de inte tyckte man ska bo så här i flera år?

 Chefsläkare Per-Axel Karlsson.

– Nja torftig miljö vi..

– Vandrarhem tror jag de pratar om.

– Ja alltså jag vände mig ganska starkt emot det. Jag blev arg när jag hörde det. Jag tycker vi satsar ganska mycket på att få en miljö som är både funktionell och trevlig. Vi har ju en säkerhetsaspekt också och Socialstyrelsen kräver ju att vi har säkerhet så vi försöker göra så bra vi kan.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man rätt till god vård. Vård ska ges enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och det ska finnas de lokaler och den personal som behövs för att god vård ska kunna ges. Men I inspektionen för vård och omsorgs beslut som sedan kommer, får Rättspsykiatrin i Öjebyn kritik för vården av Moa. Det handlar dels om boendemiljön, men också vårdinnehållet. Enligt beslutet bestod Moas vård främst av övervakning, mediciner och senare också elchocksbehandlingar. Öjebyn har inte haft den personal som behövs för att kunna ge psykologisk behandling som anses ha bäst effekt för patienter med självskadebeteende.

– Jag vet inte riktigt, men det var mest förvaring tycker jag, det var ju inte direkt någon psykoterapeut att prata med, det var mediciner som…..……Jag har i princip prövat hela sortimentet om man så säger…alltså alla mediciner. Nej det var ju kraftiga biverkningar, yr och illamående och svettningar och….ja…

– Mådde du bättre av dem?

– Nej…….

– Vad tänker du om det att de inte hade någon legitimerad psykoterapeut?

– Nej jag tycker det var väldigt dåligt, det är ju ändå en verksamhet som borde ha det tillgängligt tycker jag.

En ny medicin sätts in, funkar inte, en annan medicin testas, funkar inte heller. Efter ett tag börjar man prova ECT i stället, elektrokonvulsiv behandling eller elchocksbehandling. Moa får över 100 elchocksbehandlingar på drygt ett år, ibland flera i veckan, trots att det enligt Inspektionen för vård och omsorg inte finns stöd för att det kan hjälpa Moa.

– Jo…väldigt trött, man gick in i väggar å…..påverkar minnet…å….ja.

– Kände du att det hjälpte dig?

– Ja till en början kunde jag känna att det kanske gav lite, men sedan märkte jag att det var ingen egentlig långsiktig lösning på problemet utan ja…kunde funnits andra alternativ.

Efter behandlingen får hon minnesstörningar, Moa kan inte hänga med i skolarbetet, har glömt glosor som hon tidigare kunde och har svårt att ta del av behandlingen. Enligt Inspektionen för vård och omsorg har rättpsykiatrin genom att ge Moa så många elbehandlingar utsatt henne för risker. Utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för behandlingen.

– Nej jag tycker det är dåligt att det gick så långt…..mitt minne är ju lite sämre än det brukar vara, svårt att komma ihåg förra veckan å….ja.

Under utredningen av Moas vård är en expert på vård av självskadepatienter delaktig. Hon reagerar på att det saknas kompetens att erbjuda DBT, en speciell terapi som kan hjälpa personer med självskadebeteende. Och hon reagerar på att man använder sig av ett system med belöningar och bestraffningar som hon uttrycker det och att Moa fått skriva på ett kontrakt om att hon inte ska skada sig själv. Experten skriver i ett utlåtande.

”Det ter sig grymt att straffa en patient för att hon inte kan hantera sin ångest och/eller sin sorg när det är just den oförmågan som gör att hon är patient.”

– Tyckte du det funkade?

– Nej…inte alls…

Men medan experten och Moa talar om bestraffningar talar chefsläkare Per-Axel Karlsson i stället om konsekvenser, något han menar kan behövas ibland. Men kontraktet om att inte skada sig själv, säger han kan ha varit fel.

– Alltså kontrakt ska man bara skriva när individen, patienten har en reell möjlighet att efterkomma det. Så ibland kan det bli fel med kontrakt.

– Var det fel här?

– Det kan ha varit fel här.

Men Per-Axel Karlsson håller inte med om kritiken från Inspektionen för vård och omsorg om att de ska ha utsatt Moa för risker, vare sig när det gäller mediciner eller de många elbehandlingarna.

– Jag tycker att vi har gjort bästa möjliga som vi har kunnat. Om du mådde jätte dåligt själv och skulle ha en idé, du vet att inget annat har hjälpt, då skulle du nog tycka att doktorn var ganska snål om du inte fick prova en sak.

– Men är prova samma sak som över 100 behandlingar då?

– Om effekten är god av en behandling så fortsätter man den.

– Var effekten god här tycker du?

– Jag tycker……. jag skulle aldrig fortsätta med en behandling om jag inte såg god effekt.

– Så IVO har fel?

– Jag har en annan åsikt än IVO. Det skäms jag inte för.

De gjorde det bästa med de resurser och den kompetens de hade säger Per-Axel Karlsson flera gånger.

Men enligt Inspektionen för vård och omsorg hade de inte rätt kompetens för Moas problem. Förutom medicinering som inte utvärderats och de många elbehandlingar så kunde de ju inte ge den psykologiska behandling som visat sig kunna fungera för just självskadepatienter. Trots det vårdades Moa alltså här under nästan tre års tid.

– Återigen, det är ju så att vi har jobbat med de resurser vi har haft, de lokaler vi har, den personal vi har och den utbildning vi har så gott vi har kunnat.

Verksamhetschef Rolf Stenvall säger att de tagit till sig av kritiken och bland annat börjat utbilda personal i DBT, alltså den speciella behandlingsmetod som kan hjälpa patienter med självskadebeteende.

– Och har sett till att vi har personal som fått och får den utbildningen. Så är det.

Allmänpsykiatrin klarade inte att vårda Moa, bästa alternativet ansågs då rättspsykiatrin vara. Men enligt Inspektionen för vård och omsorg kan de metoder som använts i Öjebyn ha utsatt Moa för risker och kanske till och med försämrat.

– Om jag nu ska titta bakåt och om jag kunde göra om det som varit…så kanske jag gjort annorlunda, jag gjorde och alla som jobbar här gjorde så bra som vi kunde. Men den möjlighet vi hade då…..jag tycker att vi har räddat ett liv.

– För hon uttrycker det själv som att hon tycker att ni har tagit tre år av hennes liv.

– Ja jag vill inte gå in på…jag kan förstå om en människa har en bitterhet mot att det inte blev som man hade tänkt sig……..jag vill inte kommentera det……

– Är rättspsykiatrin rätt plats för de här patienterna?

– Ja utifrån det faktum att man har sådana problem att åstadkomma en lugn vårdmiljö och en vårdmiljö som klarar av många gånger de här svåra utspelen som är så jag har inte sett något alternativ.

– Så rättspsykiatrin kan vara rätt plats för de här patienterna?

– Rättspsykiatrin kan vara rätt plats om det inte finns något alternativ.

Men under nästan tre års tid vårdades Moa, inlåst med personer som dömts för brott, och hon fick inte rätt vård enligt Inspektionen för vård och omsorg. Men varför fanns det då inga bra alternativ, trots att Moa vårdades så sent som 2013.

Jag beger mig till Sveriges Kommuner och Landsting i Stockholm. 2011 startades Nationella självskadeprojektet.  Genom en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Projektet har som mål att förbättra vården för personer med självskadebeteende. På SKL:s huvudkontor träffar jag Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på SKL och med i den nationella styrgruppen för nationella självskadeprojektet.  Enligt henne är idag alternativen för de svårast sjuka begränsade.

– Idag är ju alternativet att varje landsting sköter det här själva, och då behöver man ju göra specialarrangemang ofta. Och det blir, då blir det också ganska dyra arrangemang, man behöver kanske anställa mycket extrapersonal, jag tror tyvärr också att fortfarande är så att några landsting använder rättspsykiatriska platser. Och det tycker jag ….det är ju så att man måste ju göra det man måste göra för att skydda en person och det är klart då måste man utnyttja enheter som är tillräckligt säkra, men det är egentligen inget bra alternativ.

I augusti 2014 tog nationella självskadeprojektet reda på hur många patienter som inte var dömda till vård, som då vårdades inom rättspsykiatrin för sitt självskadebeteende.  Svaret från landstingen blev ungefär 15 personer. Sedan dess har det hänt en del.  Under en granskning av SVT:s Uppdrag granskning i höstas, meddelar plötsligt rättspsykiatrin i Växjö att de slutar ta emot den här gruppen. Växjö som har tagit emot flera patienter med självskadebeteende de senaste åren.

I november kontaktar Kaliber både rättspsykiatriska kliniker och de landsting som i augusti enligt NSP hade patienter inom rättspsykiatrin. Vi får veta att några landsting nu tagit hem sina patienter igen eftersom de befunnit sig i Växjö som alltså börjat slussa ut. Men det finns fortfarande självskadepatienter inom rättspsykiatrin. Enligt vår rundringning vårdades minst fem patienter på rättspsykiatriska kliniker i november förra året.

Chefen för psykiatrin i ett av de landsting som har en patient inom rättspsykiatrin säger till oss i november att de håller på att hitta en lösning för en patient som de måste ta hem för att Växjö slussar ut självskadepatienter. Men ännu har de inget bra alternativ säger han. Det blir kanske ytterligare ett år på en intensivvådsavdelning.

I slutet av 2014 anses alltså fortfarande vård inom rättspsykiatrin i vissa fall vara det bästa alternativet, trots flera år av kritik.

I föreläsningsal i Hässleholm i Skåne sitter ett femtiotal läkare från psykiatrin. De ser en teaterföreställning, det handlar om patienter med självskadebeteende och hur de kan bemötas när de söker hjälp inom psykiatrin. Dagen anordnas av Nationella självskadeprojektet. Hanna Parnén, är en av dagens talare. Hon är från föreningen SHEDO som bland annat jobbar för bättre vård för personer med ätstörningar och självskadebeteende.

– Vi tycker absolut inte att någon individ som inte är dömd till rättspsykiatri ska vårdas där. Inte över huvudtaget.

– Vad har ni för erfarenheter av den här vården inom rättspsykiatrin?

– Vi hör ju väldigt mycket negativt som pågår inom rättspsykiatrin, samtidigt så får man ju säga att många av de individerna som jobbar där verkligen vill göra väl och vill hjälpa och vill förändra, men att man inte erbjuder behandling, att man har mycket konsekvenstänkande, att det är väldigt mycket tvångsåtgärder, som utförs, bältesläggningar, tvångsinjiceringar att det är väldig mycket konsekvenstänkande, mycket uppfostring, att man inte erbjuder behandling, som jag var inne på, kan ju vara väldigt ödesdigert om man vårdas väldigt länge där, och tiden bara går.

Hanna Parnén från SHEDO tycker det är bra att Växjö slutar ta emot självskadepatienter, trots att landsting alltså vittnar om att det är svårt att hitta bra alternativ idag.  

– Jag hoppas ju att det ska leda till att man inser att nu måste man verkligen ta tag i det här man måste hitta lösningar på hemmaplan och inte lägga problemet hos någon annan som det blir nu. Kan man skicka så finns det ju en risk att man inte tycker att man behöver bli bättre för att det alternativet finns.

Inom Nationella självskadeprojektet försöker man nu få till nationella enheter som ska kunna vårda patienter med självskadebeteende. De ska drivas av landstingen och finnas på några platser i landet. De ska kunna erbjuda slutenvård men specialiserad personal ska även kunna skickas ut för att hjälpa till i landstingen. Men enheterna kommer dröja säger Ing-Marie Wieselgren på SKL, som tycker att satsningen på enheterna borde påbörjats tidigare.

 – Man ville först jobba med vad kan vi göra var och en och hur kan vi förbättra vården i lite tidigare skede. Och jag tror att det fanns någon förhoppning också att skulle man göra det riktigt bra så skulle de här enheterna inte behövas. Och det tror jag är en felbedömning. Vi kommer att behöva det här.

Även Hanna Parnén från SHEDO tror att nationella enheter, specialiserade på självskadebeteende kan vara en möjlig väg att gå för de patienter som är allra sjukast.

– Och där bör ju landstingen som tycker sig ha det här behovet, verkligen ta sitt ansvar och se till att de här enheterna startas.

Men det är långt ifrån alla patienter som är så sjuka att de behöver läggas in och få slutenvård under en längre tid. För de allra flesta är det behandling inom den öppna vården som behövs. Men på många håll behövs mer resurser enligt vården. Det visar en enkät Kaliber skickat till landsting och regioner.

Psykiatriska Kliniker i 18 av 21 landsting och regioner har bland annat svarat på om de kan erbjuda DBT, alltså en metod som anses kunna hjälpa vid självskadebeteende. Nästan alla kan erbjuda DBT, men flera svarar att tillgången inte är tillräckligt och vissa har väntetider så långa som ett och ett halvt år för att få påbörja en behandling.

– Jag tycker det är katastrofalt, för det gör att individer får vänta alldeles för länge, de hinner bli alldeles för sjuka, läget hinner bli alldeles för akut och i och med att även suicidrisken ökar så gör det att det kan bli inläggningar som inte är bra för individen bara för att rädda liv, samtidigt som individen kan bli sämre.

Ing-Marie Wieselgren, SKL igen.

– Ja det är ojämnt och det ser olika ut över landet och vi ser just nu att det kommit en hel del ny kunskap från andra länder och just nu prövar vi en del av de metoderna i Sverige och gör ordentlig forskning och så fort det kommer resultat av det kommer man behöva göra massiva utbildningsinsatser.

Moa och jag sitter och sitter och läser tillsammans på en datorskärm. Det är 2014 och vi träffas i hennes nya hemstad. Långt ifrån Piteå. Hon läser igenom sina inlägg från bloggen från de där åren inom rättspsykiatrin. Hon mår bättre idag säger hon. Och trots att Öjebyn menar att de har räddat hennes liv, ser hon det inte på det sättet.

– Nej man blir inte hjälpt där…det är bara förvaring…endast.

– Är det jobbigt att prata om det nu?

– Ja…lite grann….det är just de åren då man…a…sånt där 18, 19 det är då man ska ha kul eller vad man ska säga, ja leva livet, men det var ju inte riktigt så. Nej jag tycker det borde finnas andra lösningar. Borde finnas andra alternativ.

Reporter: Sofia Boo

Producent: Annika H Eriksson

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

I veckans Helt sant! handlar det om kossor som kan göra 30 liter mjölk och 100 liter saliv om dagen. Dessutom får vi följa med två kameleonter och deras jättelånga tungor på restaurang.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ardalan Esmaili och Pablo Leiva Wenger har varit vänner sen de träffades för första gången 2006, när de båda skulle delta i uttagningar till en teaterhögskola. Utöver att ha varsin blomstrande skådiskarriär på gång, har de tidigare samarbetat i Unga Klaras uppsättning av Författarna av Alejandro Leiva Wenger och nu är de dessutom båda aktuella på Dramaten med pjäsen [ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Så lustigt sammanträffande att Lilla LAF ska råka ha med skådisar i sin show, eftersom han ju också sysslat med teater. Parallellt med sin G-Unit-karriär det vill säga. Kanske borde han passa på att återskapa en klassisk filmscen från exempelvis Titanic med hjälp av Pablo och Ardalan... SPOILER ALERT!

Producent: Emilia Melgar

Ljudteknik: Mårten Andersson

I Lilla Al-Fadji i P3 hör du hur LAF intervjuar och hänger med härliga gäster i Hälliwüüd radio – där vad som helst kan hända! 
Lilla Al-Fadji i P3 hördes första gången sommaren 2009. Karaktären Lilla Al-Fadji spelas av Felipe Leiva Wenger, även känd som Fille i rapduon Ison & Fille.

Dramatikern Martina Montelius och diplomaten Pierre Schori är på plats i Marie Lundströms studio för att tillsammans den colombianske författarens mästerverk från 1967.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Så här säger programledare Marie Lundström om vad som väntar:

– Jag har längtat efter att få läsa den här berättelsen i Bokcirkeln. När dödsbudet om Gabriel García Márquez kom, hade vi sedan länge bestämt att nu skulle det bli av. Efter att ha klämt många nyskrivna självbiografiska vardagsromaner, ska det bli spännande att ihop med mina toppgäster få återvända till den magiska realism jag inte läst sedan jag var tonåring.

Bokcirkeln träffas tre gånger i Lundströms Bokradio. Start lördag tionde maj! Skaffa boken och börja läs! Varmt välkomna är alla som lyssnar att haka på!

Läsplan

– Till första träffen ses vi runt hundra sidor in i boken, vi läser fram till kapitlet som börjar med raden: " I maj slutade kriget".

– Till andra träffen klämmer vi runt hundra sidor till, läser fram till kapitlet som inleds med orden: "Memes sista ferier sammanföll med sorgen efter överste Aureliano Buendías död".

– Till tredje träffen har vi läst ut romanen, summerar, drar egna lärdomar och säger hej då eller på återseende både till boken och varandra.

Det här är en repris från maj 2014