pionjär

Det här är berättelsen om en frispråkig indiepionjär som gått från dyrkad till cancelled.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sommaren 1992 har varit ovanligt regnig i London, men lördagen den 8 augusti lyser solen över de 30 000 konsertbesökarna i Finsbury Park. Operarösten dånar när Morrissey gör entré på scen. Hans blå jeans är rätt tajta och en den glänsande guldskjortan är uppknäppt ända till naveln. Men publiken är måttligt imponerad. 

Det är det kultförklarade ska-popbandet Madness som står bakom festivalen Madstock, och Morrissey har blivit inbjuden i sista stund. Den forne The Smiths-frontmannen har därför inte särskilt många supportrar framför scenen. Istället består publikhavet den här dagen till stor del av högerextrema skinheads. Men det är först under andra låten som stämningen blir riktigt dålig. För plötsligt plockar Morrissey upp en brittisk flagga från scengolvet, som han dansar runt med och sveper över sina axlar. Ute i publiken blandas burop med homofoba glåpord, och föremål slängs upp på scenen. Skinheadsen tycker inte att det passar sig att den queera Morrissey sveper in sig i deras Union Jack.

Spelningen leder till nattsvarta rubriker i den brittiska musikpressen, men fokus ligger inte på det faktum att Morrissey häcklats och utsatts för homofobi. Istället handlar artiklarna om att Morrisseys flörtande med högernationalistisk estetik gått för långt.

P3 Musikdokumentär om Morrissey är berättelsen om britten som på 80-talet revolutionerade popmusiken och gjorde sig känd för att alltid sparka uppåt, men som på senare år anklagats för motsatsen.

Dokumentären är gjord av Joanna Korbutiak, vintern 2023
Producent och programledare Siri Hill
Exekutiv producent Hanna Frelin
Tekniker Fredrik Nilsson.

Medverkande: Andres Lokko, Jasmine Rhya Rosenlund och Lovisa Sandberg.

Ljudklippen i dokumentären kommer från Top of The Pops (BBC 1983), The One Show (BBC 2009), Granada Report (1984), Jools Holland (BBC 1995), Guitar Interactive Magazine (2013), AP (1984), Radio X (2018), Larry King (2015), Front Row (BBC Radio 2009), The Importance of Being Morrissey (2002), konsertfilmen Wolverhampton 88 , Youtubekontona Rolling Rockvideos och Sam Esty Rayner.

Författaren Kerstin Strandberg har påverkat svenskt kulturliv på avgörande vis, men förmodligen utan att du visste det. Möt henne i ett reportage av Anna Tullberg

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kerstin Strandberg är en av de som varit med och banat väg för att kvinnor ska kunna ägna sig åt konstnärliga yrken på samma villkor som männen. Hon är en egensinnig och skarp stilist och modernist, som under sitt yrkesliv ofta valt att hålla sig dold i kulisserna.

Hennes skildring av kreativ kris "Skriv Kerstin skriv" från 1978 är en feministisk klassiker. Tidigare i höstas fyllde hon 89 år och passade då på att ge ut en ny roman "Liten historia - stor kyss".

Anna Tullberg har varit hemma hos Kerstin Strandberg och pratat om skrivande då och nu.

2021 fyller Göteborg 400 år. För att fira detta berättar P4 Göteborgs Tommy Johansson en liten historieberättelse varje dag. Häng med på en resa genom Göteborgs historia! Dagens avsnitt: Doris Svensson uppträdde i TV samtidigt som The Beatles, hon var också vokalist i ett i övrigt manligt rockband, men framträdde också på egen hand. Hon är en av våra tidigaste kvinnliga rock och pop-pionjärer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

2021 fyller Göteborg 400 år. För att fira detta berättar P4 Göteborgs Tommy Johansson en liten historieberättelse varje dag. Häng med på en resa genom Göteborgs historia! Dagens avsnitt: Doris Svensson uppträdde i TV samtidigt som The Beatles, hon var också vokalist i ett i övrigt manligt rockband, men framträdde också på egen hand. Hon är en av våra tidigaste kvinnliga rock och pop-pionjärer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hon revolutionerade förlossningsvården i Sverige och menade att kvinnan själv kan föda och inte behöver bli förlöst. Trots starkt motstånd lyckades hon genomdriva många radikala förändringar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hade förlossningsvården sett ut som den gör idag i Sverige om det inte vore för Signe Jansson? Troligen inte.

Signe Jansson utbildade sig till barnmorska under en tid där den födande inte hade mycket att säga till om. Förlossningssalen var läkaren och barnmorskans revir. Kvinnor kunde spännas fast på gynstolar, drogas med kloroform och få sina barn dragna ut ur sig, för att sedan inte få se dem på flera timmar. Barnen tillhörde barnmorskorna, inte mammorna.

Signe Jansson såg allt detta och tyckte att det var fel att man inte tog hänsyn till de psykologiska aspekterna. Vid ett besök på en förlossningsklinik i Frankrike fick hon se en kvinna som födde av egen kraft och tog emot sitt barn med händerna, det var en omvälvande upplevelse för Signe.

När hon senare blev chef på förlossningen i Ystad påbörjade hon sitt arbete för att förändra vården och göra den mjukare och mer human. För Signe var det viktigt att få kvinnor att tro på sin förmåga – att de faktiskt kunde föda. En bra födsloupplevelse stärkte föräldrarnas anknytningen till barnen, resonerade Signe som också var den som släppte in papporna på förlossningsrummen.

Programmet är gjort av Josefin Patzauer

josefin.patzauer@blendajournalistik.se

När den amerikanska tonsättaren Ruth Crawford Seeger är mellan 29 och 31 år komponerar hon de verk som långt senare ger henne en rättmätig plats i musikhistorien som en nyskapande tonsättare.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ruth Crawford föds i Ohio 1901 och utvecklar en kompositions­stil som ingen an­nan i världen har gjort tidigare. Efter ett Guggenheim-stipendium i Europa reser hon hem och gifter sig med den 14 år äldre musikvetaren Charles Seeger. Hon föder fyra barn: Mike, Peggy, Penny och Barbara och tar även hand om tre barn från Charles Seegers första äktenskap, bl a den le­genda­riske folksånga­ren Pete Seeger. Även Mike och Peggy Seeger är välkända folkmusiker.

Det trista är att hon sam­tidigt slutar tonsätta sin egen mu­sik. När hon dör 1953, endast 52 år gammal, har hon just börjat komponera igen. Det gör tra­giken ännu större och kvinnan Ruth Crawford Seeger en utmaning att försöka förstå.

Hennes man gör först klart sitt förakt för kvinnliga tonsättare: "Din lilla kvinnosjäl som du kuvar genom att vara den mest manlige av konstnärer - musikern". För sina barn för­klarar Charles See­ger barn att "kvinnor inte kan komponera symfonier".

Senare blir dock Charles Seeger Ruth Craw­fords starkaste stöd och de arbetar in­ten­sivt till­sammans med idéunderlaget till hen­nes komposi­tioner. Ruth Crawford går inte sällan emot hans teore­tiska este­tik. Trots att han varnar henne för att skriva för stråkar ger hon sig i kast med den stråkkvartett som kommer att bli hennes främsta komposition.

Ett annat märkligt och vackert stycke, banbrytande med sitt pulserande kluster, är  To A Kind God av den då 29-åriga Ruth Crawford.  Hon tonsatte stycket redan 1930 - 20 år innan denna tek­nik skulle få sitt genombrott i Tyskland i det vi idag kallar en fullständig serialism. Verket skriver Ruth Crawford faktiskt i Berlin som den första kvinnliga tonsät­taren att erhålla ett Guggenheim-stipendium. Först 60 år senare får To A Kind God sin ur­premiär, nämligen 1994 vid Aldeburghfestivalen.

Vad är det då som gör detta stycke musik så enastående för sin tid? Jo, själv kal­lade hon det dissonant musik. Ruth Crawford hade aldrig hört ös­ter­ländsk mu­sik, t e x buddistiska munkars meditationer, men hade fått dem be­skrivna av Charles Seeger som "ett komplext dis­sonant ljud-flor". Hon skriver här en slags världsmusik och hon vill an­vända ord ur nå­gon en­gelsk över­sättning av den indiska Bhagavad Ghita, men hon finner ingen och löser upp­gif­ten genom att skapa egna ord. Hon uppfin­ner både kon­so­nanter och voka­ler. I To A Kind God skri­ver Ruth Crawford in 12 rös­ter, en för varje ton i den väster­länd­ska skalan, och i styc­kets klimax hörs alla to­nerna samtidigt. En slags sam­mansatt mass-tonart.

I ett brev till tonsättarkollegan Vivian Fine samma år som hon skrev To A Kind God - 1930 alltså - uttrycker Ruth Crawford sin besvikelse över romantik, neoklassi­cism, amerikansk mainstream-symfonisk jazz och tolvtonsättaren Arnold Schönbergs cerebrala övningar: "Här i Europa hoppas jag finna en stor tonsät­tare som frodas ur en mylla av både konsonans och dis­sonans. En mäktig musik som inte enbart är torrt in­tellektuell utan även bär en djup enkelhet - en känsla om man vill använda det ordet - som knyter an till vanliga män­niskor lika myc­ket som till de intel­lektuella".

Denna dröm-tonsättare skulle bli Ruth Crawford själv som med några få verk, komponerade mellan 1930 och 1932, skriver in sig i musikhisto­rien, inte enbart som en av USA:s främsta tonsät­tare utan även på en central plats inom hela 1900-talets musi­kaliska litteratur. Stråk­kvartetten från 1931 räknas som hennes mästerverk.

Sin tidiga musik beskrev Ruth Crawford som ett "träd av ljud och klangfärger". Nu ville hon ha horisontella linjer, "reda ut tilltrass­lade nystan och finna en tråd i en hög av rot­lösa, trädlösa löv". I formen bäddade hon in rika mönster vilka hon jämförde med komplext designade persiska mattor. Men liksom det i dessa mattor vävdes in små defekter och förskjut­ningar kom­po­nerade Ruth Crawford in en och annan asymmetri. Hon var noga med att beskriva skill­na­den mellan sin "dissonanta kontrapunktik" och den samtida euro­peiska seria­lis­men. Hon listade sina ideal: skriv klara me­lodiska linjer, undvik ihopklibbande rytmer, använd ryt­misk självständighet mellan de­larna, skapa en känsla av tonalt och rytmiskt cen­trum och expe­ri­mentera med varierande typer av disso­nanser.

Hennes mor, Clara Crawford, hade tagit Ruth till hennes första pia­nolektion och blev hennes starkaste supporter och tuffaste kritiker. Modern tillhörde den tidiga vå­gen av femi­nister som strävade efter, och slutligen uppnådde, ekonomisk oav­hän­gighet. Ruths mor var pionjär - en av de första kvinnliga stenogra­ferna och var t ex irriterad över att Robert Schumann "blev bossen i huset när Clara Wieck gift sig med ho­nom".

Men Crawfords levde i en tid då det, precis som under Clara Schumanns liv - 70 år tidigare - ansågs att "den känslomässiga delen av kvin­nan stred mot den krea­tiva pro­cessen i musikska­pandet". Ruth Crawford kallade sig al­drig någonsin för kvinnlig tonsättare och var inte medlem i The Society of American Women Composers. Kollegan Charles Ives skrev att "en god dissonans är som en man". Och tidigt ansåg kritiker att hennes musik hade manliga kvaliteter: djärv och viril. Men i sin dagbok skrev hon ti­digt ner sin mammas råd (Mamas Advice): "dölj all­tid dina stygga tan­ker, var stolt över din blyghet och se till att andra har det bra i ditt sällskap, lägg dig inte i grannens bu­si­ness, vi le­ver för andras skull och ta hänsyn till andras käns­lor." I dagböc­kerna be­skri­ver Ruth Crawford "brännande, irriterande och otåliga" käns­lor. Senare sina de­pressi­oner.

Ruth Crawford föredrog målaren Corot framför den idylliske ljus­skil­draren Monet. Hon skriver: "I en målning måste finnas balans mellan skugga och sol; inte en­bart ly­ses mörkret upp av lju­set utan genom denna kontrast bestrålar mör­kret även ljuset."

Music for Small Orchestra från 1926 skall spelas långsamt, grubblande. Med tritonus- och kvartsintervall relate­rade till Scriabin och fagott-fragment ur Stravinskijs Våroffer. Hennes vän, tonsätta­ren och astrologen Dane Rudyar, talade om symboliken i en enda ton "som en levande cell där makro­kosmos speglas i mikrokosmos; en enda cell som kan avslöja alla univer­sums myste­rier". Från öster­ländsk musik stammade denna idé. Och Ruth Crawford anammade det eso­teriska och my­tiska. I Chicago upplevde hon ett andligt och spiri­tuellt svärmeri för sin pia­nolära­rinna Djane Lavoie Hertz och 27 år gammal dedicerade hon sina pianopre­ludier till "Djane, min inspiration." Genom henne kom Ruth Crawford i närmare kon­takt med ryske tonsät­taren Scrabins teosofi, mysticism och spiritualism, som funge­rade som ett slags pre-freu­dianskt sätt att få kontakt med sitt undermedvetna. Tyvärr upp­fördes al­drig Music for Small Orchestra under Ruth Crawfords livstid.

1928 var Ruth Crawford med och startade Chicagoavdelningen av Inter­national Society for Contemporary Music och hennes Three Songs med texter Carl Sandburg representerade USA 1933 vid ISCM:s festival i Amsterdam.

Ruth Crawford klipper sitt hår kort, flyttar till New York och inleder en tät vänskap med tonsättaren Marion Bauer, den första amerikanska eleven hos Nadja Boulan­ger i Paris. Marion Bauer stöttar henne och gör klart för Ruth Craword vilken stor ta­lang hon är. "Min kära underbara Marion" börjar ett brev. "Marion har befriat mig", ett annat. "Jag skriver igen och jag komponerar". Med Marion disku­terar hon ska­pande och sexualitet. Ruth är oskuld och lever i celibat trots att hon när­mar sig de 30. "Visst kan du sublimera", säger Marion, "men den fysiska akten kan full­bordas på ett vackert sätt, som en symbol."

Senare funderar Ruth på arten av henne och Marions relation. I Ber­lin hade Ruth upplevt den helt öppet homosexuella kultu­ren under Weimarre­publikens sista skäl­vande dagar och nätter och skriver: "Med Marion var det som att bli förälskad. Vår förbindelse hade kommit mycket nära ett erotiskt uttryck, men vi delade på oss istället för att starta detta lesbiska pro­jekt."

I New York bosätter sig Ruth på gångavstånd till Carnegie Hall och Metropolitanoperan. Hon kommer i kontakt med den nyaste musiken av Copeland, Gershwin, Varèse, Duke Elling­ton och Bessie Smith. Hon går på konserter med verk av Rachmaninov, Hindemith, Schönberg, Brahms, Wagner, Bach, Béla Bártok, Carl Ruggles och mannen som uppfann en av de första synthesizrarna - Leon Theremin.

Snart enga­gerar sig hennes make Charles Seeger i "musiken som ett va­pen i klasskampen" och förlorar in­tresset för mod­ernismen. Han komponerar revo­lu­tionär musik, antar pseudonymet Carl Sands och är mest på marxistiska möten. För Ruth är det omöjligt att ersätta deras tidiga musika­liska intimitet med den proletära kultur­rörelsen. Hon förlorar sin musa. Hon kompo­nerar inte längre.

1952 skriver Ruth Crawford Seeger sitt sista verk, Suite for Wind Quintet, vars inledande ostinato återkallar början på andra satsen av det verk hon 1932 brände originalnoterna till: Sonat för violin och piano. Ruth Crawford Seeger insjuknar och dör i magcancer precis som hennes mamma gjort. Och resten är en öronbedövande tystnad.

Programmet är inspirerat av Judith Tick's stora biografi Ruth Crawford Seeger - A Composer's Search for American Music från 1997. Judith Tick är professor emerita vid Northeastern University i Boston, USA.

Musiklista:

Rose, Rose and Up She Rises

Ruth Crawford, sång

White Moon

Ruth Crawford

Dawn Upshaw, sopran

Margo Garret, piano

NONESUCH 7559 79364 2

To A Kind God

Ruth Crawford

Amanda Pitt, sopran

Jeanette Ager, Alt

James Wood, dirigent

New London Chamber Choir, damkör

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

String Quartet 1931, Sats 3, Andante

Ruth Crawford

Instrumentalister ur Schönberg Ensemble

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

Andante for Strings

Ruth Crawford

Christoph Von Dohnanyi, dirigent

Cleveland Orchestra

String Quartet 1931, Sats 1 Rubato Assai

Ruth Crawford

Instrumentalister ur Schönberg Ensemble

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

Music for Small Orchestra II

Ruth Crawford

Oliver Knussen, dirigent

Medlemmar Ur Schönberg Ensemble

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

Rat Riddles, ur "Three Songs" med texter Carl Sandburg

Ruth Crawford

Oliver Knussen, dirigent

Lucy Shelton, sopran

Instrumentalister ur Schönberg Ensemble

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

To An Angel, för kvinnokör och sopransolo

Ruth Crawford

Amanda Pitt, sopran

Jeanette Ager, Alt

James Wood, dirigent

New London Chamber Choir, damkör

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

Piano Study in Mixed Accents

Ruth Crawford

Reinbert De Leeuw, Piano

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

String Quartet 1931, sats 4

Ruth Crawford

Instrumentalister ur Schönberg Ensemble

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

Suite for Wind Quintet, sats 1 (Svit för blåsarensemble)

Ruth Crawford

Instrumentalister ur Schönberg Ensemble

Ruth Crawford Seeger: Portrait

Deutsche Grammophon 449 925-2, 1997

En av den elektroniska konstmusikens pionjärer som utvecklade sin idé om deep listening, djupt lyssnande, och utbildade tonsättare i att producera naturliga ljud. Oliveros avled 2016, 84 år gammal.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Jag möter Pauline Oliveros i det svala arbetsrummet i sydöstra hörnet av det legendariska Mills College utanför San Francisco, Kalifornien, USA. Pauline är trött efter en mastodont­konsert på 4 timmar och 33 minuter kvällen innan då de firade 30-årsjubileet för Centret för Nutida Musik som Pauline Oliveros startade 1966. Hon spelade med sin egen trio, Deeplistening Band med blåsaren Stuart Dempster och key­board­spelaren David Gamper. Fyra gånger under kvällen framfördes John Cages 4 minutes and thirtythree sec­onds. Denna konsert kommer jag aldrig att glömma. Som under en djup meditation förvann all stress, andningen blev långsam och regelbun­den och jag blev sömnig! Nickade till en stund men vaknade fräsch och pigg.

I 55 år hade den då 65-åriga öppet lesbiska tonsättaren och musikanten Pauline Oliveros famnat sitt accordeon som hade absolut och ren intona­tion. Ett vack­ert, sirligt, svartvitt spel, som, när det står ihopvikt på golvet, liknar en gammal klas­sisk skrivmaskin med tangenter.

Pauline Oliveros föddes i Houston, Texas. På 40-talet var accordeon och dragspel mycket populära instrument. Som 9-åring fick Pauline Oliveros sitt första accordeon av mamma pi­anolärarinnan och hon deltog bl a i ett accordeonband med 100 musiker som spelade vid boskapssamlingar och riduppvisningar där i södern. Accordeon är ett intimt instru­ment, man har det i knät och bär det tätt intill sitt hjärtat.

-Instrumentet känns som en gammal vän, en för­längn­ing av min andning. Jag vibrerar med det och det med mig, berättar Pauline Oliveros.

En av hennes otaliga plattor spelades in i en stor cistern i Washington State. I denna cistern finns ett långt eko som kräver att musikerna verkligen lyssnar till varan­dra, sig själv och sin omgivning. Ett litet misstag stannar kvar i 45 sekunder s a s. Cisternen blir ett extra gemensamt instrument och musikanternas sinnen och medvetenhet skärps på ett sär­skilt sätt. De två or­den Deep Listening, djupt lyssnande, har alltid varit de mest cen­trala i Pauline Oliveros musikaliska värld.

-Att lyssna är något annat än att höra. Lyssnandet är en helt annan pro­cess och ett livstidsprojekt. Du hör med öronen men du lyssnar med hjärnan och hjärtat, förklarar Pauline Oliveros. Som barn älskade hon att lyssna till omgivningen och 1953 fick hon en bandspelare av sin mamma. När hon förstod att hon inte hörde allt det som bandspelaren spelade in bestämde hon sig för att medvetet öva upp sitt djupa lyssnande.

-Bandspelaren är det viktigaste verktyget för musiker un­der 1900-talet, anser Pauline Oliveros.

Pauline Oliveros arbetar med impro­visa­tion, komposition, elek­tronik, egen ped­agogik, myt, ritual och meditation. Filosofin är att kreativiteten och skapandet är den vitala kraften bakom människors personliga och sociala växande.

Pauline Oliveros har alltid varit en radikal revoltör och gått sina egna vägar. Flera av hennes manliga musikervänner "dropped out" under 60-talet och sögs in i den psykedeliska flowerpower-rörelsen, men Pauline Oliveros drog sig undan vad hon själv kallar det manliga hippie-kungadömet.

Under 14 år, mellan 1967 och 1981 arbetade Pauline Oliveros som  pro­fessor i kom­position vid uni­versitetet i San Diego i Kalifornien. Men då både politi­ken och tonsät­tarna blev alltmer konservativa valde hon att säga upp sig.

-När jag tackade ja till att bli professor vid San Diego-universitetet, var jag medveten om att det fanns risk att stagnera, berättar Pauline Oliveros. Jag lovade mig själv att sluta när jag kände att undervisningen inkräktade på mitt kom­ponerande. I slutet av 70-talet valdes Ronald Reagan till president och politiken vreds till höger. Försvarsministeriet involverade all forskning vid universiten i Star War-projektet. Musik och alla andra konstformer fick stryka på foten.

-Konsten är ju farlig eftersom den får människor att tänka, menar Pauline Oliveros.

-Visst har min musik österländska influenser. Jag har praktiserat Tai Chi, Karate, Zen-Buddism, tibetans buddism, yoga och så har jag studerat för asiatiska lärare, förklarar Pauline Oliveros. Och fortsätter: Den västerländska civilisationen är fokuse­rad på vetenskapliga metoder och linjära tankeprocesser medan den österländ­ska är mer inriktad på det ickelinjära och på direkt kunskap. Vi måste lära oss att bal­ansera dessa synsätt, menar hon.

-I min egen musik är ju lyssnandet det viktigaste. Det funkar inte att spela mina stycken utan att lyssna. De flesta av mina kompositioner bygger på oral tradition och är således inte noterade på det traditionellt västerländska sättet. Allt för att ge mu­sikan­terna själva en kreativ roll. Kan man då säga att dina stycken bygger på improvi­sa­tion? frågar jag Pauline Oliveros.

-Komposition är frusen improvisation, sa Stravinskij. För mig är improvi­sation uppspeedad komposition påpekar Pauline Oliveros i ett CD-konvolut. Hon hävdar att en västerländskt tränad klassisk musiker ser ner på improvisationen. För henne är en improviserande musiker lika skicklig som en som komponerar. Hennes åsikt är att det inte går att lyssna sig till om ett stycke är improviserat eller komponerat.

Pauline Oliveros avskyr musikaliska kategorier som t ex minimalism, vil­ket sätter musiken i relation till något annat och på så sätt döl­jer just denna musiks eget jag. Istället för noter och partitur ger Pauline Oliveros sina musiker speciella riktlin­jer. De skall skapa självständiga ljud; ge tystnad före och tystnad efter varje ljud. Vad finns det att lyssna till mellan raderna undrar hon och ber sina musiker att:

"Spela som du vill, men utan harmoni, utan modalitet, utan skalor, puls och rytmer".

-Men det är ingen total fri­het, poängterar hon när jag ser ut som ett frågetecken i ansiktet. Ingen av dessa musi­kaliska beståndsdelar är ju styckets tema, utan det som skapas kommer ur ett djupt lyssnande på varje ljud, förklarar Pauline Oliveros.

-Människor är mycket konservativa när det gäller musik, hävdar Pauline Oliveros. De är känslomässigt bundna till en viss musik de hörde i ungdomen, tex. Musik som ger trygghet och identifikation. Nya och ovanliga klanger blir hotande. Då kan deeplis­tening, allstå djupt lyssnande, bli ett instrument för att lära sig uppskatta det som är annorlunda, förklarar hon i programmet.

-Att du lär dig tycka om något nytt be­höver ju inte inne­bära att du behöver lämna det gamla. Det nya kan inkluderas och du får en ny förstå­else. Du upplever en större mångfald och de nya möjligheterna kan öppna fler dörrar, säger Pauline Oliveros och skrattar.

På scen spelar hon accordeon med båda händerna. Dessa akustiskt alstrade ljud modereras av elektronik: datorer och digitala ekon som hon styr med båda fötterna. Ett system de kallar "det utvidgade instrumentsystemet."

Vid konserten på Mills College närstuderar jag Pauline Oliveros där hon sitter bakom sitt accordeon med alla pedaler, monitorer, digitala delays, högtalare och datorer. Hon spelar med slutna ögon och öppnar dem kisande endast då och då för att kasta ett öga på en skärm. Hon är djupt försjunken i musiken och ser ut att njuta. Men ändå undrar jag om det verkligen är möjligt att försjunka i ett djupt lyssnande när man måste koncentrera sig på all denna elektronik.

-Jodå, det går bra, svarar hon. Att överhvud taget behärska ett musikinstrument kräver ju stor koordination och skicklighet. Att spela det vi kallar vårt uvidgade sys­tem är krävande. Jag spelar både med händerna och fötterna. Elektroniken och mina egna rörelser påverkar de ljud som blir resultatet. Det är en stor utmaning att spela på det här sättet, säger Pauline Oliveros.

Vi avslutar intervjun, jag stänger av bandspelaren. Eleverna står redan i kö i korridoren här på Mills College för att få lektioner av denna le­vande legend inom amerikanskt musikliv. Pauline Oliveros inflytande som mentor och inspiratör för nu­tida amerikanska tonsättare kan inte över­skattas. Både män och kvin­nor saknar ju ofta kvinnliga förebilder. Pauline Oliveros är en av de största nu levande. Hon har alltid själv velat vara ljudens ursprungskälla för att sedan tranformera dem i en livesituation från scenen.

Musiklista:

LEAR Deeplistening Band & P Oliveros

CD Deeplistening

TEN EARS CELEBRATION Deeplistening Band & P Oliveros

CD Tosca Salad

NIKE Deeplistening Band & P Oliveros

CD Deeplistening

OFF THE BEATEN TRACKER Deeplistening Band & P Oliveros

CD Tosca Salad

REASON IN MADNESS MIXED  Pauline Oliveros

CD Crone Music

THE FOOL'S CIRCLE   Pauline Oliveros

CD Crone Music

EPIGRAPHS IN A TIME OF AIDS   P Oliveros m fl

CD Tosca Salad

Vid årsskiftet kom mediebomben att en av Sveriges tyngsta publicister går från Aftonbladet till SVT. I veckan avtackades en tårfylld Jan Helin av kvällstidningen han älskar men lämnar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I tre decennier har Jan Helin jobbat på Aftonbladet och har som chefredaktör, sedan 2008, profilerat sig inom utvecklingen av det nya medielandskapet. Han lyckades vända papperstidningen till en lönsam digital produkt.

I den rollen har Jan Helin riktat skarp kritik mot licensfinansierade SVT:s ökade närvaro på webben och i sociala medier – ett programutbud han nu själv ska ansvara för. 

I Söndagsintervjun i P1 pratar Jan Helin om den murvelromantiska inledningen på journalistkarriären, dragningen till skandaler och om hur det känns att offentliggöra sina kända – och nära – vänners skilsmässor. 

Men också om de personliga offer han har gjort för karriären och om svårigheten att klä sin kropp rätt. 

Kontakt

Mail: sondagsintervjun@sverigesradio.se
Facebook: Söndagsintervjun i P1
Twitter: @sondagsintervju
Instagram: @sondagsintervjun_p1

Elisabet Lindgren är läkaren som tidigt insåg att klimatfrågan är sammanflätat med hälsofrågor. Nu är hon en av de stora experterna, rådgivare åt WHO, europeiska smittskyddsinstituet och svenska regeringen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När hon började forska om klimatets påverkan på fästingburna sjukdomar fick hon mycket mothugg. Men idag är det nästan ingen som ifrågasätter att sjukdomar kommer att bre ut sig till nya områden när det blir varmare i världen.

Lena Nordlund
lena.nordlund@sverigesradio.se

Vad hände med Hilma af Klint? Var det andeväsen som styrde hennes pensel eller var hon ett levande bevis på att en kvinna kan hitta på något alldeles nytt, alldelles själv? Apropå om sal på sal av abstrakta mysterier på Moderna Museet. Redaktör: Jenny Teleman Fler röster: Karsten Thurfjell.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.