Är stålindustrin en parentes i svensk historia? Samtidigt som det satsas stort i Sydkorea och på andra ställen i Asien så lägger man ner i Sverige. I veckan har 78 anställda på rörtillverkaren OSTP i Storfors varslats om uppsägning. I en serie i tre delar tittar Kaliber närmare på verksamheter och branscher som är viktiga lokalt runt om Sverige och som samtidigt är beroende av det som sker globalt.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
I Degerfors är det järnverket som är motorn i samhället. Runt den har många småindustrier[AL3] vuxit fram. En stor gammal skylt i stål med orden Degerfors Järnverk lyser stolt i blått. Stora tegelbyggnader vägg i vägg med moderna fabrikslokaler ligger inne på området. Här har det jobbats med järn sedan mitten av 1600-talet och det har med åren växt fram ett stort beroende av den här industrin. Skulle den läggas ner skulle det vara katastrof för kommunen, säger kommunalrådet Roland Halvarsson.
Här möter jag Sabina Bergkvist som jobbat på järnverket som ägs av den finländska stålkoncernen Outokumpu.
- Ja, man känner alltid en liten oro. Speciellt eftersom man fått gå hem flera gånger. Ända sedan jag började har det varit oroligt. Man är lite rädd för att man skulle kunna få gå hem vilken dag som helst, att det kan läggas ner. Man försöker ju hänga med lite vad som händer runtomkring.
I dagens kaliber ska vi titta närmare på stålindustrin. Den som byggde upp stora delar av Sverige men som nu flyttat fokus till Asien. Så vad kommer hända med de gamla svenska bruksorterna när som vi ska se exempelvis Sydkorea satsar enorma resurser på att komma ifatt det svenska yrkeskunnandet. För jobben är i fara, varnar många och enligt en rapport som kom i fjol från fackförbundet Metall har ungefär 160 000 jobb försvunnit från den svenska industrin sedan år 2000.
Det är här sånt Sabina Bergkvist går och tänker på när hon går runt på det smutsiga fabriksgolvet i lilla Degerfors.
- Ja, att det är hård konkurrens från andra länder, Kina och överallt. Så det är ju lite svårt. Och så har det ju inte så bra för Outokumpu de senaste åren så det är man lite orolig för, att det måste gå med vinst.
För det gör det ju inte, det går ju med förlust hela tiden?
- Ja, det går med förlust hela tiden. Så man funderar ju hela tiden hur länge det kan gå med förlust, vad kommer hända i framtiden. Det är man ju lite orolig för, säger Sabina Bergkvist.
I Degerfors jobbar var tredje person över 16 år inom industrin. Motsvarande siffra i landet är var sjunde. Det innebär att om järnverket i Degerfors skulle läggas ner så skulle en betydande del av den vuxna befolkningen tvingas ut i arbetslöshet.
Tiotusentals jobb har redan försvunnit inom svensk stålindustri och fler lär det bli. För de svenska bruksorterna som en gång i tiden byggdes upp kring järnhanteringen innebär det allt färre och allt äldre invånare. Men det är inte bara i Degerfors som det ser ut så här.
Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia pekar på vilket utsatt läge de svenska bruksorterna har.
-- Alltså att vara ensidigt beroende av stålindustrin som Degerfors eller Avesta det är att vara känslig. Det är samma verklighet som finns på 50, eller 100, eller 150 andra bruksorter runt om i Sverige. Man kan väl ibland tänka att industrialiseringen så som den blev från sent 1800-tal och som levde upp på 1950 och 60-talet. Sverige var ju så ensamt så då levde Fagersta och Degerfors och allt det där upp. Men du kommer aldrig ifrån att det där var ganska mycket av en parentes, för det byggde ju på att Europa var i splendid isolation. Och det är inte Europa länge, minst av allt alltså, säger Jan Jörnmark.
Industrin försvann från Långshyttan trots stora investeringar
För snart ett år sedan upplevde lilla Långshyttan i Hedemora kommun i Dalarna dramatiska dagar. Den 13 februari 2014 presenterar Outokumpus dåvarande Sverigechef Jarmo Tonteri beslutet att Klosterverken i Långshyttan ska läggas ner.
- Jag önskar er alla välkomna och vi har idag informerat personalen om att vi kommer starta MBL-förhandlingar och målet är att stänga aktiviteten i Kloster, säger Jarmo Tonteri.
Beslutet kommer som en total överraskning. Nermin Basic som är ordförande för fackklubben IF Metall i Långshyttan säger att det var de värsta dagarna i hans liv.
- Det var helt oväntat att man ska lägga ner. Vi hade hela tiden genom koncernfackliga möten varit oroliga för Nybys framtid, men Långshyttan kunde vi aldrig tänka oss. Men när det beskedet kom kunde vi inte tänka klart överhuvud taget. Jag ska tala om för dig, jag fick veta som fackrepresentant tre dagar innan det blev officiellt och det var de tre längsta dagarna i mitt liv. Jag kunde inte tala om för mina arbetskamrater, jag var tvungen att ljuga till och med och tala om att det är lugnt, det kommer gå bra. Så, det kändes åt pipan, säger Nermin Basic.
Åtta år tidigare hade Outokumpu investerat en halv miljard kronor i Klosterverken. Framtidstron var stor och investeringen sågs som en garanti för att verken skulle finnas kvar lång tid framåt. Men idag är allt det där som bortblåst. För nu står anläggningen stilla. När vi går in i lokalen är det bara fläktsystemet och en truck som hörs. Några anställda jobbar kvar för att hålla igång värme och annat. Jag vandrar runt i lokalerna tillsammans med produktionschef Håkan Morelius och fackklubbens Nermin Basic. De visar upp moderna maskiner och reservdelar som ligger staplade prydligt längs väggarna. Maskiner för miljardbelopp står nu oanvända och de 180 personer som jobbade här är idag inte längre kvar.
Håkan Morelius funderar mycket kring hur det ska gå för svensk basindustri när en sådan här modern anläggning inte är värd att hålla igång.
- Jag blir ganska fundersam över vad som kommer att ske med basindustrin i Sverige, för att min klara bedömning är att fabriken är i ett mycket mycket bra skick. Det är modern maskinutrustning, det är moderna lokaler. Vi har haft ett modernt arbetssätt. Att inte den verksamheten får en ekonomisk bärkraft, då blir jag lite fundersam på hur det ser ut i andra fabriker och vad finns det för omvärldsfaktorer som påverkar möjligheten att bedriva en verksamhet med lönsamhet för det är ju ändå det som måste ske, säger Håkan Morelius.
Förutom att 180 personer blir av med sitt jobb innebär nedläggningen att Långshyttans absolut största arbetsgivare inte längre finns kvar.
I Sydkorea satsas det miljardbelopp på nya anläggningar
Men hur ser det ut för stålindustrin i andra delar av världen? För att ta reda på det åker jag till Sydkorea och möts av en helt annan värld. För samtidigt som ett modernt järnverk läggs ner i Dalarna råder nybyggaranda på andra håll i världen. Det är tydligt när jag landar i Sydkorea.
Sydkorea är det land i världen som använder mest stål per invånare. I den moderna huvudstaden Seoul kan man förstå varför, här ligger skyskraporna tätt intill varandra. Men det är framförallt bilindustrin som kräver stål. Hyundai Steel grundades helt enkelt för att leverera stål till bilmärket med samma namn. Idag tillverkas även stål till bygg- och varvsindustrin.
Jag blir upphämtad i hotellentren i Gangnam i Seoul av två välklädda personer i kostym respektive dräkt från Hyundai Steels informationsavdelning. Vi sätter oss i en ny bil och rullar ut ur Seoul. Det är framtidens stålindustri vi ska åka till och känslan av modernitet är slående.
Bilen vi åker i är till stor del byggd av stål från Hyundai steel. Men koncernen växer snabbt och nu ligger man i startgroparna till att ta fram nya produkter, att hitta nya marknader och då kommer man bli ännu en konkurrent till den svenska stålindustrin.
När vi efter en dryg timme är framme så möts vi av ytterligare två personer från informationsavdelningen. Vi kliver in i en ny bil och åker runt på anläggningen. Hyundai Steels senaste och största. Totalt rör det sig om 88 miljoner kvadratmeter, vilket gör området lika stort som en medelstor svensk stad. Vi åker runt, från anläggning till anläggning. Vi besöker enorma halvklotsformade lokaler där järnmalm från Australien eller Brasilien förvaras. Vi passerar skelettet till en ny anläggning som byggs inne på området, en anläggning som enbart ska producera specialstål. Överallt är det rent och prydligt.
Hela anläggningen kommer om ett år kunna producera 16 miljoner ton per år vilket är 7 miljoner ton mer än nordens största stålproducent SSAB.
Samtidigt är det här alltså bara en av Hyundai Steels anläggningar. Men hur stora Hyundai Steel än är jämfört med de svenska stålproducenterna så är de inte ens med på tio i topplistan över världens största stålproducenter. Hyundai Steel är inte ens störst i Sydkorea. Konkurrenten Posco har ungefär dubbelt så stor kapacitet.
Men Hyundai Steel gör en enorm satsning. Hittills har anläggningen i Dangjin kostat 70 miljarder kronor att bygga upp. Koncernen har idag 500 utvecklingsingenjörer och tänker anställa ytterligare 100 som enbart jobbar med produktutveckling.
Vi går runt med Hyenongseok Lee som arbetar i stålverket. På hans hjälm sitter ett klistermärke där det står Säkerheten först. Han visar stolt upp valsverken och ugnarna. Inne i ett av kontrollrummen berättar han hur mycket han tror på den sydkoreanska stålindustrin.
Stålindustrin i Sverige kritisk till ökade miljöavgifter
Hemma igen i Sverige är känslorna upprörda över flera förslag som den nya rödgröna regeringen lagt i budgeten. Den framtidstro jag mötte i Sydkorea möter jag inte på hemmaplan. Istället rasar stålbranschen mot miljöavgifter som föreslås i regeringsbudgeten. Ett av utspelen kom från Anders Ferbe som efterträdde Stefan Löfvén som förbundsordförande för IF Metall.
- Jag tror att alla vill värna miljön, men det blir ju också väldigt svårt om vi i Sverige ska ha en så skarp lagstiftning som gör att de svenska tunga företagen tvingas lägga ner eller minska sin produktion till förmån för andra länder i Europa som inte har den här typen av straffbeskattningar, säger Anders Ferbe.
Men när regeringens budget faller så drar stålindustrin en lättnadens suck.
Men det finns annat som retar stålindustrin. Ett hittar vi i Oxelösund där SSAB har en av sina stora anläggningar, alldeles vid östersjökusten.
Oxelösund har en av Östersjöns djupaste hamnar och härifrån skeppas stål till hela världen. 90 procent av stålet från SSAB:s anläggning går på export via Östersjön.
Men Östersjön har samtidigt stora problem med miljögifter och därför har EU skärpt kraven.
Det innebär att fartygstrafiken på Östersjön måste använda sig av bränsle med lägre svavelhalt. Bränslet är mycket dyrare och man beräknar att det kommer att fördyra transportkostnaderna för svensk del kraftigt. Men det som ska rädda miljön slår mot industrin, konstaterar PO Stark som är chef för specialstålsdivisionen på SSAB.
- Det kommer medföra merkostnader för oss på drygt 100 miljoner kronor per år, så det är en väsentlig konkurrensförsämring. Problemet är som jag sa, stål är en internationell marknad och stål har ett världsmarknadspris. Vi kan inte långsiktigt ha väsentligt högre avgifter än vad våra konkurrenter har. Konsekvensen av det blir egentligen att vi slår ut delar av svensk stålindustri, ersätts av annan. Stålet kommer att tillverkas och säljas någon annanstans och kanske tillverkas i länder eller hos bolag där man inte är lika miljömedveten. Vi har idag i svensk stålindustri en av de mest resurssnåla och miljövänliga tillverkningssätten för stål, säger PO Stark.
Stålindustrin är global, därför måste även miljöavgifterna vara globala, resonerar stålbranschen i Sverige. Annars riskerar fler järnverk att slås ut. Det har hänt förr.
På 70-talet drabbades världens stålindustri av kris. De svenska stålbolagen som överlevde gjorde det tack vare att de började nischa sig, de gick sina egna vägar och slutade mer eller mindre att konkurrera med varandra.
Nu satsade man på specialstål. Inte volymproduktion, utan specialproduktion. Svenska järnverk tillverkar till exempel inte armeringsjärn. I Degerfors till exempel görs plåtar till kemtankar eller plåtar till kärnkraftsindustrin.
Men även om SSAB och de andra svenska tillverkarna varit framgångsrika inom specialstål så ökar pressen för varje dag. Hyundai steel och många andra satsar som sagt på specialstål och bedömare menar att konkurrensen kommer bli allt tuffare inom området.
- Vi konkurrerar med kinesiska stålverk som har byggt ut kapaciteten kraftigt de senaste åren. Korea, Japan, Australien, Nordamerika, Brasilien, Tyskland, Spanien, Frankrike, you name it det finns ståltillverkare nästan överallt, säger PO Stark.
Järnverket i Degerfors går med förlust
- Man måste vara med på noterna när man kör genom valsningen här. Du kör ju spakarna här, rullbanan och såna här grejer. Svårt att förklara hur aktiv jag ska va men det ser du ju nu när jag kör här va.
Det är på g snart va?
- Ja nu är det på g. Nu tar han ut det från ugn där.
Just det, man ser det på bildskärmen att nu kommer den snart.
- A, stämmer bra det, säger Stefan Örn.
Direkt från ugnen kommer en 1200 grader varm plåt farande på valsverket. Det är ett mäktigt skådespel. Oljudet och den intensiva hettan från den rödglödgade plåten. Stefan Örn övervakar det från sin hytt i Outokumpus fabrik i Degerfors.
Outokumpu gjort stora investeringar där. Så sent som i maj i fjol satsade den finländska stålkoncernen en miljard som bland annat resulterat i tre nya ugnar och ett helt nytt system som kyler de rostfria plåtarna och samtidigt renar kylvattnet.
I Degerfors görs bland annat plåt till kemtankar åt fartyg. Specialiseringen har drivits till sin spets. Men Stefan Örns arbetskamrater har blivit färre. Verket går liksom många andra inte för full styrka. Orderböckerna[AL80] har blivit tunnare. Och Outokumpu blöder ekonomiskt. Bjarne Rasmussen som är metalls ordförande i Outokumpu med djup och långvarig insyn i koncernen är mycket pessimistisk kring framtiden.
Bjarne Rasmussen:
- Tredje kvartalet minus 77 miljoner euro. Det innebär att 7,5 år har vi hållit på nu, kvartal efter kvartal och bara förluster så vi är väl uppe i 26, 27 miljarder spänn.
Hela koncernen?
- Ja, hela koncernen.
Hur länge är det här hållbart?
- Äh, det är ju inte ens hållbart i ett år tycker jag.
Men hur täcker man de här ständigt återkommande förlusterna?
- jaa du, det skulle jag också väldigt gärna vilja veta hur man gör men det är olika finansiella
transaktioner hela tiden. Vi har sålt pryttlar för ungefär tio miljarder kronor och ändå har vi den här förlusten. Det är aktieemissioner, det är lån och vi lever på kassaflödet, säger Bjarne Rasmussen.
Men det är inte bara de ständiga förlusterna som gör Bjarne Rasmussen orolig för framtiden. För Outokumpu har övergivit den modell som fick den svenska stålindustrin att överleva på 70-talet, menar han. I fjol gjordes nämligen en omstrukturering av koncernen. Man tog bort specialstålsdivisionen och Bjarne Rasmussen är rädd att det kommer leda till att koncernens svenska järnverk kommer att tappa i produktutveckling och på sikt kan det leda till ytterligare nedläggningar av järnverk, menar han. Men Outokumpus ledning håller inte med. Koncernen ska fortsätta tillverka specialprodukter, menar ledningen som ser en ljus framtid för de svenska järnverken.
Kinesiska subventioner och dumpning av priserna har lett till handelskrig
Vi vänder blicken till den globala nivån igen. Kina står för hälften av världens stålproduktion. Många av de gigantiska stålverken där är statliga och lassar in kraftiga subventioner. Det här har lett till en överproduktion av standardstål och att Kina börjat exportera billigt stål och dumpat priserna vilket ställt det för i stort sett all världens stålproducenter.
2010 gick USA ut och satte tullar för att minska importen av billigt kinesiskt stål till USA. Och det ledde till ett vakuum som utnyttjades direkt av bland andra Sydkorea. I somras gick USA:s handelskammare ut igen med att Sydkorea och sju andra länder översvämmat den amerikanska marknaden med alltför billiga stålprodukter till byggindustrin.
I somras gick även EU ut med att kinesiskt stål exporteras till Europa till orimligt låga priser och att det påverkar de europeiska producenterna negativt. Eu-kommissionen tillsatte en så kallad antidumpningsutredning som ska pågå till i sommar.
I den här konflikten är Sverige en försvinnande liten spelare. Sverige står bara för tre promille av den totala stålproduktionen.
En som talar med erfarenhet om handelskrigen och den globala konkurrensen är Johnny Sjöström, som är vd för Uddeholm i värmländska Hagfors. Han jobbade fyra år i Kina, bland annat för SSAB.
- Det jag såg när jag jobbade på Scana var när kinesiska regeringen bestämde att valsar bara fick köpas av statligt producerande företag för att gynna de andra statliga stålföretagen så tappade vi halva vår orderbok över en natt. Det slog jättehårt mot oss. Tyvärr ingenting vi kan vara med och påverka, säger Johnny Sjöström.
Så vad borde göras då tycker du. I början här pratade vi om så olika villkor för kinesiska stålbolag och svenska?
- Ja, det tycker jag var en av de jobbigaste delarna med att flytta hem. När man jobbade i Kina så kunde man se hur den kinesiska stålindustrin fick enorma subventioner, indirekta subventioner i form av minskade kostnader på råmaterial, energikostnader som dras ner, indirekta subventioner på det sättet. Och framför allt fördelaktiga lån där man långar pengar utan amorteringskrav och utan räntekrav, det vill säga att de ger ut pengar till kinesiska stålföretag och då finns inga avskrivningskrav heller. De jobbar helt enkelt med en kostnad som är subventionerad. Så kommer man tillbaks till Sverige. Vi har ju allt annat än subventioner här. Vi har ju verkligen inga subventioner utan vi har jättemånga regler, avgifter, skatter. Så att här i Sverige lägger man på istället en stor kostnad, medan i Kina så drar man av en stor kostnad.
Ytterst ansvarig för de här frågorna i Sverige är socialdemokraten och näringsministern Mikael Damberg. Vad säger han om hotet från Kina som stålindustrin upplever?
- Det är sant att vi haft anledning att kritisera från Eu:s sida Kina som har använt regelverk på ett sätt som vi kanske inte tycker är förenligt med fri och rättvis konkurrens på den globala marknaden. Men Sverige är en frihandelsnation och vi tycker det är viktigt att man också tittar på hela effekten om man börjar diskutera olika former av motreaktioner mot Kina så måste man titta på vad det innebär för svensk stålindustri, verkstadsindustri i Sverige och se till att små och medelstora företag inte drabbas hårdare av det. Erfarenheten av stora handelskrig mellan EU och Kina är inte de bästa. Det har drabbat europeisk stålindustri när vi haft de väldigt hårda motsättningarna globalt sett så vi förespråkar att man tar tag i de här frågorna internationellt, att man är väldigt tydliga med Kina att de inte kan bete sig på det här sättet. Men att jobba just med handelspolitiska sanktioner mot Kina har inte historiskt visat sig vara en framgångsrik väg för svensk och europeisk stålindustri.
För det kan slå tillbaka mot svensk stålindustri menar du?
- Ja, för att det här är några av de marknader som växer mest globalt sett och där vi också vill vara i större utsträckning som litet exportberoende land. Den svenska exporten går ju mycket till Europa idag och det är bra men om man tittar på tillväxtprognoserna de kommande åren framöver så är det ganska svag tillväxt i Europa medans Asien är framförallt den kontinent där det växer hårt och fortsätter att växa mycket framöver så det är viktigt för de svenska globala företagen att finnas tillgängliga på de här tillväxtmarknaderna, säger näringsminister Mikael Damberg.
"Stålindustrin kommer inte tillbaka och det är ingen idé att sörja"
Som Kaliber visat i det här reportaget står mycket på spel för den svenska stålindustrin och bruksorterna som är beroende av den. Tusentals jobb är hotade och för bruksorterna som är uppbyggda kring stålindustrin innebär det arbetslöshet, färre och färre och allt äldre invånare. För som produktionschefen i de nedlagda Klosterverken Håkan Morelius säger. Hur ska svensk basindustri klara sig om det inte går att få lönsamhet ens i en modern anläggning som den i Långshyttan?
Därför måste de svenska bruksorterna hitta andra branscher som ortens invånare kan jobba inom. Det menar i alla fall Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia. För jobben inom industrin kommer fortsätta försvinna, säger han. Och det är ingen mening att gråta över det.
- Jag brukar alltid säga att det är ingen mening att sörja för de försvinner i alla fall. Och då behöver vi anpassa oss till det. Vi behöver omskola människor. Orter som varit starkt beroende av den typen av industrier behöver antingen minskas i omfattning eller att såna orter hittar en huvudsysselsättning, om det är turism eller någon form av ny-agrar produktion. Jag vet inte vad. Men de behöver i alla fall acceptera att det sker, för stålindustrin, eller svetsindustrin eller vad det kan vara, kommer inte tillbaks, säger Jan Jörnmark.
Ytterst handlar det kanske om en fråga om stad och landsbygd. Många som jag mött under min resa har uttryckt en bitterhet kring att de inte räknas. Det är tjänstejobben i de stora städerna som lyfts fram i den allmänna debatten, har jag fått höra många gånger.
En av de som säger det är Sabina Bergkvist på järnverket i Degerfors.
- Nä, det är ju så tyvärr att det är storstaden som räknas och det är lite finare med tjänstejobben än industrin. Det tror jag väl de flesta tycker det att det är inte lika fina jobb, det är inget man vill lyfta fram. Stå på ett skitigt industrigolv, säger Sabina Bergkvist.
Peter Bjurbo P4 Örebro, reporter
Andreas Lindahl, producent
kaliber@sverigesradio.se
