vandring

En stunds stillhet inför helgen, med Pernilla Landin

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Oavsett om vi är snabba, långsamma eller stilla så behövs vi alla. Var och en av oss får varje dag en ny fråga från Gud: ”Följ med.”  

 
Pernilla Landin är diakon i Stockholms domkyrkoförsamling

Text
Lukasevang 9:51-62

Klockor
Kinna kyrka, i Göteboergs stift  

Musik
Psalm av M Ward

Producent: Siri Ambjörnsson
Klippan Produktion
helgsmal@sverigesradio.se

Lyt med når vi taler med natur-fotograf og influencer Sarah Green der er kvinden bag danmarks største rejseblog om naturoplevelser. Bloggen har 10.000 unikke besøgende om måneden, og inspirerer mange mennesker til at vandre, overnatte og udforske nye steder i naturen. Med smukke og stemningsfulde video og billeder inspirerer Sarah til at tage på eventyr og udforske nye sider af Danmark. 

I episoden deler Sarah om hendes rejse som selvstændig iværksætter som udefra kan se meget fantastisk ud men hun tager os også med "behind the scenes" og fortæller om det der kan være svært ved netop det hun laver. 

Hun fortæller også hvordan arbejdet som naturfotograf har påvirket fotografens forhold til naturen og hvordan hun skaber plads til naturoplevelser som man kun troede fandtes på film. 

Hjemmeside

Du finder Sarahs rejseblog på https://www.sarahinthegreen.com/da/

Sociale medier

Facebook: https://www.facebook.com/sarahinthegreen

Instagram: https://www.instagram.com/sarahinthegreen/

Youtube: https://www.youtube.com/channel/UC2A-Sz5rK0LtaJb2rqUSDsA 

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.

Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.

Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.

Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.

Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.

Så sägs det i varje fall.

Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.

Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.

Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära  inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.

Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.

Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey  frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.

karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.

Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.

Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon –  figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.

Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.

Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.

Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.

de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods

Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.

Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.

I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?

Gabriella Håkansson, författare

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.

Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.

Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” 

Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.

Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? 

Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.

Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.

Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.

De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet.  

Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.

Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.

Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.

Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.

Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.

Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.

Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.

Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.

Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.

Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?

De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”

Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.

De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.

Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle.                                                                

Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?

Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.

ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.

Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.

I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.

Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också Dödsberget. 

Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.

Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.

När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.

Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”

Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.

Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.

Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Följ med på en vindlande färd ner i det trattformade Inferno som påverkat hela kulturhistorien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här är det första av elva avsnitt som följer Dante och hans ledsagare Vergilius genom helvetets nio kretsar i långdikten ”Den gudomliga komedin”. Den här inledningen till serien är en introduktion till den första tredjedelen av verket, världshistoriens kanske mest kända skildring av helvetet.

Följ med ner i Dante Alighieris (1265-1321) trattformade helvete från 1300-talet. Här finns korrupta påvar, bibliska personer, mytologiska gestalter och väldigt många plågade själar från Dantes hemstad Florens.

Uppläsare: Sven Ahlström
Medeltidsexpert: Erland Sellberg, professor emeritus i idéhistoria
Musikaliskt arrangemang, sång och musik: Johanna Carell

Seriens ledmotiv är skrivet av Fredrik Wadström, som också gjort den här serien.

Översättningen av Dante Alighieris "Den gudomliga komedin" som används i uppläsningarna är gjord av Ingvar Björkeson. 

SpejderGEAR.dk og Outsite.dk præsenterer årets julekalender. I denne episode taler vi om vandring, UL, min første vandretur, og meget mere. Lyt med! Det bliver skisme hyggeligt! Se mere på SpejderGEAR.dk og Outsite.dk

Följ med på en vindlande färd ner i det trattformade Inferno som påverkat hela kulturhistorien.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det här är det första av tio avsnitt som följer Dante och hans ledsagare Vergilius genom helvetets nio kretsar i långdikten ”Den gudomliga komedin”. Första delen i verket är förmodligen världshistoriens mest kända skildring av helvetet.

I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog 1321.

Följ med ner i Dante Alighieris trattformade helvete från 1300-talet. Här finns korrupta påvar, bibliska personer, mytologiska gestalter och väldigt många plågade själar från Dantes hemstad Florens.

Uppläsare: Sven Ahlström
Medeltidsexpert: Erland Sellberg, professor emeritus i idéhistoria
Musikaliskt arrangemang, sång och musik: Johanna Carell

Seriens ledmotiv är skrivet av Fredrik Wadström, som också gjort den här serien.

Vad är värre än att inte kunna lita på sina vänner?

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Att inte kunna lita ens på sig själv. Särskilt när man gett sig ut långt från närmaste civilisation, med ett sällskap där man knappt känner hälften. I veckans Creepypodden hör vi en historia om vad som kan hända då, skriven av EmpyrealInvective på Creepypasta Wiki och uppläst av Ludvig Josephson.

Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följ oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Häng med oss på skogsvandring i Älvsjöskogens naturreservat!

Åse Ahlstrand, etnolog och Älvsjöbo, guidar oss fram mellan stigar och berg, och berättar om både natur och kultur. Det finns mycket spännande att upptäcka i skogen! Vi pratar om gamla dansbanan, banvaktarstugan och Röda stugan också förstås, bland mycket annat.

I Jonas historiehörna, i slutet av avsnittet, kan du höra mer om Solbergaskogen också!

På www.alvsjopodden.se hittar du karta och bilder till vandringen! Varmt välkommen att hänga på!

Vill du stödja den fristående Älvsjöpodden? Gå med i föreningen "Älvsjöpoddens vänner" som du hittar på www.alvsjopodden.se, eller swisha valfri summa på tel 0709-251919, med meddelandet "Älvsjöpodden"! Tack för stödet!

Vi vandrar uppför ett ovanligt blommigt fjäll - blomsterfjället Hamra i Härjedalen. Och spanar efter sandödlehanens gröna sidor i Lilla Uttervik. Programledare är Mats Ottosson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

På lördag ska vi vandra uppför blomsterfjället Hamra i Härjedalen. Här växer inte mindre än runt 400 arter i sydsluttningen, allt från den högresta tortan till den sällsynta lilla orkidén vityxne. Hamrafjället har under lång tid varit känd av botanister, både inom och utom riket, för sin blomsterrikedom.

Men vi ska också få lära oss att fjällvandra - vad man ska tänka på och vad ska man ha med sig? - av de erfarna fjällvandrarna Eva Wallstam och Bo Stenson som har vandrat både i de svenska fjällen och Alperna. Evas hjärta klappar dessutom lite extra för Hamrafjället eftersom hon delvis är uppvuxen här. Fältreporter är Joacim Lindwall.

Det finns tre ödlearter i Sverige. Två är ganska vanliga medan den tredje, sandödlan, har det tuffare. Den behöver nämligen både sol och sand för att äggen ska kläckas. I Lilla Utterviks hage utanför Nyköping skapas nu mer livsutrymme för både sandödlan och andra sandälskare. Reporter Lena Näslund besöker hagen tillsammans med Kajsa Mellbrand från länsstyrelsen och kommunekolog Stefan Andersson.

Och så fick vi en film från Hans-Elof Olsson på Norra Skaftö i Bohuslän på två tätt omslingrade huggormar. Handlar det om kärleksmöte eller bråk? Reptilexperten Claes Andrén svarar.

I veckans kråkvinkel hyllar Maria Westerberg gräsen. Som ger liv åt antiloper och gäss och växer i öl och i bröd.

Programledare är Mats Ottosson.

Vår fältreporter finns i Nås i Västerdalarna tillsammans med entomologen och naturomfamnaren Bengt Ehnström och framför allt tillsammans med olika träd. Programledare: Karin Gyllenklev.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Det handlar om vanliga träd som det finns gott om i landet. Det är sälg, asp, björk, gran och tall som Bengt Ehnström skrivit fem böcker om tillsammans med Martin Holmer som illustrerat. Från Nås får vi höra om trädens betydelse på olika sätt och om den mångfald av andra arter som är beroende av träden i olika stadier. Både stora och små organismer.

Eftersom Bengt Ehnström är en framstående insektskännare kommer det även att handla en hel del om småkryp.

Vi kommer också prata med lyssnaren Per, som vaknade upp mitt i natten av ett starkt, nära mänskligt, utdraget skrik som hördes genom sovrumsfönstret. Vad var det? Räv? Eller skator kanske? Svaret var inte helt lätt att finna men efter att ha pratat med både däggdjur- och fågelexperter tror vi oss veta vem som skriar.

Det snygga spindeldjuret, kortbent fladdermusfästing, verkar ha ökat drastiskt i Sverige på sistone. Anders Lindström på Statens veterinärmedicinska anstalt berättar om hur den för några år sedan nästan var som ett sagodjur. Den gick att läsa om i böcker och se på bilder men att träffa på den i Sverige var riktigt ovanligt. Men nu syns den i insekts- och spindelgrupper på sociala medier titt som tätt. Vi pratar om vad ökningen kan bero på och lär känna det spännande djuret lite bättre.

Vi följer med på fisksläpp! Länsstyrelsen Västra Götaland vill lära sig mer om den unika gullspångslaxen. Denna snabbväxande fisk, som i USA kallas för “the big swede”, är en unik laxstam som istället för att vandra ut i havet vandrar ut i Vänern. Men gullspångslaxen är på randen till utrotning, berättar Anna Hagelin på Länsstyrelsen. Genom att kartlägga vilken väg fisken tar till Vänern och var den stöter på problem längs med vägen hoppas hon att de får information som kan hjälpa till i bevarandearbetet.

Följ med oss ut på vandring i de centrala delarna av gamla Älvsjö och lär dig mer om stadsdelens kulturhistoria! Etnologen och Älvsöbon Åse Ahlstrand berättar mycket intressant om de elva platserna vi stannar till på!

Möt även Helge Torstensen helt spontant med oss, som är hyresgäst på Långbro gård och engagerad i Älvsjös miljöråd. Han berättar om kulturväxterna kring Långbro gård och hur det är att bo på en sådan speciell historisk plats.

Även om du inte är i Älvsjö - häng på! Karta och bilder hittar du på www.alvsjopodden.se! God lyssning!

Extraavsnitt - En glimt av sommaren. Tony tar er med på en vandring genom Peters och Maggans trädgård. Mr T förklarar efter bästa förmåga vad han ser - likt en korrespondent utsänd i sommaren griper han sig ann uppgiften att tolka trädgård i tal.

Härlig lyssning och håll ut. Snart drar allt härligt igång igen. 

//P&T

I 19 år har Louise Zetterström öluffat i Stockholms skärgård. Vi åker med på en tur i Sveriges största arkipelag. I Jokkmokk möter vi Linda Åkerberg som vandrar, cyklar och paddlar genom hela landet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Följ med Ute med P1 till skärgårdsön Grinda, som är ett naturreservat, med jordbruk och djurhållning, skog, klippor och öppen odlingsmark. I de här miljöerna har Louise Zetterström tillbringat sina sommarsemestrar i 19 år och bloggar om sina upplevelser på öarna. Men trots att hon idag är helt frälst av skärgårdsnaturen, var det precis tvärtom hon kände första gången hon åkte ut.

Och i Jokkmokk möter vi Linda Åkerberg, som 2016 gjorde sitt första stora äventyr – utan någon större vandringserfarenhet, då hon vandrade den 428 mil långa vandringsleden Pacific Crest Trail, från Mexiko till Kanada. Efter den resan blev hon fast, och varit på äventyr världen över – men till slut kände hon att hon inte längre ville resa bort – utan se vad som finns här hemma. Och under sommaren och hösten gjorde hon en resa genom Sveriges alla landskap, där hon tog sig fram för egen maskin genom att paddla, vandra och cykla.

Programledare: Linnea Luttu

Vi sänder från Kronobergs läns största naturreservat, Stocksmyr-Brännan, där en ny led invigts. Och på Eggegrund söks svaret på tajgasångarnas mysterium. Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Vår fältreporter Helena Söderlundh vandrar en del av en ny, två mil lång vandringsled genom en småländsk storskog - Stocksmyr-Brännan.

Det är ett ganska nytt naturreservat, där skogsbrukets påverkan märks av på många ställen. Hur utvecklar man bäst naturvärdena på sikt här? Det funderar naturvårdsförvaltarna Ellen Flygare och Jan Sikkema på. Ett sätt är att ta vara på den brandhistoria som finns i området sedan flera hundra år. Vi tittar närmare på ett område som naturvårdsbrändes förra året.

Men själva storskaligheten är också ett värde i sig. Naturreservatet är med sina 2 300 hektar Kronobergs läns största, och det går att vandra här en hel dag utan att möta en människa. Däremot finns här tjäder, spillkråka och mindre hackspett, orkidérika myrar som aldrig dikats ut och sumpskogar där garnlavar draperar träden.

Och så tar vi båten ut till ön Eggegrund i södra Bottenhavet. På fågelstationen där undersöks nu varför den lilla tajgasångaren blir allt vanligare längs med den svenska ostkusten.

Vi fick en fråga från Johanna Fridsén i Norrköping: Varför kommer ett helt gäng talgoxar och samlar ludd från filtarna på altanen - de ska väl inte bygga bo nu i september? Vi ringer upp ekologiprofessor Susanne Åkesson för att få svar.

I veckans kråkvinkel får vi följa författaren Mikael Niemi på hans mödosamma väg upp till toppen av Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. I fickan hade han med sig något värdefullt hemifrån, något han ville ge till berget.

Programledare är Jenny Berntson Djurvall.